Kapitel 141	Paper 141
Den offentliga verksamheten inleds	Beginning the Public Work
141:0.1 (1587.1) PÅ VECKANS första dag, den 19 januari år 27 e.Kr., gjorde sig Jesus och de tolv apostlarna redo att ge sig av från sin operationsbas i Betsaida. De tolv visste inget om Mästarens planer utom att de var på väg till Jerusalem för att fira påsken i april och att avsikten var att färdas via Jordandalen. De kom inte iväg från Sebedaios hus förrän nära middagen emedan apostlarnas familjer och andra lärjungar hade kommit för att ta farväl och önska dem lycka till i det nya arbete som de snart skulle påbörja.	141:0.1 (1587.1) ON THE first day of the week, January 19, a.d. 27, Jesus and the twelve apostles made ready to depart from their headquarters in Bethsaida. The twelve knew nothing of their Master’s plans except that they were going up to Jerusalem to attend the Passover feast in April, and that it was the intention to journey by way of the Jordan valley. They did not get away from Zebedee’s house until near noon because the families of the apostles and others of the disciples had come to say good-bye and wish them well in the new work they were about to begin.
141:0.2 (1587.2) Just innan de skulle ge sig på väg märkte apostlarna att Mästaren saknades, och Andreas gick ut för att söka efter honom. Efter ett kort sökande fann han Jesus i en båt nere vid stranden där han satt och grät. De tolv hade ofta sett sin Mästare när han såg ut att sörja, och de hade iakttagit de korta perioder då han var allvarligt försjunken i sina tankar, men ingen av dem hade någonsin sett honom gråta. Andreas var något överraskad av att se Mästaren på detta sätt upprörd kort före deras avfärd till Jerusalem, och han dristade sig till att närma sig Jesus och frågade: ”Mästare, varför gråter du på denna stora dag då vi skall bege oss till Jerusalem för att förkunna Faderns rike? Vem av oss har sårat dig?” Jesus svarade Andreas medan han gick tillbaka med honom för att förena sig med de tolv: ”Ingen av er har gjort mig sorgsen. Jag är bedrövad endast därför att ingen av min far Josefs familj har kommit ihåg att komma över hit för att önska oss lycka på färden.” Vid denna tid var Rut på besök hos sin bror Josef i Nasaret. De övriga medlemmarna av hans familj hölls borta av stolthet, besvikelse, missförstånd och småsint harm som följd av sårade känslor.	141:0.2 (1587.2) Just before leaving, the apostles missed the Master, and Andrew went out to find him. After a brief search he found Jesus sitting in a boat down the beach, and he was weeping. The twelve had often seen their Master when he seemed to grieve, and they had beheld his brief seasons of serious preoccupation of mind, but none of them had ever seen him weep. Andrew was somewhat startled to see the Master thus affected on the eve of their departure for Jerusalem, and he ventured to approach Jesus and ask: “On this great day, Master, when we are to depart for Jerusalem to proclaim the Father’s kingdom, why is it that you weep? Which of us has offended you?” And Jesus, going back with Andrew to join the twelve, answered him: “No one of you has grieved me. I am saddened only because none of my father Joseph’s family have remembered to come over to bid us Godspeed.” At this time Ruth was on a visit to her brother Joseph at Nazareth. Other members of his family were kept away by pride, disappointment, misunderstanding, and petty resentment indulged as a result of hurt feelings.
1. Avfärden från Galiléen ^top	1. Leaving Galilee ^top
141:1.1 (1587.3) Kafarnaum låg inte långt från Tiberias, och ryktet om Jesus hade redan börjat sprida sig över hela Galiléen och även till områden längre bort. Jesus visste att Herodes snart skulle börja lägga märke till hans arbete. Därför tyckte han att det var bäst att färdas söderut och in i Judéen med sina apostlar. Ett sällskap om över hundra troende ville färdas med dem, men Jesus talade till dem och bad dem enträget att inte följa med apostlagruppen på dess väg ned längs Jordanfloden. Fastän de gick med på att stanna kvar följde många av dem inom några dagar efter Mästaren.	141:1.1 (1587.3) Capernaum was not far from Tiberias, and the fame of Jesus had begun to spread well over all of Galilee and even to parts beyond. Jesus knew that Herod would soon begin to take notice of his work; so he thought best to journey south and into Judea with his apostles. A company of over one hundred believers desired to go with them, but Jesus spoke to them and besought them not to accompany the apostolic group on their way down the Jordan. Though they consented to remain behind, many of them followed after the Master within a few days.
141:1.2 (1587.4) Den första dagen färdades Jesus och apostlarna endast så långt som till Tarikea, där de vilade över natten. Nästa dag vandrade de till det ställe vid Jordanfloden nära Pella, där Johannes hade predikat ungefär ett år tidigare och där Jesus hade blivit döpt. Här stannade de i mer än två veckor, medan de undervisade och predikade. Vid slutet av den första veckan hade flera hundra människor samlats i ett läger nära intill där Jesus och de tolv vistades, och de hade kommit från Galiléen, Fenicien, Syrien, Dekapolis, Pereen och Judéen.	141:1.2 (1587.4) The first day Jesus and the apostles only journeyed as far as Tarichea, where they rested for the night. The next day they traveled to a point on the Jordan near Pella where John had preached about one year before, and where Jesus had received baptism. Here they tarried for more than two weeks, teaching and preaching. By the end of the first week several hundred people had assembled in a camp near where Jesus and the twelve dwelt, and they had come from Galilee, Phoenicia, Syria, the Decapolis, Perea, and Judea.
141:1.3 (1588.1) Jesus höll inga offentliga predikningar. Andreas delade upp folkmassorna och förordnade predikare till förmiddags- och eftermiddagsmötena. Efter kvällsmåltiden samtalade Jesus med de tolv. Han lärde dem inget nytt men gick på nytt igenom sin tidigare undervisning och besvarade deras många frågor. Under en av dessa kvällar berättade han för de tolv något om de fyrtio dagar som han tillbringade på bergskullarna nära denna plats.	141:1.3 (1588.1) Jesus did no public preaching. Andrew divided the multitude and assigned the preachers for the forenoon and afternoon assemblies; after the evening meal Jesus talked with the twelve. He taught them nothing new but reviewed his former teaching and answered their many questions. On one of these evenings he told the twelve something about the forty days which he spent in the hills near this place.
141:1.4 (1588.2) Många av dem som kom från Pereen och Judéen hade blivit döpta av Johannes, och de var intresserade av att få reda på mer om Jesu förkunnelse. Apostlarna hade mycken framgång i sin undervisning av Johannes lärjungar emedan de inte på något sätt förringade Johannes predikande och eftersom de vid denna tid inte ens döpte sina nya lärjungar. Men det var alltid en stötesten för anhängarna till Johannes att Jesus, om han var allt det som Johannes hade förkunnat, inte gjorde något för att få ut honom från fängelset. Johannes lärjungar kunde aldrig förstå varför Jesus inte förhindrade deras älskade ledares grymma död.	141:1.4 (1588.2) Many of those who came from Perea and Judea had been baptized by John and were interested in finding out more about Jesus’ teachings. The apostles made much progress in teaching the disciples of John inasmuch as they did not in any way detract from John’s preaching, and since they did not at this time even baptize their new disciples. But it was always a stumbling stone to John’s followers that Jesus, if he were all that John had announced, did nothing to get him out of prison. John’s disciples never could understand why Jesus did not prevent the cruel death of their beloved leader.
