| Kapitel 135 | Paper 135 |
| Johannes Döparen | John the Baptist |
| 135:0.1 (1496.1) JOHANNES Döparen föddes den 25 mars år 7 f.Kr. i enlighet med det löfte som Gabriel hade gett Elisabet i juni föregående år. I fem månader höll Elisabet Gabriels besök hemligt, och när hon berättade om det för sin man Sakarias blev han mycket bekymrad och trodde inte helt på hennes berättelse förrän han hade haft en ovanlig dröm omkring sex veckor före Johannes födelse. Med undantag för Gabriels besök hos Elisabet och Sakarias dröm fanns inget ovanligt eller övernaturligt förknippat med Johannes Döparens födelse. | 135:0.1 (1496.1) JOHN the Baptist was born March 25, 7 b.c., in accordance with the promise that Gabriel made to Elizabeth in June of the previous year. For five months Elizabeth kept secret Gabriel’s visitation; and when she told her husband, Zacharias, he was greatly troubled and fully believed her narrative only after he had an unusual dream about six weeks before the birth of John. Excepting the visit of Gabriel to Elizabeth and the dream of Zacharias, there was nothing unusual or supernatural connected with the birth of John the Baptist. |
| 135:0.2 (1496.2) På den åttonde dagen blev Johannes omskuren i enlighet med judarnas sed. Han växte upp som ett vanligt barn dag för dag och år för år i den lilla by som dåförtiden kallades staden Juda, drygt sex kilometer väster om Jerusalem. | 135:0.2 (1496.2) On the eighth day John was circumcised according to the Jewish custom. He grew up as an ordinary child, day by day and year by year, in the small village known in those days as the City of Judah, about four miles west of Jerusalem. |
| 135:0.3 (1496.3) Den mest betydelsefulla händelsen i Johannes tidiga barndom var det besök som han tillsammans med sina föräldrar gjorde hos Jesus och familjen i Nasaret. Detta besök inträffade i juni år 1 f.Kr. när han var något över sex år gammal. | 135:0.3 (1496.3) The most eventful occurrence in John’s early childhood was the visit, in company with his parents, to Jesus and the Nazareth family. This visit occurred in the month of June, 1 b.c., when he was a little over six years of age. |
| 135:0.4 (1496.4) Sedan de hade återvänt från Nasaret började Johannes föräldrar systematiskt undervisa gossen. Det fanns ingen synagogskola i den lilla byn, men då Sakarias var präst var han ganska väl utbildad, och Elisabet hade också fått en långt bättre utbildning än kvinnorna i genomsnitt i Judéen. Hon var också av prästsläkt, ty hon härstammade från ”Arons döttrar”. Då Johannes var deras enda barn lade de ned en hel del tid på hans mentala och andliga träning. Sakarias hade endast korta tjänstgöringsperioder vid templet i Jerusalem och därför ägnade han mycket av sin tid åt att undervisa sin son. | 135:0.4 (1496.4) After their return from Nazareth John’s parents began the systematic education of the lad. There was no synagogue school in this little village; however, as he was a priest, Zacharias was fairly well educated, and Elizabeth was far better educated than the average Judean woman; she was also of the priesthood, being a descendant of the “daughters of Aaron.” Since John was an only child, they spent a great deal of time on his mental and spiritual training. Zacharias had only short periods of service at the temple in Jerusalem so that he devoted much of his time to teaching his son. |
| 135:0.5 (1496.5) Sakarias och Elisabet hade en liten lantgård där de födde upp får. De kunde knappast försörja sig på denna jordbit, men Sakarias fick en regelbunden ersättning från den tempelfond som var avsedd för prästerskapet. | 135:0.5 (1496.5) Zacharias and Elizabeth had a small farm on which they raised sheep. They hardly made a living on this land, but Zacharias received a regular allowance from the temple funds dedicated to the priesthood. |
| 1. Johannes blir nasir ^top | 1. John Becomes a Nazarite ^top |
| 135:1.1 (1496.6) Johannes hade ingen skola från vilken han kunde ha utexaminerats vid fjorton års ålder, men hans föräldrar hade utvalt just detta år som bäst lämpat för honom att avlägga det officiella nasirlöftet. Följaktligen tog Sakarias och Elisabet sin son med sig till Engedi, nere vid Döda havet. Detta var nasirbrödraskapets södra högkvarter, och där upptogs gossen vederbörligen och högtidligen till livstida medlem i denna orden. Efter dessa ceremonier, och sedan Johannes hade avgett löftena om att avstå från alla berusande drycker, att låta håret växa och att avhålla sig från att vidröra de döda, fortsatte familjen till Jerusalem, där Johannes framför templet gav de offer som fordrades av dem som avgav nasirlöftet. | 135:1.1 (1496.6) John had no school from which to graduate at the age of fourteen, but his parents had selected this as the appropriate year for him to take the formal Nazarite vow. Accordingly, Zacharias and Elizabeth took their son to Engedi, down by the Dead Sea. This was the southern headquarters of the Nazarite brotherhood, and there the lad was duly and solemnly inducted into this order for life. After these ceremonies and the making of the vows to abstain from all intoxicating drinks, to let the hair grow, and to refrain from touching the dead, the family proceeded to Jerusalem, where, before the temple, John completed the making of the offerings which were required of those taking Nazarite vows. |
| 135:1.2 (1496.7) Johannes gav samma löften för livet som hans lysande föregångare, Simson och profeten Samuel, hade gett. Den som var nasir för livet betraktades som en helgad och helig person. Judarna såg på en nasir med nästan samma respekt och vördnad som på en överstepräst, vilket inte var så märkligt då de som var nasirer för livet var de enda, utom översteprästerna, som någonsin tilläts att gå in i det allra heligaste i templet. | 135:1.2 (1496.7) John took the same life vows that had been administered to his illustrious predecessors, Samson and the prophet Samuel. A life Nazarite was looked upon as a sanctified and holy personality. The Jews regarded a Nazarite with almost the respect and veneration accorded the high priest, and this was not strange since Nazarites of lifelong consecration were the only persons, except high priests, who were ever permitted to enter the holy of holies in the temple. |
| 135:1.3 (1497.1) Johannes återvände hem från Jerusalem för att valla sin fars får och växte upp till en kraftfull och ädelsinnad man. | 135:1.3 (1497.1) John returned home from Jerusalem to tend his father’s sheep and grew up to be a strong man with a noble character. |
| 135:1.4 (1497.2) När Johannes var sexton år var han, efter att ha läst om Elia, djupt imponerad av Karmelbergets profet och beslöt att anlägga dennes sätt att klä sig. Från den dagen framåt bar Johannes alltid en hårig skinnklädnad med ett läderbälte. Som sextonåring var han över hundraåttio centimeter lång och nästan fullvuxen. Med sitt böljande hår och sin säregna klädestil utgjorde denne yngling förvisso en målerisk syn. Hans föräldrar väntade sig stora ting av sin ende son, ett löftesbarn och en nasir för livet. | 135:1.4 (1497.2) When sixteen years old, John, as a result of reading about Elijah, became greatly impressed with the prophet of Mount Carmel and decided to adopt his style of dress. From that day on John always wore a hairy garment with a leather girdle. At sixteen he was more than six feet tall and almost full grown. With his flowing hair and peculiar mode of dress he was indeed a picturesque youth. And his parents expected great things of this their only son, a child of promise and a Nazarite for life. |
| 2. Sakarias död ^top | 2. The Death of Zacharias ^top |
| 135:2.1 (1497.3) Efter att Sakarias hade varit sjuk i flera månader dog han i juli år 12 e.Kr., när Johannes nyss hade fyllt aderton år. Det var en mycket pinsam tid för Johannes emedan nasirlöftet förbjöd beröring av de döda, även inom den egna familjen. Fastän Johannes hade försökt följa de begränsningar som löftet ålade honom beträffande besmittelse från de döda, tvivlade han på att han helt hade följt nasirordens krav. Därför begav han sig efter sin fars begravning till Jerusalem och gjorde de offer som krävdes för hans renande i nasirernas hörna av kvinnornas tempelgård. | 135:2.1 (1497.3) After an illness of several months Zacharias died in July, a.d. 12, when John was just past eighteen years of age. This was a time of great embarrassment to John since the Nazarite vow forbade contact with the dead, even in one’s own family. Although John had endeavored to comply with the restrictions of his vow regarding contamination by the dead, he doubted that he had been wholly obedient to the requirements of the Nazarite order; therefore, after his father’s burial he went to Jerusalem, where, in the Nazarite corner of the women’s court, he offered the sacrifices required for his cleansing. |
| 135:2.2 (1497.4) I september detta år företog Elisabet och Johannes en resa till Nasaret för att besöka Maria och Jesus. Johannes hade så gott som beslutat sig för att sätta igång med sitt livsverk, men han förmanades, inte endast av Jesu ord utan också av dennes exempel, att återvända hem, ta vård om sin mor och invänta ”ankomsten av Faderns stund”. Efter att ha sagt farväl till Jesus och Maria, när detta angenäma besök var till ända, träffade Johannes inte Jesus igen förrän vid det tillfälle då han döpte honom i Jordanfloden. | 135:2.2 (1497.4) In September of this year Elizabeth and John made a journey to Nazareth to visit Mary and Jesus. John had just about made up his mind to launch out in his lifework, but he was admonished, not only by Jesus’ words but also by his example, to return home, take care of his mother, and await the “coming of the Father’s hour.” After bidding Jesus and Mary good-bye at the end of this enjoyable visit, John did not again see Jesus until the event of his baptism in the Jordan. |
| 135:2.3 (1497.5) Johannes och Elisabet återvände till sitt hem och började göra upp planer för framtiden. Emedan Johannes vägrade att ta emot den prästlön som han hade rätt att få från tempelfonderna hade de efter två år så gott som förlorat sitt hem. Därför beslöt de att dra söderut med fårskocken, och följaktligen flyttade de till Hebron den sommar då Johannes var tjugo år. I den så kallade ”Judéens öken” vallade Johannes sina får längs en bäck som var en sidofåra till en större å som vid Engedi mynnade ut i Döda havet. Till kolonin vid Engedi hörde inte endast nasirer som hade vigt sig för livet eller för en viss tid, utan även talrika andra asketiska boskapsherdar som samlades i dessa trakter med sina hjordar och som umgicks med nasirernas brödraskap. De fick sitt uppehälle av fårskötsel och av gåvor som förmögna judar skänkte till orden. | 135:2.3 (1497.5) John and Elizabeth returned to their home and began to lay plans for the future. Since John refused to accept the priest’s allowance due him from the temple funds, by the end of two years they had all but lost their home; so they decided to go south with the sheep herd. Accordingly, the summer that John was twenty years of age witnessed their removal to Hebron. In the so-called “wilderness of Judea” John tended his sheep along a brook that was tributary to a larger stream which entered the Dead Sea at Engedi. The Engedi colony included not only Nazarites of lifelong and time-period consecration but numerous other ascetic herdsmen who congregated in this region with their herds and fraternized with the Nazarite brotherhood. They supported themselves by sheep raising and from gifts which wealthy Jews made to the order. |
