| Kapitel 97 | Paper 97 |
| Gudsbegreppets evolution bland hebréerna | Evolution of the God Concept Among the Hebrews |
| 97:0.1 (1062.1) HEBRÉERNAS andliga ledare gjorde vad ingen före dem någonsin hade lyckats med — de befriade sitt gudsbegrepp från de människoliknande dragen utan att förvandla det till en gudomsabstraktion som endast kunde förstås av filosofer. Även vanliga människor kunde enligt det mognade begreppet om Jahve se honom som Fader, om inte för individen så åtminstone för hela folket. | 97:0.1 (1062.1) THE spiritual leaders of the Hebrews did what no others before them had ever succeeded in doing—they deanthropomorphized their God concept without converting it into an abstraction of Deity comprehensible only to philosophers. Even common people were able to regard the matured concept of Yahweh as a Father, if not of the individual, at least of the race. |
| 97:0.2 (1062.2) Fastän man under Melkisedeks tid i Salem klart hade undervisat om Guds personlighet, var denna uppfattning obestämd och dimmig vid tiden för flykten från Egypten, och den utvecklades endast så småningom i hebréernas sinne från en generation till en annan som följd av de andliga lärarnas undervisning. Uppfattningen om Jahves personlighet utvecklades progressivt på ett mycket mer kontinuerligt sätt än många andra gudomsattribut. Från Mose till Malaki skedde i hebréernas sinne en nästan obruten tillväxt i uppfattningen av Guds personlighet, och denna uppfattning förhöjdes och förhärligades slutligen av Jesu undervisning om Fadern i himlen. | 97:0.2 (1062.2) The concept of the personality of God, while clearly taught at Salem in the days of Melchizedek, was vague and hazy at the time of the flight from Egypt and only gradually evolved in the Hebraic mind from generation to generation in response to the teaching of the spiritual leaders. The perception of Yahweh’s personality was much more continuous in its progressive evolution than was that of many other of the Deity attributes. From Moses to Malachi there occurred an almost unbroken ideational growth of the personality of God in the Hebrew mind, and this concept was eventually heightened and glorified by the teachings of Jesus about the Father in heaven. |
| 1. Samuel — den förste av hebréernas profeter ^top | 1. Samuel—First of the Hebrew Prophets ^top |
| 97:1.1 (1062.3) Fientligt tryck från de omgivande folken i Palestina lärde snart de hebreiska schejkerna att de inte hade något hopp om att kunna leva vidare om de inte förenade sina stamorganisationer till ett centraliserat styre. Denna centralisering av den administrativa makten gav Samuel en bättre möjlighet att verka som lärare och reformator. | 97:1.1 (1062.3) Hostile pressure of the surrounding peoples in Palestine soon taught the Hebrew sheiks they could not hope to survive unless they confederated their tribal organizations into a centralized government. And this centralization of administrative authority afforded a better opportunity for Samuel to function as a teacher and reformer. |
| 97:1.2 (1062.4) Samuel härstammade från en lång släktgren av salemlärare som uthålligt hade bibehållit Melkisedeks sanningar som en del av sina former av dyrkan. Denne lärare var en viril och beslutsam karl. Endast hans stora hängivenhet i förening med hans utomordentliga beslutsamhet förmådde honom att stå emot den närapå allmänna opposition som han påträffade när han satte igång med att vända hela Israel tillbaka till att dyrka den supreme Jahve från Moses tid. Även då lyckades han endast delvis; han vann tillbaka endast den intelligentare hälften av hebréerna till att tjäna Jahve enligt den högrestående uppfattningen. Den andra hälften fortfor att dyrka landets stamgudar och höll sig till den lägrestående uppfattningen av Jahve. | 97:1.2 (1062.4) Samuel sprang from a long line of the Salem teachers who had persisted in maintaining the truths of Melchizedek as a part of their worship forms. This teacher was a virile and resolute man. Only his great devotion, coupled with his extraordinary determination, enabled him to withstand the almost universal opposition which he encountered when he started out to turn all Israel back to the worship of the supreme Yahweh of Mosaic times. And even then he was only partially successful; he won back to the service of the higher concept of Yahweh only the more intelligent half of the Hebrews; the other half continued in the worship of the tribal gods of the country and in the baser conception of Yahweh. |
| 97:1.3 (1062.5) Samuel var en människa som inte var rädd för att ta i, en praktisk reformator som en dag kunde ge sig av med sina följeslagare för att välta omkull ett tjugotal av Baals altare. Det framåtskridande han åstadkom skedde med rent tvångsmässiga metoder. Han predikade föga och undervisade än mindre, men han handlade. En dag gjorde han narr av en av Baals präster, följande dag högg han en fångad kung i stycken. Han trodde hängivet på den ende Guden, och han hade en klar uppfattning om denne ende Gud som skapare av himmel och jord: ”Jordens grundfästen är Herrens, och jordkretsen har han ställt på dem.” | 97:1.3 (1062.5) Samuel was a rough-and-ready type of man, a practical reformer who could go out in one day with his associates and overthrow a score of Baal sites. The progress he made was by sheer force of compulsion; he did little preaching, less teaching, but he did act. One day he was mocking the priest of Baal; the next, chopping in pieces a captive king. He devotedly believed in the one God, and he had a clear concept of that one God as creator of heaven and earth: “The pillars of the earth are the Lord’s, and he has set the world upon them.” |
| 97:1.4 (1063.1) Samuels stora bidrag till utvecklingen av uppfattningen om Gudomen var hans rungande förkunnelse att Jahve är oföränderlig, för evigt samma personifikation av ofelbar fulländning och gudomlighet. Under dessa tider uppfattades Jahve som en nyckfull Gud med misstrogna infall, en som alltid ångrade att han hade gjort si eller så. Nu hörde hebréerna för första gången efter sin avfärd från Egypten dessa överraskande ord: ”Han som är Israels Styrka ljuger icke och ångrar sig icke; ty han är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.” Stabilitet förkunnades gälla i förhållandet till Gudomligheten. Samuel påminde ständigt om Melkisedeks förbund med Abraham och förkunnade att Herren, Israels Gud, var källan till all sanning, stabilitet och beständighet. Hebréerna hade alltid betraktat sin Gud som en människa, en övermänniska, en upphöjd ande av okänt ursprung. Nu hörde de den tidigare anden från Horeb upphöjas till en oföränderlig Gud med skaparfulländning. Samuel hjälpte den evolverande gudsuppfattningen att stiga till höjder ovanför människornas föränderliga sinnestillstånd och de växlande ödena i de dödligas tillvaro. Med hans undervisning började hebréernas Gud uppstigningen från idén om en stamgud till idealet om en allsmäktig och oföränderlig Skapare och Övervakare av all skapelse. | 97:1.4 (1063.1) But the great contribution which Samuel made to the development of the concept of Deity was his ringing pronouncement that Yahweh was changeless, forever the same embodiment of unerring perfection and divinity. In these times Yahweh was conceived to be a fitful God of jealous whims, always regretting that he had done thus and so; but now, for the first time since the Hebrews sallied forth from Egypt, they heard these startling words, “The Strength of Israel will not lie nor repent, for he is not a man, that he should repent.” Stability in dealing with Divinity was proclaimed. Samuel reiterated the Melchizedek covenant with Abraham and declared that the Lord God of Israel was the source of all truth, stability, and constancy. Always had the Hebrews looked upon their God as a man, a superman, an exalted spirit of unknown origin; but now they heard the onetime spirit of Horeb exalted as an unchanging God of creator perfection. Samuel was aiding the evolving God concept to ascend to heights above the changing state of men’s minds and the vicissitudes of mortal existence. Under his teaching, the God of the Hebrews was beginning the ascent from an idea on the order of the tribal gods to the ideal of an all-powerful and changeless Creator and Supervisor of all creation. |
| 97:1.5 (1063.2) Han predikade igen berättelsen om Guds uppriktighet, hans pålitlighet i att hålla avtal. Samuel sade: ”Herren skall icke förskjuta sitt folk.” ”Han har upprättat med oss ett evigt förbund, i allo stadgat och betryggat.” Så gick budet ut över hela Palestina att man skulle återvända till att dyrka den supreme Jahve. Ständigt förkunnade denne energiske lärare: ”Du är stor, o Herre Gud, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig.” | 97:1.5 (1063.2) And he preached anew the story of God’s sincerity, his covenant-keeping reliability. Said Samuel: “The Lord will not forsake his people.” “He has made with us an everlasting covenant, ordered in all things and sure.” And so, throughout all Palestine there sounded the call back to the worship of the supreme Yahweh. Ever this energetic teacher proclaimed, “You are great, O Lord God, for there is none like you, neither is there any God beside you.” |
| 97:1.6 (1063.3) Hittills hade hebréerna ansett att Jahves ynnest kom till uttryck främst i form av materiell välfärd. Det var en stor chock för Israel, och närapå kostade Samuel livet, när han vågade förkunna: ”Herren gör fattig, han gör ock rik; han ödmjukar och han upphöjer. Han upprättar den ringe ur stoftet, ur dyn lyfter han den fattige, för att sätta dem bredvid furstar och låta dem få härlighetens tron till arvedel.” Inte sedan Moses tid hade sådana trösterika löften förkunnats för de oansenliga och mindre lyckosamma, och för tusende förtvivlade fattiga tändes hoppet att de kunde förbättra sin andliga ställning. | 97:1.6 (1063.3) Theretofore the Hebrews had regarded the favor of Yahweh mainly in terms of material prosperity. It was a great shock to Israel, and almost cost Samuel his life, when he dared to proclaim: “The Lord enriches and impoverishes; he debases and exalts. He raises the poor out of the dust and lifts up the beggars to set them among princes to make them inherit the throne of glory.” Not since Moses had such comforting promises for the humble and the less fortunate been proclaimed, and thousands of despairing among the poor began to take hope that they could improve their spiritual status. |
| 97:1.7 (1063.4) Samuel gick inte särskilt långt från uppfattningen om en stamgud. Han förkunnade en Jahve som hade skapat alla människor men som främst intresserade sig för hebréerna, sitt utvalda folk. I alla fall förmedlade gudsbegreppet återigen, såsom under Mose dagar, bilden av en Gudom som var helig och rättrådig. ”Ingen är helig såsom Herren. Vem kan liknas vid denna heliga Herren Gud?” | 97:1.7 (1063.4) But Samuel did not progress very far beyond the concept of a tribal god. He proclaimed a Yahweh who made all men but was occupied chiefly with the Hebrews, his chosen people. Even so, as in the days of Moses, once more the God concept portrayed a Deity who is holy and upright. “There is none as holy as the Lord. Who can be compared to this holy Lord God?” |
| 97:1.8 (1063.5) När åren gick förkovrades den gråhårige gamle ledaren i sin förståelse av Gud, ty han förkunnade: ”Herren är en Gud som vet allt, och hos honom vägas gärningarna. Herren dömer jordens ändar, han visar barmhärtighet mot den barmhärtige, och mot den rättrådige är han ock rättrådig.” Redan här skymtar nåden, även om den gäller endast dem som är barmhärtiga. Senare gick han ett steg längre när han uppmanade sitt folk i deras motgångar: ”Men låt oss nu falla i Herrens hand, ty hans barmhärtighet är stor.” ”Inget hindrar Herren från att rädda många eller endast få.” | 97:1.8 (1063.5) As the years passed, the grizzled old leader progressed in the understanding of God, for he declared: “The Lord is a God of knowledge, and actions are weighed by him. The Lord will judge the ends of the earth, showing mercy to the merciful, and with the upright man he will also be upright.” Even here is the dawn of mercy, albeit it is limited to those who are merciful. Later he went one step further when, in their adversity, he exhorted his people: “Let us fall now into the hands of the Lord, for his mercies are great.” “There is no restraint upon the Lord to save many or few.” |
| 97:1.9 (1063.6) Denna gradvisa utveckling av uppfattningen om Jahves karaktär fortgick under tiden för Samuels efterföljare. De försökte framställa Jahve som en Gud som håller sitt avtal, men de kunde knappast hålla samma takt som Samuel. De lyckades inte utveckla tanken om Guds nåd, så som Samuel under senare år hade tänkt sig den. Det förekom en stadig ström bakåt mot erkännandet av andra gudar, fast man höll fast vid att Jahve stod ovanför alla. ”Ditt o Herre är riket, och du är upphöjd till överhuvud över allt.” | 97:1.9 (1063.6) And this gradual development of the concept of the character of Yahweh continued under the ministry of Samuel’s successors. They attempted to present Yahweh as a covenant-keeping God but hardly maintained the pace set by Samuel; they failed to develop the idea of the mercy of God as Samuel had later conceived it. There was a steady drift back toward the recognition of other gods, despite the maintenance that Yahweh was above all. “Yours is the kingdom, O Lord, and you are exalted as head above all.” |