141:1.5 (1588.3) Kväll efter kväll instruerade Andreas sina medapostlar i den delikata och svåra uppgiften att smidigt komma överens med anhängarna till Johannes Döparen. Under detta första år av Jesu offentliga verksamhet hade mer än tre fjärdedelar av hans anhängare tidigare följt Johannes och tagit emot hans dop. Hela detta år 27 e.Kr. tillbringades med att lugnt ta över Johannes arbete i Pereen och Judéen.	141:1.5 (1588.3) From night to night Andrew carefully instructed his fellow apostles in the delicate and difficult task of getting along smoothly with the followers of John the Baptist. During this first year of Jesus’ public ministry more than three fourths of his followers had previously followed John and had received his baptism. This entire year of a.d. 27 was spent in quietly taking over John’s work in Perea and Judea.
2. Guds lag och Faderns vilja ^top	2. God’s Law and the Father’s Will ^top
141:2.1 (1588.4) Kvällen innan de lämnade Pereen gav Jesus apostlarna en del ytterligare undervisning beträffande det nya riket. Mästaren sade: ”Ni har blivit lärda att vänta på ankomsten av Guds rike, och nu kommer jag för att meddela att detta länge efterlängtade rike är nära till hands, rentav att det redan är här och mitt ibland oss. I varje rike måste det finnas en konung som sitter på sin tron och kungör rikets lagar. Och i enlighet därmed har ni utvecklat en föreställning om himmelriket som det judiska folkets förhärligade styre över alla jordens folk, med Messias sittande på Davids tron och från denna plats med mirakulös makt stiftande lagar för hela världen. Men mina barn, ni ser inte med trons ögon och hör inte med andens förståelse. Jag förkunnar att himmelriket är insikten om och erkännandet av Guds styre i människornas hjärtan. Det är sant att det finns en Konung i detta rike, och denna Konung är min Fader och er Fader. Vi är förvisso hans trogna undersåtar, men detta faktum överskrids vida av den transformerande sanningen att vi är hans söner. I mitt liv skall denna sanning uppenbaras för alla. Vår Fader sitter också på en tron, men inte på en tron som händer har gjort. Den Infinites tron är Faderns eviga boning i himlarnas himmel. Han fyller allting och kungör sina lagar till universum efter universum. Och Fadern härskar också i hjärtat hos sina barn på jorden genom den ande som han har sänt att leva i de dödliga människornas själar.	141:2.1 (1588.4) The night before they left Pella, Jesus gave the apostles some further instruction with regard to the new kingdom. Said the Master: “You have been taught to look for the coming of the kingdom of God, and now I come announcing that this long-looked-for kingdom is near at hand, even that it is already here and in our midst. In every kingdom there must be a king seated upon his throne and decreeing the laws of the realm. And so have you developed a concept of the kingdom of heaven as a glorified rule of the Jewish people over all the peoples of the earth with Messiah sitting on David’s throne and from this place of miraculous power promulgating the laws of all the world. But, my children, you see not with the eye of faith, and you hear not with the understanding of the spirit. I declare that the kingdom of heaven is the realization and acknowledgment of God’s rule within the hearts of men. True, there is a King in this kingdom, and that King is my Father and your Father. We are indeed his loyal subjects, but far transcending that fact is the transforming truth that we are his sons. In my life this truth is to become manifest to all. Our Father also sits upon a throne, but not one made with hands. The throne of the Infinite is the eternal dwelling place of the Father in the heaven of heavens; he fills all things and proclaims his laws to universes upon universes. And the Father also rules within the hearts of his children on earth by the spirit which he has sent to live within the souls of mortal men.
141:2.2 (1588.5) ”När ni är undersåtar i detta rike får ni förvisso lov att lyssna till denna Universumhärskares lag. Men när ni tack vare rikets evangelium, som jag har kommit för att förkunna, i tro inser att ni är söner, betraktar ni er inte längre som en allsmäktig konungs lagbundna varelser utan som en kärleksfull och gudomlig Faders privilegierade söner. Sannerligen, sannerligen säger jag er att när Faderns vilja är er lag, är ni knappast inne i riket. Men när Faderns vilja verkligen blir er vilja, då är ni i sanning inne i riket, ty riket har därmed blivit en etablerad erfarenhet hos er. När Guds vilja är er lag är ni ädla slavundersåtar; men när ni tror detta nya evangelium om gudomligt sonskap blir min Faders vilja er vilja, och ni upphöjs till den höga ställningen som Guds fria barn, rikets befriade söner.”	141:2.2 (1588.5) “When you are the subjects of this kingdom, you indeed are made to hear the law of the Universe Ruler; but when, because of the gospel of the kingdom which I have come to declare, you faith-discover yourselves as sons, you henceforth look not upon yourselves as law-subject creatures of an all-powerful king but as privileged sons of a loving and divine Father. Verily, verily, I say to you, when the Father’s will is your law, you are hardly in the kingdom. But when the Father’s will becomes truly your will, then are you in very truth in the kingdom because the kingdom has thereby become an established experience in you. When God’s will is your law, you are noble slave subjects; but when you believe in this new gospel of divine sonship, my Father’s will becomes your will, and you are elevated to the high position of the free children of God, liberated sons of the kingdom.”
141:2.3 (1589.1) Några av apostlarna fattade något av denna förkunnelse, men ingen av dem förstod den fulla betydelsen av denna oerhörda kungörelse, om inte möjligen Jakob Sebedaios. Men dessa ord sjönk in i deras hjärtan och steg därifrån upp till fröjd för deras verksamhet under senare år av tjänande.	141:2.3 (1589.1) Some of the apostles grasped something of this teaching, but none of them comprehended the full significance of this tremendous announcement, unless it was James Zebedee. But these words sank into their hearts and came forth to gladden their ministry during later years of service.
3. Vistelsen i Amathus ^top	3. The Sojourn at Amathus ^top
141:3.1 (1589.2) Mästaren och hans apostlar stannade nära Amathus i nära tre veckor. Apostlarna fortsatte att predika två gånger om dagen för folkmassorna, och Jesus predikade varje sabbatseftermiddag. Det blev omöjligt att fortsätta med att ha ledigt på onsdagen, varför Andreas arrangerade så att två av apostlarna i tur och ordning hade ledigt en av veckans sex dagar, medan alla var i tjänst under sabbatsgudstjänsterna.	141:3.1 (1589.2) The Master and his apostles remained near Amathus for almost three weeks. The apostles continued to preach twice daily to the multitude, and Jesus preached each Sabbath afternoon. It became impossible to continue the Wednesday playtime; so Andrew arranged that two apostles should rest each day of the six days in the week, while all were on duty during the Sabbath services.
