Kapitel 121	Paper 121
Förhållandena vid tiden för Mikaels utgivning	The Times of Michael’s Bestowal
121:0.1 (1332.1) JAG verkar under överinseende av en kommission om tolv medlemmar från det förenade brödraskapet bestående av mellanvarelser på Urantia. Denna kommission står under gemensamt beskydd av överhuvudet för vår orden och den Melkisedek som svarar för uppteckningarna, och jag är den andra gradens mellanvarelse som en gång var anknuten till aposteln Andreas. Jag är bemyndigad att nedteckna berättelsen om de händelser som inträffade under det liv som Jesus från Nasaret levde, sådana som de iakttogs av min klass av jordiska varelser och så som de senare delvis nedskrevs av denna människa som stod under mitt jordiska beskydd. Medveten om hur ytterst noggrant hans Mästare undvek att lämna något skrivet efter sig vägrade Andreas ihärdigt att ta avskrifter av sin nedtecknade berättelse. En liknande attityd hos de övriga apostlarna till Jesus fördröjde avsevärt nedskrivandet av evangelierna.	121:0.1 (1332.1) ACTING under the supervision of a commission of twelve members of the United Brotherhood of Urantia Midwayers, conjointly sponsored by the presiding head of our order and the Melchizedek of record, I am the secondary midwayer of onetime attachment to the Apostle Andrew, and I am authorized to place on record the narrative of the life transactions of Jesus of Nazareth as they were observed by my order of earth creatures, and as they were subsequently partially recorded by the human subject of my temporal guardianship. Knowing how his Master so scrupulously avoided leaving written records behind him, Andrew steadfastly refused to multiply copies of his written narrative. A similar attitude on the part of the other apostles of Jesus greatly delayed the writing of the Gospels.
1. Västerlandet under det första århundradet efter Kristus ^top	1. The Occident of the First Century After Christ ^top
121:1.1 (1332.2) Jesus kom inte till denna värld under en tid av andligt förfall. Vid tiden för hans födelse upplevde Urantia en sådan förnyelse av det andliga tänkandet och det religiösa livet att något liknande inte hade förekommit under hela dess föregående historia sedan Adam och inte heller upplevts under något tidsskede sedan dess. När Mikael inkarnerade på Urantia rådde de mest gynnsamma förhållanden för Skaparsonens utgivning vilka någonsin har existerat före eller efter den tiden. Under århundradena kort före dessa tider hade den grekiska kulturen och det grekiska språket spritt sig till västerlandet och Främre Orienten, och judarna som var en levantinsk ras, till sin natur delvis västerländska och delvis österländska, var synnerligen väl lämpade till att utnyttja dessa kulturella och språkliga förhållanden för att effektivt sprida en ny religion både till öst och till väst. Dessa högst gynnsamma omständigheter förstärktes ytterligare av romarnas toleranta politiska styre i Medelhavsvärlden.	121:1.1 (1332.2) Jesus did not come to this world during an age of spiritual decadence; at the time of his birth Urantia was experiencing such a revival of spiritual thinking and religious living as it had not known in all its previous post-Adamic history nor has experienced in any era since. When Michael incarnated on Urantia, the world presented the most favorable condition for the Creator Son’s bestowal that had ever previously prevailed or has since obtained. In the centuries just prior to these times Greek culture and the Greek language had spread over Occident and near Orient, and the Jews, being a Levantine race, in nature part Occidental and part Oriental, were eminently fitted to utilize such cultural and linguistic settings for the effective spread of a new religion to both East and West. These most favorable circumstances were further enhanced by the tolerant political rule of the Mediterranean world by the Romans.
121:1.2 (1332.3) Hela denna kombination av inflytelser i världen illustreras väl av den verksamhet som bedrevs av Paulus, som till sin religiösa kultur var den mest hebreiska bland hebréer och som förkunnade evangeliet om en judisk Messias på grekiska, medan han själv var romersk medborgare.	121:1.2 (1332.3) This entire combination of world influences is well illustrated by the activities of Paul, who, being in religious culture a Hebrew of the Hebrews, proclaimed the gospel of a Jewish Messiah in the Greek tongue, while he himself was a Roman citizen.
121:1.3 (1332.4) Ingenting likt den civilisation som fanns under Jesu tid har kunnat iakttas i västerlandet före eller efter den tiden. Den europeiska civilisationen förenades och koordinerades under ett mycket speciellt trefaldigt inflytande, som bestod av:	121:1.3 (1332.4) Nothing like the civilization of the times of Jesus has been seen in the Occident before or since those days. European civilization was unified and co-ordinated under an extraordinary threefold influence:
121:1.4 (1332.5) 1. Det romerska politiska och sociala systemet.	121:1.4 (1332.5) 1. The Roman political and social systems.
121:1.5 (1332.6) 2. Det grekiska språket och den grekiska kulturen — och i viss mån filosofin.	121:1.5 (1332.6) 2. The Grecian language and culture—and philosophy to a certain extent.
121:1.6 (1332.7) 3. Det snabbt spridande inflytandet från de judiska religiösa och moraliska lärorna.	121:1.6 (1332.7) 3. The rapidly spreading influence of Jewish religious and moral teachings.
121:1.7 (1332.8) När Jesus föddes var hela Medelhavsvärlden ett sammanfogat imperium. För första gången i världens historia förenade goda vägar många större centra med varandra. Haven hade rensats från sjörövare, och en storartad tid av handel och samfärdsel ryckte snabbt fram. Europa upplevde inte en liknande period av samfärdsel och handel förrän under det nittonde århundradet efter Kristus.	121:1.7 (1332.8) When Jesus was born, the entire Mediterranean world was a unified empire. Good roads, for the first time in the world’s history, interconnected many major centers. The seas were cleared of pirates, and a great era of trade and travel was rapidly advancing. Europe did not again enjoy another such period of travel and trade until the nineteenth century after Christ.
121:1.8 (1333.1) Trots freden inom landet och den ytliga välfärden i den grekisk-romerska världen försmäktade majoriteten av imperiets invånare i elände och fattigdom. Den fåtaliga överklassen var rik; människosläktets stora massa hörde till en bedrövlig och utarmad lägre klass. Det fanns ingen lycklig och framgångsrik medelklass på den tiden; den hade nyss börjat uppkomma i det romerska samhället.	121:1.8 (1333.1) Notwithstanding the internal peace and superficial prosperity of the Greco-Roman world, a majority of the inhabitants of the empire languished in squalor and poverty. The small upper class was rich; a miserable and impoverished lower class embraced the rank and file of humanity. There was no happy and prosperous middle class in those days; it had just begun to make its appearance in Roman society.
121:1.9 (1333.2) De första striderna mellan de expanderande romerska och parthiska staterna hade då nyligen avslutats, varvid Syrien tillföll romarna. Under Jesu tid åtnjöt Palestina och Syrien en period av välfärd, relativ fred och omfattande handelsutbyte med länderna både i öst och i väst.	121:1.9 (1333.2) The first struggles between the expanding Roman and Parthian states had been concluded in the then recent past, leaving Syria in the hands of the Romans. In the times of Jesus, Palestine and Syria were enjoying a period of prosperity, relative peace, and extensive commercial intercourse with the lands to both the East and the West.
2. Det judiska folket ^top	2. The Jewish People ^top
121:2.1 (1333.3) Judarna utgjorde en del av det äldre semitiska folkslaget, som även omfattade babylonierna, fenicierna och de mer sentida fienderna till Rom, kartagerna. I början av det första århundradet e.Kr. var judarna den mest inflytelserika gruppen bland de semitiska folken, och de råkade vara i besittning av en ovanligt strategisk geografisk position i världen med tanke på dess dåtida styre och handelsorganisation.	121:2.1 (1333.3) The Jews were a part of the older Semitic race, which also included the Babylonians, the Phoenicians, and the more recent enemies of Rome, the Carthaginians. During the fore part of the first century after Christ, the Jews were the most influential group of the Semitic peoples, and they happened to occupy a peculiarly strategic geographic position in the world as it was at that time ruled and organized for trade.
121:2.2 (1333.4) Många av de stora huvudvägar som förenade de forntida nationerna gick genom Palestina, som sålunda blev mötesplatsen för eller vägkorsningen till tre kontinenter. Resenärer, varutransporter och arméer från Babylonien, Assyrien, Egypten, Syrien, Grekland, Parthien och Rom drog i en följd fram över Palestina. Sedan urminnes tider gick mången karavanrutt från Orienten genom någon del av denna trakt till de få goda hamnar som fanns vid Medelhavets östra ända, varifrån fartyg fraktade varor till hela det havsbundna västerlandet. Mer än hälften av denna karavantrafik passerade genom eller nära den lilla staden Nasaret i Galiléen.	121:2.2 (1333.4) Many of the great highways joining the nations of antiquity passed through Palestine, which thus became the meeting place, or crossroads, of three continents. The travel, trade, and armies of Babylonia, Assyria, Egypt, Syria, Greece, Parthia, and Rome successively swept over Palestine. From time immemorial, many caravan routes from the Orient passed through some part of this region to the few good seaports of the eastern end of the Mediterranean, whence ships carried their cargoes to all the maritime Occident. And more than half of this caravan traffic passed through or near the little town of Nazareth in Galilee.
121:2.3 (1333.5) Fastän Palestina var den judiska religiösa kulturens hem och kristendomens födelseplats, var judarna spridda ute i världen. De bodde bland många nationer och drev handel i varje provins i de romerska och parthiska staterna.	121:2.3 (1333.5) Although Palestine was the home of Jewish religious culture and the birthplace of Christianity, the Jews were abroad in the world, dwelling in many nations and trading in every province of the Roman and Parthian states.
