Kapitel 62	Paper 62
Urmänniskans första raser	The Dawn Races of Early Man
62:0.1 (703.1) FÖR omkring en miljon år sedan framträdde människosläktets omedelbara förfäder genom tre efter varandra följande och plötsliga mutationer som utgick från ett tidigt släkte av lemurer bland däggdjuren med placenta. De dominerande arvsfaktorerna hos dessa tidiga lemurer härstammade från den västra, eller senare amerikanska gruppen av evolverande livsplasma. Innan denna arvsmassa bildade en direkt släktlinje till människans förfäder förstärktes den av bidrag från den mellersta livsinplanteringen som har utvecklats i Afrika. Den östra livsgruppen bidrog föga eller intet till den egentliga uppkomsten av människosläktet.	62:0.1 (703.1) ABOUT one million years ago the immediate ancestors of mankind made their appearance by three successive and sudden mutations stemming from early stock of the lemur type of placental mammal. The dominant factors of these early lemurs were derived from the western or later American group of the evolving life plasm. But before establishing the direct line of human ancestry, this strain was reinforced by contributions from the central life implantation evolved in Africa. The eastern life group contributed little or nothing to the actual production of the human species.
1. De första typerna av lemurer ^top	1. The Early Lemur Types ^top
62:1.1 (703.2) De första lemurerna som har anknytning till människosläktets förfäder, var inte direkt besläktade med de från tidigare existerande gibbon- och apsläktena som då levde i Eurasien och norra Afrika och vilkas avkomma har fortlevt till nutiden. Inte heller var de efterkommande till den nutida typen av lemur, fastän de uppkom från en för båda gemensam men för länge sedan utdöd stamform.	62:1.1 (703.2) The early lemurs concerned in the ancestry of the human species were not directly related to the pre-existent tribes of gibbons and apes then living in Eurasia and northern Africa, whose progeny have survived to the present time. Neither were they the offspring of the modern type of lemur, though springing from an ancestor common to both but long since extinct.
62:1.2 (703.3) Medan dessa första lemurer utvecklades på västra halvklotet uppkom människans direkta däggdjursförfäder i sydvästra Asien i det område där den mellersta inplanteringen av liv ursprungligen hade skett, men mot gränsen till områdena i öster. För flera miljoner år sedan hade den nordamerikanska typen av lemurer migrerat västerut över Berings landbrygga och långsamt sökt sig mot sydväst längs den asiatiska kusten. Dessa migrerande grupper nådde till slut den hälsosamma region som låg mellan det då utvidgade Medelhavet och de uppstigande bergsområdena på den Indiska halvön. I dessa landområden väster om Indien förenade de sig med bärare av andra och gynnsamma arvsanlag och lade sålunda grunden till människosläktets anor.	62:1.2 (703.3) While these early lemurs evolved in the Western Hemisphere, the establishment of the direct mammalian ancestry of mankind took place in southwestern Asia, in the original area of the central life implantation but on the borders of the eastern regions. Several million years ago the North American type lemurs had migrated westward over the Bering land bridge and had slowly made their way southwestward along the Asiatic coast. These migrating tribes finally reached the salubrious region lying between the then expanded Mediterranean Sea and the elevating mountainous regions of the Indian peninsula. In these lands to the west of India they united with other and favorable strains, thus establishing the ancestry of the human race.
62:1.3 (703.4) Med tiden sjönk Indiens havskust sydväst om bergstrakterna så småningom i havet och helt isolerade livet i denna region. Det fanns ingen väg för tillträde till eller flykt från denna Mesopotamiska eller Persiska halvö utom i norr, och den vägen blev upprepade gånger avskuren av glaciärerna som trängde fram mot söder. I detta då nästan paradisiska område och från de högrestående ättlingarna till denna däggdjurslemur uppkom två stora grupper, de nutida apornas familjer och det nuvarande människosläktet.	62:1.3 (703.4) With the passing of time the seacoast of India southwest of the mountains gradually submerged, completely isolating the life of this region. There was no avenue of approach to, or escape from, this Mesopotamian or Persian peninsula except to the north, and that was repeatedly cut off by the southern invasions of the glaciers. And it was in this then almost paradisiacal area, and from the superior descendants of this lemur type of mammal, that there sprang two great groups, the simian tribes of modern times and the present-day human species.
2. De tidiga däggdjuren i människans utveckling ^top	2. The Dawn Mammals ^top
62:2.1 (703.5) För något över en miljon år sedan framträdde plötsligt de mesopotamiska tidiga däggdjuren, de direkta efterkommande till den nordamerikanska typen av lemur som hörde till däggdjuren med placenta. De var aktiva små varelser, något under en meter långa; och fastän de inte hade för vana att gå på bakbenen kunde de med lätthet stå upprätt. De var håriga och rörliga och snattrade som apor, men i motsats till aporna var de köttätare. De hade en primitiv motsatt tumme samt en mycket användbar greppande stortå. Från denna tid framåt utvecklade de arter som föregick människan efterhand den motsatta tummen, medan de gradvis förlorade den greppande styrkan i stortån. De senare apsläktena bibehöll den greppande stortån men utvecklade aldrig människans typ av tumme.	62:2.1 (703.5) A little more than one million years ago the Mesopotamian dawn mammals, the direct descendants of the North American lemur type of placental mammal, suddenly appeared. They were active little creatures, almost three feet tall; and while they did not habitually walk on their hind legs, they could easily stand erect. They were hairy and agile and chattered in monkeylike fashion, but unlike the simian tribes, they were flesh eaters. They had a primitive opposable thumb as well as a highly useful grasping big toe. From this point onward the prehuman species successively developed the opposable thumb while they progressively lost the grasping power of the great toe. The later ape tribes retained the grasping big toe but never developed the human type of thumb.
62:2.2 (704.1) Dessa tidiga däggdjur var fullvuxna vid tre eller fyra års ålder, och de hade en potentiell livslängd om i medeltal tjugo år. Som regel föddes deras avkommor en åt gången, fastän tvillingar ibland förekom.	62:2.2 (704.1) These dawn mammals attained full growth when three or four years of age, having a potential life span, on the average, of about twenty years. As a rule offspring were born singly, although twins were occasional.