| 135:2.4 (1497.6) När tiden gick återvände Johannes mer sällan till Hebron medan han oftare besökte Engedi. Han var så helt annorlunda än flertalet av nasirerna att han fann det mycket svårt att helt broderligt umgås med brödraskapet. Men han tyckte mycket om Abner, den erkände ledaren och huvudmannen för kolonin vid Engedi. | 135:2.4 (1497.6) As time passed, John returned less often to Hebron, while he made more frequent visits to Engedi. He was so entirely different from the majority of the Nazarites that he found it very difficult fully to fraternize with the brotherhood. But he was very fond of Abner, the acknowledged leader and head of the Engedi colony. |
| 3. En herdes liv ^top | 3. The Life of a Shepherd ^top |
| 135:3.1 (1497.7) Längs dalen där denna lilla bäck flöt fram byggde Johannes av stenar staplade på varandra inte mindre än ett dussin stenskjul och inhägnader för natten, vari han kunde vakta och skydda sina får- och getflockar. Johannes liv som herde gav honom en hel del tid för tankar. Han samtalade mycket med Ezda, en föräldralös gosse från Bet-Sur, som han på sätt och vis hade adopterat och som skötte flockarna när han gjorde turer till Hebron för att träffa sin mor och för att sälja får samt då han begav sig ned till sabbatsgudstjänsterna i Engedi. Johannes och gossen levde mycket enkelt och livnärde sig på fårkött, getmjölk, vildhonung och de ätbara gräshoppor som fanns i den trakten. Denna deras vanliga kost utfylldes med förnödenheter som tidvis hämtades från Hebron och Engedi. | 135:3.1 (1497.7) Along the valley of this little brook John built no less than a dozen stone shelters and night corrals, consisting of piled-up stones, wherein he could watch over and safeguard his herds of sheep and goats. John’s life as a shepherd afforded him a great deal of time for thought. He talked much with Ezda, an orphan lad of Beth-zur, whom he had in a way adopted, and who cared for the herds when he made trips to Hebron to see his mother and to sell sheep, as well as when he went down to Engedi for Sabbath services. John and the lad lived very simply, subsisting on mutton, goat’s milk, wild honey, and the edible locusts of that region. This, their regular diet, was supplemented by provisions brought from Hebron and Engedi from time to time. |
| 135:3.2 (1498.1) Elisabet höll Johannes underrättad om händelserna i Palestina och i den övriga världen, och Johannes blev allt mer övertygad om att den tid snabbt närmade sig då den gamla tiden skulle vara till ända, och att han skulle bli den härold som förkunnade ankomsten av en ny tidsålder, ”himmelriket”. Denne robuste herde hade en speciell förkärlek för profeten Daniels skrifter. Han läste ett tusental gånger Davids beskrivning av den stora bildstoden, som Sakarias hade berättat för honom representerade de stora världsrikenas historia, först Babylons, sedan Persiens, Greklands och slutligen Roms historia. Johannes insåg att Rom redan då bestod av folk och raser med så många olika språk att det aldrig kunde bli ett starkt sammanfogat och fast konsoliderat rike. Han trodde att Rom redan då var uppdelat i Syrien, Egypten, Palestina och andra provinser. Sedan läste han vidare: ”I dessa konungars dagar skall himlens Gud upprätta ett rike som aldrig skall förintas. Och detta rike skall inte lämnas till andra folk, men skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, och självt skall det bestå för evigt.” ”Och åt honom gavs välde och ära och ett rike, för att alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, vilket inte skall förgås, och hans rike skall aldrig förstöras.” ”Och riket och väldet och storheten i riket under hela himlen skall ges till det folk som består av den Högstes heliga; och hans rike är ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda honom.” | 135:3.2 (1498.1) Elizabeth kept John posted about Palestinian and world affairs, and his conviction grew deeper and deeper that the time was fast approaching when the old order was to end; that he was to become the herald of the approach of a new age, “the kingdom of heaven.” This rugged shepherd was very partial to the writings of the Prophet Daniel. He read a thousand times Daniel’s description of the great image, which Zacharias had told him represented the history of the great kingdoms of the world, beginning with Babylon, then Persia, Greece, and finally Rome. John perceived that already was Rome composed of such polyglot peoples and races that it could never become a strongly cemented and firmly consolidated empire. He believed that Rome was even then divided, as Syria, Egypt, Palestine, and other provinces; and then he further read “in the days of these kings shall the God of heaven set up a kingdom which shall never be destroyed. And this kingdom shall not be left to other people but shall break in pieces and consume all these kingdoms, and it shall stand forever.” “And there was given him dominion and glory and a kingdom that all peoples, nations, and languages should serve him. His dominion is an everlasting dominion, which shall not pass away, and his kingdom never shall be destroyed.” “And the kingdom and dominion and the greatness of the kingdom under the whole heaven shall be given to the people of the saints of the Most High, whose kingdom is an everlasting kingdom, and all dominions shall serve and obey him.” |
| 135:3.3 (1498.2) Johannes kunde aldrig helt övervinna den förvirring som uppkom av vad han hade hört av sina föräldrar om Jesus och av vad han läste i dessa ställen i skrifterna. I Daniels bok läste han: ”Jag såg i syner om natten, och se, en som liknade Människosonen kom med himlens skyar, och åt honom gavs välde och ära och ett rike.” Men dessa profetens ord harmoniserade inte med det hans föräldrar hade lärt honom. Inte heller motsvarade hans samtal med Jesus, då han besökte honom vid aderton års ålder, dessa uttalanden i skrifterna. Trots denna förvirring försäkrade hans mor honom ständigt när han kände sig förbryllad, att hans avlägsna kusin, Jesus från Nasaret, var den sanne Messias, att han hade kommit för att sitta på Davids tron och att Johannes skulle bli den härold som gick framför honom och som var hans främsta stöd. | 135:3.3 (1498.2) John was never able completely to rise above the confusion produced by what he had heard from his parents concerning Jesus and by these passages which he read in the Scriptures. In Daniel he read: “I saw in the night visions, and, behold, one like the Son of Man came with the clouds of heaven, and there was given him dominion and glory and a kingdom.” But these words of the prophet did not harmonize with what his parents had taught him. Neither did his talk with Jesus, at the time of his visit when he was eighteen years old, correspond with these statements of the Scriptures. Notwithstanding this confusion, throughout all of his perplexity his mother assured him that his distant cousin, Jesus of Nazareth, was the true Messiah, that he had come to sit on the throne of David, and that he (John) was to become his advance herald and chief support. |
| 135:3.4 (1498.3) Av allt som Johannes hörde om det syndiga levernet och fördärvligheten i Rom och tygellösheten och den moraliska andefattigheten i riket, av allt han visste om de onda gärningar som Herodes Antipas och landshövdingarna över Judéen hade gjort sig skyldiga till, fick han den uppfattningen att tidsålderns slut var förestående. Det föreföll detta kärva och ädla naturbarn att världen var mogen för slutet av människans tidsålder och för gryningen av en ny och gudomlig tidsålder — himmelriket. I Johannes hjärta växte den känslan att han var den sista av de gamla profeterna och den första av de nya. Han riktigt skälvde av den tilltagande impulsen att gå ut och förkunna för alla människor: Omvänd er! Ställ allt till rätta med Gud! Gör er redo för slutet; bered er för ankomsten av den nya och eviga ordningen för jorden — himmelriket.” | 135:3.4 (1498.3) From all John heard of the vice and wickedness of Rome and the dissoluteness and moral barrenness of the empire, from what he knew of the evil doings of Herod Antipas and the governors of Judea, he was minded to believe that the end of the age was impending. It seemed to this rugged and noble child of nature that the world was ripe for the end of the age of man and the dawn of the new and divine age—the kingdom of heaven. The feeling grew in John’s heart that he was to be the last of the old prophets and the first of the new. And he fairly vibrated with the mounting impulse to go forth and proclaim to all men: “Repent! Get right with God! Get ready for the end; prepare yourselves for the appearance of the new and eternal order of earth affairs, the kingdom of heaven.” |
| 4. Elisabets död ^top | 4. The Death of Elizabeth ^top |
| 135:4.1 (1499.1) Den 17 augusti år 22 e.Kr. när Johannes var tjugoåtta år gick hans mor plötsligt bort. Elisabets vänner som kände till de begränsningar som gällde för nasirerna beträffande beröringen med de döda, till och med inom den egna familjen, vidtog alla arrangemang för Elisabets begravning innan de sände efter Johannes. När han fick budet om sin mors död gav han Ezra i uppdrag att driva sina flockar till Engedi och styrde själv färden mot Hebron. | 135:4.1 (1499.1) On August 17, a.d. 22, when John was twenty-eight years of age, his mother suddenly passed away. Elizabeth’s friends, knowing of the Nazarite restrictions regarding contact with the dead, even in one’s own family, made all arrangements for the burial of Elizabeth before sending for John. When he received word of the death of his mother, he directed Ezda to drive his herds to Engedi and started for Hebron. |
| 135:4.2 (1499.2) När han återvände från sin mors begravning till Engedi skänkte han sina flockar till brödraskapet och drog sig för någon tid bort från yttervärlden medan han fastade och bad. Johannes kände endast till de gamla metoderna att närma sig gudomligheten. Han kände endast till uppteckningarna från sådana som Elia, Samuel och Daniel. Elia var hans profetideal. Elia var den förste av Israels lärare som betraktades om profet, och Johannes trodde uppriktigt att han skulle bli den siste i denna långa och lysande rad av himmelska budbärare. | 135:4.2 (1499.2) On returning to Engedi from his mother’s funeral, he presented his flocks to the brotherhood and for a season detached himself from the outside world while he fasted and prayed. John knew only of the old methods of approach to divinity; he knew only of the records of such as Elijah, Samuel, and Daniel. Elijah was his ideal of a prophet. Elijah was the first of the teachers of Israel to be regarded as a prophet, and John truly believed that he was to be the last of this long and illustrious line of the messengers of heaven. |
| 135:4.3 (1499.3) I två och ett halvt års tid bodde Johannes i Engedi, och han övertygade de flesta inom brödraskapet om att ”tidsålderns slut var förestående”, att ”himmelriket var i antågande”. All hans tidiga undervisning byggde på den rådande judiska tanken och uppfattningen om Messias som den utlovade befriaren av det judiska folket från deras icke-judiska härskares välde. | 135:4.3 (1499.3) For two and a half years John lived at Engedi, and he persuaded most of the brotherhood that “the end of the age was at hand”; that “the kingdom of heaven was about to appear.” And all his early teaching was based upon the current Jewish idea and concept of the Messiah as the promised deliverer of the Jewish nation from the domination of their gentile rulers. |