121:2.4 (1333.6) Grekland tillhandahöll ett språk och en kultur, Rom byggde vägar och förenade ett imperium, men judarnas utbredning med deras mer än två hundra synagogor och välorganiserade religiösa samhällen utspridda här och var över hela den romerska världen, erbjöd de kulturcentra i vilka det nya evangeliet om himmelriket först togs emot och från vilka det senare spred sig till världens yttersta ändar.	121:2.4 (1333.6) Greece provided a language and a culture, Rome built the roads and unified an empire, but the dispersion of the Jews, with their more than two hundred synagogues and well-organized religious communities scattered hither and yon throughout the Roman world, provided the cultural centers in which the new gospel of the kingdom of heaven found initial reception, and from which it subsequently spread to the uttermost parts of the world.
121:2.5 (1333.7) Varje judisk synagoga tillät en yttre ring av icke-judiska troende, ”fromma” eller ”gudfruktande” människor, och det var bland denna yttre ring av proselyter som Paulus fann största delen av dem som först lät omvända sig till kristendomen. Även templet i Jerusalem hade sin utsmyckade gård för icke-judarna. Det fanns en mycket nära förbindelse mellan kulturen, kommersen och gudsdyrkan i Jerusalem och Antiochia. I Antiochia kallades Paulus lärjungar för första gången ”kristna”.	121:2.5 (1333.7) Each Jewish synagogue tolerated a fringe of gentile believers, “devout” or “God-fearing” men, and it was among this fringe of proselytes that Paul made the bulk of his early converts to Christianity. Even the temple at Jerusalem possessed its ornate court of the gentiles. There was very close connection between the culture, commerce, and worship of Jerusalem and Antioch. In Antioch Paul’s disciples were first called “Christians.”
121:2.6 (1333.8) Centraliseringen av den judiska tempeldyrkan till Jerusalem utgjorde lika väl hemligheten med bevarandet av deras monoteism som löftet om att omhulda och till världen sprida ett nytt och utvidgat begrepp om denna Gud för alla nationer och Fader till alla dödliga. Tempeltjänsten i Jerusalem representerade fortlevnaden av en religiös kulturell uppfattning, samtidigt som en följd av icke-judiska nationella makthavare och rasförföljare hade gått under.	121:2.6 (1333.8) The centralization of the Jewish temple worship at Jerusalem constituted alike the secret of the survival of their monotheism and the promise of the nurture and sending forth to the world of a new and enlarged concept of that one God of all nations and Father of all mortals. The temple service at Jerusalem represented the survival of a religious cultural concept in the face of the downfall of a succession of gentile national overlords and racial persecutors.
121:2.7 (1334.1) Fastän det judiska folket vid denna tid stod under romersk överhöghet åtnjöt de dock en betydlig grad av självstyre, och eftersom de mindes de heroiska befrielsebragderna som Judas Mackabeus och hans omedelbara efterföljare då helt nyligen hade utfört sjöd de av förväntan på det omedelbara framträdandet av en ännu större befriare, den länge efterlängtade Messias.	121:2.7 (1334.1) The Jewish people of this time, although under Roman suzerainty, enjoyed a considerable degree of self-government and, remembering the then only recent heroic exploits of deliverance executed by Judas Maccabee and his immediate successors, were vibrant with the expectation of the immediate appearance of a still greater deliverer, the long-expected Messiah.
121:2.8 (1334.2) Hemligheten med att Palestina, judarnas kungadöme, bestod som en halvt självständig stat låg i den romerska regeringens utrikespolitik, vars mål var att bibehålla kontrollen över den palestinska huvudvägen för färdsel mellan Syrien och Egypten samt kontrollen över de västra ändpunkterna för karavanvägarna mellan österlandet och västerlandet. Rom ville inte att det i Levanten skulle uppstå någon makt som kunde hejda dess framtida expansion i dessa trakter. Denna politik, som gick ut på intriger och som hade som målsättning att hetsa det seleukidiska Syrien och Ptoleméernas Egypten mot varandra, gjorde det nödvändigt att slå vakt om Palestina som en separat och självständig stat. Roms politik, Egyptens urartning och det seleukidiska rikets tilltagande försvagande inför Parthiens stigande makt förklarar varför en liten och militärt underlägsen judisk folkgrupp kunde bibehålla sin självständighet både mot Seleukider i norr och mot Ptoleméer i söder. Denna slumpartade frihet och självständighet i förhållande till de omgivande och starkare folkens politiska styre tillskrev judarna sin ställning som det ”utvalda folket”, Jahves direkta ingripande. En sådan attityd av raslig överlägsenhet gjorde det desto svårare för dem att utstå den romerska överhögheten, när den till slut föll över deras land. Till och med i den bedrövliga stunden vägrade judarna inse att deras mission i världen var andlig, inte politisk.	121:2.8 (1334.2) The secret of the survival of Palestine, the kingdom of the Jews, as a semi-independent state was wrapped up in the foreign policy of the Roman government, which desired to maintain control of the Palestinian highway of travel between Syria and Egypt as well as the western terminals of the caravan routes between the Orient and the Occident. Rome did not wish any power to arise in the Levant which might curb her future expansion in these regions. The policy of intrigue which had for its object the pitting of Seleucid Syria and Ptolemaic Egypt against each other necessitated fostering Palestine as a separate and independent state. Roman policy, the degeneration of Egypt, and the progressive weakening of the Seleucids before the rising power of Parthia, explain why it was that for several generations a small and unpowerful group of Jews was able to maintain its independence against both Seleucidae to the north and Ptolemies to the south. This fortuitous liberty and independence of the political rule of surrounding and more powerful peoples the Jews attributed to the fact that they were the “chosen people,” to the direct interposition of Yahweh. Such an attitude of racial superiority made it all the harder for them to endure Roman suzerainty when it finally fell upon their land. But even in that sad hour the Jews refused to learn that their world mission was spiritual, not political.
121:2.9 (1334.3) Judarna var ovanligt ängsliga och misstänksamma vid Jesu tid emedan de då styrdes av en utomstående, iduméen Herodes, som hade tillägnat sig makten över Judéen genom att slugt ställa sig in hos de romerska härskarna. Fastän Herodes gav sig ut för att vara lojal till hebréernas ceremoniella seder och bruk, började han bygga tempel för många främmande gudar.	121:2.9 (1334.3) The Jews were unusually apprehensive and suspicious during the times of Jesus because they were then ruled by an outsider, Herod the Idumean, who had seized the overlordship of Judea by cleverly ingratiating himself with the Roman rulers. And though Herod professed loyalty to the Hebrew ceremonial observances, he proceeded to build temples for many strange gods.
121:2.10 (1334.4) Herodes vänskapliga förbindelser med de romerska härskarna gjorde världen trygg för judarnas resor och öppnade sålunda vägen för dem att med det nya evangeliet om himmelriket tränga allt längre in i även avlägsna delar av romarriket och i främmande länder som var bundsförvanter. Herodes regeringstid bidrog även mycket till att den hebreiska och den hellenistiska filosofin ytterligare blandades med varandra.	121:2.10 (1334.4) The friendly relations of Herod with the Roman rulers made the world safe for Jewish travel and thus opened the way for increased Jewish penetration even of distant portions of the Roman Empire and of foreign treaty nations with the new gospel of the kingdom of heaven. Herod’s reign also contributed much toward the further blending of Hebrew and Hellenistic philosophies.
121:2.11 (1334.5) Herodes lät bygga hamnen i Caesarea, vilket ytterligare bidrog till att göra Palestina till en knutpunkt i den civiliserade världen. Han dog år 4 f. Kr., och hans son Herodes Antipas styrde Galiléen och Perea under Jesu ungdoms- och verksamhetstid, ända till år 39 e.Kr. Antipas var likt sin fader en som byggde mycket. Han återuppbyggde många av städerna i Galiléen, inklusive det viktiga handelscentret Sepforis.	121:2.11 (1334.5) Herod built the harbor of Caesarea, which further aided in making Palestine the crossroads of the civilized world. He died in 4 b.c., and his son Herod Antipas governed Galilee and Perea during Jesus’ youth and ministry to a.d. 39. Antipas, like his father, was a great builder. He rebuilt many of the cities of Galilee, including the important trade center of Sepphoris.
121:2.12 (1334.6) De religiösa ledarna och rabbinlärarna i Jerusalem förhöll sig inte särdeles gynnsamt till galiléerna. Galiléen var mer icke-judiskt än judiskt vid tiden för Jesu födelse.	121:2.12 (1334.6) The Galileans were not regarded with full favor by the Jerusalem religious leaders and rabbinical teachers. Galilee was more gentile than Jewish when Jesus was born.
3. Förhållandena bland icke-judar ^top	3. Among the Gentiles ^top
121:3.1 (1334.7) Fastän de sociala och ekonomiska förhållandena i den romerska staten inte var av högsta klass, var den fred och framgång som rådde över så stora områden till fördel för Mikaels utgivning. Under det första århundradet efter Kristus bestod samhället i Medelhavsvärlden av fem välavgränsade skikt:	121:3.1 (1334.7) Although the social and economic condition of the Roman state was not of the highest order, the widespread domestic peace and prosperity was propitious for the bestowal of Michael. In the first century after Christ the society of the Mediterranean world consisted of five well-defined strata:
121:3.2 (1335.1) 1. Aristokratin. De högre klasserna som hade pengar och offentlig makt, de privilegierade och härskande grupperna.	121:3.2 (1335.1) 1. The aristocracy. The upper classes with money and official power, the privileged and ruling groups.
121:3.3 (1335.2) 2. Affärsmannagrupperna. Handelsfurstarna och bankirerna, köpmännen — de stora importörerna och exportörerna — de internationella handelsmännen.	121:3.3 (1335.2) 2. The business groups. The merchant princes and the bankers, the traders—the big importers and exporters—the international merchants.