62:2.3 (704.2) Av alla djur som dittills hade existerat på jorden hade medlemmarna av denna nya art den största hjärnan i förhållande till kroppsstorleken. De hade många sådana känslor och många sådana instinkter som senare kännetecknade den primitiva människan; de var mycket nyfikna och visade en avsevärd upprymdhet när de lyckades i något företag. Hungern efter föda och den sexuella åtrån var väl utvecklade, och ett definitivt sexuellt utväljande kom till uttryck i en primitiv form av uppvaktning och val av partner. De kämpade våldsamt för att försvara de sina, de var mycket ömma i sina förhållanden inom familjen, och de visade en självförnedring som gränsade till skam och ånger. De var mycket tillgivna och rörande trogna sina makor och makar, men om de blev åtskilda av omständigheterna valde de sig en ny partner.	62:2.3 (704.2) The members of this new species had the largest brains for their size of any animal that had theretofore existed on earth. They experienced many of the emotions and shared numerous instincts which later characterized primitive man, being highly curious and exhibiting considerable elation when successful at any undertaking. Food hunger and sex craving were well developed, and a definite sex selection was manifested in a crude form of courtship and choice of mates. They would fight fiercely in defense of their kindred and were quite tender in family associations, possessing a sense of self-abasement bordering on shame and remorse. They were very affectionate and touchingly loyal to their mates, but if circumstances separated them, they would choose new partners.
62:2.4 (704.3) Då de var små till växten och hade ett gott förstånd för att inse farorna i sitt hemvist i skogen utvecklade de en stor rädsla som ledde till sådana kloka försiktighetsåtgärder vilka så enormt bidrog till deras fortlevnad; till dessa åtgärder hörde byggandet av primitiva kojor högt uppe i trädtopparna, vilket eliminerade många av farorna med livet på marken. Människosläktets tendenser till rädsla daterar sig särskilt från dessa tider.	62:2.4 (704.3) Being small of stature and having keen minds to realize the dangers of their forest habitat, they developed an extraordinary fear which led to those wise precautionary measures that so enormously contributed to survival, such as their construction of crude shelters in the high treetops which eliminated many of the perils of ground life. The beginning of the fear tendencies of mankind more specifically dates from these days.
62:2.5 (704.4) Dessa tidiga däggdjur utvecklade mera gruppkänsla än vad någonsin tidigare hade förekommit. De var verkligen mycket sällskapliga men det oaktat ytterst stridslystna alltid när de på något sätt stördes i sin vanliga rutinmässiga livsföring, och de visade ett hetlevrat temperament när deras ilska blev till fullo väckt. Deras krigiska natur tjänade emellertid ett gott syfte; högrestående grupper tvekade inte att gå i krig mot sina lägrestående grannar, och sålunda förbättrades arten så småningom genom selektivt urval. Mycket snart dominerade de livet bland de mindre varelserna i denna region, och mycket få av de äldre icke-köttätande apliknande grupperna överlevde.	62:2.5 (704.4) These dawn mammals developed more of a tribal spirit than had ever been previously exhibited. They were, indeed, highly gregarious but nevertheless exceedingly pugnacious when in any way disturbed in the ordinary pursuit of their routine life, and they displayed fiery tempers when their anger was fully aroused. Their bellicose natures, however, served a good purpose; superior groups did not hesitate to make war on their inferior neighbors, and thus, by selective survival, the species was progressively improved. They very soon dominated the life of the smaller creatures of this region, and very few of the older noncarnivorous monkeylike tribes survived.
62:2.6 (704.5) Dessa aggressiva små djur förökade sig och spred sig ut över Mesopotamiens halvö under mer än ett tusen år, samtidigt som de till sin fysiska typ och allmänna intelligens ständigt förbättrades. Och jämnt sjuttio generationer efter att denna nya grupp hade fått sin början med den högsta typen av lemur som stamfader, inträffade nästa epokgörande händelse i utvecklingen — den plötsliga differentieringen av förfäderna till nästa vitala steg i människans evolution på Urantia.	62:2.6 (704.5) These aggressive little animals multiplied and spread over the Mesopotamian peninsula for more than one thousand years, constantly improving in physical type and general intelligence. And it was just seventy generations after this new tribe had taken origin from the highest type of lemur ancestor that the next epoch-making development occurred—the sudden differentiation of the ancestors of the next vital step in the evolution of human beings on Urantia.
3. Mellandäggdjuren ^top	3. The Mid-Mammals ^top
62:3.1 (704.6) I början av de tidiga däggdjurens utveckling, till ett högrestående par bland dessa kvicka varelser i deras trädtoppsboning föddes tvillingar, en hane och en hona. I jämförelse med sina förfäder var de verkligen vackra små varelser. De hade endast litet hår på kroppen, men det var ingen nackdel då de levde i ett varmt och jämnt klimat.	62:3.1 (704.6) Early in the career of the dawn mammals, in the treetop abode of a superior pair of these agile creatures, twins were born, one male and one female. Compared with their ancestors, they were really handsome little creatures. They had little hair on their bodies, but this was no disability as they lived in a warm and equable climate.
62:3.2 (705.1) Dessa barn växte till en längd av något över ett hundratjugo centimeter. De var i alla avseenden större än sina föräldrar, och de hade längre ben och kortare armar. Deras tummar var nästan helt motsatta i förhållande till handflatan och lämpade sig nästan lika bra som den nutida människans tumme för olika slag av arbete. De gick upprätt och hade fötter som var nästan lika väl lämpade för gång som de senare människorasernas fötter.	62:3.2 (705.1) These children grew to be a little over four feet in height. They were in every way larger than their parents, having longer legs and shorter arms. They had almost perfectly opposable thumbs, just about as well adapted for diversified work as the present human thumb. They walked upright, having feet almost as well suited for walking as those of the later human races.