| 135:4.4 (1499.4) Under hela denna period läste Johannes mycket i de heliga skrifter som han fann i nasirernas hemvist i Engedi. Han var särskilt imponerad av Jesaja och av Malaki, de sista profeterna fram till den tiden. Han läste om och om igen de fem sista kapitlen i Jesajas bok, och han trodde på dessa profetior. Sedan läste han ofta ur Malaki: ”Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte skall komma och slå jorden med en förbannelse.” Det var endast detta Malakis löfte om att Elia skulle återvända som höll honom tillbaka från att gå ut och predika om det kommande riket och uppmana sina judiska medmänniskor att fly från den kommande vreden. Johannes var färdig att förkunna budskapet om det kommande riket, men hans väntan på att Elia skulle återkomma höll honom tillbaka i över två års tid. Han visste att han inte var Elia. Vad menade Malaki? Skulle profetian förstås bokstavligt eller symboliskt? Hur skulle han få veta sanningen? Han vågade slutligen tänka att eftersom den förste av profeterna hette Elia, så skulle även den sista till slut bli känd under samma namn. Det oaktat hyste han tvivel, tillräckligt tvivel för att hindra honom från att någonsin kalla sig Elia. | 135:4.4 (1499.4) Throughout this period John read much in the sacred writings which he found at the Engedi home of the Nazarites. He was especially impressed by Isaiah and by Malachi, the last of the prophets up to that time. He read and reread the last five chapters of Isaiah, and he believed these prophecies. Then he would read in Malachi: “Behold, I will send you Elijah the prophet before the coming of the great and dreadful day of the Lord; and he shall turn the hearts of the fathers toward the children and the hearts of the children toward their fathers, lest I come and smite the earth with a curse.” And it was only this promise of Malachi that Elijah would return that deterred John from going forth to preach about the coming kingdom and to exhort his fellow Jews to flee from the wrath to come. John was ripe for the proclamation of the message of the coming kingdom, but this expectation of the coming of Elijah held him back for more than two years. He knew he was not Elijah. What did Malachi mean? Was the prophecy literal or figurative? How could he know the truth? He finally dared to think that, since the first of the prophets was called Elijah, so the last should be known, eventually, by the same name. Nevertheless, he had doubts, doubts sufficient to prevent his ever calling himself Elijah. |
| 135:4.5 (1499.5) Det var inflytandet från Elia som fick Johannes att ta i bruk sina metoder att direkt och rakt på sak angripa sina samtidas synder och laster. Han försökte klä sig som Elia, och han försökte tala som Elia. I varje yttre aspekt var han lik den forne profeten. Han var just ett sådant stort och starkt och pittoreskt naturbarn, just en sådan orädd och modig rättfärdighetens predikare. Johannes var inte olärd — han var väl förtrogen med de judiska heliga skrifterna — men han var knappast kultiverad. Han var en klar tänkare, en kraftfull talare och en eldig fördömare. Han var knappast ett exempel för sin tidsålder, men han var en vältalig tillrättavisning. | 135:4.5 (1499.5) It was the influence of Elijah that caused John to adopt his methods of direct and blunt assault upon the sins and vices of his contemporaries. He sought to dress like Elijah, and he endeavored to talk like Elijah; in every outward aspect he was like the olden prophet. He was just such a stalwart and picturesque child of nature, just such a fearless and daring preacher of righteousness. John was not illiterate, he did well know the Jewish sacred writings, but he was hardly cultured. He was a clear thinker, a powerful speaker, and a fiery denunciator. He was hardly an example to his age, but he was an eloquent rebuke. |
| 135:4.6 (1499.6) Till slut tänkte han ut det sätt på vilket han skulle förkunna den nya tidsåldern, Guds rike. Han bestämde sig för att bli Messias härold. Han sopade undan alla tvivel och gav sig av från Engedi en dag i mars år 25 e.Kr. för att inleda sitt korta men lysande livsskede som offentlig predikare. | 135:4.6 (1499.6) At last he thought out the method of proclaiming the new age, the kingdom of God; he settled that he was to become the herald of the Messiah; he swept aside all doubts and departed from Engedi one day in March of a.d. 25 to begin his short but brilliant career as a public preacher. |
| 5. Guds rike ^top | 5. The Kingdom of God ^top |
| 135:5.1 (1500.1) För att förstå Johannes budskap bör man ta i beaktande det judiska folkets ställning vid den tid då han trädde fram på handlingsscenen. I närmare hundra år hade hela Israel befunnit sig i en brydsam situation. Israelerna kunde inte förklara varför de ständigt levde underkuvade av icke-judiska makthavare. Hade inte Moses lärt dem att rättfärdighet alltid belönades med välgång och makt? Var de inte Guds utvalda folk? Varför stod Davids tron öde och tom? I ljuset av Moses doktriner och profeternas föreskrifter fann judarna det svårt att förklara sin nationella övergivenhet som hade fortgått så länge. | 135:5.1 (1500.1) In order to understand John’s message, account should be taken of the status of the Jewish people at the time he appeared upon the stage of action. For almost one hundred years all Israel had been in a quandary; they were at a loss to explain their continuous subjugation to gentile overlords. Had not Moses taught that righteousness was always rewarded with prosperity and power? Were they not God’s chosen people? Why was the throne of David desolate and vacant? In the light of the Mosaic doctrines and the precepts of the prophets the Jews found it difficult to explain their long-continued national desolation. |
| 135:5.2 (1500.2) Ungefär hundra år före Jesu och Johannes tid uppkom en ny skola av religionslärare i Palestina, apokalyptikerna. Dessa nya lärare utvecklade ett trossystem enligt som förklarade att judarnas lidanden och förödmjukelse var på grund av att de betalade straffet för nationens synder. De gick tillbaka till de välkända orsaker som hade angetts för att förklara den babyloniska fångenskapen och andra forna tiders fångenskap. Men enligt apokalyptikernas läror skulle Israel ta mod till sig, deras olycksdagar var nästan förbi, tuktan av Guds utvalda folk var nästan avslutad, Guds tålamod med de icke-judiska främlingarna höll på att ta slut. Det romerska väldets slut var detsamma som tidsålderns slut, i viss mening världens ände. Dessa nya lärare stödde sig kraftigt på Daniels profetior, och i enlighet därmed lärde de att skapelsen höll på att gå in i sitt sista stadium: världens riken skulle bli till Guds rike. För den tidens judiska sinnen var det just detta som avsågs med uttrycket himmelriket, ett uttryck som både Johannes och Jesus genomgående använde i sin förkunnelse. För judarna i Palestina hade uttrycket ”himmelriket” blott en betydelse: en absolut rättfärdig stat där Gud (Messias) härskade över jordens nationer med fulländad makt, så som han härskade i himlen — ”Ske din vilja på jorden, så som i himmelen.” | 135:5.2 (1500.2) About one hundred years before the days of Jesus and John a new school of religious teachers arose in Palestine, the apocalyptists. These new teachers evolved a system of belief that accounted for the sufferings and humiliation of the Jews on the ground that they were paying the penalty for the nation’s sins. They fell back onto the well-known reasons assigned to explain the Babylonian and other captivities of former times. But, so taught the apocalyptists, Israel should take heart; the days of their affliction were almost over; the discipline of God’s chosen people was about finished; God’s patience with the gentile foreigners was about exhausted. The end of Roman rule was synonymous with the end of the age and, in a certain sense, with the end of the world. These new teachers leaned heavily on the predictions of Daniel, and they consistently taught that creation was about to pass into its final stage; the kingdoms of this world were about to become the kingdom of God. To the Jewish mind of that day this was the meaning of that phrase—the kingdom of heaven—which runs throughout the teachings of both John and Jesus. To the Jews of Palestine the phrase “kingdom of heaven” had but one meaning: an absolutely righteous state in which God (the Messiah) would rule the nations of earth in perfection of power just as he ruled in heaven—“Your will be done on earth as in heaven.” |
| 135:5.3 (1500.3) Under Johannes dagar frågade alla judar förväntansfullt: ”Hur snart skall riket komma?” Det fanns en allmän känsla av att slutet för de icke-judiska nationernas välde närmade sig. Det fanns överallt bland judarna ett livfullt hopp och en ivrig förväntan att fullbordandet av det som de under tidsåldrar hade åstundat skulle inträffa under den dåtida generationens livstid. | 135:5.3 (1500.3) In the days of John all Jews were expectantly asking, “How soon will the kingdom come?” There was a general feeling that the end of the rule of the gentile nations was drawing near. There was present throughout all Jewry a lively hope and a keen expectation that the consummation of the desire of the ages would occur during the lifetime of that generation. |
| 135:5.4 (1500.4) Fastän det bland judarna fanns stora skillnader när det gällde uppskattningen av det kommande rikets natur, hade de alla samma tro på att händelsen var i antågande, nära förestående, rentav att den stod inför dörren. Många som läste Gamla testamentet bokstavligen såg med förväntan fram mot en ny konung över Palestina, mot en återupprättad judisk nation som hade befriats från sina fiender och som styrdes av kung Davids efterträdare, Messias, som snart skulle bli erkänd som den rättmätige och rättfärdige härskaren över hela världen. En annan, fastän mindre, grupp av fromma judar hade en mycket annorlunda syn på detta Guds rike. De lärde att det kommande riket inte var av denna värld, att världen gick mot sin säkra undergång och att ”en ny himmel och en ny jord” skulle föra med sig upprättandet av Guds rike, att detta rike skulle vara ett välde för evigt, att det skulle göras slut på synden och att medborgarna i det nya riket skulle bli odödliga och få njuta denna salighet utan slut. | 135:5.4 (1500.4) While the Jews differed greatly in their estimates of the nature of the coming kingdom, they were alike in their belief that the event was impending, near at hand, even at the door. Many who read the Old Testament literally looked expectantly for a new king in Palestine, for a regenerated Jewish nation delivered from its enemies and presided over by the successor of King David, the Messiah who would quickly be acknowledged as the rightful and righteous ruler of all the world. Another, though smaller, group of devout Jews held a vastly different view of this kingdom of God. They taught that the coming kingdom was not of this world, that the world was approaching its certain end, and that “a new heaven and a new earth” were to usher in the establishment of the kingdom of God; that this kingdom was to be an everlasting dominion, that sin was to be ended, and that the citizens of the new kingdom were to become immortal in their enjoyment of this endless bliss. |