121:3.4 (1335.3) 3. Den fåtaliga medelklassen. Fastän denna grupp verkligen var liten var den mycket inflytelserik och bildade den moraliska ryggraden i den tidiga kristna kyrkan, som uppmuntrade dessa grupper att fortsätta i sina olika hantverk och yrken. Bland judarna hörde många av fariséerna till denna klass av yrkesutövare.	121:3.4 (1335.3) 3. The small middle class. Although this group was indeed small, it was very influential and provided the moral backbone of the early Christian church, which encouraged these groups to continue in their various crafts and trades. Among the Jews many of the Pharisees belonged to this class of tradesmen.
121:3.5 (1335.4) 4. Det fria proletariatet. Denna grupp hade föga eller ingen social ställning. Fastän de som hörde till gruppen var stolta över sin frihet var de i ett högst ofördelaktigt läge, ty de var tvungna att tävla med slavarbetskraften. De högre klasserna ringaktade dem och ansåg dem odugliga för annat än ”avelsändamål”.	121:3.5 (1335.4) 4. The free proletariat. This group had little or no social standing. Though proud of their freedom, they were placed at great disadvantage because they were forced to compete with slave labor. The upper classes regarded them disdainfully, allowing that they were useless except for “breeding purposes.”
121:3.6 (1335.5) 5. Slavarna. Hälften av befolkningen i den romerska staten var slavar. Många var högrestående individer som snabbt tog sig upp till det fria proletariatet och även till kretsen av yrkesutövare. Majoriteten var medelmåttiga eller mycket lågtstående.	121:3.6 (1335.5) 5. The slaves. Half the population of the Roman state were slaves; many were superior individuals and quickly made their way up among the free proletariat and even among the tradesmen. The majority were either mediocre or very inferior.
121:3.7 (1335.6) Slaveri, även av högrestående folk, var något som hörde till romarnas militära erövringar. Ägarens makt över sin slav var oinskränkt. Den tidiga kristna kyrkan bestod till stor del av de lägre klasserna och av dessa slavar.	121:3.7 (1335.6) Slavery, even of superior peoples, was a feature of Roman military conquest. The power of the master over his slave was unqualified. The early Christian church was largely composed of the lower classes and these slaves.
121:3.8 (1335.7) Högrestående slavar fick ofta lön och kunde genom att spara sina förtjänster köpa sig sin frihet. Många sådana slavar som hade frigjort sig avancerade till höga poster i staten, kyrkan och affärsvärlden. Det var just dessa möjligheter som gjorde den tidiga kristna kyrkan så tolerant mot denna modifierade form av slaveri.	121:3.8 (1335.7) Superior slaves often received wages and by saving their earnings were able to purchase their freedom. Many such emancipated slaves rose to high positions in state, church, and the business world. And it was just such possibilities that made the early Christian church so tolerant of this modified form of slavery.
121:3.9 (1335.8) Det fanns inget omfattande socialt problem i det romerska riket under det första århundradet efter Kristus. Största delen av befolkningen ansåg sig höra till den grupp inom vilken de händelsevis hade blivit födda. Den dörr var alltid öppen genom vilken begåvade och dugliga individer kunde avancera från lägre till högre skikt i det romerska samhället, men människorna nöjde sig vanligen med sin ställning i samhället. De var inte klassmedvetna, och de betraktade inte dessa klasskillnader som orättvisa eller orätta. Kristendomen var inte i någon mening en ekonomisk samhällsrörelse med avsikt att förbättra de förtryckta klassernas misär.	121:3.9 (1335.8) There was no widespread social problem in the Roman Empire in the first century after Christ. The major portion of the populace regarded themselves as belonging in that group into which they chanced to be born. There was always the open door through which talented and able individuals could ascend from the lower to the higher strata of Roman society, but the people were generally content with their social rank. They were not class conscious, neither did they look upon these class distinctions as being unjust or wrong. Christianity was in no sense an economic movement having for its purpose the amelioration of the miseries of the depressed classes.
121:3.10 (1335.9) Fastän kvinnan åtnjöt större frihet överallt i romarriket jämfört med den begränsade ställning som hon hade i Palestina, översteg judarnas kärlek för familjen och deras naturliga tillgivenhet vida vad som förekom i den icke-judiska världen.	121:3.10 (1335.9) Although woman enjoyed more freedom throughout the Roman Empire than in her restricted position in Palestine, the family devotion and natural affection of the Jews far transcended that of the gentile world.
4. Den icke-judiska filosofin ^top	4. Gentile Philosophy ^top
121:4.1 (1335.10) De som inte var judar stod ur moralisk synpunkt något lägre än judarna, men det fanns i hjärtana på de ädlare icke-judarna en riklig grogrund av naturlig godhet och potentiell mänsklig tillgivenhet där kristendomens frö kunde spira upp och frambringa en riklig skörd av moralisk karaktärsfasthet och andlig resultatuppnåelse. Den icke-judiska världen dominerades då av fyra stora filosofier, alla mer eller mindre härledda från den tidigare platonismen bland grekerna. Dessa filosofiska skolor var:	121:4.1 (1335.10) The gentiles were, from a moral standpoint, somewhat inferior to the Jews, but there was present in the hearts of the nobler gentiles abundant soil of natural goodness and potential human affection in which it was possible for the seed of Christianity to sprout and bring forth an abundant harvest of moral character and spiritual achievement. The gentile world was then dominated by four great philosophies, all more or less derived from the earlier Platonism of the Greeks. These schools of philosophy were:
121:4.2 (1335.11) 1. Den epikureiska. Denna tankeskola ägnade sig åt en strävan efter att bli lycklig, efter lycka. De högrestående epikuréerna ägnade sig inte åt överdrivna sinnesnjutningar. Åtminstone hjälpte denna lära till att befria romarna från en värre form av fatalism; den lärde att människan kunde göra något för att förbättra sin ställning på jorden. Den förde en effektiv kamp mot okunnighetsbaserad vidskepelse.	121:4.2 (1335.11) 1. The Epicurean. This school of thought was dedicated to the pursuit of happiness. The better Epicureans were not given to sensual excesses. At least this doctrine helped to deliver the Romans from a more deadly form of fatalism; it taught that men could do something to improve their terrestrial status. It did effectually combat ignorant superstition.
121:4.3 (1336.1) 2. Den stoiska. Stoicismen var de övre samhällsklassernas högrestående filosofi. Stoikerna trodde att ett övervakande Förnuft-Öde härskade över hela naturen. De lärde att människans själ var gudomlig och att den var fången i den onda kroppen av fysisk natur. Människans själ vann sin frihet av att leva i harmoni med naturen, med Gud; sålunda blev dygden sin egen belöning. Stoicismen uppnådde en storslagen moral, ideal som sedan dess aldrig har överskridits av något rent mänskligt filosofiskt system. Fastän stoikerna förklarade sig vara ”Guds avkommor” lärde de inte känna honom och lyckades därför inte finna honom. Stoicismen förblev en filosofi; den blev aldrig en religion. Dess anhängare sökte anpassa sitt sinne till det Universella Sinnets harmoni, men de kunde inte se sig själva som barn till en kärleksfull Fader. Paulus lutade starkt mot stoicismen när han skrev: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag befinner mig.”	121:4.3 (1336.1) 2. The Stoic. Stoicism was the superior philosophy of the better classes. The Stoics believed that a controlling Reason-Fate dominated all nature. They taught that the soul of man was divine; that it was imprisoned in the evil body of physical nature. Man’s soul achieved liberty by living in harmony with nature, with God; thus virtue came to be its own reward. Stoicism ascended to a sublime morality, ideals never since transcended by any purely human system of philosophy. While the Stoics professed to be the “offspring of God,” they failed to know him and therefore failed to find him. Stoicism remained a philosophy; it never became a religion. Its followers sought to attune their minds to the harmony of the Universal Mind, but they failed to envisage themselves as the children of a loving Father. Paul leaned heavily toward Stoicism when he wrote, “I have learned in whatsoever state I am, therewith to be content.”
121:4.4 (1336.2) 3. Den cyniska. Fastän cynikerna spårade ursprunget till sin filosofi till Diogenes i Aten, härstammade mycket av deras läror från det som återstod av Makiventa Melkisedeks förkunnelse. Cynismen hade tidigare varit mer en religion än en filosofi. Åtminstone gjorde cynikerna sin religion-filosofi demokratisk. Ute på gator och torg predikade de ständigt sin lära att ”människan kunde frälsa sig själv om hon så ville”. De predikade enkelhet och dygd och uppmanade människorna att möta döden utan rädsla. Dessa vandrande cynikerpredikanter gjorde mycket för att förbereda det andligen hungrande folket för de senare kristna missionärerna. Deras sätt att predika för folket följde i stort sett samma mönster och samma stil som man finner i Paulus brev.	121:4.4 (1336.2) 3. The Cynic. Although the Cynics traced their philosophy to Diogenes of Athens, they derived much of their doctrine from the remnants of the teachings of Machiventa Melchizedek. Cynicism had formerly been more of a religion than a philosophy. At least the Cynics made their religio-philosophy democratic. In the fields and in the market places they continually preached their doctrine that “man could save himself if he would.” They preached simplicity and virtue and urged men to meet death fearlessly. These wandering Cynic preachers did much to prepare the spiritually hungry populace for the later Christian missionaries. Their plan of popular preaching was much after the pattern, and in accordance with the style, of Paul’s Epistles.
121:4.5 (1336.3) 4. Den skeptiska. Skepticismen hävdade att kunskapen var bedräglig, och att övertygelse och förvissning var omöjligheter. Det var en rent negativ attityd, och skepticismen fick aldrig någon större spridning.	121:4.5 (1336.3) 4. The Skeptic. Skepticism asserted that knowledge was fallacious, and that conviction and assurance were impossible. It was a purely negative attitude and never became widespread.