62:3.3 (705.2) I jämförelse med människorna var deras hjärna underlägsen och mindre, men mycket överlägsen och förhållandevis mycket större än deras förfäders hjärna. Tvillingarna visade tidigt prov på en högre intelligens och erkändes snart som ledare för hela de tidiga däggdjurens grupp; de införde faktiskt en primitiv form av samhällsorganisation och en enkel ekonomisk arbetsfördelning. Denna bror och syster parade sig och snart hade de ett samhälle om tjugoett barn, mycket lika dem själva, alla mer än ett hundratjugo centimeter långa och i alla avseenden överlägsna sina förfäders art. Denna nya grupp bildade mellandäggdjurens kärna.	62:3.3 (705.2) Their brains were inferior to, and smaller than, those of human beings but very superior to, and comparatively much larger than, those of their ancestors. The twins early displayed superior intelligence and were soon recognized as the heads of the whole tribe of dawn mammals, really instituting a primitive form of social organization and a crude economic division of labor. This brother and sister mated and soon enjoyed the society of twenty-one children much like themselves, all more than four feet tall and in every way superior to the ancestral species. This new group formed the nucleus of the mid-mammals.
62:3.4 (705.3) När denna nya och överlägsna grupp växte sig stor till antalet utbröt krig, oförsonligt krig; och när den fruktansvärda striden var över fanns inte längre en enda individ av förfädernas tidigare släkte av däggdjur vid liv. Denna mindre talrika men kraftfullare och intelligentare sidogren av arten hade överlevt på bekostnad av sin stam.	62:3.4 (705.3) When the numbers of this new and superior group grew great, war, relentless war, broke out; and when the terrible struggle was over, not a single individual of the pre-existent and ancestral race of dawn mammals remained alive. The less numerous but more powerful and intelligent offshoot of the species had survived at the expense of their ancestors.
62:3.5 (705.4) Och nu blev denna varelse under närmare femtontusen års tid (sexhundra generationer) en skräck i denna del av världen. Alla de stora och vildsinta djuren från tidigare tider hade gått under. De stora djuren som hörde hemma i dessa trakter var inte köttätare, och de större arterna av kattdjurens familj, lejon och tigrar, hade ännu inte invaderat denna egendomligt skyddade vrå på jordens yta. Därför blev dessa mellandäggdjur djärva och slog under sig hela sitt hörn av skapelsen.	62:3.5 (705.4) And now, for almost fifteen thousand years (six hundred generations), this creature became the terror of this part of the world. All of the great and vicious animals of former times had perished. The large beasts native to these regions were not carnivorous, and the larger species of the cat family, lions and tigers, had not yet invaded this peculiarly sheltered nook of the earth’s surface. Therefore did these mid-mammals wax valiant and subdue the whole of their corner of creation.
62:3.6 (705.5) Jämfört med sin stamart var mellandäggdjuren i varje avseende en förbättring. Även deras potentiella livstid var längre, nämligen omkring tjugofem år. Ett antal rudimentära människodrag framträdde i denna nya art. Förutom de medfödda fallenheter som fanns hos deras förfäder hade dessa mellandäggdjur förmågan att i vissa motbjudande situationer visa avsky. De hade vidare en tydlig samlarinstinkt; de gömde föda för att användas senare och var mycket begivna på att samla jämna runda kiselstenar och vissa typer av runda stenar som lämpade sig som ammunition vid försvar eller anfall.	62:3.6 (705.5) Compared with the ancestral species, the mid-mammals were an improvement in every way. Even their potential life span was longer, being about twenty-five years. A number of rudimentary human traits appeared in this new species. In addition to the innate propensities exhibited by their ancestors, these mid-mammals were capable of showing disgust in certain repulsive situations. They further possessed a well-defined hoarding instinct; they would hide food for subsequent use and were greatly given to the collection of smooth round pebbles and certain types of round stones suitable for defensive and offensive ammunition.
62:3.7 (705.6) Dessa mellandäggdjur var de första som uppvisade en klar benägenhet för byggande, såsom framgår av deras inbördes tävlan i att bygga både hem i trädtopparna och underjordiska gömställen med många tunnlar; de var den första arten av däggdjur som någonsin sörjde för sin säkerhet genom att bygga skydd både i trädtoppar och under jorden. Till stor del övergav de träden som vistelseställen och levde på marken under dagen samt sov i trädtopparna om nätterna.	62:3.7 (705.6) These mid-mammals were the first to exhibit a definite construction propensity, as shown in their rivalry in the building of both treetop homes and their many-tunneled subterranean retreats; they were the first species of mammals ever to provide for safety in both arboreal and underground shelters. They largely forsook the trees as places of abode, living on the ground during the day and sleeping in the treetops at night.
62:3.8 (705.7) Med tiden resulterade slutligen den naturliga ökningen i antal till allvarlig tävlan om födan och kamp om sexualpartner, vilket allt kulminerade i en serie förödande strider som nästan förintade hela arten. Dessa strider fortsatte tills endast en grupp om mindre än ett hundra individer fanns kvar i livet. Men fred rådde än en gång, och denna ensamma överlevande stam byggde på nytt sina sovrum i trädtopparna och återgick igen en gång till en normal och halvt fredlig tillvaro.	62:3.8 (705.7) As time passed, the natural increase in numbers eventually resulted in serious food competition and sex rivalry, all of which culminated in a series of internecine battles that nearly destroyed the entire species. These struggles continued until only one group of less than one hundred individuals was left alive. But peace once more prevailed, and this lone surviving tribe built anew its treetop bedrooms and once again resumed a normal and semipeaceful existence.
62:3.9 (705.8) Ni kan knappast inse hur nära det var att era anfäder före människan från tid till annan inte hade blivit utrotade. Hade den groda, som var en föregångare till hela mänskligheten, vid ett visst tillfälle gjort ett fem centimeter kortare hopp, så hade hela evolutionens gång förändrats avsevärt. Den omedelbara lemurliknande stammodern till de tidiga däggdjursarterna undgick döden endast med en hårsmån inte mindre än fem gånger innan hon födde fadern till den nya och högre däggdjursklassen. Det farligaste tillfället av alla var emellertid då blixten slog ned i det träd där den blivande modern till primattvillingarna sov. Båda dessa mellandäggdjursföräldrar blev allvarligt chockerade och svårt brända; tre av deras sju barn dödades av denna blixt från skyn. Dessa evolverande djur var närapå vidskepliga. Detta par i vars trädtoppshem blixten hade slagit ned var de egentliga ledarna för den mera progressiva gruppen inom mellandäggdjurens art; och i enlighet med deras exempel flyttade mer än hälften av stammen, de mera intelligenta familjerna, över tre kilometer bort från denna plats och började bygga nya boningar i trädtopparna och nya skyddsrum under jorden — tillfälliga gömställen vid tider av plötslig fara.	62:3.9 (705.8) You can hardly realize by what narrow margins your prehuman ancestors missed extinction from time to time. Had the ancestral frog of all humanity jumped two inches less on a certain occasion, the whole course of evolution would have been markedly changed. The immediate lemurlike mother of the dawn-mammal species escaped death no less than five times by mere hairbreadth margins before she gave birth to the father of the new and higher mammalian order. But the closest call of all was when lightning struck the tree in which the prospective mother of the Primates twins was sleeping. Both of these mid-mammal parents were severely shocked and badly burned; three of their seven children were killed by this bolt from the skies. These evolving animals were almost superstitious. This couple whose treetop home had been struck were really the leaders of the more progressive group of the mid-mammal species; and following their example, more than half the tribe, embracing the more intelligent families, moved about two miles away from this locality and began the construction of new treetop abodes and new ground shelters—their transient retreats in time of sudden danger.