| 135:5.5 (1500.5) Alla var överens om att någon drastisk upprensning eller renande tuktan nödvändigtvis skulle föregå det nya rikets etablerande på jorden. De bokstavstrogna lärde att ett världsomfattande krig skulle uppstå som förintade alla icke-troende, medan de trofasta skulle rycka fram till en världsvid och evig seger. Spiritisterna lärde att riket skulle inledas med Guds stora dom som skulle förpassa de orättfärdiga till deras välförtjänta straffdom och slutliga förintelse, samtidigt som det utvalda folkets troende heliga skulle upphöjas till ärans och maktens höga säten tillsammans med Människosonen som i Guds namn skulle härska över de återlösta nationerna. Denna senare grupp trodde rentav att många fromma icke-judar kunde få tillträde till gemenskapen i det nya riket. | 135:5.5 (1500.5) All were agreed that some drastic purging or purifying discipline would of necessity precede the establishment of the new kingdom on earth. The literalists taught that a world-wide war would ensue which would destroy all unbelievers, while the faithful would sweep on to universal and eternal victory. The spiritists taught that the kingdom would be ushered in by the great judgment of God which would relegate the unrighteous to their well-deserved judgment of punishment and final destruction, at the same time elevating the believing saints of the chosen people to high seats of honor and authority with the Son of Man, who would rule over the redeemed nations in God’s name. And this latter group even believed that many devout gentiles might be admitted to the fellowship of the new kingdom. |
| 135:5.6 (1501.1) En del av judarna var av den åsikten att Gud möjligen kunde tänkas upprätta det nya riket genom ett direkt och gudomligt ingripande, men det allra största flertalet trodde att han skulle använda någon mellanhand, Messias, som sin representant. Detta var den enda möjliga betydelse som ordet Messias kunde ha för de judar som hörde till samma generation som Johannes och Jesus. Messias kunde omöjligen avse en som endast undervisade om Guds vilja eller förkunnade nödvändigheten av ett rättfärdigt liv. Om alla sådana heliga personer använde judarna titeln profet. Messias skulle vara mer än en profet; Messias skulle införa etablerandet av det nya riket, Guds rike. Ingen som underlät att göra detta kunde vara Messias i traditionell judisk bemärkelse. | 135:5.6 (1501.1) Some of the Jews held to the opinion that God might possibly establish this new kingdom by direct and divine intervention, but the vast majority believed that he would interpose some representative intermediary, the Messiah. And that was the only possible meaning the term Messiah could have had in the minds of the Jews of the generation of John and Jesus. Messiah could not possibly refer to one who merely taught God’s will or proclaimed the necessity for righteous living. To all such holy persons the Jews gave the title of prophet. The Messiah was to be more than a prophet; the Messiah was to bring in the establishment of the new kingdom, the kingdom of God. No one who failed to do this could be the Messiah in the traditional Jewish sense. |
| 135:5.7 (1501.2) Vem skulle denna Messias vara? Igen var de judiska lärarna av olika mening. De äldre höll fast vid läran att han skulle vara en son till David. De nyare lärde att eftersom riket var ett himmelskt rike kunde den nye härskaren också tänkas vara en gudomlig personlighet, en som länge hade suttit vid Guds högra sida i himlen. Fast det kan förefalla underligt, så såg de, som på detta sätt uppfattade det nya rikets härskare, honom inte som en mänsklig Messias, inte som enbart en människa, utan som ”Människoson” — en Guds Son — en himmelsk Prins som länge hade hållits i beredskap för att sålunda ta över härskandet över den jord som hade gjorts ny. Sådan var den religiösa bakgrunden i den judiska världen när Johannes gick ut och förkunnade: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära!” | 135:5.7 (1501.2) Who would this Messiah be? Again the Jewish teachers differed. The older ones clung to the doctrine of the son of David. The newer taught that, since the new kingdom was a heavenly kingdom, the new ruler might also be a divine personality, one who had long sat at God’s right hand in heaven. And strange as it may appear, those who thus conceived of the ruler of the new kingdom looked upon him not as a human Messiah, not as a mere man, but as “the Son of Man”—a Son of God—a heavenly Prince, long held in waiting thus to assume the rulership of the earth made new. Such was the religious background of the Jewish world when John went forth proclaiming: “Repent, for the kingdom of heaven is at hand!” |
| 135:5.8 (1501.3) Det framgår sålunda att Johannes kungörelse om det kommande riket fick inte mindre än ett halvt dussin olika betydelser för dem som lyssnade till hans lidelsefulla förkunnelse. Men oberoende av vilken betydelse de fogade till de uttryck som Johannes använde, fängslades var och en av dessa grupper som väntade på ett judiskt rike av uppropen från denne uppriktige, entusiastiske, oslipade förkunnare av rättfärdighet och ånger som så allvarligt uppmanade sina åhörare att ”fly från den kommande vreden.” | 135:5.8 (1501.3) It becomes apparent, therefore, that John’s announcement of the coming kingdom had not less than half a dozen different meanings in the minds of those who listened to his impassioned preaching. But no matter what significance they attached to the phrases which John employed, each of these various groups of Jewish-kingdom expectants was intrigued by the proclamations of this sincere, enthusiastic, rough-and-ready preacher of righteousness and repentance, who so solemnly exhorted his hearers to “flee from the wrath to come.” |
| 6. Johannes börjar predika ^top | 6. John Begins to Preach ^top |
| 135:6.1 (1501.4) Tidigt i mars månad år 25 e.Kr. tog sig Johannes längs västra stranden av Döda havet och upp längs Jordanfloden till Jerikos motsatta strand, till det urgamla vadstället där Josua och Israels barn gick över när de först kom till det utlovade landet. Sedan han hade gått över floden till andra sidan etablerade han sig nära tillträdet till vadstället och började predika för de människor som passerade förbi i vardera riktningen över floden. Detta var den mest använda av alla korsningsställen över Jordanfloden. | 135:6.1 (1501.4) Early in the month of March, a.d. 25, John journeyed around the western coast of the Dead Sea and up the river Jordan to opposite Jericho, the ancient ford over which Joshua and the children of Israel passed when they first entered the promised land; and crossing over to the other side of the river, he established himself near the entrance to the ford and began to preach to the people who passed by on their way back and forth across the river. This was the most frequented of all the Jordan crossings. |
| 135:6.2 (1501.5) Det var uppenbart för alla som hörde Johannes att han var mer än en predikant. Det stora flertalet av dem som lyssnade till denne märklige man som hade kommit upp från vildmarken i Judéen gick därifrån i tron att de hade hört rösten av en profet. Det var inget under att en sådan företeelse djupt rörde dessa trötta och förväntansfulla judars själar. Aldrig tidigare under judarnas hela historia hade Abrahams fromma barn så längtat efter ”Israels tröst” eller mer brinnande inväntat ”återupprättandet av kungariket”. Aldrig tidigare under judarnas hela historia kunde Johannes budskap om att ”himmelriket är nära” ha väckt en så djup och allomfattande genklang som just vid denna tid, då han så gåtfullt framträdde på flodbanken vid detta södra korsningsställe över Jordanfloden. | 135:6.2 (1501.5) It was apparent to all who heard John that he was more than a preacher. The great majority of those who listened to this strange man who had come up from the Judean wilderness went away believing that they had heard the voice of a prophet. No wonder the souls of these weary and expectant Jews were deeply stirred by such a phenomenon. Never in all Jewish history had the devout children of Abraham so longed for the “consolation of Israel” or more ardently anticipated “the restoration of the kingdom.” Never in all Jewish history could John’s message, “the kingdom of heaven is at hand,” have made such a deep and universal appeal as at the very time he so mysteriously appeared on the bank of this southern crossing of the Jordan. |
| 135:6.3 (1502.1) Han kom från kretsen av herdar, likt Amos. Han klädde sig på samma sätt som forna tiders Elia, och han dundrade fram sina uppmaningar och vällde ut sina varningar i ”Elias anda och styrka”. Det är inte förvånande att denne märklige predikare åstadkom en sådan enorm uppståndelse över hela Palestina när de vandrande människorna spred nyheten om hans förkunnelse vid Jordanfloden. | 135:6.3 (1502.1) He came from the herdsmen, like Amos. He was dressed like Elijah of old, and he thundered his admonitions and poured forth his warnings in the “spirit and power of Elijah.” It is not surprising that this strange preacher created a mighty stir throughout all Palestine as the travelers carried abroad the news of his preaching along the Jordan. |
| 135:6.4 (1502.2) Det fanns dessutom ett nytt inslag i denne nasirpredikares arbete: Var och en som trodde honom döpte han i Jordanfloden ”till syndernas förlåtelse”. Fastän dopet inte var en ny ceremoni bland judarna hade de aldrig sett det tillämpas så som Johannes nu gjorde. Det hade länge varit sed att på detta sätt döpa de icke-judiska proselyterna till medlemmar i den yttre tempelgårdens gemenskap, men aldrig förr hade judarna själva ombetts underkasta sig dopet som uttryck för sin ånger. Endast femton månader förflöt från den tid då Johannes började predika och döpa tills han arresterades och fängslades på anstiftan av Herodes Antipas, men under denna korta tid döpte han betydligt över hundratusen botfärdiga. | 135:6.4 (1502.2) There was still another and a new feature about the work of this Nazarite preacher: He baptized every one of his believers in the Jordan “for the remission of sins.” Although baptism was not a new ceremony among the Jews, they had never seen it employed as John now made use of it. It had long been the practice thus to baptize the gentile proselytes into the fellowship of the outer court of the temple, but never had the Jews themselves been asked to submit to the baptism of repentance. Only fifteen months intervened between the time John began to preach and baptize and his arrest and imprisonment at the instigation of Herod Antipas, but in this short time he baptized considerably over one hundred thousand penitents. |
| 135:6.5 (1502.3) Johannes predikade i fyra månader vid Betanias vadställe innan han förflyttade sig norröver upp längs Jordanfloden. Tiotusentals åhörare, en del nyfikna men många uppriktiga och allvarliga, kom från alla delar av Judéen, Perea och Samarien för att lyssna till honom. Till och med från Galiléen kom några. | 135:6.5 (1502.3) John preached four months at Bethany ford before starting north up the Jordan. Tens of thousands of listeners, some curious but many earnest and serious, came to hear him from all parts of Judea, Perea, and Samaria. Even a few came from Galilee. |