121:4.6 (1336.4) Dessa filosofier var halvreligiösa. De var ofta upplivande, etiska och förädlande, men i allmänhet rörde de sig ovanför det vanliga folkets nivå. Möjligen med undantag för cynismen var de filosofier för de starka och de visa, inte frälsningsreligioner även för de fattiga och svaga.	121:4.6 (1336.4) These philosophies were semireligious; they were often invigorating, ethical, and ennobling but were usually above the common people. With the possible exception of Cynicism, they were philosophies for the strong and the wise, not religions of salvation for even the poor and the weak.
5. De icke-judiska religionerna ^top	5. The Gentile Religions ^top
121:5.1 (1336.5) Under alla föregående tidsåldrar hade religionen främst varit en stammens eller nationens angelägenhet. Den hade inte ofta varit något som individen befattade sig med. Gudarna var stam- eller nationsgudar, inte personliga gudar. Sådana religiösa system erbjöd föga tillfredsställelse för den enskilda andliga längtan som den genomsnittliga människan hade.	121:5.1 (1336.5) Throughout preceding ages religion had chiefly been an affair of the tribe or nation; it had not often been a matter of concern to the individual. Gods were tribal or national, not personal. Such religious systems afforded little satisfaction for the individual spiritual longings of the average person.
121:5.2 (1336.6) Under Jesu tid räknades till västerlandets religioner:	121:5.2 (1336.6) In the times of Jesus the religions of the Occident included:
121:5.3 (1336.7) 1. De hedniska kulterna. Dessa var en kombination av hellensk och latinsk mytologi, patriotism och tradition.	121:5.3 (1336.7) 1. The pagan cults. These were a combination of Hellenic and Latin mythology, patriotism, and tradition.
121:5.4 (1336.8) 2. Kejsardyrkan. Detta förgudligande av en människa som symbol för staten ogillades mycket starkt av judarna och de första kristna och ledde direkt till att den romerska regeringen bittert förföljde båda kyrkorna.	121:5.4 (1336.8) 2. Emperor worship. This deification of man as the symbol of the state was very seriously resented by the Jews and the early Christians and led directly to the bitter persecutions of both churches by the Roman government.
121:5.5 (1337.1) 3. Astrologi. Denna pseudovetenskap från Babylon utvecklades till en religion över hela det grekisk-romerska riket. Inte ens i det tjugonde århundradet har människan blivit helt fri från denna vidskepliga tro.	121:5.5 (1337.1) 3. Astrology. This pseudo science of Babylon developed into a religion throughout the Greco-Roman Empire. Even in the twentieth century man has not been fully delivered from this superstitious belief.
121:5.6 (1337.2) 4. Mysteriereligionerna. Över denna andligen hungrande värld hade en flod av mysteriekulter vällt fram, nya och främmande från Levanten härstammande religioner som hade tjusat det vanliga folket och lovat dem individuell frälsning. Dessa religioner blev snart den tro som omfattades av de lägre samhällsklasserna i den grekisk-romerska världen. De hade stor betydelse för att bereda vägen för den snabba spridningen av de långt högrestående kristna lärorna, som utvecklade en majestätisk uppfattning om Gudomen, i förening med en fascinerande teologi för de intelligenta och en omfattande erbjudan om frälsning för alla, inklusive dessa tiders okunniga men andligen hungrande genomsnittsmänniskor.	121:5.6 (1337.2) 4. The mystery religions. Upon such a spiritually hungry world a flood of mystery cults had broken, new and strange religions from the Levant, which had enamored the common people and had promised them individual salvation. These religions rapidly became the accepted belief of the lower classes of the Greco-Roman world. And they did much to prepare the way for the rapid spread of the vastly superior Christian teachings, which presented a majestic concept of Deity, associated with an intriguing theology for the intelligent and a profound proffer of salvation for all, including the ignorant but spiritually hungry average man of those days.
121:5.7 (1337.3) Mysteriereligionerna innebar slutet på de nationella trosuppfattningarna och ledde till uppkomsten av talrika personinriktade kulter. Mysterierna var många, men de kännetecknades alla av följande faktorer:	121:5.7 (1337.3) The mystery religions spelled the end of national beliefs and resulted in the birth of the numerous personal cults. The mysteries were many but were all characterized by:
121:5.8 (1337.4) 1. Någon mytisk legend, ett mysterium — därav deras namn. Som regel anknöt detta mysterium till berättelsen om någon guds liv och död samt återuppvaknande till liv, såsom illustreras av Mithraskultens läror vilka för en tid var samtida med och medtävlare till Paulus framväxande kult, kristendomen.	121:5.8 (1337.4) 1. Some mythical legend, a mystery—whence their name. As a rule this mystery pertained to the story of some god’s life and death and return to life, as illustrated by the teachings of Mithraism, which, for a time, were contemporary with, and a competitor of, Paul’s rising cult of Christianity.
121:5.9 (1337.5) 2. Mysterierna var inte bundna till nationer och de sträckte sig över rasgränserna. De var personliga och broderliga och gav upphov till religiösa brödraskap och talrika sekteristiska sammanslutningar.	121:5.9 (1337.5) 2. The mysteries were nonnational and interracial. They were personal and fraternal, giving rise to religious brotherhoods and numerous sectarian societies.
121:5.10 (1337.6) 3. Deras gudstjänster kännetecknades av omfattande invigningsceremonier och imponerande sakrament. Deras hemliga riter och ritualer var ibland hemska och motbjudande.	121:5.10 (1337.6) 3. They were, in their services, characterized by elaborate ceremonies of initiation and impressive sacraments of worship. Their secret rites and rituals were sometimes gruesome and revolting.
121:5.11 (1337.7) 4. Oberoende av arten av deras ceremonier och graden av deras övergrepp lovade dock dessa mysterier utan undantag sina anhängare frälsning, ”befrielse från det onda, överlevnad efter döden och ett fortgående liv i sälla riken bortom denna värld av sorg och slaveri”.	121:5.11 (1337.7) 4. But no matter what the nature of their ceremonies or the degree of their excesses, these mysteries invariably promised their devotees salvation, “deliverance from evil, survival after death, and enduring life in blissful realms beyond this world of sorrow and slavery.”
121:5.12 (1337.8) Ni skall emellertid inte begå misstaget att förväxla Jesu förkunnelse med mysterierna. Mysteriernas popularitet avslöjar människans längtan efter överlevnad och är sålunda ett uttryck för en verklig hunger och törst efter personlig religion och individuell rättfärdighet. Fastän mysterierna inte i tillräcklig grad kunde tillfredsställa denna längtan, beredde de förvisso vägen för det senare framträdandet av Jesus, som sannerligen förde med sig livets bröd och livets vatten till denna värld.	121:5.12 (1337.8) But do not make the mistake of confusing the teachings of Jesus with the mysteries. The popularity of the mysteries reveals man’s quest for survival, thus portraying a real hunger and thirst for personal religion and individual righteousness. Although the mysteries failed adequately to satisfy this longing, they did prepare the way for the subsequent appearance of Jesus, who truly brought to this world the bread of life and the water thereof.
121:5.13 (1337.9) Paulus gjorde, i en strävan att utnyttja den omfattande anslutningen till de högrestående typerna av mysteriereligioner, vissa jämkningar av Jesu förkunnelse för att göra dem mer acceptabla för ett större antal tilltänkta proselyter. Men även Paulus kompromiss av Jesu förkunnelse (kristendomen) var överlägsen det bästa som mysterierna hade, såtillvida att:	121:5.13 (1337.9) Paul, in an effort to utilize the widespread adherence to the better types of the mystery religions, made certain adaptations of the teachings of Jesus so as to render them more acceptable to a larger number of prospective converts. But even Paul’s compromise of Jesus’ teachings (Christianity) was superior to the best in the mysteries in that:
121:5.14 (1337.10) 1. Paulus undervisade om en moralisk återlösning, en etisk befrielse. Kristendomen visade på ett nytt liv och förkunnade ett nytt ideal. Paulus avstod från magiska riter och ceremoniella hänryckningar.	121:5.14 (1337.10) 1. Paul taught a moral redemption, an ethical salvation. Christianity pointed to a new life and proclaimed a new ideal. Paul forsook magic rites and ceremonial enchantments.
121:5.15 (1337.11) 2. Kristendomen var en religion som brottades med slutliga lösningar på människans problem, ty den erbjöd inte endast frälsning från sorg och till och med från döden, utan den lovade också frigörelse från synd, följd av förläningen av en rättfärdig karaktär med kvaliteter för evig överlevnad.	121:5.15 (1337.11) 2. Christianity presented a religion which grappled with final solutions of the human problem, for it not only offered salvation from sorrow and even from death, but it also promised deliverance from sin followed by the endowment of a righteous character of eternal survival qualities.
121:5.16 (1338.1) 3. Mysterierna byggde på myter. Kristendomen, så som Paulus predikade den, grundade sig på ett historiskt faktum: Mikaels, Gudssonens, utgivning till människosläktet.	121:5.16 (1338.1) 3. The mysteries were built upon myths. Christianity, as Paul preached it, was founded upon a historic fact: the bestowal of Michael, the Son of God, upon mankind.
121:5.17 (1338.2) Moralen bland icke-judarna hade inte nödvändigtvis någon anknytning till vare sig filosofi eller religion. Utanför Palestina föll det inte alltid människorna in att prästen, som företrädde en religion, bör förväntas leva ett moraliskt liv. Den judiska religionen och därefter Jesu förkunnelse samt senare Paulus evolverande kristendom var de första europeiska religioner som med ena handen grep tag i moralen och med den andra i etiken och krävde att religionsutövare ägnar en viss uppmärksamhet åt båda.	121:5.17 (1338.2) Morality among the gentiles was not necessarily related to either philosophy or religion. Outside of Palestine it not always occurred to people that a priest of religion was supposed to lead a moral life. Jewish religion and subsequently the teachings of Jesus and later the evolving Christianity of Paul were the first European religions to lay one hand upon morals and the other upon ethics, insisting that religionists pay some attention to both.