62:3.10 (706.1) Snart efter det att deras hem hade blivit färdigt fann sig detta par, veteraner från så många strider, vara stolta föräldrar till tvillingar, de intressantaste och viktigaste djur som någonsin hade fötts till världen fram till den tiden, ty de var de första av den nya arten primater, som utgjorde nästa livsviktiga steg i evolutionen före människan.	62:3.10 (706.1) Soon after the completion of their home, this couple, veterans of so many struggles, found themselves the proud parents of twins, the most interesting and important animals ever to have been born into the world up to that time, for they were the first of the new species of Primates constituting the next vital step in prehuman evolution.
62:3.11 (706.2) Samtidigt med födseln av dessa primattvillingar föddes tvillingar också åt ett annat par — en säreget efterbliven hane och hona av mellandäggdjurens grupp, ett par som var både mentalt och fysiskt underlägset. Dessa tvillingar, en hane och en hona, var inte intresserade av erövringar; de sysslade endast med att söka föda, och då de inte gärna åt kött förlorade de snart allt intresse för att fånga byte. Dessa efterblivna tvillingar blev grundläggare av de nutida familjerna av apor. Deras efterkommande sökte sig till de varmare sydligare områdena med sitt milda klimat och sin rikliga förekomst av tropiska frukter; där har de fortsatt att leva i stort sett så som då, med undantag för de grenar som parade sig med de från tidigare existerande typerna av gibboner och apor och vilka till följd därav har gått avsevärt bakåt.	62:3.11 (706.2) Contemporaneously with the birth of these Primates twins, another couple—a peculiarly retarded male and female of the mid-mammal tribe, a couple that were both mentally and physically inferior—also gave birth to twins. These twins, one male and one female, were indifferent to conquest; they were concerned only with obtaining food and, since they would not eat flesh, soon lost all interest in seeking prey. These retarded twins became the founders of the modern simian tribes. Their descendants sought the warmer southern regions with their mild climates and an abundance of tropical fruits, where they have continued much as of that day except for those branches which mated with the earlier types of gibbons and apes and have greatly deteriorated in consequence.
62:3.12 (706.3) Sålunda kan man klart se att människan och apan är besläktade endast såtillvida att de uppkom från mellandäggdjuren, en grupp inom vilken den samtidiga födseln och senare segregeringen av två tvillingpar inträffade. Det lägrestående parets bestämmelse blev att ge upphov till de nutida typerna av apor, babianer, schimpanser och gorillor; det högrestående parets bestämmelse blev att fortsätta den uppåtgående linje som utvecklades fram till människan själv.	62:3.12 (706.3) And so it may be readily seen that man and the ape are related only in that they sprang from the mid-mammals, a tribe in which there occurred the contemporaneous birth and subsequent segregation of two pairs of twins: the inferior pair destined to produce the modern types of monkey, baboon, chimpanzee, and gorilla; the superior pair destined to continue the line of ascent which evolved into man himself.
62:3.13 (706.4) Nutidsmänniskan och aporna uppkom från samma grupp och art, men inte från samma föräldrar. Människans förfäder härstammar från de högrestående anlagsbärarna bland den utvalda återstoden av en grupp av mellandäggdjur, medan de nutida aporna (med undantag för vissa tidigare existerande typer av lemurer, gibboner, apor och andra apliknande varelser) är efterkommande till det lägst stående paret i denna grupp av mellandäggdjur, ett par som överlevde endast genom att gömma sig i ett underjordiskt matförråd i över två veckors tid under stammens sista rasande strid och som kom fram först när fientligheterna var gott och väl överståndna.	62:3.13 (706.4) Modern man and the simians did spring from the same tribe and species but not from the same parents. Man’s ancestors are descended from the superior strains of the selected remnant of this mid-mammal tribe, whereas the modern simians (excepting certain pre-existent types of lemurs, gibbons, apes, and other monkeylike creatures) are the descendants of the most inferior couple of this mid-mammal group, a couple who only survived by hiding themselves in a subterranean food-storage retreat for more than two weeks during the last fierce battle of their tribe, emerging only after the hostilities were well over.
4. Primaterna ^top	4. The Primates ^top
62:4.1 (706.5) För att gå tillbaka till de högrestående tvillingarna, en hane och en hona, som föddes åt de två ledande medlemmarna av mellandäggdjurens grupp. Dessa djurbarn var av ett ovanligt slag: de hade ännu mindre hår på sin kropp än sina föräldrar, och redan som mycket unga insisterade de på att gå upprätt. Deras förfäder hade alltid lärt sig att gå på bakbenen, men dessa primattvillingar stod upprätta från början. De blev över en och en halv meter långa, och deras huvud växte sig större än hos gruppens andra medlemmar. Fastän de tidigt lärde sig att kommunicera med varandra med hjälp av tecken och ljud, kunde de aldrig få de andra att förstå dessa nya symboler.	62:4.1 (706.5) Going back to the birth of the superior twins, one male and one female, to the two leading members of the mid-mammal tribe: These animal babies were of an unusual order; they had still less hair on their bodies than their parents and, when very young, insisted on walking upright. Their ancestors had always learned to walk on their hind legs, but these Primates twins stood erect from the beginning. They attained a height of over five feet, and their heads grew larger in comparison with others among the tribe. While early learning to communicate with each other by means of signs and sounds, they were never able to make their people understand these new symbols.