| 135:6.6 (1502.4) I maj detta år medan han ännu dröjde kvar vid Betanias vadställe sände prästerna och leviterna ut en delegation för att fråga Johannes om han påstod sig vara Messias och med vems behörighet han predikade. Johannes svarade dessa frågeställare med att säga: ”Gå och berätta för era herrar att ni har hört ’rösten av en som ropar i öknen’, så som profeten talade när han sade: ’Bana väg för Herren, gör huvudvägen rak för vår Gud. Varje dalsänka skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas; den ojämna marken skall bli en slätt, och stenbrotten skall bli en jämn dal; och allt kött skall se Guds frälsning.’” | 135:6.6 (1502.4) In May of this year, while he still lingered at Bethany ford, the priests and Levites sent a delegation out to inquire of John whether he claimed to be the Messiah, and by whose authority he preached. John answered these questioners by saying: “Go tell your masters that you have heard ‘the voice of one crying in the wilderness,’ as spoken by the prophet, saying, ‘make ready the way of the Lord, make straight a highway for our God. Every valley shall be filled, and every mountain and hill shall be brought low; the uneven ground shall become a plain, while the rough places shall become a smooth valley; and all flesh shall see the salvation of God.’” |
| 135:6.7 (1502.5) Johannes var en heroisk men taktlös förkunnare. En dag när han predikade och döpte på västra stranden av Jordanfloden kom en grupp fariséer och ett antal sadducéer fram och anmälde sig för dop. Innan Johannes förde dem ned till vattnet talade han till dem som grupp och sade: ”Vem varnade er att fly, såsom huggormar undan elden, från den kommande vreden? Jag skall döpa er, men jag manar er att bära sådan frukt som är värdig en uppriktig ånger, om ni vill få förlåtelse för era synder. Och säg mig inte att ni har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa tolv stenar här framför er kan uppväcka värdiga barn åt Abraham. Och redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” (De tolv stenar som han nämnde var de ryktbara minnesstenar som Josua hade låtit resa till åminnelse av de ”tolv stammarna” som gick över just på detta ställe när de först kom till det utlovade landet.) | 135:6.7 (1502.5) John was a heroic but tactless preacher. One day when he was preaching and baptizing on the west bank of the Jordan, a group of Pharisees and a number of Sadducees came forward and presented themselves for baptism. Before leading them down into the water, John, addressing them as a group said: “Who warned you to flee, as vipers before the fire, from the wrath to come? I will baptize you, but I warn you to bring forth fruit worthy of sincere repentance if you would receive the remission of your sins. Tell me not that Abraham is your father. I declare that God is able of these twelve stones here before you to raise up worthy children for Abraham. And even now is the ax laid to the very roots of the trees. Every tree that brings not forth good fruit is destined to be cut down and cast into the fire.” (The twelve stones to which he referred were the reputed memorial stones set up by Joshua to commemorate the crossing of the “twelve tribes” at this very point when they first entered the promised land.) |
| 135:6.8 (1502.6) Johannes höll lektioner för sina lärjungar, varvid han instruerade dem om enskildheterna i deras nya liv och försökte besvara deras många frågor. Han rådde lärarna att undervisa såväl i lagens anda som i dess bokstav. Han uppmanade de rika att ge mat åt de fattiga. Till skatteindrivarna sade han: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Till soldaterna sade han: ”Gör inga våldsdåd och pressa inte ut något med orätt — nöj er med er sold.” Till alla gav han rådet: ”Bered er för tidsålderns slut — himmelriket är nära.” | 135:6.8 (1502.6) John conducted classes for his disciples, in the course of which he instructed them in the details of their new life and endeavored to answer their many questions. He counseled the teachers to instruct in the spirit as well as the letter of the law. He instructed the rich to feed the poor; to the tax gatherers he said: “Extort no more than that which is assigned you.” To the soldiers he said: “Do no violence and exact nothing wrongfully—be content with your wages.” While he counseled all: “Make ready for the end of the age—the kingdom of heaven is at hand.” |
| 7. Johannes vandrar norrut ^top | 7. John Journeys North ^top |
| 135:7.1 (1503.1) Johannes hade fortfarande förvirrade tankar om det kommande riket och dess konung. Ju längre han predikade desto mer förvirrad blev han, men aldrig minskade denna intellektuella osäkerhet om det kommande rikets art i minsta grad hans övertygelse om att rikets framträdande förvisso var omedelbart förestående. I sinnet kunde Johannes vara förvirrad, men aldrig i anden. Han hyste inga tvivel om att riket skulle komma, men han var långt ifrån säker på om Jesus skulle vara härskare över det riket eller inte. Så länge som Johannes höll sig till tanken om återupprättandet av Davids tron föreföll hans föräldrars läror riktiga om att Jesus, som var född i Davids stad, skulle vara den länge efterlängtade befriaren. Men vid de stunder då han lutade mer mot läran om ett andligt rike och den världsliga tidsålderns slut på jorden var han ytterst osäker om Jesu roll i samband med dessa händelser. Ibland ifrågasatte han allting, men inte länge. Han önskade verkligen att han hade fått diskutera allt detta med sin kusin, men det var emot deras uttryckliga överenskommelse. | 135:7.1 (1503.1) John still had confused ideas about the coming kingdom and its king. The longer he preached the more confused he became, but never did this intellectual uncertainty concerning the nature of the coming kingdom in the least lessen his conviction of the certainty of the kingdom’s immediate appearance. In mind John might be confused, but in spirit never. He was in no doubt about the coming kingdom, but he was far from certain as to whether or not Jesus was to be the ruler of that kingdom. As long as John held to the idea of the restoration of the throne of David, the teachings of his parents that Jesus, born in the City of David, was to be the long-expected deliverer, seemed consistent; but at those times when he leaned more toward the doctrine of a spiritual kingdom and the end of the temporal age on earth, he was sorely in doubt as to the part Jesus would play in such events. Sometimes he questioned everything, but not for long. He really wished he might talk it all over with his cousin, but that was contrary to their expressed agreement. |
| 135:7.2 (1503.2) När Johannes vandrade norrut tänkte han mycket på Jesus. Han gjorde uppehåll på mer än ett dussintal platser under sin färd upp längs Jordanfloden. Det var vid Adam som han för första gången hänvisade till ”en annan som skall komma efter mig” som svar på den direkta fråga som hans lärjungar ställde honom: ”Är du Messias?” Han fortsatte och sade: ”Efter mig kommer en som är större än jag, och vars sandalremmar jag inte ens är värdig att böja mig ner och snöra upp. Jag döper er med vatten, men han skall döpa er med den Heliga Anden. Och han har kastskoveln i sin hand för att grundligt rensa den tröskade säden; han skall samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna upp i domedagens eld.” | 135:7.2 (1503.2) As John journeyed north, he thought much about Jesus. He paused at more than a dozen places as he traveled up the Jordan. It was at Adam that he first made reference to “another one who is to come after me” in answer to the direct question which his disciples asked him, “Are you the Messiah?” And he went on to say: “There will come after me one who is greater than I, whose sandal straps I am not worthy to stoop down and unloose. I baptize you with water, but he will baptize you with the Holy Spirit. And his shovel is in his hand thoroughly to cleanse his threshing floor; he will gather the wheat into his garner, but the chaff will he burn up with the judgment fire.” |
| 135:7.3 (1503.3) Då Johannes svarade på sina lärjungars frågor utvidgade han hela tiden sina läror och lade från dag till dag till mer som var nyttigt och tröstande jämfört med hans tidiga och kryptiska budskap: ”Omvänd er och låt döpa er.” Vid den här tiden anlände folkskaror från Galiléen och Dekapolis. Tjugotals allvarligt troende stannade kvar hos sin beundrade lärare dag efter dag. | 135:7.3 (1503.3) In response to the questions of his disciples John continued to expand his teachings, from day to day adding more that was helpful and comforting compared with his early and cryptic message: “Repent and be baptized.” By this time throngs were arriving from Galilee and the Decapolis. Scores of earnest believers lingered with their adored teacher day after day. |
| 8. Mötet mellan Jesus och Johannes ^top | 8. Meeting of Jesus and John ^top |
| 135:8.1 (1503.4) I december år 25 e.Kr. när Johannes nådde trakterna kring Pella på sin väg upp längs Jordanfloden hade ryktet om honom spritt sig över hela Palestina, och hans arbete hade blivit det främsta samtalsämnet i alla städer runt Galileiska sjön. Jesus hade uttalat sig fördelaktigt om Johannes budskap, och detta hade fått mången från Kafarnaum att ansluta sig till Johannes bot- och dopkult. Sebedaios fiskarsöner Jakob och Johannes hade gått ned i december, kort efter det att Johannes hade installerat sig på sitt predikoställe nära Pella, och anmält sig för dop. De besökte Johannes en gång i veckan och försåg Jesus med färska förstahandsrapporter om evangelistens arbete. | 135:8.1 (1503.4) By December of a.d. 25, when John reached the neighborhood of Pella in his journey up the Jordan, his fame had extended throughout all Palestine, and his work had become the chief topic of conversation in all the towns about the lake of Galilee. Jesus had spoken favorably of John’s message, and this had caused many from Capernaum to join John’s cult of repentance and baptism. James and John the fishermen sons of Zebedee had gone down in December, soon after John took up his preaching position near Pella, and had offered themselves for baptism. They went to see John once a week and brought back to Jesus fresh, firsthand reports of the evangelist’s work. |
| 135:8.2 (1503.5) Jesu bröder Jakob och Juda hade talat om att gå ned till Johannes för att låta döpa sig. Nu när Juda hade kommit över till Kafarnaum för sabbatsgudstjänsten beslöt både han och Jakob, efter att ha lyssnat till Jesu föreläsning i synagogan, att rådgöra med honom om sina planer. Detta hände lördag kväll den 12 januari år 26 e.Kr. och Jesus bad att de skulle uppskjuta diskussionen till nästa dag, då han skulle ge dem sitt svar. Han sov mycket lite den natten och stod i nära kontakt med Fadern i himlen. Han hade kommit överens om att ha lunch klockan tolv tillsammans med sina bröder och att då rådgiva dem angående det dop som Johannes gav. Denna söndagsmorgon arbetade Jesus som vanligt på båtvarvet. Jakob och Johannes hade anlänt med matsäcken och väntade på honom i timmerlagret, då det ännu inte var tid för middagspausen, och de visste att Jesus var mycket punktlig när det gällde sådant. | 135:8.2 (1503.5) Jesus’ brothers James and Jude had talked about going down to John for baptism; and now that Jude had come over to Capernaum for the Sabbath services, both he and James, after listening to Jesus’ discourse in the synagogue, decided to take counsel with him concerning their plans. This was on Saturday night, January 12, a.d. 26. Jesus requested that they postpone the discussion until the following day, when he would give them his answer. He slept very little that night, being in close communion with the Father in heaven. He had arranged to have noontime lunch with his brothers and to advise them concerning baptism by John. That Sunday morning Jesus was working as usual in the boatshop. James and Jude had arrived with the lunch and were waiting in the lumber room for him, as it was not yet time for the midday recess, and they knew that Jesus was very regular about such matters. |