121:5.18 (1338.3) Bland en sådan generation av människor, dominerad av dylika bristfälliga filosofiska system och förvirrad av sådana invecklade religiösa kulter, föddes Jesus i Palestina. Till denna samma generation gav han senare sitt evangelium om personlig religion — sonskap med Gud.	121:5.18 (1338.3) Into such a generation of men, dominated by such incomplete systems of philosophy and perplexed by such complex cults of religion, Jesus was born in Palestine. And to this same generation he subsequently gave his gospel of personal religion—sonship with God.
6. Den hebreiska religionen ^top	6. The Hebrew Religion ^top
121:6.1 (1338.4) Fram till slutet av det första århundradet före Kristus hade den grekiska kulturens läror och även den grekiska filosofin väldigt mycket påverkat och i viss mån modifierat det religiösa tänkandet i Jerusalem. I den långa kampen mellan det hebreiska tänkandets östra och västra skolors åsikter, antog Jerusalem och resten av västerlandet och Levanten i allmänhet det västra judiska eller modifierade hellenistiska synsättet.	121:6.1 (1338.4) By the close of the first century before Christ the religious thought of Jerusalem had been tremendously influenced and somewhat modified by Greek cultural teachings and even by Greek philosophy. In the long contest between the views of the Eastern and Western schools of Hebrew thought, Jerusalem and the rest of the Occident and the Levant in general adopted the Western Jewish or modified Hellenistic viewpoint.
121:6.2 (1338.5) Vid Jesu tid förekom tre språk i Palestina: de vanliga människorna talade någon arameisk dialekt; prästerna och rabbinerna talade hebreiska; de bildade klasserna och de övre skikten bland judarna talade i allmänhet grekiska. Den tidiga översättningen av de hebreiska skrifterna till grekiska i Alexandria, ledde i hög grad till att den grekiska grenen av den judiska kulturen och teologin senare blev förhärskande. De kristna lärarnas skrifter skulle även de snart stå att läsa på samma språk. Judendomens renässans daterar sig från översättningen av de hebreiska skrifterna till grekiska. Detta var ett väsentligt inflytande, vilket senare blev bestämmande för att Paulus kristna kult utbredde sig västerut och inte österut.	121:6.2 (1338.5) In the days of Jesus three languages prevailed in Palestine: The common people spoke some dialect of Aramaic; the priests and rabbis spoke Hebrew; the educated classes and the better strata of Jews in general spoke Greek. The early translation of the Hebrew scriptures into Greek at Alexandria was responsible in no small measure for the subsequent predominance of the Greek wing of Jewish culture and theology. And the writings of the Christian teachers were soon to appear in the same language. The renaissance of Judaism dates from the Greek translation of the Hebrew scriptures. This was a vital influence which later determined the drift of Paul’s Christian cult toward the West instead of toward the East.
121:6.3 (1338.6) Fastän de helleniserade judiska trosföreställningarna mycket litet påverkades av epikuréernas läror, påverkades de i avsevärd grad av Platons filosofi och stoikernas läror om självförnekelse. Den stora inbrytningen från stoicismen exemplifieras av fjärde Mackabeerboken. Inflytandet från både Platons filosofi och stoikernas läror syns i Salomons visdomsbok. De helleniserade judarna förde in en sådan allegorisk tolkning i de hebreiska skrifterna att de inte hade några svårigheter med att få hebréernas teologi att överensstämma med Aristoteles filosofi, som de högaktade. Allt detta ledde emellertid till en ödesdiger förvirring tills Filon från Alexandria tog hand om dessa problem och tog itu med att harmonisera och systematisera grekisk filosofi och hebreisk teologi till ett kompakt och ganska konsekvent system för religiös tro och tillämpning. Det var denna senare lära, som kombinerade grekisk filosofi och hebreisk teologi, vilken var rådande i Palestina när Jesus levde och undervisade, och vilken Paulus använde som grundval till att bygga upp sin mer avancerade och upplysande kristendomskult.	121:6.3 (1338.6) Though the Hellenized Jewish beliefs were very little influenced by the teachings of the Epicureans, they were very materially affected by the philosophy of Plato and the self-abnegation doctrines of the Stoics. The great inroad of Stoicism is exemplified by the Fourth Book of the Maccabees; the penetration of both Platonic philosophy and Stoic doctrines is exhibited in the Wisdom of Solomon. The Hellenized Jews brought to the Hebrew scriptures such an allegorical interpretation that they found no difficulty in conforming Hebrew theology with their revered Aristotelian philosophy. But this all led to disastrous confusion until these problems were taken in hand by Philo of Alexandria, who proceeded to harmonize and systemize Greek philosophy and Hebrew theology into a compact and fairly consistent system of religious belief and practice. And it was this later teaching of combined Greek philosophy and Hebrew theology that prevailed in Palestine when Jesus lived and taught, and which Paul utilized as the foundation on which to build his more advanced and enlightening cult of Christianity.
121:6.4 (1338.7) Filon var en stor lärare. Inte sedan Moses hade någon levt som skulle ha utövat ett så djupgående inflytande på det etiska och religiösa tänkandet i den västerländska världen. När det har gällt att kombinera de mer avancerade elementen i samtida system av etiska och religiösa läror har det funnits sju framträdande mänskliga lärare: Sethard, Moses, Zarathustra, Lao-tse, Buddha, Filon och Paulus.	121:6.4 (1338.7) Philo was a great teacher; not since Moses had there lived a man who exerted such a profound influence on the ethical and religious thought of the Occidental world. In the matter of the combination of the better elements in contemporaneous systems of ethical and religious teachings, there have been seven outstanding human teachers: Sethard, Moses, Zoroaster, Lao-tse, Buddha, Philo, and Paul.
121:6.5 (1339.1) Många, men inte alla, av Filons inkonsekvenser som var ett resultat av strävan att kombinera den grekiska mystiska filosofin och de romerska stoikernas läror med hebréernas legalistiska teologi, observerade Paulus och vist eliminerade dem från sin förkristna grundteologi. Filon visade vägen för Paulus genom att mer fullständigt återställa begreppet om Paradistreenigheten, som länge hade legat slumrande i den judiska teologin. Endast i en fråga kunde Paulus inte hålla jämna steg med Filon eller överträffa de läror som denna förmögna och lärda jude från Alexandria företrädde, nämligen när det gällde läran om försoningen. Filon förkunnade frigörelse från den lära enligt vilken förlåtelse kunde erhållas endast genom utgjutandet av blod. Möjligen skymtade han också Tankeriktarnas existens och närvaro tydligare än Paulus. Paulus teori om arvssynden — doktrinerna om nedärvd skuld och medfödd ondska samt återlösen från dessa — hade delvis sitt ursprung i Mithraskulten och hade föga gemensamt med den hebreiska teologin, Filons filosofi eller Jesu förkunnelse. Vissa delar av Paulus läror om arvssynden och försoningen uppkom på basis av hans egna idéer.	121:6.5 (1339.1) Many, but not all, of Philo’s inconsistencies resulting from an effort to combine Greek mystical philosophy and Roman Stoic doctrines with the legalistic theology of the Hebrews, Paul recognized and wisely eliminated from his pre-Christian basic theology. Philo led the way for Paul more fully to restore the concept of the Paradise Trinity, which had long been dormant in Jewish theology. In only one matter did Paul fail to keep pace with Philo or to transcend the teachings of this wealthy and educated Jew of Alexandria, and that was the doctrine of the atonement; Philo taught deliverance from the doctrine of forgiveness only by the shedding of blood. He also possibly glimpsed the reality and presence of the Thought Adjusters more clearly than did Paul. But Paul’s theory of original sin, the doctrines of hereditary guilt and innate evil and redemption therefrom, was partially Mithraic in origin, having little in common with Hebrew theology, Philo’s philosophy, or Jesus’ teachings. Some phases of Paul’s teachings regarding original sin and the atonement were original with himself.
121:6.6 (1339.2) Johannesevangeliet, den sista av berättelserna om Jesu jordiska liv, riktades till folken i väster och framför sitt budskap till stor del i ljuset av det synsätt som företräddes av de senare alexandrinska kristna, som också var anhängare av Filons läror.	121:6.6 (1339.2) The Gospel of John, the last of the narratives of Jesus’ earth life, was addressed to the Western peoples and presents its story much in the light of the viewpoint of the later Alexandrian Christians, who were also disciples of the teachings of Philo.
121:6.7 (1339.3) Omkring Kristi tid inträffade i Alexandria en märklig känslomässig omvändning i inställningen till judarna, och från detta tidigare judiska fäste utgick en våldsam förföljelsevåg som sträckte sig ända till Rom, varifrån många tusende fördrevs. Men en sådan förtalskampanj var kortlivad; mycket snart återställde det kejserliga styret helt judarnas begränsade rättigheter över hela riket.	121:6.7 (1339.3) At about the time of Christ a strange reversion of feeling toward the Jews occurred in Alexandria, and from this former Jewish stronghold there went forth a virulent wave of persecution, extending even to Rome, from which many thousands were banished. But such a campaign of misrepresentation was short-lived; very soon the imperial government fully restored the curtailed liberties of the Jews throughout the empire.
121:6.8 (1339.4) Överallt i hela den vida världen, var judarna än fann sig utspridda av handel eller förtryck, höll de alla enhälligt sitt hjärta fäst vid det heliga templet i Jerusalem. Den judiska teologin överlevde faktiskt, såsom den tolkades och utövades i Jerusalem, trots att den flera gånger räddades från att falla i glömska av vissa babyloniska lärares lägliga mellankomst.	121:6.8 (1339.4) Throughout the whole wide world, no matter where the Jews found themselves dispersed by commerce or oppression, all with one accord kept their hearts centered on the holy temple at Jerusalem. Jewish theology did survive as it was interpreted and practiced at Jerusalem, notwithstanding that it was several times saved from oblivion by the timely intervention of certain Babylonian teachers.