62:4.2 (707.1) Vid ungefär fjorton års ålder flydde de från stammen och begav sig västerut för att bilda egen familj och sålunda lägga grunden till primaternas nya art. Dessa nya varelser kallas mycket träffande för primater, emedan de var de direkta och omedelbara djurförfäderna till själva människosläktet.	62:4.2 (707.1) When about fourteen years of age, they fled from the tribe, going west to raise their family and establish the new species of Primates. And these new creatures are very properly denominated Primates since they were the direct and immediate animal ancestors of the human family itself.
62:4.3 (707.2) Sålunda kom primaterna att ta i besittning ett område på västkusten av Mesopotamiens halvö som då sträckte sig in i det södra havet, medan de mindre intelligenta och nära besläktade grupperna levde runt halvöns spets och upp längs den östra kusten.	62:4.3 (707.2) Thus it was that the Primates came to occupy a region on the west coast of the Mesopotamian peninsula as it then projected into the southern sea, while the less intelligent and closely related tribes lived around the peninsula point and up the eastern shore line.
62:4.4 (707.3) Primaterna var mera som människor och mindre som djur i jämförelse med sina föregångare, mellandäggdjuren. Skelettets proportioner hos denna nya art var mycket likt motsvarande proportioner hos de primitiva människoraserna. Människans typ av hand och fot hade till fullo utvecklats, och dessa varelser kunde gå och rentav springa lika bra som någon av sina senare tiders människoefterkommande. De övergav till stor del livet i träden, fastän de fortsatte att dra sig tillbaka till trädtopparna som en säkerhetsåtgärd nattetid, ty i likhet med sina tidigare förfäder var de mycket rädda av sig. Den ökade användningen av händerna bidrog mycket till att utveckla deras inneboende hjärnförmåga, men de hade ännu inte ett sinne som verkligen kunde kallas människosinne.	62:4.4 (707.3) The Primates were more human and less animal than their mid-mammal predecessors. The skeletal proportions of this new species were very similar to those of the primitive human races. The human type of hand and foot had fully developed, and these creatures could walk and even run as well as any of their later-day human descendants. They largely abandoned tree life, though continuing to resort to the treetops as a safety measure at night, for like their earlier ancestors, they were greatly subject to fear. The increased use of their hands did much to develop inherent brain power, but they did not yet possess minds that could really be called human.
62:4.5 (707.4) Fastän primaterna till sin emotionella natur skilde sig föga från sina föregångare, uppvisade de mera av människoinriktning i alla sina benägenheter. De var sannerligen ypperliga och högtstående djur; de blev fullvuxna vid omkring tio år och hade en naturlig livslängd på cirka fyrtio år. Det vill säga att de kunde ha levt så länge om de hade dött en naturlig död, men under dessa tidiga tider var det få djur som någonsin dog en naturlig död; kampen för tillvaron var på det hela taget alltför intensiv.	62:4.5 (707.4) Although in emotional nature the Primates differed little from their forebears, they exhibited more of a human trend in all of their propensities. They were, indeed, splendid and superior animals, reaching maturity at about ten years of age and having a natural life span of about forty years. That is, they might have lived that long had they died natural deaths, but in those early days very few animals ever died a natural death; the struggle for existence was altogether too intense.
62:4.6 (707.5) Och nu, efter nästan niohundra generationer av utveckling som omspann cirka tjugoett tusen år från uppkomsten av de tidiga däggdjuren, föddes bland primaterna plötsligt två anmärkningsvärda varelser, de första egentliga människovarelserna.	62:4.6 (707.5) And now, after almost nine hundred generations of development, covering about twenty-one thousand years from the origin of the dawn mammals, the Primates suddenly gave birth to two remarkable creatures, the first true human beings.
62:4.7 (707.6) Sålunda kom det sig att de tidiga däggdjuren, som hade uppkommit från den nordamerikanska typen av lemur, gav upphov till mellandäggdjuren och dessa däggdjur i sin tur producerade de högrestående primaterna, som blev de omedelbara förfäderna till den primitiva människorasen. Primaternas grupper var den sista livsviktiga länken i människans evolution, men efter mindre än fem tusen år fanns inte en enda individ kvar av dessa utomordentliga grupper.	62:4.7 (707.6) Thus it was that the dawn mammals, springing from the North American lemur type, gave origin to the mid-mammals, and these mid-mammals in turn produced the superior Primates, who became the immediate ancestors of the primitive human race. The Primates tribes were the last vital link in the evolution of man, but in less than five thousand years not a single individual of these extraordinary tribes was left.
5. De första människovarelserna ^top	5. The First Human Beings ^top
62:5.1 (707.7) Räknat från år 1934 e.Kr. är det exakt 993.419 år sedan de två första människorna föddes.	62:5.1 (707.7) From the year a.d. 1934 back to the birth of the first two human beings is just 993,419 years.
62:5.2 (707.8) Dessa två anmärkningsvärda varelser var verkliga människor. De hade såsom många av sina förfäder fulländade människotummar, samtidigt som deras fötter var lika fulländade som fötterna hos människoraserna av idag. De var gångare och springare, inte klättrare; stortåns greppande funktion saknades fullständigt. När faror drev dem upp i trädtopparna klättrade de precis på samma sätt som dagens människor. De klättrade upp längs stammen av ett träd likt en björn och inte så som en schimpans eller gorilla som svingar sig upp från gren till gren.	62:5.2 (707.8) These two remarkable creatures were true human beings. They possessed perfect human thumbs, as had many of their ancestors, while they had just as perfect feet as the present-day human races. They were walkers and runners, not climbers; the grasping function of the big toe was absent, completely absent. When danger drove them to the treetops, they climbed just like the humans of today would. They would climb up the trunk of a tree like a bear and not as would a chimpanzee or a gorilla, swinging up by the branches.
62:5.3 (708.1) Dessa första människovarelser (och deras efterkommande) blev fullvuxna vid tolv års ålder och hade en potentiell livslängd om cirka sjuttiofem år.	62:5.3 (708.1) These first human beings (and their descendants) reached full maturity at twelve years of age and possessed a potential life span of about seventy-five years.