| 97:1.10 (1064.1) Grundtanken under detta skede var den gudomliga makten. Profeterna under denna tidsålder predikade en religion som avsåg att omhulda kungen på den hebreiska tronen. ”Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och seger och majestät. I din hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som stort är och giva styrka åt alla.” Detta var tillståndet beträffande gudsbegreppet under Samuels och hans närmaste efterföljares tid. | 97:1.10 (1064.1) The keynote of this era was divine power; the prophets of this age preached a religion designed to foster the king upon the Hebrew throne. “Yours, O Lord, is the greatness and the power and the glory and the victory and the majesty. In your hand is power and might, and you are able to make great and to give strength to all.” And this was the status of the God concept during the time of Samuel and his immediate successors. |
| 2. Elia och Elisa ^top | 2. Elijah and Elisha ^top |
| 97:2.1 (1064.2) Under det tionde århundradet före Kristus blev den hebreiska nationen delad i två kungadömen. I båda av dessa politiska enheter försökte många sanningslärare dämma upp den reaktionära flodvåg av andligt förfall som hade uppkommit och som med förödande inverkan fortsatte efter uppdelningskriget. Dessa försök att föra den hebreiska religionen framåt hade inte framgång förrän den beslutsamme och orädde rättfärdighetskämpen Elia påbörjade sin undervisning. Elia återupprättade i det norra kungadömet en gudsuppfattning jämförbar med den som fanns under Samuels dagar. Elia hade inte mycket tillfälle att framföra en avancerad uppfattning om Gud. Likt Samuel före honom hade han fullt upp med att välta omkull Baals altare och förstöra bilderna av falska gudar. Han genomförde sina reformer trots motståndet från en avgudadyrkande monark. Hans uppgift var rentav mer jättelik och svår än den som Samuel hade stått inför. | 97:2.1 (1064.2) In the tenth century before Christ the Hebrew nation became divided into two kingdoms. In both of these political divisions many truth teachers endeavored to stem the reactionary tide of spiritual decadence that had set in, and which continued disastrously after the war of separation. But these efforts to advance the Hebraic religion did not prosper until that determined and fearless warrior for righteousness, Elijah, began his teaching. Elijah restored to the northern kingdom a concept of God comparable with that held in the days of Samuel. Elijah had little opportunity to present an advanced concept of God; he was kept busy, as Samuel had been before him, overthrowing the altars of Baal and demolishing the idols of false gods. And he carried forward his reforms in the face of the opposition of an idolatrous monarch; his task was even more gigantic and difficult than that which Samuel had faced. |
| 97:2.2 (1064.3) När Elia kallades bort fortsatte hans trogna medarbetare Elisa hans arbete och höll, med ovärderlig hjälp av den föga kände Mikaia, sanningens ljus brinnande i Palestina. | 97:2.2 (1064.3) When Elijah was called away, Elisha, his faithful associate, took up his work and, with the invaluable assistance of the little-known Micaiah, kept the light of truth alive in Palestine. |
| 97:2.3 (1064.4) Dessa tider medförde emellertid inte framsteg i uppfattningen om Gudomen. Ännu hade hebréerna inte ens kommit upp till Moses ideal. Med att Elias och Elisas skede slutade de bättre samhällsklasserna var på väg att återgå till dyrkan av den supreme Jahve, och man bevittnade ett återupprättande av idén om den Universelle Skaparen till ungefär den nivå där Samuel hade lämnat den. | 97:2.3 (1064.4) But these were not times of progress in the concept of Deity. Not yet had the Hebrews ascended even to the Mosaic ideal. The era of Elijah and Elisha closed with the better classes returning to the worship of the supreme Yahweh and witnessed the restoration of the idea of the Universal Creator to about that place where Samuel had left it. |
| 3. Jahve och Baal ^top | 3. Yahweh and Baal ^top |
| 97:3.1 (1064.5) De långt utdragna motsättningarna mellan dem som trodde på Jahve och anhängarna till Baal var en socioekonomisk kollision mellan ideologier snarare än ett uttryck för en skillnad i religiösa uppfattningar. | 97:3.1 (1064.5) The long-drawn-out controversy between the believers in Yahweh and the followers of Baal was a socioeconomic clash of ideologies rather than a difference in religious beliefs. |
| 97:3.2 (1064.6) Invånarna i Palestina hade olika inställning till det privata jordägandet. De södra eller kringvandrande arabiska stammarna (jahveiterna) betraktade marken som oavhändlig — som en Gudomens gåva till klanen. De ansåg att mark inte kunde säljas eller intecknas. ”Jahve talade och sade: ’Mark skall icke säljas, ty jorden är min.’” | 97:3.2 (1064.6) The inhabitants of Palestine differed in their attitude toward private ownership of land. The southern or wandering Arabian tribes (the Yahwehites) looked upon land as an inalienable—as a gift of Deity to the clan. They held that land could not be sold or mortgaged. “Yahweh spoke, saying, ‘The land shall not be sold, for the land is mine.’” |
| 97:3.3 (1064.7) De norra och mer bofasta kananéerna (baaliterna) köpte, sålde och intecknade fritt sina ägor. Ordet Baal betyder ägare. Baalkulten byggde på två huvudsakliga läror: för det första innebar den en stadfästelse av egendomsaffärer, kontrakt och fördrag — rätten att köpa och sälja mark; för det andra förmodades Baal sända regn — han var en gud för jordens bördighet. Goda skördar var beroende av Baals ynnest. Kulten befattade sig främst med mark, äganderätten till den och dess bördighet. | 97:3.3 (1064.7) The northern and more settled Canaanites (the Baalites) freely bought, sold, and mortgaged their lands. The word Baal means owner. The Baal cult was founded on two major doctrines: First, the validation of property exchange, contracts, and covenants—the right to buy and sell land. Second, Baal was supposed to send rain—he was a god of fertility of the soil. Good crops depended on the favor of Baal. The cult was largely concerned with land, its ownership and fertility. |
| 97:3.4 (1065.1) I allmänhet ägde baaliterna hus, jord och slavar. De var aristokratiska jordägare och de bodde i städerna. Varje Baal hade sitt eget heliga ställe, ett prästerskap och sina ”heliga kvinnor”, de prostituerade som hörde till ritualen. | 97:3.4 (1065.1) In general, the Baalites owned houses, lands, and slaves. They were the aristocratic landlords and lived in the cities. Each Baal had a sacred place, a priesthood, and the “holy women,” the ritual prostitutes. |
| 97:3.5 (1065.2) Utgående från denna grundläggande skillnad när det gällde förhållandet till jorden utvecklades de bittra motsättningarna mellan de sociala, ekonomiska, moraliska och religiösa inställningarna bland kananéerna och hebréerna. Denna socioekonomiska sammanstötning blev inte en klart religiös fråga förrän under Elias tid. Med början från denne aggressive profets dagar utkämpades kampen på mera rent religiösa grunder — Jahve kontra Baal — och den slutade i seger för Jahve och senare i en strömning i riktning mot monoteism. | 97:3.5 (1065.2) Out of this basic difference in the regard for land, there evolved the bitter antagonisms of social, economic, moral, and religious attitudes exhibited by the Canaanites and the Hebrews. This socioeconomic controversy did not become a definite religious issue until the times of Elijah. From the days of this aggressive prophet the issue was fought out on more strictly religious lines—Yahweh vs. Baal—and it ended in the triumph of Yahweh and the subsequent drive toward monotheism. |
| 97:3.6 (1065.3) Elia flyttade tvisten om Jahve och Baal från jordfrågan till den religiösa aspekten i hebréernas och kananéernas ideologier. När Ahab mördade Nabotarna i samband med intrigen att få deras jord i sin besittning, gjorde Elia en moralisk fråga av de gamla oskrivna lagar som gällde jorden och inledde en energisk kampanj mot baaliterna. Detta var också en kamp med landsortens folk mot städernas herravälde. Det var främst under Elias inflytande som Jahve blev Elohim. Profeten började som en jordbruksreformator och slutade som en upphöjare av Gudomen. Baalgudarna var många, Jahve var en — monoteismen vann över polyteismen. | 97:3.6 (1065.3) Elijah shifted the Yahweh-Baal controversy from the land issue to the religious aspect of Hebrew and Canaanite ideologies. When Ahab murdered the Naboths in the intrigue to get possession of their land, Elijah made a moral issue out of the olden land mores and launched his vigorous campaign against the Baalites. This was also a fight of the country folk against domination by the cities. It was chiefly under Elijah that Yahweh became Elohim. The prophet began as an agrarian reformer and ended up by exalting Deity. Baals were many, Yahweh was one—monotheism won over polytheism. |
| 4. Amos och Hosea ^top | 4. Amos and Hosea ^top |
| 97:4.1 (1065.4) Ett stort steg vid omvandlingen av stamguden — den gud som så länge hade tjänats med offer och ceremonier, de tidigare hebréernas Jahve — till en Gud som straffade brott och omoral även bland sitt eget folk, togs av Amos som trädde fram från höjderna i söder för att fördöma brottsligheten, fylleriet, förtrycket och omoralen bland de norra stammarna. Inte sedan Moses tider hade sådana rungande sanningar förkunnats i Palestina. | 97:4.1 (1065.4) A great step in the transition of the tribal god—the god who had so long been served with sacrifices and ceremonies, the Yahweh of the earlier Hebrews—to a God who would punish crime and immorality among even his own people, was taken by Amos, who appeared from among the southern hills to denounce the criminality, drunkenness, oppression, and immorality of the northern tribes. Not since the times of Moses had such ringing truths been proclaimed in Palestine. |
| 97:4.2 (1065.5) Amos var inte endast en återställare eller förnyare. Han var en som upptäckte nya uppfattningar om Gudomen. Han förkunnade mycket sådant om Gud som redan hade uttalats av hans föregångare och attackerade djärvt tron på en sådan Gudomlig Varelse som skulle godkänna synd bland sitt så kallade utvalda folk. För första gången sedan Melkisedeks dagar fick människoöron höra fördömandet av den dubbla normen för nationell rätt och moral. För första gången i sin historia fick hebréerna med egna öron höra att deras egen Gud Jahve inte dess mer tolererade brott och synd i deras liv än bland andra folk. Amos såg för sig samma stränga och rättvisa Gud som Samuel och Elia, men han såg också en Gud som inte tänkte annorlunda om hebréerna än om någon annan nation när det gällde straff för illdåd. Detta var en direkt attack mot den själviska läran om ”det utvalda folket”, och många dåtida hebréer kände sig bittert förnärmade därav. | 97:4.2 (1065.5) Amos was not merely a restorer or reformer; he was a discoverer of new concepts of Deity. He proclaimed much about God that had been announced by his predecessors and courageously attacked the belief in a Divine Being who would countenance sin among his so-called chosen people. For the first time since the days of Melchizedek the ears of man heard the denunciation of the double standard of national justice and morality. For the first time in their history Hebrew ears heard that their own God, Yahweh, would no more tolerate crime and sin in their lives than he would among any other people. Amos envisioned the stern and just God of Samuel and Elijah, but he also saw a God who thought no differently of the Hebrews than of any other nation when it came to the punishment of wrongdoing. This was a direct attack on the egoistic doctrine of the “chosen people,” and many Hebrews of those days bitterly resented it. |
| 97:4.3 (1065.6) Amos sade: ”Han som har danat bergen och skapat vinden, sök honom som har gjort Sjustjärnorna och Orion och som vänder dödens skugga till morgon och förmörkar dagen till natt.” Då han fördömde sina halvt religiösa, ögontjänande och ibland omoraliska medmänniskor försökte han beskriva den obevekliga rättvisan hos en oföränderlig Jahve när han om missdådarna sade: ”Om de än bröt sig in i dödsriket, så skulle jag hämta fram dem därifrån; och for de än upp till himmelen, så skulle jag störta ned dem därifrån.” ”Om de lät sig föras bort i fångenskap av sina fiender, skall jag sända rättvisans svärd att komma och dräpa dem där.” Amos skrämde ytterligare upp sina åhörare när han pekade ett fördömande och anklagande finger åt dem och i Jahves namn förkunnade: ”Aldrig skall jag förgäta något av detta som ni har gjort.” ”Jag skall sikta Israels hus bland alla folk, så som vete siktas i ett såll.” | 97:4.3 (1065.6) Said Amos: “He who formed the mountains and created the wind, seek him who formed the seven stars and Orion, who turns the shadow of death into the morning and makes the day dark as night.” And in denouncing his half-religious, timeserving, and sometimes immoral fellows, he sought to portray the inexorable justice of an unchanging Yahweh when he said of the evildoers: “Though they dig into hell, thence shall I take them; though they climb up to heaven, thence will I bring them down.” “And though they go into captivity before their enemies, thence will I direct the sword of justice, and it shall slay them.” Amos further startled his hearers when, pointing a reproving and accusing finger at them, he declared in the name of Yahweh: “Surely I will never forget any of your works.” “And I will sift the house of Israel among all nations as wheat is sifted in a sieve.” |