121:6.9 (1339.5) Så många som två och en halv miljoner av dessa utspridda judar brukade komma till Jerusalem för att fira sina nationella religiösa högtider. Oberoende av vilka teologiska eller filosofiska skiljaktigheter som fanns mellan de östra (babyloniska) och de västra (hellenska) judarna, var de alla överens om att Jerusalem var centrum för deras gudsdyrkan och om att de ständigt såg fram emot Messias ankomst.	121:6.9 (1339.5) As many as two and one-half million of these dispersed Jews used to come to Jerusalem for the celebration of their national religious festivals. And no matter what the theologic or philosophic differences of the Eastern (Babylonian) and the Western (Hellenic) Jews, they were all agreed on Jerusalem as the center of their worship and in ever looking forward to the coming of the Messiah.
7. Judarna och icke-judarna ^top	7. Jews and Gentiles ^top
121:7.1 (1339.6) Vid Jesu tid hade judarna kommit fram till en bestämd uppfattning om sitt ursprung, sin historia och sin bestämmelse. De hade byggt upp en tät mur som skiljde dem från den icke-judiska världen. De betraktade alla icke-judiska seder med yttersta förakt. De dyrkade lagens bokstav och hängav sig åt en form av egenrättfärdighet baserad på en falsk stolthet över sin härkomst. De hade bildat sig förhandsuppfattningar om den utlovade Messias, och de flesta av dessa förväntningar förutsåg en Messias som skulle komma som en del av deras nationella och rasliga historia. För dessa tiders hebréer var den judiska teologin oåterkalleligt stabiliserad, för evigt fixerad.	121:7.1 (1339.6) By the times of Jesus the Jews had arrived at a settled concept of their origin, history, and destiny. They had built up a rigid wall of separation between themselves and the gentile world; they looked upon all gentile ways with utter contempt. They worshiped the letter of the law and indulged a form of self-righteousness based upon the false pride of descent. They had formed preconceived notions regarding the promised Messiah, and most of these expectations envisaged a Messiah who would come as a part of their national and racial history. To the Hebrews of those days Jewish theology was irrevocably settled, forever fixed.
121:7.2 (1339.7) Jesu förkunnelse och verksamhet, när det gällde tolerans och vänlighet, gick emot judarnas sedan länge etablerade inställning till andra folk, som de ansåg vara hedningar. I generationers tid hade judarna närt en sådan attityd mot världen utanför att det blev omöjligt för dem att acceptera Mästarens förkunnelse om människornas andliga broderskap. De var ovilliga att dela Jahve på lika villkor med icke-judarna och likaså ovilliga att som Guds Son acceptera en som förkunnade sådana nya och främmande läror.	121:7.2 (1339.7) The teachings and practices of Jesus regarding tolerance and kindness ran counter to the long-standing attitude of the Jews toward other peoples whom they considered heathen. For generations the Jews had nourished an attitude toward the outside world which made it impossible for them to accept the Master’s teachings about the spiritual brotherhood of man. They were unwilling to share Yahweh on equal terms with the gentiles and were likewise unwilling to accept as the Son of God one who taught such new and strange doctrines.
121:7.3 (1340.1) De skriftlärda, fariséerna och prästerskapet höll judarna i ett förfärligt slaveri under ritualism och legalism, ett slaveri som var mycket mer verkligt än det som det romerska politiska styret medförde. Judarna på Jesu tid hölls inte endast under lagens ok, utan de var lika bundna av traditionernas förslavande krav som involverade och invaderade varje område av det personliga och sociala livet. Dessa detaljerade beteendenormer förföljde och behärskade varje lojal jude, och det är därför inte märkligt att de omgående avvisade en som hörde till dem och som dristade sig till att förbigå deras heliga traditioner, och som vågade nonchalera deras länge högaktade normer för det sociala beteendet. De kunde knappast förhålla sig gynnsamt till förkunnelsen av en som inte tvekade att gå emot trossatser som de ansåg att själve Fader Abraham hade föreskrivit. Moses hade givit dem deras lag och de tänkte inte göra eftergifter.	121:7.3 (1340.1) The scribes, the Pharisees, and the priesthood held the Jews in a terrible bondage of ritualism and legalism, a bondage far more real than that of the Roman political rule. The Jews of Jesus’ time were not only held in subjugation to the law but were equally bound by the slavish demands of the traditions, which involved and invaded every domain of personal and social life. These minute regulations of conduct pursued and dominated every loyal Jew, and it is not strange that they promptly rejected one of their number who presumed to ignore their sacred traditions, and who dared to flout their long-honored regulations of social conduct. They could hardly regard with favor the teachings of one who did not hesitate to clash with dogmas which they regarded as having been ordained by Father Abraham himself. Moses had given them their law and they would not compromise.
121:7.4 (1340.2) Vid det första århundradet efter Kristus hade de erkända lärarnas, de skriftlärdas, muntliga tolkning av lagen blivit en högre auktoritet än själva den skrivna lagen. Allt detta gjorde det lättare för vissa av judarnas religiösa ledare att båda upp folket mot att acceptera ett nytt evangelium.	121:7.4 (1340.2) By the time of the first century after Christ the spoken interpretation of the law by the recognized teachers, the scribes, had become a higher authority than the written law itself. And all this made it easier for certain religious leaders of the Jews to array the people against the acceptance of a new gospel.
121:7.5 (1340.3) Dessa omständigheter gjorde det omöjligt för judarna att uppfylla sin gudomliga bestämmelse som budbärare för det nya evangeliet om religiös frigörelse och andlig frihet. De kunde inte spränga traditionens bojor. Jeremia hade berättat om ”lagen som skall skrivas i människors hjärtan”, Hesekiel hade talat om en ”ny ande, som skall leva i människans själ” och psalmisten hade bett Gud ”skapa ett rent hjärta i mitt inre och giva mig på nytt en frimodig ande”. När den judiska religionen om goda gärningar och slaveri under lagen föll offer för den traditionalistiska tröghetens stagnation, flyttades den religiösa evolutionens rörelsemomentum västerut till de europeiska folken.	121:7.5 (1340.3) These circumstances rendered it impossible for the Jews to fulfill their divine destiny as messengers of the new gospel of religious freedom and spiritual liberty. They could not break the fetters of tradition. Jeremiah had told of the “law to be written in men’s hearts,” Ezekiel had spoken of a “new spirit to live in man’s soul,” and the Psalmist had prayed that God would “create a clean heart within and renew a right spirit.” But when the Jewish religion of good works and slavery to law fell victim to the stagnation of traditionalistic inertia, the motion of religious evolution passed westward to the European peoples.
121:7.6 (1340.4) Så kallades ett annat folk att till världen sprida en framåtgående teologi, ett system av förkunnelse som omfattade grekernas filosofi, romarnas lag, hebréernas moral och det evangelium om personlighetens helgd och andlig frihet som hade formulerats av Paulus och som byggde på Jesu förkunnelse.	121:7.6 (1340.4) And so a different people were called upon to carry an advancing theology to the world, a system of teaching embodying the philosophy of the Greeks, the law of the Romans, the morality of the Hebrews, and the gospel of personality sanctity and spiritual liberty formulated by Paul and based on the teachings of Jesus.
121:7.7 (1340.5) Moralen i Paulus kristendomskult var ett judiskt födelsemärke. Judarna såg historien som Guds försyn — Jahves verksamhet. Grekerna bidrog till den nya läran med klarare uppfattningar om det eviga livet. Paulus läror påverkades i sin teologi och filosofi inte endast av Jesu förkunnelse utan även av Platon och Filon. I sin etik inspirerades han inte endast av Kristus utan även av stoikerna.	121:7.7 (1340.5) Paul’s cult of Christianity exhibited its morality as a Jewish birthmark. The Jews viewed history as the providence of God—Yahweh at work. The Greeks brought to the new teaching clearer concepts of the eternal life. Paul’s doctrines were influenced in theology and philosophy not only by Jesus’ teachings but also by Plato and Philo. In ethics he was inspired not only by Christ but also by the Stoics.
121:7.8 (1340.6) Jesu evangelium, så som det kom till uttryck i Paulus kult grundad på antiochisk kristendom, blev uppblandat med följande läror:	121:7.8 (1340.6) The gospel of Jesus, as it was embodied in Paul’s cult of Antioch Christianity, became blended with the following teachings:
121:7.9 (1340.7) 1. De filosofiska resonemangen bland de grekiska proselyterna till judendomen, inklusive en del av deras uppfattningar om det eviga livet.	121:7.9 (1340.7) 1. The philosophic reasoning of the Greek proselytes to Judaism, including some of their concepts of the eternal life.
121:7.10 (1340.8) 2. De läror som var tilltalande i de rådande mysteriekulterna, i synnerhet Mithraskultens doktriner om återlösning, försoning och frälsning genom en uppoffring som någon gud hade gjort.	121:7.10 (1340.8) 2. The appealing teachings of the prevailing mystery cults, especially the Mithraic doctrines of redemption, atonement, and salvation by the sacrifice made by some god.
121:7.11 (1340.9) 3. Den handfasta moralen i den etablerade judiska religionen.	121:7.11 (1340.9) 3. The sturdy morality of the established Jewish religion.
121:7.12 (1341.1) Medelhavets romarrike, det parthiska kungadömet och de angränsande folken under Jesu tid hade alla osofistikerade och primitiva idéer om världens geografi, astronomi, hälsa och sjukdom; och naturligtvis var de förvånade över de nya och häpnadsväckande uttalanden som timmermannen från Nasaret framförde. Idéerna om att vara besatt av andar, goda eller onda, gällde inte endast människor, men varje sten och träd ansågs av mången vara besatt av någon ande. Detta var en förtrollningens tidsålder, och alla trodde på under som vore de alldagliga företeelser.	121:7.12 (1341.1) The Mediterranean Roman Empire, the Parthian kingdom, and the adjacent peoples of Jesus’ time all held crude and primitive ideas regarding the geography of the world, astronomy, health, and disease; and naturally they were amazed by the new and startling pronouncements of the carpenter of Nazareth. The ideas of spirit possession, good and bad, applied not merely to human beings, but every rock and tree was viewed by many as being spirit possessed. This was an enchanted age, and everybody believed in miracles as commonplace occurrences.