62:5.4 (708.2) Många nya emotioner framträdde tidigt hos dessa människotvillingar. De hyste beundran för både föremål och andra varelser och uppvisade en ansenlig fåfänga. Men det mest anmärkningsvärda framsteget i den emotionella utvecklingen var det plötsliga framträdandet av en ny grupp av riktigt mänskliga känslor: vördnadskänslornas grupp, omfattande respektfylld fruktan, vördnad, ödmjukhet och rentav en primitiv form av tacksamhet. Rädslan i förening med okunnighet om naturfenomenen höll på att ge upphov till en primitiv religion.	62:5.4 (708.2) Many new emotions early appeared in these human twins. They experienced admiration for both objects and other beings and exhibited considerable vanity. But the most remarkable advance in emotional development was the sudden appearance of a new group of really human feelings, the worshipful group, embracing awe, reverence, humility, and even a primitive form of gratitude. Fear, joined with ignorance of natural phenomena, is about to give birth to primitive religion.
62:5.5 (708.3) Hos dessa primitiva människor manifesterades inte endast sådana människokänslor, utan många högutvecklade känslor fanns också redan i rudimentär form. De var i någon mån medvetna om medlidande, skam och förebråelse, och de var starkt medvetna om kärlek, hat och hämnd samt även i betydande grad benägna för känslor av avund.	62:5.5 (708.3) Not only were such human feelings manifested in these primitive humans, but many more highly evolved sentiments were also present in rudimentary form. They were mildly cognizant of pity, shame, and reproach and were acutely conscious of love, hate, and revenge, being also susceptible to marked feelings of jealousy.
62:5.6 (708.4) Dessa två första människor, tvillingarna, var en stor prövning för sina primatföräldrar. De var så nyfikna och äventyrslystna att de närapå förlorade livet vid talrika tillfällen innan de var åtta år gamla. Därför hade de också redan vid tolv års ålder kroppen full av ärr.	62:5.6 (708.4) These first two humans—the twins—were a great trial to their Primates parents. They were so curious and adventurous that they nearly lost their lives on numerous occasions before they were eight years old. As it was, they were rather well scarred up by the time they were twelve.
62:5.7 (708.5) Mycket tidigt lärde de sig att kommunicera med ord; vid tio års ålder hade de utarbetat ett förbättrat språk av tecken och ord för nästan ett halvt hundratal idéer samt betydligt förbättrat och utvidgat sina förfäders primitiva kommunikationsförfarande. Men hur de än försökte kunde de inte lära sina föräldrar mer än några få av sina nya tecken och symboler.	62:5.7 (708.5) Very early they learned to engage in verbal communication; by the age of ten they had worked out an improved sign and word language of almost half a hundred ideas and had greatly improved and expanded the crude communicative technique of their ancestors. But try as hard as they might, they were able to teach only a few of their new signs and symbols to their parents.
62:5.8 (708.6) När de var ungefär nio år gamla gav de sig en vacker dag iväg ned längs floden och höll en viktig överläggning. Varje himmelsk varelse som var stationerad på Urantia, inklusive jag själv, var närvarande för att observera vad som hände vid detta möte mitt på dagen. Denna händelserika dag nådde de samförstånd om att leva med och för varandra, och detta var den första i en serie av sådana överenskommelser som slutligen kulminerade i beslutet att fly från sina lägrestående djurkamrater och bege sig norrut, utan att de hade en aning om att de på så sätt kom att grunda människosläktet.	62:5.8 (708.6) When about nine years of age, they journeyed off down the river one bright day and held a momentous conference. Every celestial intelligence stationed on Urantia, including myself, was present as an observer of the transactions of this noontide tryst. On this eventful day they arrived at an understanding to live with and for each other, and this was the first of a series of such agreements which finally culminated in the decision to flee from their inferior animal associates and to journey northward, little knowing that they were thus to found the human race.
62:5.9 (708.7) Fastän vi alla var mycket bekymrade över vad dessa två små vildar höll på att planera, var vi maktlösa att kontrollera deras sinnesverksamhet; vi influerade inte — kunde inte influera — deras beslut på ett godtyckligt sätt. Men inom de tillåtna gränserna för planetarisk funktion samverkade vi Livsbärare tillsammans med alla våra medarbetare för att leda människotvillingarna norrut och långt bort från deras håriga och delvis i träden boende stamfränder. Sålunda enligt sitt intelligenta val migrerade faktiskt tvillingarna, och på grund av vårt överinseende migrerade de norrut till ett ensligt område där de undgick möjligheten till biologisk tillbakagång genom beblandning med sina lägrestående släktingar bland primaternas stammar.	62:5.9 (708.7) While we were all greatly concerned with what these two little savages were planning, we were powerless to control the working of their minds; we did not—could not—arbitrarily influence their decisions. But within the permissible limits of planetary function, we, the Life Carriers, together with our associates, all conspired to lead the human twins northward and far from their hairy and partially tree-dwelling people. And so, by reason of their own intelligent choice, the twins did migrate, and because of our supervision they migrated northward to a secluded region where they escaped the possibility of biologic degradation through admixture with their inferior relatives of the Primates tribes.
62:5.10 (708.8) Kort före sin avfärd från hemskogarna förlorade de sin mor i ett anfall av gibboner. Fastän modern inte hade deras intelligens hyste hon en hög grad av värdig däggdjurstillgivenhet för sin avkomma, och oförskräckt gav hon sitt liv i försöket att rädda det underbara paret. Hennes offer var inte förgäves, ty hon höll stånd mot fienden tills fadern anlände med förstärkning och körde iväg inkräktarna.	62:5.10 (708.8) Shortly before their departure from the home forests they lost their mother in a gibbon raid. While she did not possess their intelligence, she did have a worthy mammalian affection of a high order for her offspring, and she fearlessly gave her life in the attempt to save the wonderful pair. Nor was her sacrifice in vain, for she held off the enemy until the father arrived with reinforcements and put the invaders to rout.
62:5.11 (709.1) Snart efter det att detta unga par hade övergett sina fränder för att lägga grunden till människosläktet blev deras primatfar tröstlös — hans hjärta brast. Han vägrade äta fastän hans övriga barn skaffade mat åt honom. Då han hade förlorat sin lysande avkomma föreföll livet bland de vanliga stamfränderna inte värt att leva; så vandrade han iväg in i skogen, anfölls av fientliga gibboner och blev ihjälslagen.	62:5.11 (709.1) Soon after this young couple forsook their associates to found the human race, their Primates father became disconsolate—he was heartbroken. He refused to eat, even when food was brought to him by his other children. His brilliant offspring having been lost, life did not seem worth living among his ordinary fellows; so he wandered off into the forest, was set upon by hostile gibbons and beaten to death.