141:3.2 (1589.3) Petrus, Jakob och Johannes höll de flesta av de offentliga predikningarna. Filippos, Natanael, Tomas och Simon gjorde mycket av det personliga arbetet och höll lektioner för speciella grupper av sökare. Tvillingarna fortsatte med att svara för den allmänna ordningen, medan Andreas, Matteus och Judas kom att utvecklas till en tremannakommitté för den allmänna förvaltningen, fastän var och en av dem också i betydande grad utförde religiöst arbete.	141:3.2 (1589.3) Peter, James, and John did most of the public preaching. Philip, Nathaniel, Thomas, and Simon did much of the personal work and conducted classes for special groups of inquirers; the twins continued their general police supervision, while Andrew, Matthew, and Judas developed into a general managerial committee of three, although each of these three also did considerable religious work.
141:3.3 (1589.4) Andreas var mycket upptagen av att jämka de ständigt återkommande missförstånden och meningsskiljaktigheterna mellan Johannes lärjungar och Jesu nyare lärjungar. Allvarliga situationer uppstod nästan varje dag, men Andreas lyckades med hjälp av sina apostlamedarbetare förmå de tvistande parterna att, åtminstone tillfälligt, komma till någon sorts överenskommelse. Jesus vägrade delta i någon av dessa sammankomster. Inte heller ville han ge något råd om hur dessa svårigheter lämpligen kunde övervinnas. Inte en enda gång kom han med förslag till hur apostlarna borde lösa dessa förvirrande problem. När Andreas kom till Jesus med dessa frågor svarade han alltid: ”Det är inte klokt för värden att ta del i sina gästers familjebekymmer. En vis förälder tar aldrig sida i sina egna barns obetydliga gräl.”	141:3.3 (1589.4) Andrew was much occupied with the task of adjusting the constantly recurring misunderstandings and disagreements between the disciples of John and the newer disciples of Jesus. Serious situations would arise every few days, but Andrew, with the assistance of his apostolic associates, managed to induce the contending parties to come to some sort of agreement, at least temporarily. Jesus refused to participate in any of these conferences; neither would he give any advice about the proper adjustment of these difficulties. He never once offered a suggestion as to how the apostles should solve these perplexing problems. When Andrew came to Jesus with these questions, he would always say: “It is not wise for the host to participate in the family troubles of his guests; a wise parent never takes sides in the petty quarrels of his own children.”
141:3.4 (1589.5) Mästaren lade i dagen stor visdom och manifesterade en fullkomlig opartiskhet i alla sina mellanhavanden med sina apostlar och alla sina lärjungar. Jesus var sannerligen en mästare i att handskas med människor. Han utövade ett stort inflytande på sina medmänniskor på grund av den kombinerade charmen och kraften i sin personlighet. Hans kärva, nomadiska och hemlösa liv hade en subtilt vördnadsbjudande inverkan. Det fanns en intellektuell lockelse och en andlig dragningskraft i hans auktoritativa sätt att undervisa, i hans klara logik, styrkan i hans resonemang, hans skarpsinniga förståelse, vakna sinne, ojämförliga hållning och storslagna tolerans. Han var enkel, manlig, ärlig och orädd. Samtidigt med alla dessa fysiska och intellektuella inflytelser som manifesterade sig i Mästarens hållning fanns också i hans varelse alla dessa andliga behag som har blivit förbundna med hans personlighet: tålamod, ömhet, saktmod, vänlighet och ödmjukhet.	141:3.4 (1589.5) The Master displayed great wisdom and manifested perfect fairness in all of his dealings with his apostles and with all of his disciples. Jesus was truly a master of men; he exercised great influence over his fellow men because of the combined charm and force of his personality. There was a subtle commanding influence in his rugged, nomadic, and homeless life. There was intellectual attractiveness and spiritual drawing power in his authoritative manner of teaching, in his lucid logic, his strength of reasoning, his sagacious insight, his alertness of mind, his matchless poise, and his sublime tolerance. He was simple, manly, honest, and fearless. With all of this physical and intellectual influence manifest in the Master’s presence, there were also all those spiritual charms of being which have become associated with his personality—patience, tenderness, meekness, gentleness, and humility.
141:3.5 (1589.6) Jesus från Nasaret var verkligen en stark och kraftfull personlighet. Han var en intellektuell styrka och ett andligt fäste. Hans personlighet tilltalade inte endast de andligt sinnade kvinnorna bland hans efterföljare, utan även den bildade och intellektuelle Nikodemos och den härdade romerska soldaten, kaptenen som var stationerad på vakt vid korset, och som, när han hade sett hur Mästaren dog, sade: ”Sannerligen, detta var en Guds Son.” Och härdade, kärva galileiska fiskare kallade honom Mästare.	141:3.5 (1589.6) Jesus of Nazareth was indeed a strong and forceful personality; he was an intellectual power and a spiritual stronghold. His personality not only appealed to the spiritually minded women among his followers, but also to the educated and intellectual Nicodemus and to the hardy Roman soldier, the captain stationed on guard at the cross, who, when he had finished watching the Master die, said, “Truly, this was a Son of God.” And red-blooded, rugged Galilean fishermen called him Master.
141:3.6 (1590.1) Bilderna av Jesus har varit högst beklagliga. Dessa målningar som föreställer Kristus har utövat ett fördärvligt inflytande på ungdomen; försäljarna i templet skulle knappast ha flytt för Jesus om han hade varit sådan som era konstnärer vanligen har avbildat honom. Hans var en vördnadsbjudande mandom, han var god men naturlig. Jesus gav sig inte ut för att vara en mild, rar, mjuk och vänlig mystiker. Hans förkunnelse var spännande dynamisk. Han inte endast menade väl, utan han gick omkring och faktiskt gjorde gott.	141:3.6 (1590.1) The pictures of Jesus have been most unfortunate. These paintings of the Christ have exerted a deleterious influence on youth; the temple merchants would hardly have fled before Jesus if he had been such a man as your artists usually have depicted. His was a dignified manhood; he was good, but natural. Jesus did not pose as a mild, sweet, gentle, and kindly mystic. His teaching was thrillingly dynamic. He not only meant well, but he went about actually doing good.
141:3.7 (1590.2) Mästaren sade aldrig: ”Kom till mig alla ni som är oföretagsamma, och alla ni som är drömmare.” Men han sade många gånger: ”Kom till mig alla ni som arbetar, och jag skall ge er vila — andlig styrka.” Mästarens ok är förvisso lätt, men även så, tvingar han det aldrig på någon. Varje individ måste av egen fri vilja ta på sig detta ok.	141:3.7 (1590.2) The Master never said, “Come to me all you who are indolent and all who are dreamers.” But he did many times say, “Come to me all you who labor, and I will give you rest—spiritual strength.” The Master’s yoke is, indeed, easy, but even so, he never imposes it; every individual must take this yoke of his own free will.