8. Tidigare skriftliga framställningar ^top	8. Previous Written Records ^top
121:8.1 (1341.2) Så långt som möjligt och i överensstämmelse med vårt mandat har vi försökt anlita och i någon mån koordinera de tidiga uppteckningar som berör Jesu liv på Urantia. Fastän vi har haft tillgång till aposteln Andreas försvunna anteckningar och har haft fördel av samarbetet med ett stort antal himmelska varelser som befann sig på jorden vid tiden för Mikaels utgivning (i synnerhet hans numera Personaliserade Riktare), har det varit vår avsikt att även utnyttja de så kallade evangelierna enligt Matteus, Markus Lukas och Johannes.	121:8.1 (1341.2) As far as possible, consistent with our mandate, we have endeavored to utilize and to some extent co-ordinate the existing records having to do with the life of Jesus on Urantia. Although we have enjoyed access to the lost record of the Apostle Andrew and have benefited from the collaboration of a vast host of celestial beings who were on earth during the times of Michael’s bestowal (notably his now Personalized Adjuster), it has been our purpose also to make use of the so-called Gospels of Matthew, Mark, Luke, and John.
121:8.2 (1341.3) Dessa berättelser i Nya Testamentet uppkom under följande omständigheter:	121:8.2 (1341.3) These New Testament records had their origin in the following circumstances:
121:8.3 (1341.4) 1. Markusevangeliet. Johannes Markus skrev den tidigaste (med undantag för Andreas anteckningar), kortaste och enklaste berättelsen om Jesu liv. Han presenterade Mästaren som en omvårdare, en människa bland människor. Fastän Markus var en yngling som uppehöll sig i närheten av många av de scener som han beskriver, är hans berättelse i verkligheten evangeliet enligt Simon Petrus. Markus var tidigt i förbindelse med Petrus, senare med Paulus. Markus skrev denna berättelse på uppmaning av Petrus och på innerlig anmodan av församlingen i Rom. Väl medveten om hur konsekvent Mästaren vägrade att skriva ned sin förkunnelse när han var på jorden i köttslig gestalt, var Markus likt apostlarna och andra ledande lärjungar tveksam att ge förkunnelsen skriftlig form. Men Petrus tyckte att församlingen i Rom behövde stöd av en sådan skriftlig berättelse, och Markus samtyckte till att åta sig uppdraget. Han gjorde många anteckningar före Petrus död år 67 e.Kr., och i enlighet med det utkast som Petrus hade godkänt och med tanke på församlingen i Rom påbörjade han sin nedskrivning kort efter Petrus död. Evangeliet blev färdigt mot slutet av år 68 e.Kr. Markus skrev helt ur sitt eget minne och enligt det som Petrus kom ihåg. Denna skrift har sedan dess ändrats avsevärt, talrika stycken har utelämnats och en del senare material har lagts till i slutet för att ersätta den sista femte delen av det ursprungliga evangeliet. Denna del försvann från manuskriptet innan någon som helst avskrift hade gjorts. Berättelsen av Markus bildade tillsammans med Andreas och Matteus anteckningar den skriftliga basen för alla senare evangelieberättelser som avsåg att beskriva Jesu liv och förkunnelse.	121:8.3 (1341.4) 1. The Gospel by Mark. John Mark wrote the earliest (excepting the notes of Andrew), briefest, and most simple record of Jesus’ life. He presented the Master as a minister, as man among men. Although Mark was a lad lingering about many of the scenes which he depicts, his record is in reality the Gospel according to Simon Peter. He was early associated with Peter; later with Paul. Mark wrote this record at the instigation of Peter and on the earnest petition of the church at Rome. Knowing how consistently the Master refused to write out his teachings when on earth and in the flesh, Mark, like the apostles and other leading disciples, was hesitant to put them in writing. But Peter felt the church at Rome required the assistance of such a written narrative, and Mark consented to undertake its preparation. He made many notes before Peter died in a.d. 67, and in accordance with the outline approved by Peter and for the church at Rome, he began his writing soon after Peter’s death. The Gospel was completed near the end of a.d. 68. Mark wrote entirely from his own memory and Peter’s memory. The record has since been considerably changed, numerous passages having been taken out and some later matter added at the end to replace the latter one fifth of the original Gospel, which was lost from the first manuscript before it was ever copied. This record by Mark, in conjunction with Andrew’s and Matthew’s notes, was the written basis of all subsequent Gospel narratives which sought to portray the life and teachings of Jesus.
121:8.4 (1341.5) 2. Matteusevangeliet. Det så kallade Matteus evangelium är berättelsen om Mästarens liv skriven för de judiska kristnas uppbyggelse. Författaren till denna framställning försöker ständigt visa att mycket som Jesus gjorde i sitt liv var för att ”profetens ord måtte gå i uppfyllelse”. Matteus evangelium framställer Jesus som en son till David och beskriver honom såsom en som visade stor respekt för lagen och profeterna.	121:8.4 (1341.5) 2. The Gospel of Matthew. The so-called Gospel according to Matthew is the record of the Master’s life which was written for the edification of Jewish Christians. The author of this record constantly seeks to show in Jesus’ life that much which he did was that “it might be fulfilled which was spoken by the prophet.” Matthew’s Gospel portrays Jesus as a son of David, picturing him as showing great respect for the law and the prophets.
121:8.5 (1341.6) Aposteln Matteus skrev inte detta evangelium. Det skrevs av Isador, en av hans lärjungar, vilken hade som hjälp för sitt arbete inte endast Matteus personliga minnen av dessa händelser utan även en viss sammanställning som denne genast efter Jesu korsfästelse hade gjort över det som Jesus hade sagt. Denna uppteckning av Matteus var skriven på arameiska; Isador skrev på grekiska. Det fanns ingen avsikt att bedra, då framställningen tillskrevs Matteus. Det var sed på den tiden att elever på detta sätt hedrade sina lärare.	121:8.5 (1341.6) The Apostle Matthew did not write this Gospel. It was written by Isador, one of his disciples, who had as a help in his work not only Matthew’s personal remembrance of these events but also a certain record which the latter had made of the sayings of Jesus directly after the crucifixion. This record by Matthew was written in Aramaic; Isador wrote in Greek. There was no intent to deceive in accrediting the production to Matthew. It was the custom in those days for pupils thus to honor their teachers.
121:8.6 (1342.1) Matteus ursprungliga uppteckning redigerades och utökades år 40 e.Kr. kort innan han lämnade Jerusalem för att ägna sig åt att predika evangeliet. Detta var en privat uppteckning, och det sista exemplaret förstördes vid branden i ett kloster i Syrien år 416 e.Kr.	121:8.6 (1342.1) Matthew’s original record was edited and added to in a.d. 40 just before he left Jerusalem to engage in evangelistic preaching. It was a private record, the last copy having been destroyed in the burning of a Syrian monastery in a.d. 416.
121:8.7 (1342.2) Isador flydde från Jerusalem år 70 e.Kr. efter det att staden hade omringats av Titus arméer, och han tog med sig till Pella en kopia av Matteus anteckningar. År 71 medan Isador bodde i Pella skrev han Matteus evangelium. Han hade också med sig de första fyra femtedelarna av Markus berättelse.	121:8.7 (1342.2) Isador escaped from Jerusalem in a.d. 70 after the investment of the city by the armies of Titus, taking with him to Pella a copy of Matthew’s notes. In the year 71, while living at Pella, Isador wrote the Gospel according to Matthew. He also had with him the first four fifths of Mark’s narrative.
121:8.8 (1342.3) 3. Lukas evangelium. Lukas, en läkare från Antiochia i Pisidien, var en icke-jude som Paulus hade omvänt, och han skrev en ganska annorlunda berättelse om Mästarens liv. Han började följa med Paulus och fick lära sig om Jesu liv och förkunnelse år 47 e.Kr. Lukas bevarar i sin berättelse mycket av ”älskvärdheten hos Herren Jesus Kristus”, så som han samlade dessa fakta från Paulus och andra. Lukas presenterar Mästaren som ”publikaners och syndares vän”. Han sammanställde inte sina flertaliga anteckningar till ett evangelium förrän efter Paulus död. Lukas skrev sitt evangelium år 82 i Akaja. Han planerade tre böcker som skulle handla om Kristus och kristendomens historia, men han dog år 90 e.Kr. kort innan han skulle ha avslutat det andra av dessa arbeten, ”Apostlagärningarna”.	121:8.8 (1342.3) 3. The Gospel by Luke. Luke, the physician of Antioch in Pisidia, was a gentile convert of Paul, and he wrote quite a different story of the Master’s life. He began to follow Paul and learn of the life and teachings of Jesus in a.d. 47. Luke preserves much of the “grace of the Lord Jesus Christ” in his record as he gathered up these facts from Paul and others. Luke presents the Master as “the friend of publicans and sinners.” He did not formulate his many notes into the Gospel until after Paul’s death. Luke wrote in the year 82 in Achaia. He planned three books dealing with the history of Christ and Christianity but died in a.d. 90 just before he finished the second of these works, the “Acts of the Apostles.”