6. Människosinnets evolution ^top	6. Evolution of the Human Mind ^top
62:6.1 (709.2) Vi Livsbärare på Urantia hade genomlevt en lång vaka av uppmärksamt väntande sedan dagen då vi först planterade livsplasman i planetens vatten, och naturligtvis medförde framträdandet av de första verkligen intelligenta och med vilja utrustade varelserna stor glädje och suprem tillfredsställelse för oss.	62:6.1 (709.2) We, the Life Carriers on Urantia, had passed through the long vigil of watchful waiting since the day we first planted the life plasm in the planetary waters, and naturally the appearance of the first really intelligent and volitional beings brought to us great joy and supreme satisfaction.
62:6.2 (709.3) Vi iakttog hur tvillingarna utvecklades mentalt, genom att observera hur de sju biträdande sinnesandarna, som hade förordnats till Urantia vid tiden för vår ankomst till planeten, fungerade. Under hela den långa evolutionära utvecklingen av det planetariska livet hade dessa outtröttliga sinnesomvårdare ständigt registrerat sin tilltagande förmåga till kontakt med den successivt expanderande hjärnkapaciteten hos de allt högrestående djurvarelserna.	62:6.2 (709.3) We had been watching the twins develop mentally through our observation of the functioning of the seven adjutant mind-spirits assigned to Urantia at the time of our arrival on the planet. Throughout the long evolutionary development of planetary life, these tireless mind ministers had ever registered their increasing ability to contact with the successively expanding brain capacities of the progressively superior animal creatures.
62:6.3 (709.4) Till en början kunde endast intuitionens ande inverka på det urtida djurlivets instinkt- och reflexbaserade beteende. Med differentieringen i form av högre typer kunde förståndets ande ge dessa varelser förmågan att spontant associera idéer. Något senare observerade vi modets ande i funktion; de evolverande djuren utvecklade faktiskt en primitiv form av beskyddande självmedvetande. Efter att däggdjursgrupperna hade framträtt såg vi hur kunskapens ande i allt högre grad manifesterades. Evolutionen av de högrestående däggdjuren medförde att rådets ande kunde fungera, vilket resulterade i hjordinstinktens utveckling och början till en primitiv social utveckling.	62:6.3 (709.4) At first only the spirit of intuition could function in the instinctive and reflex behavior of the primordial animal life. With the differentiation of higher types, the spirit of understanding was able to endow such creatures with the gift of spontaneous association of ideas. Later on we observed the spirit of courage in operation; evolving animals really developed a crude form of protective self-consciousness. Subsequent to the appearance of the mammalian groups, we beheld the spirit of knowledge manifesting itself in increased measure. And the evolution of the higher mammals brought the function of the spirit of counsel, with the resulting growth of the herd instinct and the beginnings of primitive social development.
62:6.4 (709.5) I allt högre grad hade vi under den långa utvecklingen av de tidiga däggdjuren, mellandäggdjuren och primaterna observerat de biträdande sinnesandarnas tilltagande verksamhet. Men aldrig hade de återstående två, de högsta sinnesomvårdarna, kunnat fungera i det evolutionära sinnet av urantiatyp.	62:6.4 (709.5) Increasingly, on down through the dawn mammals, the mid-mammals, and the Primates, we had observed the augmented service of the first five adjutants. But never had the remaining two, the highest mind ministers, been able to function in the Urantia type of evolutionary mind.
62:6.5 (709.6) Föreställ er vår glädje en dag — tvillingarna var omkring tio år gamla — då dyrkans ande fick sin första kontakt med den kvinnliga tvillingens sinne och kort därefter med den manligas sinne. Vi visste att någonting som var nära besläktat med människosinnet höll på att närma sig sin kulmination; och när de ungefär ett år senare efter meditativt tankearbete och målmedveten beslutsamhet slutligen bestämde sig för att fly hemifrån och bege sig norrut, då började visdomens ande fungera på Urantia och i dessa två nu erkända människosinnen.	62:6.5 (709.6) Imagine our joy one day—the twins were about ten years old—when the spirit of worship made its first contact with the mind of the female twin and shortly thereafter with the male. We knew that something closely akin to human mind was approaching culmination; and when, about a year later, they finally resolved, as a result of meditative thought and purposeful decision, to flee from home and journey north, then did the spirit of wisdom begin to function on Urantia and in these two now recognized human minds.
62:6.6 (709.7) Det skedde en omedelbar och ny form av mobilisering av de sju biträdande sinnesandarna. Vi var fulla av förväntan; vi insåg att den stund vi länge hade väntat på närmade sig. Vi visste att vi var på tröskeln till förverkligandet av vår långt utdragna strävan att utveckla viljevarelser på Urantia.	62:6.6 (709.7) There was an immediate and new order of mobilization of the seven adjutant mind-spirits. We were alive with expectation; we realized that the long-waited-for hour was approaching; we knew we were upon the threshold of the realization of our protracted effort to evolve will creatures on Urantia.
7. Erkännandet som en bebodd värld ^top	7. Recognition as an Inhabited World ^top
62:7.1 (709.8) Vi behövde inte vänta länge. Vid middagstid, dagen efter det att tvillingarna hade rymt sin väg, mottogs den första provsändningen då universumströmkretsarnas signaler för första gången testades vid den planetariska mottagningsfokusen på Urantia. Vi var naturligtvis alla upphetsade av insikten om att en stor händelse var förestående, men eftersom denna värld var en livets försöksstation hade vi inte den ringaste aning om exakt hur vi skulle bli underrättade om erkännandet av det intelligenta livet på planeten. Men vår spänning varade inte länge. På tredje dagen efter tvillingarnas flykt, och innan kåren av Livsbärare reste iväg, anlände en nebadonsk ärkeängel för att etablera den första planetariska strömkretsen.	62:7.1 (709.8) We did not have to wait long. At noon, the day after the runaway of the twins, there occurred the initial test flash of the universe circuit signals at the planetary reception-focus of Urantia. We were, of course, all astir with the realization that a great event was impending; but since this world was a life-experiment station, we had not the slightest idea of just how we would be apprised of the recognition of intelligent life on the planet. But we were not long in suspense. On the third day after the elopement of the twins, and before the Life Carrier corps departed, there arrived the Nebadon archangel of initial planetary circuit establishment.