141:3.8 (1590.3) Jesus visade på seger genom uppoffring, offrandet av stolthet och själviskhet. Genom att visa barmhärtighet ville han åskådliggöra andlig frigörelse från all anledning till illvilja, missnöje, vrede och självisk makt- och hämndlystnad. När han sade: ”Värj er ej mot det onda”, förklarade han senare att han inte menade att ha överseende med synden eller föreslå umgänge med fördärvet. Han avsåg desto mer att lära ut förlåtelse, att ”inte värja sig mot ondsint behandling av ens personlighet, ondsint sårande av ens känslor av personlig värdighet.”	141:3.8 (1590.3) Jesus portrayed conquest by sacrifice, the sacrifice of pride and selfishness. By showing mercy, he meant to portray spiritual deliverance from all grudges, grievances, anger, and the lust for selfish power and revenge. And when he said, “Resist not evil,” he later explained that he did not mean to condone sin or to counsel fraternity with iniquity. He intended the more to teach forgiveness, to “resist not evil treatment of one’s personality, evil injury to one’s feelings of personal dignity.”
4. Undervisning om Fadern ^top	4. Teaching About the Father ^top
141:4.1 (1590.4) Medan de vistades i Amathus tillbringade Jesus mycket tid med apostlarna för att instruera dem om den nya uppfattningen om Gud. Om och om igen betonade han för dem att Gud är en Fader, inte en stor och väldig bokförare som främst ägnar sig åt att införa skadegörande noteringar om sina felande barn på jorden, anteckningar om synd och ondska att användas mot dem när han senare som hela skapelsens rättvise Domare sitter till doms över dem. Judarna hade redan länge föreställt sig Gud som en konung över alla, rentav som en Fader för nationen, men aldrig tidigare hade ett stort antal människor uppfattat Gud som en kärleksfull Fader till individen.	141:4.1 (1590.4) While sojourning at Amathus, Jesus spent much time with the apostles instructing them in the new concept of God; again and again did he impress upon them that God is a Father, not a great and supreme bookkeeper who is chiefly engaged in making damaging entries against his erring children on earth, recordings of sin and evil to be used against them when he subsequently sits in judgment upon them as the just Judge of all creation. The Jews had long conceived of God as a king over all, even as a Father of the nation, but never before had large numbers of mortal men held the idea of God as a loving Father of the individual.
141:4.2 (1590.5) Som svar på Tomas fråga ”Vem är denne rikets Gud?” svarade Jesus: ”Gud är din Fader, och religion — mitt evangelium — är varken mer eller mindre än den trosbaserade insikten om sanningen att du är hans son. Och jag är här bland er i köttslig gestalt för att i mitt liv och min förkunnelse klargöra båda dessa uppfattningar.”	141:4.2 (1590.5) In answer to Thomas’s question, “Who is this God of the kingdom?” Jesus replied: “God is your Father, and religion—my gospel—is nothing more nor less than the believing recognition of the truth that you are his son. And I am here among you in the flesh to make clear both of these ideas in my life and teachings.”
141:4.3 (1590.6) Jesus försökte också befria sina apostlars sinnen från tanken att djuroffer var en religiös plikt. Men dessa män, fostrade i det dagliga offrets religion, var långsamma med att fatta vad han menade. Trots det förtröttades Mästaren inte i sin undervisning. När han inte lyckades nå alla apostlars sinnen med hjälp av en viss illustration, omformulerade han sitt budskap och använde en annan typ av liknelse för att belysa saken.	141:4.3 (1590.6) Jesus also sought to free the minds of his apostles from the idea of offering animal sacrifices as a religious duty. But these men, trained in the religion of the daily sacrifice, were slow to comprehend what he meant. Nevertheless, the Master did not grow weary in his teaching. When he failed to reach the minds of all of the apostles by means of one illustration, he would restate his message and employ another type of parable for purposes of illumination.
141:4.4 (1590.7) Vid denna samma tid började Jesus mer ingående undervisa de tolv om deras uppgift ”att trösta de lidande och vårda de sjuka.” Mästaren lärde dem mycket om hela människan — föreningen av kropp, sinne och ande, som tillsammans utgör den individuella mannen eller kvinnan. Jesus beskrev för sina medarbetare de tre former av lidande som de skulle komma att möta och fortsatte med att förklara hur de skulle sköta om alla som lider av de bedrövelser som sjukdom för med sig för människan. Han lärde dem att känna igen:	141:4.4 (1590.7) At this same time Jesus began to teach the twelve more fully concerning their mission “to comfort the afflicted and minister to the sick.” The Master taught them much about the whole man—the union of body, mind, and spirit to form the individual man or woman. Jesus told his associates about the three forms of affliction they would meet and went on to explain how they should minister to all who suffer the sorrows of human sickness. He taught them to recognize:
141:4.5 (1591.1) 1. Kroppsliga sjukdomar — de lidanden som allmänt anses vara fysiska sjukdomar.	141:4.5 (1591.1) 1. Diseases of the flesh—those afflictions commonly regarded as physical sickness.
141:4.6 (1591.2) 2. Plågade sinnen — de icke-fysiska lidanden som senare började betraktas som emotionella och mentala svårigheter och störningar.	141:4.6 (1591.2) 2. Troubled minds—those nonphysical afflictions which were subsequently looked upon as emotional and mental difficulties and disturbances.
141:4.7 (1591.3) 3. Besatthet av onda andar.	141:4.7 (1591.3) 3. The possession of evil spirits.
141:4.8 (1591.4) Vid flera tillfällen förklarade Jesus för sina apostlar hur dessa onda andar, som ofta på den tiden också kallades orena andar, var till sin natur och även något om deras uppkomst. Mästaren visste mycket väl skillnaden mellan att vara besatt av onda andar och att vara sinnessjuk, men hans apostlar visste det inte. Inte heller var det möjligt för Jesus, med tanke på deras begränsade kunskap om Urantias tidiga historia, att företa sig att göra denna sak helt förståelig. Men med hänsyftning på dessa onda andar sade han mången gång till dem: ”De skall inte längre ofreda människorna när jag har stigit upp till min Fader i himlen, och efter att jag har utgjutit min ande över allt kött, vid den tid då riket skall komma med stor kraft och andlig härlighet.”	141:4.8 (1591.4) Jesus explained to his apostles on several occasions the nature, and something concerning the origin, of these evil spirits, in that day often also called unclean spirits. The Master well knew the difference between the possession of evil spirits and insanity, but the apostles did not. Neither was it possible, in view of their limited knowledge of the early history of Urantia, for Jesus to undertake to make this matter fully understandable. But he many times said to them, alluding to these evil spirits: “They shall no more molest men when I shall have ascended to my Father in heaven, and after I shall have poured out my spirit upon all flesh in those times when the kingdom will come in great power and spiritual glory.”
141:4.9 (1591.5) Vecka efter vecka och månad efter månad under hela detta år fäste apostlarna allt mer uppmärksamhet på den helande vården av de sjuka.	141:4.9 (1591.5) From week to week and from month to month, throughout this entire year, the apostles paid more and more attention to the healing ministry of the sick.