121:8.9 (1342.4) Som material för sammanställningen av sitt evangelium anlitade Lukas till en början berättelsen om Jesu liv, så som Paulus hade beskrivit det för honom. Lukas evangelium är därför i vissa avseenden evangelium enligt Paulus. Lukas hade emellertid också andra informationskällor. Inte endast intervjuade han tiotals ögonvittnen till de talrika episoder i Jesu liv som han beskriver, utan han hade också en kopia av Markus evangelium, dvs. de första fyra femtedelarna, Isadors berättelse och en kort historia som en troende vid namn Cedes hade skrivit år 78 i Antiochia. Lukas hade också en stympad och mycket redigerad kopia av några anteckningar som det påstods att aposteln Andreas hade skrivit.	121:8.9 (1342.4) As material for the compilation of his Gospel, Luke first depended upon the story of Jesus’ life as Paul had related it to him. Luke’s Gospel is, therefore, in some ways the Gospel according to Paul. But Luke had other sources of information. He not only interviewed scores of eyewitnesses to the numerous episodes of Jesus’ life which he records, but he also had with him a copy of Mark’s Gospel, that is, the first four fifths, Isador’s narrative, and a brief record made in the year a.d. 78 at Antioch by a believer named Cedes. Luke also had a mutilated and much-edited copy of some notes purported to have been made by the Apostle Andrew.
121:8.10 (1342.5) 4. Johannes evangelium. Johannes evangelium beskriver mycket sådant om Jesu arbete i Judéen och kring Jerusalem som inte finns i de övriga framställningarna. Detta är det så kallade Johannes evangelium. Han var Sebedaios son, och fastän Johannes inte skrev evangeliet, inspirerade han det. Efter att det först skrevs har det flera gånger redigerats för att det skulle se ut som om Johannes själv hade skrivit det. När denna skrift nedtecknades hade Johannes de övriga evangelierna, och han såg att mycket hade utelämnats. Därför uppmuntrade han år 101 e.Kr. sin medarbetare Nathan, en grekisk jude från Caesarea, att påbörja skrivandet. Johannes tillhandahöll sitt material ur minnet och genom att använda sig av de tre framställningar som redan fanns. Han hade inga egna anteckningar. Den epistel som är känd som ”Johannes första brev” skrev Johannes själv som ett följebrev till det verk som Nathan författade under hans ledning.	121:8.10 (1342.5) 4. The Gospel of John. The Gospel according to John relates much of Jesus’ work in Judea and around Jerusalem which is not contained in the other records. This is the so-called Gospel according to John the son of Zebedee, and though John did not write it, he did inspire it. Since its first writing it has several times been edited to make it appear to have been written by John himself. When this record was made, John had the other Gospels, and he saw that much had been omitted; accordingly, in the year a.d. 101 he encouraged his associate, Nathan, a Greek Jew from Caesarea, to begin the writing. John supplied his material from memory and by reference to the three records already in existence. He had no written records of his own. The Epistle known as “First John” was written by John himself as a covering letter for the work which Nathan executed under his direction.
121:8.11 (1342.6) Alla dessa författare presenterade ärliga skildringar av Jesus så som de såg honom, mindes honom eller hade fått lära sig om honom, och så som deras uppfattningar om dessa avlägsna händelser hade påverkats av deras senare omfattande av Paulus kristendoms teologi. Fastän dessa framställningar är ofullständiga har de dock varit tillräckliga för att förändra historiens gång på Urantia under närmare två tusen års tid.	121:8.11 (1342.6) All these writers presented honest pictures of Jesus as they saw, remembered, or had learned of him, and as their concepts of these distant events were affected by their subsequent espousal of Paul’s theology of Christianity. And these records, imperfect as they are, have been sufficient to change the course of the history of Urantia for almost two thousand years.
121:8.12 (1343.1) [Erkännande: Vid utförandet av mitt uppdrag att ånyo presentera den förkunnelse som Jesus från Nasaret framförde och att ånyo redogöra för vad han gjorde har jag fritt utnyttjat alla uppteckningskällor som innehåller planetarisk information. Mitt ledande motiv har varit att åstadkomma en framställning som inte endast är upplysande för den människogeneration som nu lever, utan som också kan vara till nytta för alla framtida generationer. Från den väldiga informationsmängd som har gjorts tillgänglig för mig har jag valt det som bäst lämpar sig för uppnåendet av detta ändamål. Så långt det har varit möjligt har jag erhållit min information från rent mänskliga källor. Endast när sådana källor saknas har jag anlitat de arkiv som är övermänskliga. När idéer och uppfattningar om Jesu liv och förkunnelse acceptabelt har uttryckts av ett människosinne har jag utan undantag föredragit sådana klart mänskliga tankemönster. Fastän jag har försökt anpassa det språkliga uttryckssättet till att bättre motsvara vår uppfattning om den verkliga meningen med och sanna betydelsen av Mästarens liv och förkunnelse, har jag i alla mina berättelser så långt som möjligt hållit mig till det egentliga mänskliga begreppet och tankemönstret. Jag vet mycket väl att de begrepp som har uppkommit i ett människosinne visar sig vara mer acceptabla och hjälpsamma för alla andra människosinnen. När jag inte har kunnat finna de nödvändiga begreppen i människors uppteckningar eller uttalanden, har jag därefter anlitat de minnesresurser som min egen klass av jordevarelser, mellanvarelserna, är i besittning av. När denna andrahands informationskälla visade sig otillräcklig har jag utan tvekan anlitat de överplanetariska informationskällorna.	121:8.12 (1343.1) [Acknowledgment: In carrying out my commission to restate the teachings and retell the doings of Jesus of Nazareth, I have drawn freely upon all sources of record and planetary information. My ruling motive has been to prepare a record which will not only be enlightening to the generation of men now living, but which may also be helpful to all future generations. From the vast store of information made available to me, I have chosen that which is best suited to the accomplishment of this purpose. As far as possible I have derived my information from purely human sources. Only when such sources failed, have I resorted to those records which are superhuman. When ideas and concepts of Jesus’ life and teachings have been acceptably expressed by a human mind, I invariably gave preference to such apparently human thought patterns. Although I have sought to adjust the verbal expression the better to conform to our concept of the real meaning and the true import of the Master’s life and teachings, as far as possible, I have adhered to the actual human concept and thought pattern in all my narratives. I well know that those concepts which have had origin in the human mind will prove more acceptable and helpful to all other human minds. When unable to find the necessary concepts in the human records or in human expressions, I have next resorted to the memory resources of my own order of earth creatures, the midwayers. And when that secondary source of information proved inadequate, I have unhesitatingly resorted to the superplanetary sources of information.
121:8.13 (1343.2) De minnesanteckningar som jag samlat och från vilka jag har sammanställt denna berättelse om Jesu liv och förkunnelse innehåller — förutom det bevarade minnesmaterialet från aposteln Andreas — tankepärlor och högrestående begrepp om Jesu förkunnelse samlade från över två tusen människor som har levt på jorden från Jesu tid fram till tiden för avfattandet av dessa uppenbarelser, rättare sagt återframställningar. Uppenbarelsetillståndet har använts endast när människors uppteckningar och uppfattningar inte kunde tillhandahålla ett lämpligt tankemönster. Mitt uppenbarelseuppdrag förbjöd mig att anlita utommänskliga informations- såväl som uttryckskällor innan jag kunde betyga att jag hade misslyckats i mina strävanden att finna det begreppsmässiga uttrycket i rent mänskliga källor.	121:8.13 (1343.2) The memoranda which I have collected, and from which I have prepared this narrative of the life and teachings of Jesus—aside from the memory of the record of the Apostle Andrew—embrace thought gems and superior concepts of Jesus’ teachings assembled from more than two thousand human beings who have lived on earth from the days of Jesus down to the time of the inditing of these revelations, more correctly restatements. The revelatory permission has been utilized only when the human record and human concepts failed to supply an adequate thought pattern. My revelatory commission forbade me to resort to extrahuman sources of either information or expression until such a time as I could testify that I had failed in my efforts to find the required conceptual expression in purely human sources.
121:8.14 (1343.3) Fastän jag, i samarbete med mina elva associerade mellanvarelsefränder och under övervakning av den Melkisedek som ansvarar för framställningen, har skildrat denna berättelse enligt min uppfattning om dess effektiva disposition och som ett uttryck för mitt direkta ordval, har dock majoriteten av de idéer och en del av de effektiva uttryckssätt som jag har använt uppkommit bland de människor av många folkslag som har levt under de mellanliggande generationerna, ända fram till dem som fortfarande lever vid tiden för detta projekt. På många sätt har jag tjänat mer som en samlare och en redaktör än som en ursprunglig berättare. Jag har utan att tveka lagt beslag på de idéer och uppfattningar, företrädesvis av mänskligt ursprung, som skulle göra det möjligt för mig att åstadkomma den mest effektiva beskrivningen av Jesu liv och vilket skulle kvalificera mig att återge hans ojämförliga förkunnelse med det mest slående hjälpsamma och universellt upplyftande språkbruk. På Urantias Förenade Mellanvarelsers Broderskaps vägnar vill jag härmed uttrycka erkänsla för vår stora tacksamhetsskult till alla upptecknings- och begreppskällor som i det följande har använts i den vidare utarbetningen av vår nya version av Jesu liv på jorden.]	121:8.14 (1343.3) While I, with the collaboration of my eleven associate fellow midwayers and under the supervision of the Melchizedek of record, have portrayed this narrative in accordance with my concept of its effective arrangement and in response to my choice of immediate expression, nevertheless, the majority of the ideas and even some of the effective expressions which I have thus utilized had their origin in the minds of the men of many races who have lived on earth during the intervening generations, right on down to those who are still alive at the time of this undertaking. In many ways I have served more as a collector and editor than as an original narrator. I have unhesitatingly appropriated those ideas and concepts, preferably human, which would enable me to create the most effective portraiture of Jesus’ life, and which would qualify me to restate his matchless teachings in the most strikingly helpful and universally uplifting phraseology. In behalf of the Brotherhood of the United Midwayers of Urantia, I most gratefully acknowledge our indebtedness to all sources of record and concept which have been hereinafter utilized in the further elaboration of our restatement of Jesus’ life on earth.]