| 135:8.3 (1504.1) Kort före middagspausen lade Jesus ifrån sig sina verktyg, tog av sig sitt arbetsförkläde och kungjorde för de tre arbetare som fanns i samma rum endast: ”Min stund har kommit.” Han gick ut till sina bröder Jakob och Juda och sade på nytt: ”Min stund har kommit — låt oss gå till Johannes.” De gav sig genast iväg till Pella och åt sin lunch under färden. Detta hände söndagen den 13 januari. De tillbringade natten i Jordandalen och anlände nästa dag vid tolvtiden till det ställe där Johannes döpte. | 135:8.3 (1504.1) Just before the noon rest, Jesus laid down his tools, removed his work apron, and merely announced to the three workmen in the room with him, “My hour has come.” He went out to his brothers James and Jude, repeating, “My hour has come—let us go to John.” And they started immediately for Pella, eating their lunch as they journeyed. This was on Sunday, January 13. They tarried for the night in the Jordan valley and arrived on the scene of John’s baptizing about noon of the next day. |
| 135:8.4 (1504.2) Johannes hade just börjat döpa den dagens kandidater. Tjugotals botfärdiga stod i kö och väntade på sin tur när Jesus och hans två bröder tog sin plats i denna kö av allvarliga män och kvinnor som hade börjat tro på Johannes förkunnelse om det kommande riket. Johannes hade hört sig för om Jesus av Sebedaios söner. Han hade fått höra vad Jesus hade sagt om hans förkunnelse, och han väntade dag för dag att få se Jesus framträda på scenen, men han hade inte väntat sig att välkomna honom i kön av dopkandidater. | 135:8.4 (1504.2) John had just begun baptizing the candidates for the day. Scores of repentants were standing in line awaiting their turn when Jesus and his two brothers took up their positions in this line of earnest men and women who had become believers in John’s preaching of the coming kingdom. John had been inquiring about Jesus of Zebedee’s sons. He had heard of Jesus’ remarks concerning his preaching, and he was day by day expecting to see him arrive on the scene, but he had not expected to greet him in the line of baptismal candidates. |
| 135:8.5 (1504.3) Då Johannes var upptagen av enskildheterna med att snabbt döpa ett sådant stort antal proselyter, tittade han inte upp för att få syn på Jesus innan Människosonen stod direkt framför honom. När Johannes kände igen Jesus avbröts ceremonierna för en stund medan han välkomnade sin köttsliga kusin och frågade: ”Men varför kommer du ned i vattnet för att hälsa på mig?” Jesus svarade: ”För att underkasta mig ditt dop.” Johannes svarade: ”Men det är jag som behöver döpas av dig. Varför kommer du till mig?” Jesus viskade till Johannes: ”Ha tålamod med mig nu, ty det anstår oss att sätta detta exempel för mina bröder som står här med mig, och för att folket skall veta att min stund har kommit.” | 135:8.5 (1504.3) Being engrossed with the details of rapidly baptizing such a large number of converts, John did not look up to see Jesus until the Son of Man stood in his immediate presence. When John recognized Jesus, the ceremonies were halted for a moment while he greeted his cousin in the flesh and asked, “But why do you come down into the water to greet me?” And Jesus answered, “To be subject to your baptism.” John replied: “But I have need to be baptized by you. Why do you come to me?” And Jesus whispered to John: “Bear with me now, for it becomes us to set this example for my brothers standing here with me, and that the people may know that my hour has come.” |
| 135:8.6 (1504.4) Det fanns en ton av slutgiltighet och auktoritet i Jesu röst. Johannes skälvde av känslorörelse när han beredde sig att döpa Jesus från Nasaret vid tolvtiden måndagen den 14 januari år 26 e.Kr. i Jordanfloden. Så döpte Johannes Jesus och hans två bröder Jakob och Juda. När Johannes hade döpt dessa tre sände han iväg de andra för resten av dagen och meddelade att han skulle återuppta döpandet vid tolvtiden nästa dag. När folket höll på att avlägsna sig hörde de fyra männen, som fortfarande stod där i vattnet, ett främmande ljud och inom kort framträdde för ett ögonblick en syn direkt ovanför huvudet på Jesus, och de hörde en röst som sade: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” En stor förändring kom över Jesu ansikte, och då han kom upp från vattnet tog han under tystnad avsked av dem och vandrade i riktning mot bergskullarna i öster. Ingen människa såg Jesus igen under fyrtio dagar. | 135:8.6 (1504.4) There was a tone of finality and authority in Jesus’ voice. John was atremble with emotion as he made ready to baptize Jesus of Nazareth in the Jordan at noon on Monday, January 14, a.d. 26. Thus did John baptize Jesus and his two brothers James and Jude. And when John had baptized these three, he dismissed the others for the day, announcing that he would resume baptisms at noon the next day. As the people were departing, the four men still standing in the water heard a strange sound, and presently there appeared for a moment an apparition immediately over the head of Jesus, and they heard a voice saying, “This is my beloved Son in whom I am well pleased.” A great change came over the countenance of Jesus, and coming up out of the water in silence he took leave of them, going toward the hills to the east. And no man saw Jesus again for forty days. |
| 135:8.7 (1504.5) Johannes följde Jesus tillräckligt långt för att delge honom berättelsen om Gabriels besök hos hans mor innan någondera av dem var född, så som han så många gånger hade hört den från sin mors läppar. Han lät Jesus fortsätta på sin väg sedan han hade sagt: ”Nu vet jag med säkerhet att du är Befriaren.” Men Jesus svarade ingenting. | 135:8.7 (1504.5) John followed Jesus a sufficient distance to tell him the story of Gabriel’s visit to his mother ere either had been born, as he had heard it so many times from his mother’s lips. He allowed Jesus to continue on his way after he had said, “Now I know of a certainty that you are the Deliverer.” But Jesus made no reply. |
| 9. Fyrtio dagar av förkunnelse ^top | 9. Forty Days of Preaching ^top |
| 135:9.1 (1505.1) När Johannes återvände till sina lärjungar (han hade nu omkring tjugofem till trettio som ständigt följde honom), fann han dem samlade till en allvarlig diskussion om vad som nyss hade hänt i samband med Jesu dop. De blev än mer förvånade när Johannes nu avslöjade för dem berättelsen om Gabriels besök hos Maria innan Jesus var född och även att Jesus inte sade ett enda ord till honom efter att han hade berättat det för Jesus. Det föll inget regn den kvällen, och denna grupp om drygt trettio personer samtalade länge in på den stjärnklara natten. De undrade vart Jesus hade gått, och när de skulle få se honom igen. | 135:9.1 (1505.1) When John returned to his disciples (he now had some twenty-five or thirty who abode with him constantly), he found them in earnest conference, discussing what had just happened in connection with Jesus’ baptism. They were all the more astonished when John now made known to them the story of the Gabriel visitation to Mary before Jesus was born, and also that Jesus spoke no word to him even after he had told him about this. There was no rain that evening, and this group of thirty or more talked long into the starlit night. They wondered where Jesus had gone, and when they would see him again. |
| 135:9.2 (1505.2) Efter denna dags upplevelser kom det nya och säkra toner av förkunnelse in i Johannes predikan om det kommande riket och den väntade Messias. Det var en spänd tid, dessa fyrtio dagar av väntan, väntan på att Jesus skulle återvända. Men Johannes fortsatte att predika med stor kraft, och hans lärjungar började ungefär vid denna tid predika för de väldiga folkmassor som samlades kring Johannes vid Jordanfloden. | 135:9.2 (1505.2) After the experience of this day the preaching of John took on new and certain notes of proclamation concerning the coming kingdom and the expected Messiah. It was a tense time, these forty days of tarrying, waiting for the return of Jesus. But John continued to preach with great power, and his disciples began at about this time to preach to the overflowing throngs which gathered around John at the Jordan. |
| 135:9.3 (1505.3) Under dessa fyrtio dagar av väntan spred sig många rykten ut över den omgivande landsbygden och ända till Tiberias och Jerusalem. Tusentals människor kom för att se den nya attraktionen — som enligt ryktet var Messias — i Johannes läger, men man såg inte skymten av Jesus. När Johannes lärjungar påstod att denne märklige gudsman hade gått upp i bergen tvivlade mången på hela berättelsen. | 135:9.3 (1505.3) In the course of these forty days of waiting, many rumors spread about the countryside and even to Tiberias and Jerusalem. Thousands came over to see the new attraction in John’s camp, the reputed Messiah, but Jesus was not to be seen. When the disciples of John asserted that the strange man of God had gone to the hills, many doubted the entire story. |
| 135:9.4 (1505.4) Omkring tre veckor efter det att Jesus hade lämnat dem dök en ny deputation från prästerna och fariséerna i Jerusalem upp på scenen i Pella. De frågade Johannes direkt om han var Elia eller den profet som Moses hade utlovat, och när Johannes sade ”Nej, det är jag inte”, dristade de sig till att fråga: ”Är du Messias?” Johannes svarade: ”Nej, det är jag inte.” Då sade dessa män från Jerusalem: ”Om du inte är Elia, inte profeten och inte Messias, varför döper du då folket och åstadkommer all denna uppståndelse?” Johannes svarade: ”Det vore bättre om de som har hört mig och tagit emot dopet av mig skulle säga vem jag är, men jag säger er att medan jag döper med vatten, har det bland oss funnits en som skall återvända för att döpa er med den Heliga Anden.” | 135:9.4 (1505.4) About three weeks after Jesus had left them, there arrived on the scene at Pella a new deputation from the priests and Pharisees at Jerusalem. They asked John directly if he was Elijah or the prophet that Moses promised; and when John said, “I am not,” they made bold to ask, “Are you the Messiah?” and John answered, “I am not.” Then said these men from Jerusalem: “If you are not Elijah, nor the prophet, nor the Messiah, then why do you baptize the people and create all this stir?” And John replied: “It should be for those who have heard me and received my baptism to say who I am, but I declare to you that, while I baptize with water, there has been among us one who will return to baptize you with the Holy Spirit.” |
| 135:9.5 (1505.5) Dessa fyrtio dagar var en svår tid för Johannes och hans lärjungar. Vad skulle Johannes förhållande till Jesus bli? Ett hundratal frågor kom upp till diskussion. Politik och självisk strävan efter förmåner började framträda. Intensiva diskussioner uppstod kring de olika idéerna och uppfattningarna om Messias. Skulle han bli en militär ledare och en konung som David? Skulle han slå de romerska arméerna såsom Josua hade slagit kananéerna? Eller skulle han komma för att etablera ett andligt rike? Johannes var likt minoriteten närmast av den åsikten att Jesus hade kommit för att grunda himmelriket, fastän han inte i sitt sinne hade helt klart för sig vad denna mission att etablera himmelriket skulle omfatta. | 135:9.5 (1505.5) These forty days were a difficult period for John and his disciples. What was to be the relation of John to Jesus? A hundred questions came up for discussion. Politics and selfish preferment began to make their appearance. Intense discussions grew up around the various ideas and concepts of the Messiah. Would he become a military leader and a Davidic king? Would he smite the Roman armies as Joshua had the Canaanites? Or would he come to establish a spiritual kingdom? John rather decided, with the minority, that Jesus had come to establish the kingdom of heaven, although he was not altogether clear in his own mind as to just what was to be embraced within this mission of the establishment of the kingdom of heaven. |