| 97:4.4 (1066.1) Amos förkunnade Jahve som ”alla folks Gud” och varnade Israels folk för att ritualen inte fick träda i stället för rättfärdigheten. Innan denne modige lärare hade stenats till döds hade han spritt tillräckligt med sanningens surdeg för att rädda läran om den supreme Jahve. Han hade säkrat vidareutvecklingen av Melkisedeks uppenbarelse. | 97:4.4 (1066.1) Amos proclaimed Yahweh the “God of all nations” and warned the Israelites that ritual must not take the place of righteousness. And before this courageous teacher was stoned to death, he had spread enough leaven of truth to save the doctrine of the supreme Yahweh; he had insured the further evolution of the Melchizedek revelation. |
| 97:4.5 (1066.2) Hosea följde i spåren efter Amos och dennes lära om en rättvisans universelle Gud genom att väcka till liv Moses uppfattning om en kärlekens Gud. Hosea predikade förlåtelse genom ånger, inte genom offer. Han förkunnade ett evangelium om kärleksfull vänlighet och gudomlig nåd, och sade: ”Och jag skall trolova mig med dig för evig tid; jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet. Ja, i trofasthet skall jag trolova dig med mig.” ”Jag vill bevisa dem kärlek av hjärtat, ty min vrede har vänt sig ifrån dem.” | 97:4.5 (1066.2) Hosea followed Amos and his doctrine of a universal God of justice by the resurrection of the Mosaic concept of a God of love. Hosea preached forgiveness through repentance, not by sacrifice. He proclaimed a gospel of loving-kindness and divine mercy, saying: “I will betroth you to me forever; yes, I will betroth you to me in righteousness and judgment and in loving-kindness and in mercies. I will even betroth you to me in faithfulness.” “I will love them freely, for my anger is turned away.” |
| 97:4.6 (1066.3) Hosea fortsatte troget Amos´ moraliska varningar och sade om Gud: ”När mig så lyster, tuktar jag dem.” Israelerna höll det för en grymhet som gränsade till förräderi när han sade: ”Jag skall säga till dem som inte var mitt folk: ´Ni är mitt folk´; och de skall svara: ´Du är vår Gud.´” Han fortsatte att predika ånger och förlåtelse och sade: ”Deras avfällighet vill jag hela; jag vill bevisa dem kärlek av hjärtat, ty min vrede har vänt sig ifrån dem.” Hosea förkunnade alltid hopp och förlåtelse. Huvudtemat i hans budskap var ständigt: ”Jag skall förbarma mig över mitt folk. De skall inte känna någon annan Gud än jag, ty det finnes ingen frälsare utom mig.” | 97:4.6 (1066.3) Hosea faithfully continued the moral warnings of Amos, saying of God, “It is my desire that I chastise them.” But the Israelites regarded it as cruelty bordering on treason when he said: “I will say to those who were not my people, ‘you are my people’; and they will say, ‘you are our God.’” He continued to preach repentance and forgiveness, saying, “I will heal their backsliding; I will love them freely, for my anger is turned away.” Always Hosea proclaimed hope and forgiveness. The burden of his message ever was: “I will have mercy upon my people. They shall know no God but me, for there is no savior beside me.” |
| 97:4.7 (1066.4) Amos väckte hebréernas nationella samvete till att inse att Jahve inte tolererade brott och synd bland dem för att de trodde sig vara det utvalda folket, medan Hosea slog an öppningstakterna i de barmhärtiga ackord om gudomlig medkänsla och kärleksfull vänlighet som senare så utsökt sjöngs av Jesaja och hans medarbetare. | 97:4.7 (1066.4) Amos quickened the national conscience of the Hebrews to the recognition that Yahweh would not condone crime and sin among them because they were supposedly the chosen people, while Hosea struck the opening notes in the later merciful chords of divine compassion and loving-kindness which were so exquisitely sung by Isaiah and his associates. |
| 5. Den förste Jesaja ^top | 5. The First Isaiah ^top |
| 97:5.1 (1066.5) Dessa var de tider då en del förkunnade hotelser om straff för personliga synder och nationella brott bland de norra klanerna, medan andra förutsade olyckor som vedergällning för överträdelserna i det södra kungadömet. Det var efter det att samvetet och medvetandet på detta sätt hade väckts till liv hos de hebreiska folken som den förste Jesaja gjorde sitt framträdande. | 97:5.1 (1066.5) These were the times when some were proclaiming threatenings of punishment against personal sins and national crime among the northern clans while others predicted calamity in retribution for the transgressions of the southern kingdom. It was in the wake of this arousal of conscience and consciousness in the Hebrew nations that the first Isaiah made his appearance. |
| 97:5.2 (1066.6) Jesaja företog sig att predika Guds eviga natur, hans oändliga visdom, den oföränderliga fulländningen i hans tillförlitlighet. Han representerade Israels Gud som sade: ”Jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet.” ”Herren skall låta dig få ro från din vedermöda och ångest, och från den hårda träldom som har varit människan pålagd.” ”Och dina öron skall höra detta ord ljuda bakom dig: ’Här är vägen, vandra på den.’” ”Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke, ty Herren är min styrka och min lovsång.” ”’Kom, låt oss gå till rätta med varandra’, säger Herren, ’Om era synder än är blodröda, så skall de bli snövita; och om de är röda såsom scharlakan, så skall de bli såsom vit ull.’” | 97:5.2 (1066.6) Isaiah went on to preach the eternal nature of God, his infinite wisdom, his unchanging perfection of reliability. He represented the God of Israel as saying: “Judgment also will I lay to the line and righteousness to the plummet.” “The Lord will give you rest from your sorrow and from your fear and from the hard bondage wherein man has been made to serve.” “And your ears shall hear a word behind you, saying, ‘this is the way, walk in it.’” “Behold God is my salvation; I will trust and not be afraid, for the Lord is my strength and my song.” “‘Come now and let us reason together,’ says the Lord, ‘though your sins be as scarlet, they shall be as white as snow; though they be red like the crimson, they shall be as wool.’” |
| 97:5.3 (1066.7) Då han talade till de räddhågade och i själen hungrande hebréerna sade denne profet: ”Stig upp och skin, ty ditt ljus har kommit, och Herrens härlighet har gått upp över dig.” ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som har ett brustet hjärta, till att förkunna frihet för de fångna och förlossning för de bundna.” ”Jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har iklätt mig frälsningens klädnad och har höljt mig i rättfärdighetens mantel.” ”Och i all deras nöd led han med dem, och hans närvaros ängel frälste dem. I sin kärlek och sitt medlidande förlossade han dem.” | 97:5.3 (1066.7) Speaking to the fear-ridden and soul-hungry Hebrews, this prophet said: “Arise and shine, for your light has come, and the glory of the Lord has risen upon you.” “The spirit of the Lord is upon me because he has anointed me to preach good tidings to the meek; he has sent me to bind up the brokenhearted, to proclaim liberty to the captives and the opening of the prison to those who are bound.” “I will greatly rejoice in the Lord, my soul shall be joyful in my God, for he has clothed me with the garments of salvation and has covered me with his robe of righteousness.” “In all their afflictions he was afflicted, and the angel of his presence saved them. In his love and in his pity he redeemed them.” |
| 97:5.4 (1067.1) Efter denne Jesaja kom Mika och Obadja som bekräftade och förskönade detta själsnärande evangelium. Dessa två modiga budbärare fördömde djärvt hebréernas präststyrda ritual och angrep oförfärat hela offersystemet. | 97:5.4 (1067.1) This Isaiah was followed by Micah and Obadiah, who confirmed and embellished his soul-satisfying gospel. And these two brave messengers boldly denounced the priest-ridden ritual of the Hebrews and fearlessly attacked the whole sacrificial system. |
| 97:5.5 (1067.2) Mika fördömde ”hövdingar som dömer för mutor och präster som undervisar för betalning och profeter som spår för penningar”. Han undervisade om en tid av frihet från vidskepelse och prästlister och sade: ”Var och en skall sitta under sitt vinträd, och ingen skall förskräcka honom, ty alla människor skall leva, var och en enligt sin förståelse av Gud.” | 97:5.5 (1067.2) Micah denounced “the rulers who judge for reward and the priests who teach for hire and the prophets who divine for money.” He taught of a day of freedom from superstition and priestcraft, saying: “But every man shall sit under his own vine, and no one shall make him afraid, for all people will live, each one according to his understanding of God.” |
| 97:5.6 (1067.3) Ständigt var kärnan i Mikas budskap: ”Skall jag träda fram inför Herren med brännoffer? Har Herren behag till bockar i tusental eller till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min kropps frukt till syndoffer för min själ? Han har visat mig, o människa, vad som är gott; ty vad annat begär väl Herren av dig än att du gör vad rätt är och älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud.” Detta var en stor tidsålder; det var verkligen en tid av liv och rörelse, då den dödliga människan för mer än två och ett halvt årtusende sedan fick höra sådana befriande budskap, som en del också trodde på. Om det inte hade varit för prästernas envisa motstånd, så hade dessa lärare störtat överända hela det blodiga ceremonielet i hebréernas gudstjänstritual. | 97:5.6 (1067.3) Ever the burden of Micah’s message was: “Shall I come before God with burnt offerings? Will the Lord be pleased with a thousand rams or with ten thousand rivers of oil? Shall I give my first-born for my transgression, the fruit of my body for the sin of my soul? He has shown me, O man, what is good; and what does the Lord require of you but to do justly and to love mercy and to walk humbly with your God?” And it was a great age; these were indeed stirring times when mortal man heard, and some even believed, such emancipating messages more than two and a half millenniums ago. And but for the stubborn resistance of the priests, these teachers would have overthrown the whole bloody ceremonial of the Hebrew ritual of worship. |
| 6. Den oförfärade Jeremia ^top | 6. Jeremiah the Fearless ^top |
| 97:6.1 (1067.4) Fastän flera lärare fortsatte att utveckla Jesajas evangelium, blev det Jeremias uppgift att ta nästa djärva steg i internationaliseringen av Jahve, hebréernas Gud. | 97:6.1 (1067.4) While several teachers continued to expound the gospel of Isaiah, it remained for Jeremiah to take the next bold step in the internationalization of Yahweh, God of the Hebrews. |
| 97:6.2 (1067.5) Jeremia förkunnade oförfärat att Jahve inte var på hebréernas sida i deras militära sammanstötningar med andra nationer. Han hävdade att Jahve var hela jordens, alla nationers och alla folks Gud. Jeremias undervisning var crescendot i den stigande vågen av internationalisering av Israels Gud; slutligt och för evigt förkunnade denne orädde predikare att Jahve var alla nationers Gud, och att det inte fanns någon Osiris för egyptierna, Bel för babylonierna, Ashur för assyrierna eller Dagon för filistéerna. Sålunda hade hebréernas religion del i den renässans för monoteismen som pågick över hela världen ungefär vid denna tid och en tid därefter; till slut hade uppfattningen om Jahve höjt sig till en gudomsnivå av planetarisk och rentav kosmisk värdighet. Många av Jeremias närmaste fann det dock svårt att tänka sig Jahve fristående från den hebreiska nationen. | 97:6.2 (1067.5) Jeremiah fearlessly declared that Yahweh was not on the side of the Hebrews in their military struggles with other nations. He asserted that Yahweh was God of all the earth, of all nations and of all peoples. Jeremiah’s teaching was the crescendo of the rising wave of the internationalization of the God of Israel; finally and forever did this intrepid preacher proclaim that Yahweh was God of all nations, and that there was no Osiris for the Egyptians, Bel for the Babylonians, Ashur for the Assyrians, or Dagon for the Philistines. And thus did the religion of the Hebrews share in that renaissance of monotheism throughout the world at about and following this time; at last the concept of Yahweh had ascended to a Deity level of planetary and even cosmic dignity. But many of Jeremiah’s associates found it difficult to conceive of Yahweh apart from the Hebrew nation. |