5. Andlig enighet ^top	5. Spiritual Unity ^top
141:5.1 (1591.6) En av de mest betydelsefulla kvällssammankomsterna i Amathus var det möte som gällde diskussionen om andlig enighet. Jakob Sebedaios hade frågat: ”Mästare, hur skall vi lära oss att se på samma sätt och därigenom kunna åtnjuta en större harmoni bland oss?” När Jesus hörde denna fråga blev han rörd inom sin ande, till den grad att han svarade: ”Jakob, Jakob, när har jag lärt er att ni alla borde se på samma sätt? Jag har kommit till världen i avsikt att förkunna andlig frihet för att göra det möjligt för de dödliga att leva ett ursprungligt och fritt individuellt liv inför Gud. Jag önskar inte att social harmoni och brödrafrid skall köpas genom att man offrar den fria personligheten och den andliga originaliteten. Det jag kräver av er, mina apostlar, är andens enighet — och den kan ni uppleva i glädjen över er förenade hängivenhet för att helhjärtat göra min himmelske Faders vilja. Ni behöver inte se på samma sätt, känna på samma sätt eller ens tänka på samma sätt för att andligen vara ensartade. Andlig enighet uppkommer av medvetandet om att i det inre hos var och en av er finns den andegåva som kommer från den himmelske Fadern och som allt mer dominerar er. Er apostoliska harmoni måste växa fram av det faktum att andens hopp hos var och en av er är identiskt till sitt ursprung, sin natur och sin bestämmelse.	141:5.1 (1591.6) One of the most eventful of all the evening conferences at Amathus was the session having to do with the discussion of spiritual unity. James Zebedee had asked, “Master, how shall we learn to see alike and thereby enjoy more harmony among ourselves?” When Jesus heard this question, he was stirred within his spirit, so much so that he replied: “James, James, when did I teach you that you should all see alike? I have come into the world to proclaim spiritual liberty to the end that mortals may be empowered to live individual lives of originality and freedom before God. I do not desire that social harmony and fraternal peace shall be purchased by the sacrifice of free personality and spiritual originality. What I require of you, my apostles, is spirit unity—and that you can experience in the joy of your united dedication to the wholehearted doing of the will of my Father in heaven. You do not have to see alike or feel alike or even think alike in order spiritually to be alike. Spiritual unity is derived from the consciousness that each of you is indwelt, and increasingly dominated, by the spirit gift of the heavenly Father. Your apostolic harmony must grow out of the fact that the spirit hope of each of you is identical in origin, nature, and destiny.
141:5.2 (1591.7) ”På detta sätt kan ni uppleva hur en fulländad enighet i fråga om andesyfte och andeförståelse växer fram av ert ömsesidiga medvetande om att Paradisandarna som bor i var och en av er är ensartade; och ni kan alla glädja er åt denna djupgående andliga enighet trots den största olikhet mellan era individuella attityder i fråga om intellektuellt tänkande, temperamentskänsla och socialt beteende. Era personligheter kan vara sinsemellan vederkvickande olikartade och avsevärt olika samtidigt som era andliga naturer och andefrukter i form av gudsdyrkan och broderskärlek kan vara så enade och enhetliga att alla som betraktar ert liv med säkerhet kommer att lägga märke till denna andelikhet och själsenighet; de kommer att inse att ni har varit tillsammans med mig och därvid lärt er — och lärt er väl — att göra den himmelske Faderns vilja. Ni kan nå enigheten i tjänandet av Gud även om ni utför denna tjänst i överensstämmelse med det sätt som bestäms av er egen ursprungliga utrustning i form av sinne, kropp och själ.	141:5.2 (1591.7) “In this way you may experience a perfected unity of spirit purpose and spirit understanding growing out of the mutual consciousness of the identity of each of your indwelling Paradise spirits; and you may enjoy all of this profound spiritual unity in the very face of the utmost diversity of your individual attitudes of intellectual thinking, temperamental feeling, and social conduct. Your personalities may be refreshingly diverse and markedly different, while your spiritual natures and spirit fruits of divine worship and brotherly love may be so unified that all who behold your lives will of a surety take cognizance of this spirit identity and soul unity; they will recognize that you have been with me and have thereby learned, and acceptably, how to do the will of the Father in heaven. You can achieve the unity of the service of God even while you render such service in accordance with the technique of your own original endowments of mind, body, and soul.
141:5.3 (1592.1) ”Er andeenighet innebär två saker, som man upptäcker att alltid är i samklang i enskilde troendes liv: För det första har ni ett gemensamt motiv för tjänandet i livet: ni önskar alla att framför allt göra den himmelske Faderns vilja. För det andra har ni alla ett gemensamt mål i tillvaron: ni har alla för avsikt att finna Fadern i himlen för att därmed bevisa för universum att ni har blivit sådana som han.”	141:5.3 (1592.1) “Your spirit unity implies two things, which always will be found to harmonize in the lives of individual believers: First, you are possessed with a common motive for life service; you all desire above everything to do the will of the Father in heaven. Second, you all have a common goal of existence; you all purpose to find the Father in heaven, thereby proving to the universe that you have become like him.”
141:5.4 (1592.2) Många gånger under utbildningen av de tolv återkom Jesus till detta tema. Upprepade gånger sade han till dem att han inte ville att de som trodde på honom skulle bli dogmatiserade och standardiserade enligt ens goda människors religiösa tolkningar. Gång på gång varnade han sina apostlar för att formulera trossatser och etablera traditioner som ett sätt att leda och utöva kontroll över dem som trodde på rikets evangelium.	141:5.4 (1592.2) Many times during the training of the twelve Jesus reverted to this theme. Repeatedly he told them it was not his desire that those who believed in him should become dogmatized and standardized in accordance with the religious interpretations of even good men. Again and again he warned his apostles against the formulation of creeds and the establishment of traditions as a means of guiding and controlling believers in the gospel of the kingdom.
6. Sista veckan i Amathus ^top	6. Last Week at Amathus ^top
141:6.1 (1592.3) Mot slutet av den sista veckan i Amathus förde Simon Seloten en viss Teherma, en perser som drev affärer i Damaskus, till Jesus. Teherma hade fått höra om Jesus och hade kommit till Kafarnaum för att träffa honom, och då han där hade fått veta att Jesus tillsammans med sina apostlar hade gett sig av ned längs Jordanfloden på väg till Jerusalem, gav han sig på väg för att finna dem. Andreas hade fört Teherma till Simon för att få undervisning. Simon såg persern som en ”elddyrkare” fastän Teherma ingående förklarade att elden endast var den synliga symbolen för den Rena och Heliga Enda. Sedan persern hade talat med Jesus gav han uttryck för sin avsikt att stanna i flera dagar för att ta del av undervisningen och lyssna till förkunnelsen.	141:6.1 (1592.3) Near the end of the last week at Amathus, Simon Zelotes brought to Jesus one Teherma, a Persian doing business at Damascus. Teherma had heard of Jesus and had come to Capernaum to see him, and there learning that Jesus had gone with his apostles down the Jordan on the way to Jerusalem, he set out to find him. Andrew had presented Teherma to Simon for instruction. Simon looked upon the Persian as a “fire worshiper,” although Teherma took great pains to explain that fire was only the visible symbol of the Pure and Holy One. After talking with Jesus, the Persian signified his intention of remaining for several days to hear the teaching and listen to the preaching.