62:7.2 (710.1) Det var en betydelsefull dag på Urantia då vår lilla grupp samlades runt den planetariska polen för rymdkommunikation och tog emot det första budskapet från Salvington över planetens sinnesströmkrets som just hade etablerats. Detta första budskap, dikterat av ledaren för ärkeänglarnas kår, lydde:	62:7.2 (710.1) It was an eventful day on Urantia when our small group gathered about the planetary pole of space communication and received the first message from Salvington over the newly established mind circuit of the planet. And this first message, dictated by the chief of the archangel corps, said:
62:7.3 (710.2) ”Till Livsbärarna på Urantia — Hälsningar! Vi sänder vår försäkran om att det råder stor fröjd i Salvington, Edentia och Jerusem med anledning av att signalen om att det existerar sinne av viljevärdighet på Urantia har registrerats i Nebadons högkvarter. Tvillingarnas målmedvetna beslut att fly norrut och avskilja sina efterkommande från deras lägrestående förfäder har noterats. Detta är det första beslut som har fattats av sinne — människotypen av sinne — på Urantia, och det etablerar automatiskt den strömkrets för kommunikation över vilken detta första budskap om erkännande överförs.”	62:7.3 (710.2) “To the Life Carriers on Urantia—Greetings! We transmit assurance of great pleasure on Salvington, Edentia, and Jerusem in honor of the registration on the headquarters of Nebadon of the signal of the existence on Urantia of mind of will dignity. The purposeful decision of the twins to flee northward and segregate their offspring from their inferior ancestors has been noted. This is the first decision of mind—the human type of mind—on Urantia and automatically establishes the circuit of communication over which this initial message of acknowledgment is transmitting.”
62:7.4 (710.3) Därefter kom över denna nya strömkrets hälsningarna från de Högsta i Edentia, och de innehöll instruktioner för de bofasta Livsbärarna med förbud för oss att påverka det livsmönster som vi hade etablerat. Vi anvisades att inte ingripa i sådant som gällde människans framåtskridande. Man bör inte dra den slutsatsen att Livsbärarna ibland godtyckligt och mekaniskt skulle ingripa i de planetariska evolutionära planernas naturliga förverkligande, ty det gör vi inte. Men fram till denna tid hade vi haft tillåtelse att manipulera omgivningen och skydda livsplasman på ett speciellt sätt, och det var denna speciella men helt naturliga övervakning som skulle avbrytas.	62:7.4 (710.3) Next over this new circuit came the greetings of the Most Highs of Edentia, containing instructions for the resident Life Carriers forbidding us to interfere with the pattern of life we had established. We were directed not to intervene in the affairs of human progress. It should not be inferred that Life Carriers ever arbitrarily and mechanically interfere with the natural outworking of the planetary evolutionary plans, for we do not. But up to this time we had been permitted to manipulate the environment and shield the life plasm in a special manner, and it was this extraordinary, but wholly natural, supervision that was to be discontinued.
62:7.5 (710.4) Knappt hade de Högsta slutat tala förrän det vackra budskapet från Lucifer, som då var härskare i systemet Satania, började komma in till planeten. Nu hörde Livsbärarna välkomstorden från sin egen ledare och fick hans tillstånd att återvända till Jerusem. Detta budskap från Lucifer innehöll ett officiellt godkännande av Livsbärarnas arbete på Urantia och fritog oss från all framtida kritik beträffande alla våra strävanden att förbättra Nebadons livsmönster så som de hade etablerats i Satanias system.	62:7.5 (710.4) And no sooner had the Most Highs left off speaking than the beautiful message of Lucifer, then sovereign of the Satania system, began to planetize. Now the Life Carriers heard the welcome words of their own chief and received his permission to return to Jerusem. This message from Lucifer contained the official acceptance of the Life Carriers’ work on Urantia and absolved us from all future criticism of any of our efforts to improve the life patterns of Nebadon as established in the Satania system.
62:7.6 (710.5) Dessa budskap från Salvington, Edentia och Jerusem innebar formellt att Livsbärarnas tidsålderslånga övervakning av planeten upphörde. Under tidsålder efter annan hade vi varit i tjänst, assisterade endast av de sju biträdande sinnesandarna och de Ledande Fysiska Övervakarna. Nu när viljan, förmågan att välja dyrkan och uppstigning, hade framträtt i de evolutionära varelserna på planeten insåg vi att vårt arbete var färdigt, och vår grupp förberedde sig för avfärd. Emedan Urantia är en värld för livsmodifikation gavs tillstånd att lämna kvar två äldre Livsbärare med tolv assistenter, och jag blev vald som en av denna grupp och har allt sedan dess varit på Urantia.	62:7.6 (710.5) These messages from Salvington, Edentia, and Jerusem formally marked the termination of the Life Carriers’ agelong supervision of the planet. For ages we had been on duty, assisted only by the seven adjutant mind-spirits and the Master Physical Controllers. And now, will, the power of choosing to worship and to ascend, having appeared in the evolutionary creatures of the planet, we realized that our work was finished, and our group prepared to depart. Urantia being a life-modification world, permission was granted to leave behind two senior Life Carriers with twelve assistants, and I was chosen as one of this group and have ever since been on Urantia.
62:7.7 (710.6) Det är exakt 993.408 år (räknat från år 1934 e.Kr.) sedan Urantia formellt erkändes som en planet bebodd av människor i universumet Nebadon. Den biologiska evolutionen hade åter igen uppnått människonivåerna av viljans värdighet; människan hade framträtt på planet 606 i Satania.	62:7.7 (710.6) It is just 993,408 years ago (from the year a.d. 1934) that Urantia was formally recognized as a planet of human habitation in the universe of Nebadon. Biologic evolution had once again achieved the human levels of will dignity; man had arrived on planet 606 of Satania.
62:7.8 (710.7) [Avfattat under beskydd av en av Nebadons Livsbärare bosatt på Urantia.]	62:7.8 (710.7) [Sponsored by a Life Carrier of Nebadon resident on Urantia.]