| 97:6.3 (1067.6) Jeremia predikade också om den rättvise och kärleksfulle Gud som Jesaja hade beskrivit, ty han förkunnade: ”Ja, med evig kärlek har jag älskat dig; därför har jag med kärleksfull ömhet dragit dig till mig.” ”Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.” | 97:6.3 (1067.6) Jeremiah also preached of the just and loving God described by Isaiah, declaring: “Yes, I have loved you with an everlasting love; therefore with loving-kindness have I drawn you.” “For he does not afflict willingly the children of men.” |
| 97:6.4 (1067.7) Denne orädde profet sade: ”Rättfärdig är vår Herre, stor i råd och mäktig i gärningar. Hans ögon är öppna över människobarnens alla vägar för att giva åt var och en efter hans vägar och efter hans gärningars frukt.” Det ansågs emellertid vara hädiskt förräderi när han under belägringen av Jerusalem sade: ”Och nu har jag givit dessa länder till min tjänare Nebukadnessar, den babyloniske konungen.” När Jeremia då gav rådet att staden skulle ge sig, kastade prästerna och folkledarna ned honom i den dyiga gropen i en dyster fängelsehåla. | 97:6.4 (1067.7) Said this fearless prophet: “Righteous is our Lord, great in counsel and mighty in work. His eyes are open upon all the ways of all the sons of men, to give every one according to his ways and according to the fruit of his doings.” But it was considered blasphemous treason when, during the siege of Jerusalem, he said: “And now have I given these lands into the hand of Nebuchadnezzar, the king of Babylon, my servant.” And when Jeremiah counseled the surrender of the city, the priests and civil rulers cast him into the miry pit of a dismal dungeon. |
| 7. Den andre Jesaja ^top | 7. The Second Isaiah ^top |
| 97:7.1 (1068.1) Den hebreiska nationens undergång och dess fångenskap i Mesopotamien skulle ha varit till stor nytta för dess expanderande teologi om inte dess prästerskap hade varit så fast beslutet i sin verksamhet. Deras nation hade fallit för Babylons arméer, och deras nationalistiske Jahve hade lidit av deras andliga ledares internationalistiska predikningar. Det var förnärmelsen över förlusten av deras nationella gud som fick de judiska prästerna att så till den grad konstruera fabler och mångfaldiga mirakelliknande händelser i hebréernas historia i ett försök att återupprätta judarna som det utvalda folket till och med inom ramen för den nya och vidgade uppfattningen om en internationaliserad Gud för alla nationer. | 97:7.1 (1068.1) The destruction of the Hebrew nation and their captivity in Mesopotamia would have proved of great benefit to their expanding theology had it not been for the determined action of their priesthood. Their nation had fallen before the armies of Babylon, and their nationalistic Yahweh had suffered from the international preachments of the spiritual leaders. It was resentment of the loss of their national god that led the Jewish priests to go to such lengths in the invention of fables and the multiplication of miraculous appearing events in Hebrew history in an effort to restore the Jews as the chosen people of even the new and expanded idea of an internationalized God of all nations. |
| 97:7.2 (1068.2) Under fångenskapen blev judarna mycket påverkade av babyloniska traditioner och legender, fastän det bör observeras att de ofelbart förhöjde den moraliska tonen och andliga betydelsen av de kaldeiska berättelser som de upptog, samtidigt som de utan undantag förvrängde dessa legender så att de kastade ett sken av ära och glans över stamfäderna till Israels folk och över dess historia. | 97:7.2 (1068.2) During the captivity the Jews were much influenced by Babylonian traditions and legends, although it should be noted that they unfailingly improved the moral tone and spiritual significance of the Chaldean stories which they adopted, notwithstanding that they invariably distorted these legends to reflect honor and glory upon the ancestry and history of Israel. |
| 97:7.3 (1068.3) Dessa hebreiska präster och skriftlärda hade en enda idé i sinnet, nämligen att återupprätta den judiska nationens ära, att förhärliga de hebreiska traditionerna och prisa det hebreiska folkets historia. Om någon känner sig förnärmad över att dessa präster har bundit en så stor del av den västerländska världen vid sina felaktiga idéer, bör man komma ihåg att de inte gjorde det med avsikt. De hävdade inte att det som de skrev var inspirerat; de påstod sig inte skriva en helig bok. De var endast i färd med att författa en lärobok avsedd att upphjälpa sina följeslagares fallande mod i fångenskapen. De avsåg definitivt att förbättra sina landsmäns nationella anda och kampvilja. Det tillkom senare tiders människor att sammanställa dessa och andra skrifter till en instruktionsbok innehållande förment ofelbara läror. | 97:7.3 (1068.3) These Hebrew priests and scribes had a single idea in their minds, and that was the rehabilitation of the Jewish nation, the glorification of Hebrew traditions, and the exaltation of their racial history. If there is resentment of the fact that these priests have fastened their erroneous ideas upon such a large part of the Occidental world, it should be remembered that they did not intentionally do this; they did not claim to be writing by inspiration; they made no profession to be writing a sacred book. They were merely preparing a textbook designed to bolster up the dwindling courage of their fellows in captivity. They were definitely aiming at improving the national spirit and morale of their compatriots. It remained for later-day men to assemble these and other writings into a guide book of supposedly infallible teachings. |
| 97:7.4 (1068.4) Efter fångenskapen använde sig det judiska prästerskapet fritt av dessa skrifter, men i sin påverkan av sina medfångar hindrades de storligen av närvaron av en ung och okuvlig profet, den andre Jesaja, som helt och fullt omfattade den äldre Jesajas lära om rättvisans, kärlekens, rättfärdighetens och barmhärtighetens Gud. Han trodde också likt Jeremia att Jahve hade blivit alla nationers Gud. Han predikade dessa teorier om Guds natur så kraftfullt att han vann lika många proselyter bland judarna som bland deras fängslare. Denne unge predikare lämnade efter sig sin undervisning i form av uppteckningar som de fientliga och oförsonliga prästerna försökte skilja från allt samband med honom, fastän den rena respekten för innehållets skönhet och storslagenhet ledde till att de införlivades med den tidigare Jesajas skrifter. Därför kan man finna denne andre Jesajas skrifter i boken med detta namn, omfattande kapitlen fyrtio till femtiofem. | 97:7.4 (1068.4) The Jewish priesthood made liberal use of these writings subsequent to the captivity, but they were greatly hindered in their influence over their fellow captives by the presence of a young and indomitable prophet, Isaiah the second, who was a full convert to the elder Isaiah’s God of justice, love, righteousness, and mercy. He also believed with Jeremiah that Yahweh had become the God of all nations. He preached these theories of the nature of God with such telling effect that he made converts equally among the Jews and their captors. And this young preacher left on record his teachings, which the hostile and unforgiving priests sought to divorce from all association with him, although sheer respect for their beauty and grandeur led to their incorporation among the writings of the earlier Isaiah. And thus may be found the writings of this second Isaiah in the book of that name, embracing chapters forty to fifty-five inclusive. |
| 97:7.5 (1068.5) Ingen profet eller religionslärare under tiden mellan Melkisedek och Jesus nådde upp till den höga uppfattning om Gud som den andre Jesaja förkunnade under dessa fångenskapens dagar. Det var ingen liten, människoliknande och människogjord Gud som denne andlige ledare förkunnade. ”Se, öarna lyfter han såsom ett sandkorn.” ”Och så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket högre är ock mina vägar än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.” | 97:7.5 (1068.5) No prophet or religious teacher from Machiventa to the time of Jesus attained the high concept of God that Isaiah the second proclaimed during these days of the captivity. It was no small, anthropomorphic, man-made God that this spiritual leader proclaimed. “Behold he takes up the isles as a very little thing.” “And as the heavens are higher than the earth, so are my ways higher than your ways and my thoughts higher than your thoughts.” |
| 97:7.6 (1069.1) Äntligen fick Makiventa Melkisedek se människolärare som förkunnade en verklig Gud för de dödliga. Likt den förste Jesaja predikade denne ledare en Gud som var en universell skapare och upprätthållare. ”Det är jag som har gjort jorden och skapat människorna därpå. Jag har icke skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos.” ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.” När han talade i Herrens, Israels Guds namn, sade denne nye profet: ”Himlarna må försvinna och jorden bli gammal, men min rättfärdighet förblir evinnerligen och min frälsning från släkte till släkte.” ”Frukta icke, ty jag är med dig; var ej förfärad ty jag är din Gud.” ”Förutom mig finnes ingen Gud — ingen Gud som är rättfärdig och som frälsar.” | 97:7.6 (1069.1) At last Machiventa Melchizedek beheld human teachers proclaiming a real God to mortal man. Like Isaiah the first, this leader preached a God of universal creation and upholding. “I have made the earth and put man upon it. I have created it not in vain; I formed it to be inhabited.” “I am the first and the last; there is no God beside me.” Speaking for the Lord God of Israel, this new prophet said: “The heavens may vanish and the earth wax old, but my righteousness shall endure forever and my salvation from generation to generation.” “Fear you not, for I am with you; be not dismayed, for I am your God.” “There is no God beside me—a just God and a Savior.” |
| 97:7.7 (1069.2) Det tröstade de judiska fångarna, så som det har tröstat tusende och åter tusende sedan dess, att höra sådana ord som ”Så säger Herren: ’Jag har skapat dig, jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.’” ”Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, då du är så värdefull i mina ögon.” ”Kan då en moder förgäta sitt dibarn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta, skall jag dock icke förgäta mina barn, ty se, på mina händer har jag upptecknat dem; jag har övertäckt dem med mina händers skugga.” ”Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar och vände om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse.” | 97:7.7 (1069.2) And it comforted the Jewish captives, as it has thousands upon thousands ever since, to hear such words as: “Thus says the Lord, ‘I have created you, I have redeemed you, I have called you by your name; you are mine.’” “When you pass through the waters, I will be with you since you are precious in my sight.” “Can a woman forget her suckling child that she should not have compassion on her son? Yes, she may forget, yet will I not forget my children, for behold I have graven them upon the palms of my hands; I have even covered them with the shadow of my hands.” “Let the wicked forsake his ways and the unrighteous man his thoughts, and let him return to the Lord, and he will have mercy upon him, and to our God, for he will abundantly pardon.” |
| 97:7.8 (1069.3) Lyssna igen till evangeliet om denna nya uppenbarelse av Salems Gud: ”Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte. Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. De som tjänar Herren får förnyad kraft, de skall höja sig med vingar såsom örnar; de skall springa utan att tröttas ut, de skall gå utan att bli svaga.” | 97:7.8 (1069.3) Listen again to the gospel of this new revelation of the God of Salem: “He shall feed his flock like a shepherd; he shall gather the lambs in his arms and carry them in his bosom. He gives power to the faint, and to those who have no might he increases strength. Those who wait upon the Lord shall renew their strength; they shall mount up with wings as eagles; they shall run and not be weary; they shall walk and not faint.” |
| 97:7.9 (1069.4) Denne Jesaja ledde en vittomfattande spridning av evangeliet om en allt mer vidgad uppfattning om den supreme Jahve. Han tävlade med Mose i vältalighet när han beskrev Herren, Israels Gud, som den Universelle Skaparen. Han var poetisk i sin beskrivning av den Universelle Faderns oändliga egenskaper. Vackrare uttalanden om den himmelske Fadern har aldrig gjorts. Likt psalmerna i Psaltaren hör Jesajas texter till de ädlaste och sannaste framföranden av den andliga uppfattningen om Gud vilka någonsin har smekt de dödligas öron före Mikaels ankomst till Urantia. Lyssna till hans beskrivning av Gudomen: ”Jag är den höge och upphöjde, som bor i evigheten.” ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.” ”Och Herrens arm är icke för kort, så att han ej kan frälsa, och hans öra är icke tillslutet, så att han ej kan höra.” Det var en ny lära för judarna att höra denne välvillige men vördnadsbjudande profet ihärdigt predika den gudomliga beständigheten, Guds trofasthet. Han förkunnade att ”Gud skulle icke förgäta, skulle icke övergiva”. | 97:7.9 (1069.4) This Isaiah conducted a far-flung propaganda of the gospel of the enlarging concept of a supreme Yahweh. He vied with Moses in the eloquence with which he portrayed the Lord God of Israel as the Universal Creator. He was poetic in his portrayal of the infinite attributes of the Universal Father. No more beautiful pronouncements about the heavenly Father have ever been made. Like the Psalms, the writings of Isaiah are among the most sublime and true presentations of the spiritual concept of God ever to greet the ears of mortal man prior to the arrival of Michael on Urantia. Listen to his portrayal of Deity: “I am the high and lofty one who inhabits eternity.” “I am the first and the last, and beside me there is no other God.” “And the Lord’s hand is not shortened that it cannot save, neither his ear heavy that it cannot hear.” And it was a new doctrine in Jewry when this benign but commanding prophet persisted in the preachment of divine constancy, God’s faithfulness. He declared that “God would not forget, would not forsake.” |