141:6.2 (1592.4) När Simon Seloten och Jesus var ensamma frågade Simon Mästaren: ”Hur kommer det sig att jag inte kunde övertyga honom? Varför stod han så emot mig och var så redo att lyssna till dig?” Jesus svarade: ”Simon, Simon, hur många gånger har jag inte instruerat dig att avstå från alla försök att ta något ut ur hjärtat hos dem som söker frälsning? Hur ofta har jag inte sagt dig att arbeta endast för att sätta något in i dessa hungriga själar? Led människorna in i riket, och rikets stora och levande sanningar driver snart ut alla allvarliga feluppfattningar. När du för den dödlige har framfört den goda nyheten att Gud är hans Fader kan du desto lättare övertyga honom om att han i verkligheten är en son till Gud. Och när du har gjort det har du fört frälsningens ljus till den som sitter i mörkret. Simon, när Människosonen först kom till dig, kom han då fördömande Mose och profeterna och förkunnande en ny och bättre väg i livet? Nej. Jag kom inte för att ta bort det som ni hade från era förfäder utan för att visa er den fulländade visionen av det som era fäder endast delvis såg. Gå därför, Simon, för att undervisa om riket och förkunna det, och när du har fått en människa tryggt och säkert in i riket, då är tiden inne, när hon kommer till dig med sina frågor, att undervisa om själens progressiva framåtskridande i det gudomliga riket.”	141:6.2 (1592.4) When Simon Zelotes and Jesus were alone, Simon asked the Master: “Why is it that I could not persuade him? Why did he so resist me and so readily lend an ear to you?” Jesus answered: “Simon, Simon, how many times have I instructed you to refrain from all efforts to take something out of the hearts of those who seek salvation? How often have I told you to labor only to put something into these hungry souls? Lead men into the kingdom, and the great and living truths of the kingdom will presently drive out all serious error. When you have presented to mortal man the good news that God is his Father, you can the easier persuade him that he is in reality a son of God. And having done that, you have brought the light of salvation to the one who sits in darkness. Simon, when the Son of Man came first to you, did he come denouncing Moses and the prophets and proclaiming a new and better way of life? No. I came not to take away that which you had from your forefathers but to show you the perfected vision of that which your fathers saw only in part. Go then, Simon, teaching and preaching the kingdom, and when you have a man safely and securely within the kingdom, then is the time, when such a one shall come to you with inquiries, to impart instruction having to do with the progressive advancement of the soul within the divine kingdom.”
141:6.3 (1592.5) Simon var förvånad över dessa ord, men han gjorde så som Jesus hade instruerat honom, och persern Teherma räknades till dem som trädde in i riket.	141:6.3 (1592.5) Simon was astonished at these words, but he did as Jesus had instructed him, and Teherma, the Persian, was numbered among those who entered the kingdom.
141:6.4 (1592.6) Den kvällen talade Jesus till apostlarna om det nya livet i riket. Han sade bland annat: ”När ni träder in i riket föds ni på nytt. Ni kan inte lära ut andens djupsinnigheter till dem som endast har fötts av kött. Se först till att människorna föds av anden innan ni försöker undervisa dem om andens avancerade vägar. Försök inte visa människorna templets härligheter förrän ni först har fört in dem i templet. Presentera människorna för Gud och som Guds söner innan ni diskuterar lärorna om Guds faderskap och människornas sonskap. Strid inte med människorna — var alltid tålmodiga. Det är inte ert rike; ni är endast sändebud. Gå endast ut och förkunna: Detta är himmelriket — Gud är er Fader och ni är hans söner, och denna goda nyhet, om ni helhjärtat tror den, är er eviga frälsning.”	141:6.4 (1592.6) That night Jesus discoursed to the apostles on the new life in the kingdom. He said in part: “When you enter the kingdom, you are reborn. You cannot teach the deep things of the spirit to those who have been born only of the flesh; first see that men are born of the spirit before you seek to instruct them in the advanced ways of the spirit. Do not undertake to show men the beauties of the temple until you have first taken them into the temple. Introduce men to God and as the sons of God before you discourse on the doctrines of the fatherhood of God and the sonship of men. Do not strive with men—always be patient. It is not your kingdom; you are only ambassadors. Simply go forth proclaiming: This is the kingdom of heaven—God is your Father and you are his sons, and this good news, if you wholeheartedly believe it, is your eternal salvation.”
141:6.5 (1593.1) Apostlarna gjorde stora framsteg under vistelsen i Amathus. Men de var mycket besvikna över att Jesus inte gav dem några råd om hur de skulle handskas med Johannes lärjungar. T.o.m. i den viktiga dopfrågan var allt vad Jesus sade: ”Johannes döpte förvisso med vatten, men när ni träder in i himmelriket skall ni bli döpta med Anden.”	141:6.5 (1593.1) The apostles made great progress during the sojourn at Amathus. But they were very much disappointed that Jesus would give them no suggestions about dealing with John’s disciples. Even in the important matter of baptism, all that Jesus said was: “John did indeed baptize with water, but when you enter the kingdom of heaven, you shall be baptized with the Spirit.”
7. I Betania bortom Jordan ^top	7. At Bethany Beyond Jordan ^top
141:7.1 (1593.2) Den 26 februari färdades Jesus, hans apostlar och en stor grupp efterföljare ned längs Jordanfloden till vadstället nära Betania i Pereen, den plats där Johannes först hade förkunnat det kommande riket. Jesus stannade här tillsammans med sina apostlar och undervisade och predikade i fyra veckor innan de gick vidare upp till Jerusalem.	141:7.1 (1593.2) On February 26, Jesus, his apostles, and a large group of followers journeyed down the Jordan to the ford near Bethany in Perea, the place where John first made proclamation of the coming kingdom. Jesus with his apostles remained here, teaching and preaching, for four weeks before they went on up to Jerusalem.
141:7.2 (1593.3) Under den andra veckan då de vistades i Betania vid Jordan tog Jesus Petrus, Jakob och Johannes med sig för en tre dagars vila upp i bergen på andra sidan floden och söder om Jeriko. Mästaren lärde dessa tre många nya och avancerade sanningar om himmelriket. För syftet med denna redogörelse omorganiserar och klassificerar vi denna undervisning enligt följande:	141:7.2 (1593.3) The second week of the sojourn at Bethany beyond Jordan, Jesus took Peter, James, and John into the hills across the river and south of Jericho for a three days’ rest. The Master taught these three many new and advanced truths about the kingdom of heaven. For the purpose of this record we will reorganize and classify these teachings as follows:
141:7.3 (1593.4) Jesus försökte göra klart för dem att han ville att hans lärjungar, som hade fått smaka på rikets goda anderealiteter, så skulle leva i världen att människorna när de såg hur de levde skulle bli medvetna om riket och sålunda ledas till att hos de troende förfråga sig om riket. Alla sådana uppriktiga sanningssökare är alltid glada att få höra det glada budskapet om trons gåva, som säkrar tillträdet till riket med dess eviga och gudomliga anderealiteter.	141:7.3 (1593.4) Jesus endeavored to make clear that he desired his disciples, having tasted of the good spirit realities of the kingdom, so to live in the world that men, by seeing their lives, would become kingdom conscious and hence be led to inquire of believers concerning the ways of the kingdom. All such sincere seekers for the truth are always glad to hear the glad tidings of the faith gift which insures admission to the kingdom with its eternal and divine spirit realities.