| 135:9.6 (1505.6) Dessa var ansträngande dagar i Johannes liv, och han bad för att Jesus skulle återvända. Några av Johannes lärjungar organiserade rekognosceringspatruller för att leta efter Jesus, men Johannes förbjöd dem och sade: ” Vår tid är i den himmelske Gudens händer; han kommer att vägleda sin utvalde Son.” | 135:9.6 (1505.6) These were strenuous days in John’s experience, and he prayed for the return of Jesus. Some of John’s disciples organized scouting parties to go in search of Jesus, but John forbade, saying: “Our times are in the hands of the God of heaven; he will direct his chosen Son.” |
| 135:9.7 (1505.7) Det var tidigt på sabbatsmorgonen den 23 februari då de som hade samlats kring Johannes, medan de åt sitt morgonmål, kastade en blick mot norr och såg Jesus komma emot dem. När han kom närmare stod Johannes upp på en stor sten höjde sin melodiska röst och sade: ”Se Guds Son, världens befriare! Det var om honom jag sade: ’Efter mig kommer en som har företräde framför mig, därför att han fanns före mig.’ Av denna orsak kom jag ut från vildmarken för att predika omvändelse, döpa med vatten och förkunna att himmelriket är nära. Och nu kommer den som skall döpa er med Helig Ande. Och jag såg den gudomliga anden sänka sig över denne man, och jag hörde Guds röst förkunna: ’Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’” | 135:9.7 (1505.7) It was early on the morning of Sabbath, February 23, that the company of John, engaged in eating their morning meal, looked up toward the north and beheld Jesus coming to them. As he approached them, John stood upon a large rock and, lifting up his sonorous voice, said: “Behold the Son of God, the deliverer of the world! This is he of whom I have said, ‘After me there will come one who is preferred before me because he was before me.’ For this cause came I out of the wilderness to preach repentance and to baptize with water, proclaiming that the kingdom of heaven is at hand. And now comes one who shall baptize you with the Holy Spirit. And I beheld the divine spirit descending upon this man, and I heard the voice of God declare, ‘This is my beloved Son in whom I am well pleased.’” |
| 135:9.8 (1506.1) Jesus bad dem återgå till sin måltid samtidigt som han satte sig ned för att äta tillsammans med Johannes, ty hans bröder Jakob och Juda hade återvänt till Kafarnaum. | 135:9.8 (1506.1) Jesus bade them return to their food while he sat down to eat with John, his brothers James and Jude having returned to Capernaum. |
| 135:9.9 (1506.2) Tidigt nästa morgon sade han farväl till Johannes och hans lärjungar och återvände till Galiléen. Han gav dem inget löfte om när de igen skulle få se honom. Till Johannes som frågade om sin egen förkunnelse och uppgift sade Jesus endast: ”Min Fader skall vägleda dig nu och i framtiden liksom han har gjort i det förgångna.” Dessa två stormän skiljdes den morgonen på strandsluttningen vid Jordanfloden för att aldrig mer träffas i köttslig gestalt. | 135:9.9 (1506.2) Early in the morning of the next day he took leave of John and his disciples, going back to Galilee. He gave them no word as to when they would again see him. To John’s inquiries about his own preaching and mission Jesus only said, “My Father will guide you now and in the future as he has in the past.” And these two great men separated that morning on the banks of the Jordan, never again to greet each other in the flesh. |
| 10. Johannes vandrar söderut ^top | 10. John Journeys South ^top |
| 135:10.1 (1506.3) Eftersom Jesus hade gått mot norr in i Galiléen kände sig Johannes manad att återvända söderut den väg han hade kommit. Följaktligen på söndagsmorgonen den 3 mars påbörjade Johannes och återstoden av hans lärjungar vandringen mot söder. Omkring en fjärdedel av Johannes närmaste anhängare hade under tiden gett sig av till Galiléen för att söka upp Jesus. Det låg en förvirringens sorgsenhet över Johannes. Han predikade aldrig mer så som han hade gjort innan han döpte Jesus. På något sätt kände han att ansvaret för det kommande riket inte längre vilade på hans skuldror. Han kände att hans arbete nästan var till ända; han var tröstlös och ensam. Men han predikade, döpte och vandrade vidare söderut. | 135:10.1 (1506.3) Since Jesus had gone north into Galilee, John felt led to retrace his steps southward. Accordingly, on Sunday morning, March 3, John and the remainder of his disciples began their journey south. About one quarter of John’s immediate followers had meantime departed for Galilee in quest of Jesus. There was a sadness of confusion about John. He never again preached as he had before baptizing Jesus. He somehow felt that the responsibility of the coming kingdom was no longer on his shoulders. He felt that his work was almost finished; he was disconsolate and lonely. But he preached, baptized, and journeyed on southward. |
| 135:10.2 (1506.4) Johannes stannade i flera veckor nära byn Adam, och det var här han gjorde sitt minnesvärda angrepp på Herodes Antipas för att denne lagvidrigt hade tagit till sig en annan mans hustru. I juni detta år (26 e.Kr.) var Johannes tillbaka vid Jordanflodens vadställe vid Betania, där han hade börjat sin förkunnelse om det kommande riket över ett år tidigare. Under veckorna efter det att han hade döpt Jesus förändrades Johannes predikningar undan för undan till en förkunnelse om barmhärtighet för det vanliga folket samtidigt som han med förnyad häftighet fördömde de fördärvade politiska och religiösa ledarna. | 135:10.2 (1506.4) Near the village of Adam, John tarried for several weeks, and it was here that he made the memorable attack upon Herod Antipas for unlawfully taking the wife of another man. By June of this year (a.d. 26) John was back at the Bethany ford of the Jordan, where he had begun his preaching of the coming kingdom more than a year previously. In the weeks following the baptism of Jesus the character of John’s preaching gradually changed into a proclamation of mercy for the common people, while he denounced with renewed vehemence the corrupt political and religious rulers. |
| 135:10.3 (1506.5) Herodes Antipas, inom vars territorium Johannes hade hållit sina predikningar, började oroa sig för att Johannes och hans lärjungar skulle starta ett uppror. Herodes var också förnärmad över Johannes offentliga kritik av hans familjeangelägenheter. Med beaktande av allt detta beslöt Herodes att sätta Johannes i fängelse. Följaktligen arresterades Johannes av Herodes ombud tidigt på morgonen den 12 juni innan folkmassorna hade kommit för att höra honom predika och se honom döpa. Då veckorna gick och han inte frigavs skingrades hans lärjungar över hela Palestina, och många av dem begav sig till Galiléen för att ansluta sig till Jesu anhängare. | 135:10.3 (1506.5) Herod Antipas, in whose territory John had been preaching, became alarmed lest he and his disciples should start a rebellion. Herod also resented John’s public criticisms of his domestic affairs. In view of all this, Herod decided to put John in prison. Accordingly, very early in the morning of June 12, before the multitude arrived to hear the preaching and witness the baptizing, the agents of Herod placed John under arrest. As weeks passed and he was not released, his disciples scattered over all Palestine, many of them going into Galilee to join the followers of Jesus. |
| 11. Johannes i fängelset ^top | 11. John in Prison ^top |
| 135:11.1 (1506.6) Johannes tid i fängelset var en ensam och något av en bitter erfarenhet för honom. Få av hans anhängare fick tillstånd att besöka honom. Han längtade efter att få träffa Jesus men måste nöja sig med att få höra om hans arbete av dem bland hans anhängare som hade blivit efterföljare till Människosonen. Han frestades ofta att tvivla på Jesus och dennes gudomliga mission. Om Jesus var Messias, varför gjorde han inget för att befria honom från denna outhärdliga fångenskap? I över ett och ett halvt års tid försmäktade denne härdade man, som hörde hemma i Guds fria natur, i detta usla fängelse. Denna erfarenhet var en stor prövning för hans tro på och lojalitet gentemot Jesus. I själva verket var hela denna erfarenhet en stor prövning till och med för hans tro på Gud. Många gånger frestades han att betvivla även äktheten av sin egen mission och erfarenhet. | 135:11.1 (1506.6) John had a lonely and somewhat bitter experience in prison. Few of his followers were permitted to see him. He longed to see Jesus but had to be content with hearing of his work through those of his followers who had become believers in the Son of Man. He was often tempted to doubt Jesus and his divine mission. If Jesus were the Messiah, why did he do nothing to deliver him from this unbearable imprisonment? For more than a year and a half this rugged man of God’s outdoors languished in that despicable prison. And this experience was a great test of his faith in, and loyalty to, Jesus. Indeed, this whole experience was a great test of John’s faith even in God. Many times was he tempted to doubt even the genuineness of his own mission and experience. |
| 135:11.2 (1507.1) Efter det att Johannes hade varit i fängelse flera månader kom en grupp av hans lärjungar till honom, och sedan de hade berättat om Jesu offentliga verksamhet sade de: ”Så du ser, Lärare, att den som var hos dig vid övre loppet av Jordanfloden, för honom går det väl och han tar emot alla som kommer till honom. Han till och med sitter till bords med publikaner och syndare. Du vittnade modigt om honom, och dock gör han inget för att få dig frigiven.” Men Johannes svarade sina vänner: ”Denne man kan inget göra om det inte givits honom av hans Fader i himlen. Ni minns väl att jag sade: ’Jag är inte Messias, men jag är den som har blivit utsänd för att bereda vägen för honom.’ Och det gjorde jag. Brudgummen är den som har bruden, men brudgummens vän som står nära intill och hör på honom gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och hållet. Han måste bli större och jag bli mindre. Jag kommer från denna värld och jag har förkunnat mitt budskap. Jesus från Nasaret kommer ned till jorden från himlen och står över oss alla. Människosonen har stigit ned från Gud, och Guds ord förkunnar han för er. Ty Fadern i himlen mäter inte ut anden med mått åt sin egen Son. Fadern älskar sin Son och skall snart sätta allting i denne Sons händer. Den som tror på Sonen har evigt liv. Och dessa ord som jag talar är sanna och bestående.” | 135:11.2 (1507.1) After he had been in prison several months, a group of his disciples came to him and, after reporting concerning the public activities of Jesus, said: “So you see, Teacher, that he who was with you at the upper Jordan prospers and receives all who come to him. He even feasts with publicans and sinners. You bore courageous witness to him, and yet he does nothing to effect your deliverance.” But John answered his friends: “This man can do nothing unless it has been given him by his Father in heaven. You well remember that I said, ‘I am not the Messiah, but I am one sent on before to prepare the way for him.’ And that I did. He who has the bride is the bridegroom, but the friend of the bridegroom who stands near by and hears him rejoices greatly because of the bridegroom’s voice. This, my joy, therefore is fulfilled. He must increase but I must decrease. I am of this earth and have declared my message. Jesus of Nazareth comes down to the earth from heaven and is above us all. The Son of Man has descended from God, and the words of God he will declare to you. For the Father in heaven gives not the spirit by measure to his own Son. The Father loves his Son and will presently put all things in the hands of this Son. He who believes in the Son has eternal life. And these words which I speak are true and abiding.” |