| 97:7.10 (1069.5) Denne djärve lärare förkunnade att människan stod i ett mycket nära förhållande till Gud, och sade: ”Envar som är uppkallad efter mitt namn har jag skapat till min ära, och de skall förtälja mitt lov. Jag är även den som utplånar deras överträdelser för min egen skull, och deras synder kommer jag icke mer ihåg.” | 97:7.10 (1069.5) This daring teacher proclaimed that man was very closely related to God, saying: “Every one who is called by my name I have created for my glory, and they shall show forth my praise. I, even I, am he who blots out their transgressions for my own sake, and I will not remember their sins.” |
| 97:7.11 (1069.6) Hör hur denne store hebré söndersmular uppfattningen om en nationell Gud när han i salighet förkunnar gudomligheten hos den Universelle Fadern, om vilken han säger: ”Himlarna är min tron, och jorden är min fotapall.” Jesajas Gud var icke dess mindre i fråga om helighet, majestät, rättvisa och outgrundlighet. Ökenbeduinernas uppfattning om den ilskne, hämndlystne och svartsjuke Jahve har nästan försvunnit. En ny uppfattning om en högste och universell Jahve har uppkommit i de dödligas sinne, och den försvinner aldrig mer ur de dödligas sikte. Insikten om den gudomliga rättvisan har påbörjat tillintetgörelsen av den primitiva magin och den biologiska rädslan. Äntligen får människan ta del av ett universum av lag och ordning och med en universell Gud som har tillförlitliga och slutliga egenskaper. | 97:7.11 (1069.6) Hear this great Hebrew demolish the concept of a national God while in glory he proclaims the divinity of the Universal Father, of whom he says, “The heavens are my throne, and the earth is my footstool.” And Isaiah’s God was none the less holy, majestic, just, and unsearchable. The concept of the angry, vengeful, and jealous Yahweh of the desert Bedouins has almost vanished. A new concept of the supreme and universal Yahweh has appeared in the mind of mortal man, never to be lost to human view. The realization of divine justice has begun the destruction of primitive magic and biologic fear. At last, man is introduced to a universe of law and order and to a universal God of dependable and final attributes. |
| 97:7.12 (1070.1) Aldrig upphörde denne predikare av en oöverträffad Gud att förkunna denne Gud som kärlekens Gud. ”Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är ångerfull och har en ödmjuk ande.” Ytterligare andra tröstens ord talade denne store lärare till sina samtida: ”Och Herren skall leda dig beständigt, och han skall mätta din själ. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter. Och om fienden bryter fram likt en ström, skall Herrens ande lyfta upp ett försvar mot honom.” Än en gång lyste Melkisedeks rädsloskingrande evangelium och Salems tillitsskapande religion fram till välsignelse för människosläktet. | 97:7.12 (1070.1) And this preacher of a supernal God never ceased to proclaim this God of love. “I dwell in the high and holy place, also with him who is of a contrite and humble spirit.” And still further words of comfort did this great teacher speak to his contemporaries: “And the Lord will guide you continually and satisfy your soul. You shall be like a watered garden and like a spring whose waters fail not. And if the enemy shall come in like a flood, the spirit of the Lord will lift up a defense against him.” And once again did the fear-destroying gospel of Melchizedek and the trust-breeding religion of Salem shine forth for the blessing of mankind. |
| 97:7.13 (1070.2) Den framsynte och modige Jesaja förmörkade effektivt den nationalistiske Jahve med sin nobla beskrivning av majestätet och den universella allmakten som karakteriserar den supreme Jahve, kärlekens Gud, universums härskare och tillgiven Fader för hela mänskligheten. Allt sedan dessa händelesrika dagar har det högsta gudsbegreppet i västerlandet innefattat universell rättvisa, gudomlig barmhärtighet och evig rättfärdighet. Med ett utsökt språk och med ojämförlig charm beskrev denne store lärare den allsmäktige Skaparen som allas kärleksfulle Fader. | 97:7.13 (1070.2) The farseeing and courageous Isaiah effectively eclipsed the nationalistic Yahweh by his sublime portraiture of the majesty and universal omnipotence of the supreme Yahweh, God of love, ruler of the universe, and affectionate Father of all mankind. Ever since those eventful days the highest God concept in the Occident has embraced universal justice, divine mercy, and eternal righteousness. In superb language and with matchless grace this great teacher portrayed the all-powerful Creator as the all-loving Father. |
| 97:7.14 (1070.3) Denne profet under fångenskapens tid predikade för sitt folk och för människor från många andra nationer, där de lyssnade till honom vid floden i Babylon. Denne andre Jesaja gjorde mycket för att bekämpa de många felaktiga och rasligt egoistiska uppfattningarna om den utlovade Messias’ mission. Han lyckades ändå inte helt i sin strävan. Hade inte prästerna hängett sig åt att bygga upp en missuppfattad nationalism, så skulle de två Jesaja-profeternas undervisning ha berett vägen för igenkännandet och emottagandet av den utlovade Messias. | 97:7.14 (1070.3) This prophet of the captivity preached to his people and to those of many nations as they listened by the river in Babylon. And this second Isaiah did much to counteract the many wrong and racially egoistic concepts of the mission of the promised Messiah. But in this effort he was not wholly successful. Had the priests not dedicated themselves to the work of building up a misconceived nationalism, the teachings of the two Isaiahs would have prepared the way for the recognition and reception of the promised Messiah. |
| 8. Andlig och världslig historia ^top | 8. Sacred and Profane History ^top |
| 97:8.1 (1070.4) Seden att betrakta uppteckningarna om hebréernas erfarenheter som andlig historia och händelserna i resten av världen som världslig historia är orsaken till mycket av den förvirring som råder i människornas sinne beträffande historietolkningen. Denna svårighet uppkommer därför att judarna inte har någon världslig historieskrivning. Efter att prästerna under den babyloniska fångenskapen hade färdigställt sin nya framställning om Guds förment mirakulösa mellanhavanden med hebréerna, dvs. Israels andliga historia så som den framställs i Gamla testamentet, förstörde de omsorgsfullt och fullständigt de existerande uppteckningarna om hebréernas skeden — sådana böcker som ”Israels konungars dåd” och ”Juda konungars dåd”, tillsammans med flera andra mer eller mindre tillförlitliga uppteckningar om hebréernas historia. | 97:8.1 (1070.4) The custom of looking upon the record of the experiences of the Hebrews as sacred history and upon the transactions of the rest of the world as profane history is responsible for much of the confusion existing in the human mind as to the interpretation of history. And this difficulty arises because there is no secular history of the Jews. After the priests of the Babylonian exile had prepared their new record of God’s supposedly miraculous dealings with the Hebrews, the sacred history of Israel as portrayed in the Old Testament, they carefully and completely destroyed the existing records of Hebrew affairs—such books as “The Doings of the Kings of Israel” and “The Doings of the Kings of Judah,” together with several other more or less accurate records of Hebrew history. |
| 97:8.2 (1070.5) För att förstå hur det förödande trycket och det oundvikliga tvånget från den världsliga historien till den grad terroriserade de fångna och av främlingar styrda judarna att de helt och hållet försökte skriva om och omstöpa sin historia, bör vi i korthet skärskåda deras förvirrande nationella erfarenhet. Man måste komma ihåg att judarna inte utvecklade någon tillfredsställande icke-teologisk livsfilosofi. De kämpade med sin ursprungliga och egyptiska uppfattning om gudomliga belöningar för rättfärdighet i förening med hemska straff för synd. Dramat om Job var något av en protest mot denna felaktiga filosofi. Den öppna pessimismen i Predikarens bok var en världsligt sett klok reaktion på dessa överoptimistiska trosföreställningar om Försynen. | 97:8.2 (1070.5) In order to understand how the devastating pressure and the inescapable coercion of secular history so terrorized the captive and alien-ruled Jews that they attempted the complete rewriting and recasting of their history, we should briefly survey the record of their perplexing national experience. It must be remembered that the Jews failed to evolve an adequate nontheologic philosophy of life. They struggled with their original and Egyptian concept of divine rewards for righteousness coupled with dire punishments for sin. The drama of Job was something of a protest against this erroneous philosophy. The frank pessimism of Ecclesiastes was a worldly wise reaction to these overoptimistic beliefs in Providence. |
| 97:8.3 (1071.1) Fem hundra år av främmande härskares övervälde var för mycket till och med för de fördragsamma och tålmodiga judarna. Profeterna och prästerna började ropa: ”Hur länge, o Herre, hur länge?” När den ärlige juden forskade i skrifterna blev hans förvirring än värre. En siare från forna tider lovade att Gud skulle skydda och förlossa sitt ”utvalda folk”. Amos hade hotat att Gud skulle överge Israel om de inte återupprättade sina normer för nationell rättfärdighet. Den som skrev Femte Mose boken hade beskrivit det stora valet — valet mellan det goda och det onda, mellan välsignelsen och förbannelsen. Den förste Jesaja hade predikat om en välsignelsebringande frälsarkonung. Jeremia hade förkunnat ett tidsskede av inre rättfärdighet — det förbund som skulle skrivas in i deras hjärtan. Den andre Jesaja talade om frälsning genom offer och återlösen. Hesekiel förkunnade frigörelse genom hängivet tjänande, och Esra lovade framgång för dem som följde lagen. Trots allt detta levde de kvar i slaveriet och befrielsen dröjde. Då presenterade Daniel dramat om den förestående ”krisen” — sönderkrossandet av den stora avgudabilden och det omedelbara upprättandet av rättfärdighetens eviga styre, det messianska riket. | 97:8.3 (1071.1) But five hundred years of the overlordship of alien rulers was too much for even the patient and long-suffering Jews. The prophets and priests began to cry: “How long, O Lord, how long?” As the honest Jew searched the Scriptures, his confusion became worse confounded. An olden seer promised that God would protect and deliver his “chosen people.” Amos had threatened that God would abandon Israel unless they re-established their standards of national righteousness. The scribe of Deuteronomy had portrayed the Great Choice—as between the good and the evil, the blessing and the curse. Isaiah the first had preached a beneficent king-deliverer. Jeremiah had proclaimed an era of inner righteousness—the covenant written on the tablets of the heart. The second Isaiah talked about salvation by sacrifice and redemption. Ezekiel proclaimed deliverance through the service of devotion, and Ezra promised prosperity by adherence to the law. But in spite of all this they lingered on in bondage, and deliverance was deferred. Then Daniel presented the drama of the impending “crisis”—the smiting of the great image and the immediate establishment of the everlasting reign of righteousness, the Messianic kingdom. |
| 97:8.4 (1071.2) Alla dessa falska förhoppningar ledde till den grad av besvikelse och frustration hos hela folket, att judarnas ledare blev så förvirrade att de inte kände igen och godtog en gudomlig Paradissons mission och verksamhet när han snart kom till dem i de dödligas köttsliga gestalt — inkarnerad som Människosonen. | 97:8.4 (1071.2) And all of this false hope led to such a degree of racial disappointment and frustration that the leaders of the Jews were so confused they failed to recognize and accept the mission and ministry of a divine Son of Paradise when he presently came to them in the likeness of mortal flesh—incarnated as the Son of Man. |