141:7.4 (1593.5) Mästaren försökte inpränta hos alla som undervisade i rikets evangelium att deras enda uppgift var att för den enskilda människan uppenbara Gud som hennes Fader — att leda denna individ till att bli medveten om sitt sonskap, och att sedan presentera denna samma människa för Gud som hans trosson. Båda dessa väsentliga uppenbarelser förverkligas i Jesus. Han blev sannerligen ”vägen, sanningen och livet”. Jesu religion byggde helt på att han levde sitt utgivningsliv på jorden. När Jesus begav sig bort från denna värld lämnade han inte efter sig några böcker, lagar eller andra former av mänsklig organisation som skulle påverka individens religiösa liv.	141:7.4 (1593.5) The Master sought to impress upon all teachers of the gospel of the kingdom that their only business was to reveal God to the individual man as his Father—to lead this individual man to become son-conscious; then to present this same man to God as his faith son. Both of these essential revelations are accomplished in Jesus. He became, indeed, “the way, the truth, and the life.” The religion of Jesus was wholly based on the living of his bestowal life on earth. When Jesus departed from this world, he left behind no books, laws, or other forms of human organization affecting the religious life of the individual.
141:7.5 (1593.6) Jesus gjorde det klart att han hade kommit för att etablera personliga och eviga relationer med människorna, och att dessa relationer alltid borde gå före alla andra människorelationer. Han betonade att denna intima andliga gemenskap var avsedd för alla människor i alla tider och från alla sociala förhållanden bland alla folk. Den enda belöning som han utlovade sina barn var: i denna värld — andlig glädje och gudomlig gemenskap, i nästa värld — evigt liv som innebär att man allt mer uppnår Paradisfaderns gudomliga anderealiteter.	141:7.5 (1593.6) Jesus made it plain that he had come to establish personal and eternal relations with men which should forever take precedence over all other human relationships. And he emphasized that this intimate spiritual fellowship was to be extended to all men of all ages and of all social conditions among all peoples. The only reward which he held out for his children was: in this world—spiritual joy and divine communion; in the next world—eternal life in the progress of the divine spirit realities of the Paradise Father.
141:7.6 (1593.7) Jesus lade stor vikt vid vad han kallade de två sanningar som är av avgörande betydelse i undervisningen om riket, nämligen: uppnåendet av frälsning genom tro, och genom tro allena, i förening med den revolutionerande förkunnelsen om uppnåendet av mänsklig frigörelse genom ett uppriktigt erkännande av sanningen, ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria”. Jesus var sanningen uppenbarad i köttslig gestalt, och han lovade sända sin Ande, Sanningens Ande, för att bo i hjärtana hos alla sina barn sedan han hade återvänt till Fadern i himlen.	141:7.6 (1593.7) Jesus laid great emphasis upon what he called the two truths of first import in the teachings of the kingdom, and they are: the attainment of salvation by faith, and faith alone, associated with the revolutionary teaching of the attainment of human liberty through the sincere recognition of truth, “You shall know the truth, and the truth shall make you free.” Jesus was the truth made manifest in the flesh, and he promised to send his Spirit of Truth into the hearts of all his children after his return to the Father in heaven.
141:7.7 (1594.1) Mästaren undervisade dessa apostlar i sanningens väsentligheter vilka var avsedda för en hel tidsålder på jorden. De lyssnade ofta till hans förkunnelse när det som han sade faktiskt var avsett för inspiration och uppbyggelse av andra världar. Han exemplifierade en ny och originell livsplan. Sett från människans synpunkt var han förvisso en jude, men han levde sitt liv som en dödlig i denna värld till förmån för hela världen.	141:7.7 (1594.1) The Master was teaching these apostles the essentials of truth for an entire age on earth. They often listened to his teachings when in reality what he said was intended for the inspiration and edification of other worlds. He exemplified a new and original plan of life. From the human standpoint he was indeed a Jew, but he lived his life for all the world as a mortal of the realm.
141:7.8 (1594.2) För att säkra att hans Fader blev känd och accepterad under utvecklingen av rikets plan, förklarade Jesus att han avsiktligt hade ignorerat “jordens mäktiga”. Han började sitt arbete hos de fattiga, just den samhällsklass som hade blivit så försummad av de flesta utvecklingsreligioner under gångna tider. Han ringaktade inte någon människa. Hans plan var världsomfattande, rentav universell. Han var så djärv och bestämd i dessa uttalanden att till och med Petrus, Jakob och Johannes frestades att tänka att han möjligen kunde vara från sina sinnen.	141:7.8 (1594.2) To insure the recognition of his Father in the unfolding of the plan of the kingdom, Jesus explained that he had purposely ignored the “great men of earth.” He began his work with the poor, the very class which had been so neglected by most of the evolutionary religions of preceding times. He despised no man; his plan was world-wide, even universal. He was so bold and emphatic in these announcements that even Peter, James, and John were tempted to think he might possibly be beside himself.
141:7.9 (1594.3) Han sökte försiktigt bibringa dessa apostlar den sanning att han inte hade kommit i detta utgivningsuppdrag för att föregå några få jordevarelser med gott exempel, utan för att etablera och demonstrera en norm för människolivet för alla folk i alla världar i hela hans universum. Denna norm närmade sig den högsta fulländningen, rentav den slutliga godheten hos den Universelle Fadern. Men apostlarna kunde inte fatta betydelsen av hans ord.	141:7.9 (1594.3) He sought mildly to impart to these apostles the truth that he had come on this bestowal mission, not to set an example for a few earth creatures, but to establish and demonstrate a standard of human life for all peoples upon all worlds throughout his entire universe. And this standard approached the highest perfection, even the final goodness of the Universal Father. But the apostles could not grasp the meaning of his words.
141:7.10 (1594.4) Han tillkännagav att han hade kommit för att fungera som lärare, en lärare sänd från himlen för att framföra andlig sanning till det materiella sinnet, och det är exakt vad han gjorde. Han var en lärare, inte en predikare. Ur mänsklig synpunkt var Petrus en mycket effektivare predikare än Jesus. Jesu predikande var så effektivt tack vare hans unika personlighet, inte så mycket på grund av hans oemotståndliga vältalighet eller emotionella dragningskraft. Jesus talade direkt till människornas själar. Han undervisade människans ande, men genom sinnet. Han levde med människorna.	141:7.10 (1594.4) He announced that he had come to function as a teacher, a teacher sent from heaven to present spiritual truth to the material mind. And this is exactly what he did; he was a teacher, not a preacher. From the human viewpoint Peter was a much more effective preacher than Jesus. Jesus’ preaching was so effective because of his unique personality, not so much because of compelling oratory or emotional appeal. Jesus spoke directly to men’s souls. He was a teacher of man’s spirit, but through the mind. He lived with men.