| 135:11.3 (1507.2) Dessa lärjungar var förvånade över Johannes uttalande, så pass mycket att de avlägsnade sig utan ett ord. Johannes var också mycket upprörd, ty han insåg att han hade uttalat en profetia. Aldrig mer tvivlade han helt på Jesu mission och gudomlighet. Men det var en svår besvikelse för Johannes att Jesus inte sände något bud till honom, att han inte kom för att träffa honom, att han inte använde något av sin stora makt för att befria honom från fängelset. Men Jesus visste om allt detta. Han hyste en stor kärlek till Johannes, men då han nu var fullt medveten om sin gudomliga natur och väl kände till de stora ting som förbereddes för Johannes när denne hade lämnat denna värld, och då han också visste att Johannes arbete på jorden var avslutat tvingade han sig till att inte ingripa i den naturliga utvecklingen av den store förkunnarens och profetens livsskede. | 135:11.3 (1507.2) These disciples were amazed at John’s pronouncement, so much so that they departed in silence. John was also much agitated, for he perceived that he had uttered a prophecy. Never again did he wholly doubt the mission and divinity of Jesus. But it was a sore disappointment to John that Jesus sent him no word, that he came not to see him, and that he exercised none of his great power to deliver him from prison. But Jesus knew all about this. He had great love for John, but being now cognizant of his divine nature and knowing fully the great things in preparation for John when he departed from this world and also knowing that John’s work on earth was finished, he constrained himself not to interfere in the natural outworking of the great preacher-prophet’s career. |
| 135:11.4 (1507.3) Denna långa ovisshet i fängelset var mänskligt outhärdlig. Endast några få dagar före sin död sände Johannes igen betrodda budbärare till Jesus för att fråga: ”Är mitt arbete till ända? Varför försmäktar jag i fängelse? Är du verkligen Messias, eller skall vi vänta på någon annan?” När dessa två lärjungar framförde detta budskap till Jesus svarade Människosonen: ”Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom att jag inte har glömt honom, men att han må lida även detta för mig, ty det anstår oss att uppfylla all rättfärdighet. Berätta för Johannes vad ni har sett och hört — att för de fattiga förkunnas glädjens budskap — och till slut, säg till den älskade härolden för min jordiska mission att han skall bli rikligt välsignad i den kommande tidsåldern blott han inte vid något tillfälle tvivlar och snubblar över mig.” Detta var det sista ord som Johannes fick från Jesus. Budskapet tröstade honom storligen och gjorde mycket till för att stärka hans tro och bereda honom för hans köttsliga livs tragiska slut som inträffade kort efter denna minnesvärda händelse. | 135:11.4 (1507.3) This long suspense in prison was humanly unbearable. Just a few days before his death John again sent trusted messengers to Jesus, inquiring: “Is my work done? Why do I languish in prison? Are you truly the Messiah, or shall we look for another?” And when these two disciples gave this message to Jesus, the Son of Man replied: “Go back to John and tell him that I have not forgotten but to suffer me also this, for it becomes us to fulfill all righteousness. Tell John what you have seen and heard—that the poor have good tidings preached to them—and, finally, tell the beloved herald of my earth mission that he shall be abundantly blessed in the age to come if he finds no occasion to doubt and stumble over me.” And this was the last word John received from Jesus. This message greatly comforted him and did much to stabilize his faith and prepare him for the tragic end of his life in the flesh which followed so soon upon the heels of this memorable occasion. |
| 12. Johannes Döparens död ^top | 12. Death of John the Baptist ^top |
| 135:12.1 (1508.1) Emedan Johannes verkade i södra Perea när han arresterades fördes han omedelbart till fängelset i fästningen vid Machaerus, där han hölls inspärrad ända till sin avrättning. Herodes härskade över såväl Perea som över Galiléen, och vid denna tid höll han residens i Perea både i Julias och i Machaerus. I Galiléen hade det officiella residenset flyttats från Sepforis till den nya huvudstaden Tiberias. | 135:12.1 (1508.1) As John was working in southern Perea when arrested, he was taken immediately to the prison of the fortress of Machaerus, where he was incarcerated until his execution. Herod ruled over Perea as well as Galilee, and he maintained residence at this time at both Julias and Machaerus in Perea. In Galilee the official residence had been moved from Sepphoris to the new capital at Tiberias. |
| 135:12.2 (1508.2) Herodes vågade inte frige Johannes av rädsla för att denne kunde anstifta uppror. Han vågade inte låta döda honom av rädsla för att folkmassorna i huvudstaden kunde revoltera, ty tusentals pereabor trodde att Johannes var en helig man, en profet. Därför höll Herodes nasirförkunnaren i fängelse, då han inte visste vad han annars skulle göra med honom. Flera gånger hade Johannes varit inför Herodes, men aldrig gick han med på att antingen avlägsna sig från Herodes domäner eller att avstå från all offentlig verksamhet om han släpptes fri. Denna nya oro, som gällde Jesus från Nasaret och som ständigt tilltog, påminde Herodes om att det inte nu var rätt tid att frige Johannes. Dessutom var Johannes också offer för Herodias, Herodes olagliga hustrus, våldsamma och brinnande hat. | 135:12.2 (1508.2) Herod feared to release John lest he instigate rebellion. He feared to put him to death lest the multitude riot in the capital, for thousands of Pereans believed that John was a holy man, a prophet. Therefore Herod kept the Nazarite preacher in prison, not knowing what else to do with him. Several times John had been before Herod, but never would he agree either to leave the domains of Herod or to refrain from all public activities if he were released. And this new agitation concerning Jesus of Nazareth, which was steadily increasing, admonished Herod that it was no time to turn John loose. Besides, John was also a victim of the intense and bitter hatred of Herodias, Herod’s unlawful wife. |
| 135:12.3 (1508.3) Vid talrika tillfällen förde Herodes samtal med Johannes om himmelriket, men fastän dennes budskap ibland gjorde ett djupt intryck på Herodes vågade han inte frige honom från fängelset. | 135:12.3 (1508.3) On numerous occasions Herod talked with John about the kingdom of heaven, and while sometimes seriously impressed with his message, he was afraid to release him from prison. |
| 135:12.4 (1508.4) Eftersom mycket byggnadsarbete fortfarande pågick i Tiberias vistades Herodes en betydande del av tiden i sina residens i Perea, och han hade en viss förkärlek för fästningen vid Machaerus. Det tog flera år innan alla de offentliga byggnaderna och det officiella residenset i Tiberias var helt färdiga. | 135:12.4 (1508.4) Since much building was still going on at Tiberias, Herod spent considerable time at his Perean residences, and he was partial to the fortress of Machaerus. It was a matter of several years before all the public buildings and the official residence at Tiberias were fully completed. |
| 135:12.5 (1508.5) För att fira sin födelsedag arrangerade Herodes en storslagen fest för sina främsta officerare och andra högt uppsatta styresmän i Galiléen och Perea på palatset i Machaerus. Då Herodias inte hade lyckats få Johannes avrättad genom en direkt vädjan till Herodes tog hon nu till sin uppgift att få Johannes dödad med hjälp av en slug plan. | 135:12.5 (1508.5) In celebration of his birthday Herod made a great feast in the Machaerian palace for his chief officers and other men high in the councils of the government of Galilee and Perea. Since Herodias had failed to bring about John’s death by direct appeal to Herod, she now set herself to the task of having John put to death by cunning planning. |
| 135:12.6 (1508.6) Under loppet av kvällens festligheter och underhållning förde Herodias fram sin dotter som dansade för bankettdeltagarna. Herodes var mycket förtjust över den unga damens uppträdande, kallade henne inför sig och sade: ”Du är förtjusande. Jag är mycket nöjd med dig. Be mig på denna min födelsedag om vad du än önskar, och du skall få det, ända till hälften av mitt rike.” Herodes gjorde allt detta medan han var kraftigt påverkad av de många vinbägare han tömt. Den unga damen drog sig åt sidan och frågade sin mor vad hon skulle be av Herodes. Herodias sade: ”Gå till Herodes och be om Johannes Döparens huvud.” Den unga kvinnan återvände till bankettbordet och sade till Herodes: ”Jag ber om att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.” | 135:12.6 (1508.6) In the course of the evening’s festivities and entertainment, Herodias presented her daughter to dance before the banqueters. Herod was very much pleased with the damsel’s performance and, calling her before him, said: “You are charming. I am much pleased with you. Ask me on this my birthday for whatever you desire, and I will give it to you, even to the half of my kingdom.” And Herod did all this while well under the influence of his many wines. The young lady drew aside and inquired of her mother what she should ask of Herod. Herodias said, “Go to Herod and ask for the head of John the Baptist.” And the young woman, returning to the banquet table, said to Herod, “I request that you forthwith give me the head of John the Baptist on a platter.” |
| 135:12.7 (1508.7) Herodes fylldes av rädsla och sorg, men på grund av sin ed och alla som satt till bords med honom, ville han inte vägra begäran. Herodes Antipas sände en soldat, som han befallde att föra in Johannes huvud. Så blev Johannes den natten halshuggen i fängelset, och soldaten kom med profetens huvud på ett fat och överlämnade det till den unga kvinnan i bankettsalens bortre ände. Den unga damen gav fatet till sin mor. När Johannes lärjungar fick höra om detta kom de till fängelset för att få Johannes kropp, och efter att de hade lagt den i en gravkammare gav de sig av för att underrätta Jesus. | 135:12.7 (1508.7) Herod was filled with fear and sorrow, but because of his oath and because of all those who sat at meat with him, he would not deny the request. And Herod Antipas sent a soldier, commanding him to bring the head of John. So was John that night beheaded in the prison, the soldier bringing the head of the prophet on a platter and presenting it to the young woman at the rear of the banquet hall. And the damsel gave the platter to her mother. When John’s disciples heard of this, they came to the prison for the body of John, and after laying it in a tomb, they went and told Jesus. |