| 97:8.5 (1071.3) Alla nutida religioner har gjort allvarliga fel då de har försökt göra en mirakulös uttydning av vissa epoker i människosläktets historia. Fastän det är sant att Gud mången gång som ett försynens ingripande har stuckit ned sin fadershand i flödet av människosläktets angelägenheter, är det ett misstag att anse teologiska dogmer och religiös vidskepelse vara en övernaturlig avlagring som på mirakulös väg uppkommer i människosläktets historieflöde. Det faktum att de ”Högste råder i människornas riken” förändrar inte den världsliga historien till så kallad andlig historia. | 97:8.5 (1071.3) All modern religions have seriously blundered in the attempt to put a miraculous interpretation on certain epochs of human history. While it is true that God has many times thrust a Father’s hand of providential intervention into the stream of human affairs, it is a mistake to regard theologic dogmas and religious superstition as a supernatural sedimentation appearing by miraculous action in this stream of human history. The fact that the “Most Highs rule in the kingdoms of men” does not convert secular history into so-called sacred history. |
| 97:8.6 (1071.4) Nya testamentets författare och senare kristna skriftställare komplicerade ytterligare förvrängningen av hebréernas historia genom sina välmenta försök att göra de judiska profeterna övermänskliga. Sålunda har hebréernas historia på ett förödande sätt exploaterats av både judiska och kristna författare. Hebréernas världsliga historia har alltigenom dogmatiserats. Den har omvandlats till en fiktion av andlig historia och blivit oupplösligt sammanbunden med moraluppfattningarna och de religiösa lärorna i de så kallade kristna nationerna. | 97:8.6 (1071.4) New Testament authors and later Christian writers further complicated the distortion of Hebrew history by their well-meant attempts to transcendentalize the Jewish prophets. Thus has Hebrew history been disastrously exploited by both Jewish and Christian writers. Secular Hebrew history has been thoroughly dogmatized. It has been converted into a fiction of sacred history and has become inextricably bound up with the moral concepts and religious teachings of the so-called Christian nations. |
| 97:8.7 (1071.5) En kort beskrivning av höjdpunkterna i hebréernas historia belyser hur de fakta som fanns upptecknade ändrades av de judiska prästerna i Babylon, så att deras folks alldagliga världsliga historia blev till en fiktiv och andlig historia. | 97:8.7 (1071.5) A brief recital of the high points in Hebrew history will illustrate how the facts of the record were so altered in Babylon by the Jewish priests as to turn the everyday secular history of their people into a fictitious and sacred history. |
| 9. Hebréernas historia ^top | 9. Hebrew History ^top |
| 97:9.1 (1071.6) Det fanns aldrig tolv israelitiska stammar — endast tre eller fyra stammar bosatte sig i Palestina. Den hebreiska nationen uppkom som resultat av föreningen mellan de så kallade israeliterna och kananéerna. ”Israels barn bodde bland kananéerna. Och de tog deras döttrar till hustrur åt sig och gav sina döttrar till hustrur åt kananéernas söner.” Hebréerna drev aldrig ut kananéerna från Palestina, trots att prästernas beskrivning av dessa tider tveklöst angav att de gjorde det. | 97:9.1 (1071.6) There never were twelve tribes of the Israelites—only three or four tribes settled in Palestine. The Hebrew nation came into being as the result of the union of the so-called Israelites and the Canaanites. “And the children of Israel dwelt among the Canaanites. And they took their daughters to be their wives and gave their daughters to the sons of the Canaanites.” The Hebrews never drove the Canaanites out of Palestine, notwithstanding that the priests’ record of these things unhesitatingly declared that they did. |
| 97:9.2 (1071.7) Det israelitiska medvetandet uppkom i Efraims bergsland; det senare judiska medvetandet fick sin början i Juda-klanen i söder. Judarna (judaiterna) försökte alltid smäda och svartmåla de norröver boende israeliternas (efraimiternas) rykte. | 97:9.2 (1071.7) The Israelitish consciousness took origin in the hill country of Ephraim; the later Jewish consciousness originated in the southern clan of Judah. The Jews (Judahites) always sought to defame and blacken the record of the northern Israelites (Ephraimites). |
| 97:9.3 (1072.1) Den anspråksfulla hebreiska historieskrivningen börjar med att Saul samlar ihop de norra klanerna för att stå emot ett anfall från ammoniterna på deras stamfränder gileaditerna öster om Jordan. Med en armé om något mer än tre tusen man besegrade han fienden, och det var denna bragd som fick bergsstammarna att göra honom till konung. När prästerna i landsförvisningen skrev om denna berättelse höjde de styrkan i Sauls armé till 330.000 man och lade till ”Juda” till förteckningen över de stammar som deltog i striden. | 97:9.3 (1072.1) Pretentious Hebrew history begins with Saul’s rallying the northern clans to withstand an attack by the Ammonites upon their fellow tribesmen—the Gileadites—east of the Jordan. With an army of a little more than three thousand he defeated the enemy, and it was this exploit that led the hill tribes to make him king. When the exiled priests rewrote this story, they raised Saul’s army to 330,000 and added “Judah” to the list of tribes participating in the battle. |
| 97:9.4 (1072.2) Omedelbart efter ammoniternas nederlag valde Sauls trupper honom till konung genom allmän omröstning. Ingen präst eller profet deltog i denna händelse. Senare lade prästerna till i berättelsen att Saul kröntes till konung av profeten Samuel enligt gudomliga anvisningar. Detta gjorde de för att få en ”gudomlig släktlinje” för Davids judaitiska kungamakt. | 97:9.4 (1072.2) Immediately following the defeat of the Ammonites, Saul was made king by popular election by his troops. No priest or prophet participated in this affair. But the priests later on put it in the record that Saul was crowned king by the prophet Samuel in accordance with divine directions. This they did in order to establish a “divine line of descent” for David’s Judahite kingship. |
| 97:9.5 (1072.3) De största av alla förvrängningar i judarnas historia skedde beträffande David. Efter Sauls seger över ammoniterna (vilken han tillskrev Jahve) blev filistéerna alarmerade och började gå till anfall mot de norra klanerna. David och Saul kunde aldrig komma överens. David gick med sex hundra man med i en allians som leddes av filistéerna och marscherade upp längs kusten till Esdraelon. Vid Gath kommenderade filistéerna David bort från slagfältet. De var rädda för att han skulle gå över till Saul. David retirerade; filistéerna anföll och besegrade Saul. De skulle inte ha kunnat göra detta om David hade varit lojal mot Israel. Davids armé var en mångspråkig samling missnöjda element, och den bestod till största delen av socialt missanpassade och sådana som gömde sig undan rättvisan. | 97:9.5 (1072.3) The greatest of all distortions of Jewish history had to do with David. After Saul’s victory over the Ammonites (which he ascribed to Yahweh) the Philistines became alarmed and began attacks on the northern clans. David and Saul never could agree. David with six hundred men entered into a Philistine alliance and marched up the coast to Esdraelon. At Gath the Philistines ordered David off the field; they feared he might go over to Saul. David retired; the Philistines attacked and defeated Saul. They could not have done this had David been loyal to Israel. David’s army was a polyglot assortment of malcontents, being for the most part made up of social misfits and fugitives from justice. |
| 97:9.6 (1072.4) Sauls tragiska nederlag mot filistéerna vid Gilboa sänkte Jahve i de till en låg nivå bland gudarna i de omgivande kananéernas ögon. I vanliga fall skulle Sauls nederlag ha tillskrivits avfallande från Jahve, men denna gång ansåg de judaitiska redaktörerna att det berodde på ritualfel. De behövde traditionen om Saul och Samuel som bakgrund för Davids kungamakt. | 97:9.6 (1072.4) Saul’s tragic defeat at Gilboa by the Philistines brought Yahweh to a low point among the gods in the eyes of the surrounding Canaanites. Ordinarily, Saul’s defeat would have been ascribed to apostasy from Yahweh, but this time the Judahite editors attributed it to ritual errors. They required the tradition of Saul and Samuel as a background for the kingship of David. |
| 97:9.7 (1072.5) David med sin lilla armé slog upp sitt högkvarter vid den icke-hebreiska staden Hebron. Snart utropade hans landsmän honom till konung i det nya kungadömet Juda. Juda bestod främst av icke-hebreiska element — keniter, kalebiter, jebuséer och andra kananéer. De var nomader — herdefolk — och därför anhängare av hebréernas uppfattning om jordägande. De höll sig till ökenklanernas ideologier. | 97:9.7 (1072.5) David with his small army made his headquarters at the non-Hebrew city of Hebron. Presently his compatriots proclaimed him king of the new kingdom of Judah. Judah was made up mostly of non-Hebrew elements—Kenites, Calebites, Jebusites, and other Canaanites. They were nomads—herders—and so were devoted to the Hebrew idea of land ownership. They held the ideologies of the desert clans. |
| 97:9.8 (1072.6) Skillnaden mellan andlig och världslig historia belyses utmärkt av de två från varandra avvikande berättelserna om hur David blev konung, så som de ingår i Gamla testamentet. En del av den världsliga berättelsen om hur hans närmaste anhängare (hans armé) utropade honom till konung lämnades på grund av prästernas förbiseende kvar i skriften när de senare satte ihop den andliga historiens ganska långa och tråkiga redogörelse för hur profeten Samuel genom gudomlig ingivelse utvalde David bland hans bröder och sedan skred till att officiellt och med omfattande och högtidliga ceremonier smörja honom till konung över hebréerna och därefter utropa honom till Sauls efterträdare. | 97:9.8 (1072.6) The difference between sacred and profane history is well illustrated by the two differing stories concerning making David king as they are found in the Old Testament. A part of the secular story of how his immediate followers (his army) made him king was inadvertently left in the record by the priests who subsequently prepared the lengthy and prosaic account of the sacred history wherein is depicted how the prophet Samuel, by divine direction, selected David from among his brethren and proceeded formally and by elaborate and solemn ceremonies to anoint him king over the Hebrews and then to proclaim him Saul’s successor. |
| 97:9.9 (1072.7) Så många gånger undgick det och misslyckades prästerna med, sedan de hade skrivit ihop sina uppdiktade berättelser om Guds mirakulösa mellanhavanden med Israel, att helt utplåna de uppenbara och sakliga redogörelser som redan hade införts i krönikorna. | 97:9.9 (1072.7) So many times did the priests, after preparing their fictitious narratives of God’s miraculous dealings with Israel, fail fully to delete the plain and matter-of-fact statements which already rested in the records. |
| 97:9.10 (1072.8) David försökte förbättra sin politiska ställning genom att först äkta Sauls dotter, sedan änkan efter den rike edomiten Nabal och därefter dottern till Talmai, kungen i Gesur. Han tog sig sex hustrur bland kvinnorna i Jebus, för att inte nämna hettitens hustru Bathsheba. | 97:9.10 (1072.8) David sought to build himself up politically by first marrying Saul’s daughter, then the widow of Nabal the rich Edomite, and then the daughter of Talmai, the king of Geshur. He took six wives from the women of Jebus, not to mention Bathsheba, the wife of the Hittite. |
| 97:9.11 (1073.1) Det var med sådana metoder och utav sådana människor som David byggde upp sagan om ett gudomligt kungarike Juda som arvtagare till traditionerna och arvet från efraimiternas norra kungadöme Israel, som höll på att falla sönder. Davids kosmopolitiska stam Juda var mer icke-judisk än judisk. Det oaktat kom Efraims förtryckta äldste ned och ”smorde honom till konung över Israel”. Efter att först ha hotat dem militärt gjorde David sedan ett avtal med jubuséerna och etablerade det förenade kungadömets huvudstad i Jebus (Jerusalem), som var en stad med starka murar och belägen halvvägs mellan Juda och Israel. Filistéerna blev oroliga och anföll snart David. Efter en häftig strid blev de slagna, och än en gång etablerades Jahve som ”Herren, härskarornas Gud”. | 97:9.11 (1073.1) And it was by such methods and out of such people that David built up the fiction of a divine kingdom of Judah as the successor of the heritage and traditions of the vanishing northern kingdom of Ephraimite Israel. David’s cosmopolitan tribe of Judah was more gentile than Jewish; nevertheless the oppressed elders of Ephraim came down and “anointed him king of Israel.” After a military threat, David then made a compact with the Jebusites and established his capital of the united kingdom at Jebus (Jerusalem), which was a strong-walled city midway between Judah and Israel. The Philistines were aroused and soon attacked David. After a fierce battle they were defeated, and once more Yahweh was established as “The Lord God of Hosts.” |
| 97:9.12 (1073.2) Men Jahve måste av nödtvång dela något av denna ära med kananéernas gudar, ty huvuddelen av Davids armé bestod av andra än hebréer. Så kommer det sig att det i era skrifter finns följande avslöjande yttrande (förbisett av de judaitiska redaktörerna): ”Jahve har brutit ned mina fiender inför mig. Därav fick det stället namnet Baal-Perasim.” De gjorde så för att åttio procent av Davids soldater var dyrkare av Baal. | 97:9.12 (1073.2) But Yahweh must, perforce, share some of this glory with the Canaanite gods, for the bulk of David’s army was non-Hebrew. And so there appears in your record (overlooked by the Judahite editors) this telltale statement: “Yahweh has broken my enemies before me. Therefore he called the name of the place Baal-Perazim.” And they did this because eighty per cent of David’s soldiers were Baalites. |
| 97:9.13 (1073.3) David förklarade Sauls nederlag vid Gilboa med att påpeka att Saul hade anfallit en av kananéernas städer, Gibeon, vars folk hade ett fredsavtal med efraimiterna. Därför övergav Jahve honom. Redan under Sauls tid hade David försvarat den kananeiska staden Kilah mot filistéerna, och sedan gjorde han en kananeisk stad till sin huvudstad. I överensstämmelse med sin kompromisspolitik i förhållande till kananéerna överlämnade David sju av Sauls ättlingar till gibeoniterna för att hängas. | 97:9.13 (1073.3) David explained Saul’s defeat at Gilboa by pointing out that Saul had attacked a Canaanite city, Gibeon, whose people had a peace treaty with the Ephraimites. Because of this, Yahweh forsook him. Even in Saul’s time David had defended the Canaanite city of Keilah against the Philistines, and then he located his capital in a Canaanite city. In keeping with the policy of compromise with the Canaanites, David turned seven of Saul’s descendants over to the Gibeonites to be hanged. |
| 97:9.14 (1073.4) Efter filistéernas nederlag fick David ”Jahves ark” i sin besittning, förde den till Jerusalem och gjorde dyrkan av Jahve officiell i sitt rike. Därefter lade han tunga tvångsskatter på stammarna i grannskapet — edomiterna, moabiterna, ammoniterna och syrierna. | 97:9.14 (1073.4) After the defeat of the Philistines, David gained possession of the “ark of Yahweh,” brought it to Jerusalem, and made the worship of Yahweh official for his kingdom. He next laid heavy tribute on the neighboring tribes—the Edomites, Moabites, Ammonites, and Syrians. |
| 97:9.15 (1073.5) Davids korrumperade politiska maskineri, i strid med hebréernas sedvänjor, började lägga under sig land i norr för personligt bruk och skaffade sig inom kort kontroll över karavantullarna som tidigare hade uppburits av filistéerna. Sedan kom en serie våldsdåd, som nådde sin höjdpunkt med mordet på Uriah. Alla juridiska besvär avgjordes i Jerusalem; ”de äldste” kunde inte längre skipa rätt. Inte att undra på att det blev uppror. Idag skulle Absalom kanske kallas demagog; hans mor var kanané. Det fanns ett halvt dussin tronpretendenter förutom Bathshebas son — Salomon. | 97:9.15 (1073.5) David’s corrupt political machine began to get personal possession of land in the north in violation of the Hebrew mores and presently gained control of the caravan tariffs formerly collected by the Philistines. And then came a series of atrocities climaxed by the murder of Uriah. All judicial appeals were adjudicated at Jerusalem; no longer could “the elders” mete out justice. No wonder rebellion broke out. Today, Absalom might be called a demagogue; his mother was a Canaanite. There were a half dozen contenders for the throne besides the son of Bathsheba—Solomon. |
| 97:9.16 (1073.6) Efter Davids död rensade Salomon det politiska maskineriet från alla norra inflytanden men fortsatte med samma förtryck och beskattning som sin fars regim. Salomon gjorde nationen bankrutt med sitt slösaktiga hov och sitt omfattande byggnadsprogram: dit hörde Libanons hus, faraos dotters palats, Jahves tempel, konungens palats och restaurering av stadsmurarna i många städer. Salomon byggde upp en stor hebreisk flotta, som sköttes av syriska sjömän och gick i handelstrafik över hela världen. Hans harem uppgick till närmare ett tusen. | 97:9.16 (1073.6) After David’s death Solomon purged the political machine of all northern influences but continued all of the tyranny and taxation of his father’s regime. Solomon bankrupted the nation by his lavish court and by his elaborate building program: There was the house of Lebanon, the palace of Pharaoh’s daughter, the temple of Yahweh, the king’s palace, and the restoration of the walls of many cities. Solomon created a vast Hebrew navy, operated by Syrian sailors and trading with all the world. His harem numbered almost one thousand. |
| 97:9.17 (1073.7) Vid denna tid råkade Jahves tempel i Shiloh i vanrykte, och hela nationens gudstjänstliv koncentrerades till det praktfulla kungliga kapellet i Jebus. Det norra kungadömet återgick allt mer till dyrkan av Elohim. De åtnjöt faraonernas ynnest. Faraonerna förslavade senare Juda och utkrävde tribut av det södra kungadömet. | 97:9.17 (1073.7) By this time Yahweh’s temple at Shiloh was discredited, and all the worship of the nation was centered at Jebus in the gorgeous royal chapel. The northern kingdom returned more to the worship of Elohim. They enjoyed the favor of the Pharaohs, who later enslaved Judah, putting the southern kingdom under tribute. |
| 97:9.18 (1073.8) Det gick uppåt, och det gick nedåt — krig mellan Israel och Juda. Efter fyra år av inbördeskrig och tre dynastier råkade Israel i händerna på stadsdespoter som började göra markaffärer. Även kung Omri försökte köpa Semers lantegendom. Slutet närmade sig dock snabbt när Shalmaneser III beslöt sig för att ta kontroll över Medelhavets kust. Efraims kung Ahab samlade tio andra grupper och satte sig till motvärn vid Karkar; striden blev oavgjord. Assyriern stoppades men de allierade styrkorna led stora förluster. Detta stora slag omnämns ens inte i Gamla testamentet. | 97:9.18 (1073.8) There were ups and downs—wars between Israel and Judah. After four years of civil war and three dynasties, Israel fell under the rule of city despots who began to trade in land. Even King Omri attempted to buy Shemer’s estate. But the end drew on apace when Shalmaneser III decided to control the Mediterranean coast. King Ahab of Ephraim gathered ten other groups and resisted at Karkar; the battle was a draw. The Assyrian was stopped but the allies were decimated. This great fight is not even mentioned in the Old Testament. |
| 97:9.19 (1074.1) Nya problem uppstod när kung Ahab försökte köpa jord av Nabot. Ahabs feniciska hustru förfalskade Ahabs namn på handlingar som bestämde att Nabots land skulle konfiskeras på den åtalsgrund att han hade hädat ”Elohims och kungens” namn. Han och hans söner avrättades omedelbart. Den kraftfulle Elia framträdde då på scenen och fördömde Ahab för mordet på Naboterna. På så sätt började Elia, som var en av de största profeterna, sin förkunnelse som en försvarare av de gamla marktraditionerna, mot baaldyrkarnas inställning till markförsäljning, mot städernas strävan att dominera landsbygden. Reformen lyckades emellertid inte förrän godsägaren Jehu, som var från landsbygden, förenade sina styrkor med romerhövdingen Jehonadab för att förinta Baals profeter (fastighetsmäklarna) i Samarien. | 97:9.19 (1074.1) New trouble started when King Ahab tried to buy land from Naboth. His Phoenician wife forged Ahab’s name to papers directing that Naboth’s land be confiscated on the charge that he had blasphemed the names of “Elohim and the king.” He and his sons were promptly executed. The vigorous Elijah appeared on the scene denouncing Ahab for the murder of the Naboths. Thus Elijah, one of the greatest of the prophets, began his teaching as a defender of the old land mores as against the land-selling attitude of the Baalim, against the attempt of the cities to dominate the country. But the reform did not succeed until the country landlord Jehu joined forces with the gypsy chieftain Jehonadab to destroy the prophets (real estate agents) of Baal at Samaria. |
| 97:9.20 (1074.2) Ett nytt liv började när Jehoas och hans son Jerobeam befriade Israel från dess fiender. Vid den tiden härskade i Samarien en gangsteradel vars plundringar tävlade med de härjningar som fordom Davids dynasti hade ägnat sig åt. Staten och kyrkan gick hand i hand. Strävan att undertrycka yttrandefriheten fick Elia, Amos och Hosea att påbörja sitt hemliga skrivande, och detta var den verkliga början till den judiska och kristna Bibeln. | 97:9.20 (1074.2) New life appeared as Jehoash and his son Jeroboam delivered Israel from its enemies. But by this time there ruled in Samaria a gangster-nobility whose depredations rivaled those of the Davidic dynasty of olden days. State and church went along hand in hand. The attempt to suppress freedom of speech led Elijah, Amos, and Hosea to begin their secret writing, and this was the real beginning of the Jewish and Christian Bibles. |
| 97:9.21 (1074.3) Det norra kungadömet försvann emellertid inte från historien förrän Israels konung konspirerade med Egyptens konung och vägrade att längre betala tribut till Assyrien. Då började den tre år långa belägringen som följdes av det norra kungadömets totala sönderfall. På detta sätt försvann Efraim (Israel). Juda — judarna, ”kvarlevan av Israel” — hade börjat koncentrera jordägandet i händerna på ett fåtal, med Jesajas ord ”läggande hus till hus och fogande åker till åker”. Snart fanns det i Jerusalem ett Baal-tempel vid sidan av Jahves tempel. Detta skräckvälde slutade med ett monoteistiskt uppror lett av pojkkungen Joas, som i trettiofem år drev sin kampanj för Jahve. | 97:9.21 (1074.3) But the northern kingdom did not vanish from history until the king of Israel conspired with the king of Egypt and refused to pay further tribute to Assyria. Then began the three years’ siege followed by the total dispersion of the northern kingdom. Ephraim (Israel) thus vanished. Judah—the Jews, the “remnant of Israel”—had begun the concentration of land in the hands of the few, as Isaiah said, “Adding house to house and field to field.” Presently there was in Jerusalem a temple of Baal alongside the temple of Yahweh. This reign of terror was ended by a monotheistic revolt led by the boy king Joash, who crusaded for Yahweh for thirty-five years. |
| 97:9.22 (1074.4) Nästa kung, Amasja, hade besvär med de revolterande skattebetalande edomiterna och deras grannar. Efter en klar seger över dem vände han sig mot sina grannar i norr och blev lika klart besegrad. Då gjorde landsbygdens folk uppror. De lönnmördade konungen och satte hans sexton år gamla son på tronen. Detta var Asarja, som Jesaja kallade Ussia. Efter Ussia gick allt från illa till värre, men Juda existerade ännu i hundra år genom att betala tribut till Assyriens kungar. Den förste Jesaja hade sagt dem att Jerusalem, som var Jahves stad, aldrig skulle falla. Men Jeremia tvekade inte att förkunna dess fall. | 97:9.22 (1074.4) The next king, Amaziah, had trouble with the revolting tax-paying Edomites and their neighbors. After a signal victory he turned to attack his northern neighbors and was just as signally defeated. Then the rural folk revolted; they assassinated the king and put his sixteen-year-old son on the throne. This was Azariah, called Uzziah by Isaiah. After Uzziah, things went from bad to worse, and Judah existed for a hundred years by paying tribute to the kings of Assyria. Isaiah the first told them that Jerusalem, being the city of Yahweh, would never fall. But Jeremiah did not hesitate to proclaim its downfall. |
| 97:9.23 (1074.5) Den verkliga undergången av Juda åstadkoms av en korrumperad och förmögen ring av politiker som opererade under gossekungen Manasses välde. Förändringarna i ekonomin gynnade en återkomst av baalsdyrkan, som i motsats till jahveideologin tillät privata jordaffärer. Assyriens fall och Egyptens uppgång förde för en tid med sig befrielse för Juda, och landsbygdens folk tog över. Under Josia förintade ringen av korrumperade politiker i Jerusalem. | 97:9.23 (1074.5) The real undoing of Judah was effected by a corrupt and rich ring of politicians operating under the rule of a boy king, Manasseh. The changing economy favored the return of the worship of Baal, whose private land dealings were against the ideology of Yahweh. The fall of Assyria and the ascendancy of Egypt brought deliverance to Judah for a time, and the country folk took over. Under Josiah they destroyed the Jerusalem ring of corrupt politicians. |
| 97:9.24 (1074.6) Men detta skede fick ett tragiskt slut när Josia övermodigt drog ut för att hejda Nekhos mäktiga armé på dess väg upp längs kusten från Egypten för att hjälpa Assyrien mot Babylon. Josias trupper utplånades och Juda föll under tribut till Egypten. Baals politiska parti återvände till makten i Jerusalem, och sålunda började det verkliga egyptiska slaveriet. Sedan följde en period då baalpolitikerna kontrollerade både domstolarna och prästerskapet. Baalsdyrkan var ett ekonomiskt och socialt system som berörde egendomsrättigheter och hade att göra med markens bördighet. | 97:9.24 (1074.6) But this era came to a tragic end when Josiah presumed to go out to intercept Necho’s mighty army as it moved up the coast from Egypt for the aid of Assyria against Babylon. He was wiped out, and Judah went under tribute to Egypt. The Baal political party returned to power in Jerusalem, and thus began the real Egyptian bondage. Then ensued a period in which the Baalim politicians controlled both the courts and the priesthood. Baal worship was an economic and social system dealing with property rights as well as having to do with soil fertility. |
| 97:9.25 (1075.1) Då Nekho hade störtats av Nebukadnessar föll Juda under Babylons välde och gavs tio nådeår, men gjorde snart uppror. När Nebukadnessar tågade mot dem inledde judaiterna sociala reformer, såsom att frige slavar, för att påverka Jahve. När den babyloniska armén tillfälligt drog sig tillbaka gladde sig hebréerna åt att deras reformmagi hade räddat dem. Det var under denna period som Jeremia talade till dem om den förestående domen, och snart återvände Nebukadnessar. | 97:9.25 (1075.1) With the overthrow of Necho by Nebuchadnezzar, Judah fell under the rule of Babylon and was given ten years of grace, but soon rebelled. When Nebuchadnezzar came against them, the Judahites started social reforms, such as releasing slaves, to influence Yahweh. When the Babylonian army temporarily withdrew, the Hebrews rejoiced that their magic of reform had delivered them. It was during this period that Jeremiah told them of the impending doom, and presently Nebuchadnezzar returned. |
| 97:9.26 (1075.2) Så kom slutet för Juda plötsligt. Staden förstördes och folket fördes bort till Babylon. Kampen mellan Jahve och Baal slutade i och med fångenskapen. Fångenskapen blev en chock som gjorde resten av Israels folk till monoteister. | 97:9.26 (1075.2) And so the end of Judah came suddenly. The city was destroyed, and the people were carried away into Babylon. The Yahweh-Baal struggle ended with the captivity. And the captivity shocked the remnant of Israel into monotheism. |
| 97:9.27 (1075.3) I Babylonien kom judarna till den slutsatsen att de inte skulle kunna existera i Palestina som en liten grupp med sina egna säregna sociala och ekonomiska seder, och att de måste omvända dem som inte var judar om de ville att deras ideologier skulle bestå. Sålunda uppkom den nya uppfattningen om deras bestämmelse — idén om att judarna måste bli Jahves utvalda tjänare. Gamla testamentets judiska religion utvecklades i själva verket under fångenskapen i Babylon. | 97:9.27 (1075.3) In Babylon the Jews arrived at the conclusion that they could not exist as a small group in Palestine, having their own peculiar social and economic customs, and that, if their ideologies were to prevail, they must convert the gentiles. Thus originated their new concept of destiny—the idea that the Jews must become the chosen servants of Yahweh. The Jewish religion of the Old Testament really evolved in Babylon during the captivity. |
| 97:9.28 (1075.4) Läran om odödligheten tog också form i Babylon. Judarna hade hittills tänkt att idén om det tillkommande livet förringade betoningen av deras evangelium på social rättvisa. Nu ersatte teologin för första gången sociologin och ekonomin. Religionen tog form som ett system av mänskligt tänkande och beteende allt mer avskilt från politik, sociologi och ekonomi. | 97:9.28 (1075.4) The doctrine of immortality also took form at Babylon. The Jews had thought that the idea of the future life detracted from the emphasis of their gospel of social justice. Now for the first time theology displaced sociology and economics. Religion was taking shape as a system of human thought and conduct more and more to be separated from politics, sociology, and economics. |
| 97:9.29 (1075.5) Så avslöjar sanningen om det judiska folket att mycket av det som hade ansetts vara andlig historia visar sig vara föga mer än en vanlig världslig historiekrönika. Judendomen var den jordmån från vilken kristendomen spirade, men judarna var inte ett mirakulöst folk. | 97:9.29 (1075.5) And so does the truth about the Jewish people disclose that much which has been regarded as sacred history turns out to be little more than the chronicle of ordinary profane history. Judaism was the soil out of which Christianity grew, but the Jews were not a miraculous people. |
| 10. Den hebreiska religionen ^top | 10. The Hebrew Religion ^top |
| 97:10.1 (1075.6) Israelernas ledare hade lärt dem att de var ett utvalt folk, inte på grund av någon speciell ynnest och inte för att de skulle ha monopol på den gudomliga gunsten, utan för den speciella uppgiften att till varje nation föra ut sanningen om den ende Guden över alla. De hade lovat judarna att om de fullbordade detta kall skulle de bli andliga ledare för alla folk och att den kommande Messias skulle som Fridsfursten regera över dem och hela världen. | 97:10.1 (1075.6) Their leaders had taught the Israelites that they were a chosen people, not for special indulgence and monopoly of divine favor, but for the special service of carrying the truth of the one God over all to every nation. And they had promised the Jews that, if they would fulfill this destiny, they would become the spiritual leaders of all peoples, and that the coming Messiah would reign over them and all the world as the Prince of Peace. |
| 97:10.2 (1075.7) När perserna hade frigett judarna återvände dessa till Palestina endast för att råka i slaveri under sina egna präststyrda lagsamlingar, offer och ritualer. Så som de hebreiska klanerna hade förkastat den underbara utläggning om Gud som Mose hade framfört i sitt avskedstal och i stället lagt sig till med offer- och botövningsritualer, så avvisade också dessa rester av den hebreiska nationen den andre Jesajas storartade uppfattning och antog de regler, bestämmelser och ritualer som deras växande prästerskap uppställde. | 97:10.2 (1075.7) When the Jews had been freed by the Persians, they returned to Palestine only to fall into bondage to their own priest-ridden code of laws, sacrifices, and rituals. And as the Hebrew clans rejected the wonderful story of God presented in the farewell oration of Moses for the rituals of sacrifice and penance, so did these remnants of the Hebrew nation reject the magnificent concept of the second Isaiah for the rules, regulations, and rituals of their growing priesthood. |
| 97:10.3 (1075.8) Nationell självhävdelse, falsk tro på en oriktigt uppfattad utlovad Messias och det tilltagande slaveriet under och förtrycket från prästerskapet tystade för alltid rösten från de andliga ledarna (utom Daniel, Hesekiel, Haggai och Malaki). Från den tiden fram till Johannes Döparens dagar upplevde hela Israel en allt djupare andlig tillbakagång. Judarna förlorade dock aldrig tanken om den Universelle Fadern; ända fram till det tjugonde århundradet efter Kristus har de fortsatt att följa denna gudomsuppfattning. | 97:10.3 (1075.8) National egotism, false faith in a misconceived promised Messiah, and the increasing bondage and tyranny of the priesthood forever silenced the voices of the spiritual leaders (excepting Daniel, Ezekiel, Haggai, and Malachi); and from that day to the time of John the Baptist all Israel experienced an increasing spiritual retrogression. But the Jews never lost the concept of the Universal Father; even to the twentieth century after Christ they have continued to follow this Deity conception. |
| 97:10.4 (1076.1) Från Mose till Johannes Döparen sträckte sig en obruten rad av trogna lärare som förde ljusets monoteistiska fackla vidare från en generation till en annan, samtidigt som de oupphörligt tillrättavisade hänsynslösa härskare, fördömde de allt mer kommersialiserade prästerna och ständigt uppmanade folket att hålla sig till dyrkan av den supreme Jahve, till Herren, Israels Gud. | 97:10.4 (1076.1) From Moses to John the Baptist there extended an unbroken line of faithful teachers who passed the monotheistic torch of light from one generation to another while they unceasingly rebuked unscrupulous rulers, denounced commercializing priests, and ever exhorted the people to adhere to the worship of the supreme Yahweh, the Lord God of Israel. |
| 97:10.5 (1076.2) Som nation förlorade judarna till slut sin politiska identitet, men den hebreiska religionen om en uppriktig tro på en ende och universell Gud fortsätter att leva i hjärtana på de skingrade landsflyktiga. Denna religion fortlever därför att den effektivt har verkat för att bevara sina anhängares högsta värden. Den judiska religionen bevarade förvisso ett folks ideal, men den främjade inte framåtskridande och uppmuntrade inte till filosofiskt skapande upptäckter i sanningens världar. Den judiska religionen hade många fel — den var bristfällig i sin filosofi och saknade nästan helt estetiska kvaliteter — men den bevarade förvisso de moraliska värdena, och därför fortlevde den. I jämförelse med många andra gudomsuppfattningar var den supreme Jahve entydig, livfull, personlig och moralisk. | 97:10.5 (1076.2) As a nation the Jews eventually lost their political identity, but the Hebrew religion of sincere belief in the one and universal God continues to live in the hearts of the scattered exiles. And this religion survives because it has effectively functioned to conserve the highest values of its followers. The Jewish religion did preserve the ideals of a people, but it failed to foster progress and encourage philosophic creative discovery in the realms of truth. The Jewish religion had many faults—it was deficient in philosophy and almost devoid of aesthetic qualities—but it did conserve moral values; therefore it persisted. The supreme Yahweh, as compared with other concepts of Deity, was clear-cut, vivid, personal, and moral. |
| 97:10.6 (1076.3) Judarna älskade rättvisa, visdom, sanning och rättfärdighet som endast få folk, men de bidrog minst av alla folk till den intellektuella förståelsen av dessa gudomliga kvaliteter och till den andliga insikten om dem. Fastän den hebreiska teologin vägrade att expandera, spelade den en viktig roll i utvecklingen av två andra världsreligioner: kristendomen och muhammedanismen. | 97:10.6 (1076.3) The Jews loved justice, wisdom, truth, and righteousness as have few peoples, but they contributed least of all peoples to the intellectual comprehension and to the spiritual understanding of these divine qualities. Though Hebrew theology refused to expand, it played an important part in the development of two other world religions, Christianity and Mohammedanism. |
| 97:10.7 (1076.4) Den judiska religionen bevarades också på grund av sina institutioner. Det är svårt för religionen att fortleva i form av isolerade individers privata utövande. Religiösa ledare har alltid gjort sig skyldiga till detta fel: då de ser det onda i institutionaliserade religionen försöker de utplåna de förfaranden som innebär verksamhet i grupp. I stället för att förinta all ritual borde de hellre reformera den. I detta avseende var Hesekiel klokare än sina samtida. Fastän han förenade sig med dem i att insistera på personligt moraliskt ansvar, satte han också igång med att bygga upp ett troget iakttagande av en högrestående och renad ritual. | 97:10.7 (1076.4) The Jewish religion persisted also because of its institutions. It is difficult for religion to survive as the private practice of isolated individuals. This has ever been the error of the religious leaders: Seeing the evils of institutionalized religion, they seek to destroy the technique of group functioning. In place of destroying all ritual, they would do better to reform it. In this respect Ezekiel was wiser than his contemporaries; though he joined with them in insisting on personal moral responsibility, he also set about to establish the faithful observance of a superior and purified ritual. |
| 97:10.8 (1076.5) Sålunda utförde Israels efter varandra följande lärare den största bragd i religionens utveckling som någonsin har åstadkommits på Urantia: den gradvis skeende men fortgående omformningen av den barbariska uppfattningen av den vilda Jahve-demonen, den svartsjuke och grymme andeguden från den dundrande Sinai-vulkanen, till den senare uppkommande upphöjda och överjordiska uppfattningen av den supreme Jahve, alltings skapare och hela mänsklighetens kärleksfulle och barmhärtige Fader. Detta hebreiska gudsbegrep var människans högsta föreställning om den Universelle Fadern fram till den tid då den ytterligare utvidgades och så utsökt utvecklades av den personliga förkunnelse och det levnadsexempel som hans Son, Mikael av Nebadon, lämnade. | 97:10.8 (1076.5) And thus the successive teachers of Israel accomplished the greatest feat in the evolution of religion ever to be effected on Urantia: the gradual but continuous transformation of the barbaric concept of the savage demon Yahweh, the jealous and cruel spirit god of the fulminating Sinai volcano, to the later exalted and supernal concept of the supreme Yahweh, creator of all things and the loving and merciful Father of all mankind. And this Hebraic concept of God was the highest human visualization of the Universal Father up to that time when it was further enlarged and so exquisitely amplified by the personal teachings and life example of his Son, Michael of Nebadon. |
| 97:10.9 (1076.6) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.] | 97:10.9 (1076.6) [Presented by a Melchizedek of Nebadon.] |