141:7.11 (1594.5) Det var vid detta tillfälle som Jesus antydde för Petrus, Jakob och Johannes att hans arbete på jorden i vissa avseenden begränsades av förordnandet från hans ”kompanjon i höjden”, varvid han syftade på sin Paradisbroder Immanuels instruktioner före utgivningen. Han berättade för dem att han hade kommit för att göra sin Faders vilja, och endast sin Faders vilja. Då han sålunda var helhjärtat motiverad av ett enda syfte, var han inte ängsligt bekymrad över det onda i världen.	141:7.11 (1594.5) It was on this occasion that Jesus intimated to Peter, James, and John that his work on earth was in some respects to be limited by the commission of his “associate on high,” referring to the prebestowal instructions of his Paradise brother, Immanuel. He told them that he had come to do his Father’s will and only his Father’s will. Being thus motivated by a wholehearted singleness of purpose, he was not anxiously bothered by the evil in the world.
141:7.12 (1594.6) Apostlarna började inse den okonstlade vänligheten hos Jesus. Fastän det var lätt att närma sig Mästaren, levde han alltid oberoende av och ovanför alla människor. Inte för ett ögonblick dominerades han någonsin av något rent mänsklig inflytande, eller var underkastad bristande mänskligt omdöme. Han fäste inget avseende vid den allmänna opinionen, och han påverkades inte av att han prisades. Sällan stannade han upp för att rätta till missförstånd eller bli förnärmad över en förvrängning. Han bad aldrig någon människa om råd. Han bad aldrig att någon skulle be för honom.	141:7.12 (1594.6) The apostles were beginning to recognize the unaffected friendliness of Jesus. Though the Master was easy of approach, he always lived independent of, and above, all human beings. Not for one moment was he ever dominated by any purely mortal influence or subject to frail human judgment. He paid no attention to public opinion, and he was uninfluenced by praise. He seldom paused to correct misunderstandings or to resent misrepresentation. He never asked any man for advice; he never made requests for prayers.
141:7.13 (1594.7) Jakob var förvånad över hur Jesus föreföll att se slutet redan för början. Det var sällan Mästaren verkade vara överraskad. Han var aldrig upphetsad, uppretad eller förvirrad . Han bad aldrig någon människa om ursäkt. Han var ibland sorgsen, men aldrig modlös.	141:7.13 (1594.7) James was astonished at how Jesus seemed to see the end from the beginning. The Master rarely appeared to be surprised. He was never excited, vexed, or disconcerted. He never apologized to any man. He was at times saddened, but never discouraged.
141:7.14 (1594.8) Johannes insåg klarast att Jesus trots alla sina gudomliga egenskaper i alla fall var en människa. Jesus levde som en människa bland människor och förstod, älskade och kunde behandla människor. I sitt personliga liv var han så mänsklig, men ändå så felfri, och han var alltid osjälvisk.	141:7.14 (1594.8) More clearly John recognized that, notwithstanding all of his divine endowments, after all, he was human. Jesus lived as a man among men and understood, loved, and knew how to manage men. In his personal life he was so human, and yet so faultless. And he was always unselfish.
141:7.15 (1595.1) Fastän Petrus, Jakob och Johannes inte kunde förstå särskilt mycket av vad Jesus sade vid detta tillfälle, dröjde hans älskvärda ord kvar i deras hjärtan, och efter korsfästelsen och uppståndelsen dök de upp för att storligen berika och glädja deras senare verksamhet. Inget under att dessa apostlar inte helt förstod Mästarens ord, ty han projicerade för dem planen för en ny tidsålder.	141:7.15 (1595.1) Although Peter, James, and John could not understand very much of what Jesus said on this occasion, his gracious words lingered in their hearts, and after the crucifixion and resurrection they came forth greatly to enrich and gladden their subsequent ministry. No wonder these apostles did not fully comprehend the Master’s words, for he was projecting to them the plan of a new age.
8. Arbetet i Jeriko ^top	8. Working in Jericho ^top
141:8.1 (1595.2) Under hela den fyra veckor långa vistelsen i Betania vid Jordan gav Andreas apostlapar flera gånger i veckan i uppdrag att gå upp till Jeriko på en dag eller två. Johannes hade många troende i Jeriko, och flertalet av dem välkomnade Jesu och hans apostlars mer avancerade undervisning. Vid dessa besök i Jeriko började apostlarna mer speciellt att utföra Jesu instruktioner om att de skulle ta hand om de sjuka. De besökte varje hus i staden och försökte trösta varje lidande person.	141:8.1 (1595.2) Throughout the four weeks’ sojourn at Bethany beyond Jordan, several times each week Andrew would assign apostolic couples to go up to Jericho for a day or two. John had many believers in Jericho, and the majority of them welcomed the more advanced teachings of Jesus and his apostles. On these Jericho visits the apostles began more specifically to carry out Jesus’ instructions to minister to the sick; they visited every house in the city and sought to comfort every afflicted person.
141:8.2 (1595.3) Apostlarna gjorde en del offentligt arbete i Jeriko, men deras bemödanden var huvudsakligen av en lugnare och personligare natur. De gjorde nu upptäckten att rikets goda nyhet var till stor tröst för de sjuka, att deras budskap förde med sig helande för de bedrövade. Det var i Jeriko som Jesu förordnande till de tolv att predika rikets glada budskap och att vårda sig om de lidande för första gången helt sattes i verket.	141:8.2 (1595.3) The apostles did some public work in Jericho, but their efforts were chiefly of a more quiet and personal nature. They now made the discovery that the good news of the kingdom was very comforting to the sick; that their message carried healing for the afflicted. And it was in Jericho that Jesus’ commission to the twelve to preach the glad tidings of the kingdom and minister to the afflicted was first fully carried into effect.
141:8.3 (1595.4) De stannade i Jeriko på vägen upp till Jerusalem och upphanns där av en delegation från Mesopotamien som hade kommit för att konferera med Jesus. Apostlarna hade planerat att stanna endast en dag här, men när dessa sanningssökare från öster anlände tillbringade Jesus tre dagar med dem, och de återvände till sina hem längs Eufrat lyckliga i vetskapen om himmelrikets nya sanningar.	141:8.3 (1595.4) They stopped in Jericho on the way up to Jerusalem and were overtaken by a delegation from Mesopotamia that had come to confer with Jesus. The apostles had planned to spend but a day here, but when these truth seekers from the East arrived, Jesus spent three days with them, and they returned to their various homes along the Euphrates happy in the knowledge of the new truths of the kingdom of heaven.
9. Avfärden till Jerusalem ^top	9. Departing for Jerusalem ^top
141:9.1 (1595.5) Måndagen den sista mars började Jesus och apostlarna sin färd upp för kullarna mot Jerusalem. Lasaros från Betania hade två gånger varit nere vid Jordanfloden för att träffa Jesus, och allt hade arrangerats färdigt för Mästaren och hans apostlar att ha sitt högkvarter hos Lasaros och hans systrar i Betania så länge de önskade stanna i Jerusalem.	141:9.1 (1595.5) On Monday, the last day of March, Jesus and the apostles began their journey up the hills toward Jerusalem. Lazarus of Bethany had been down to the Jordan twice to see Jesus, and every arrangement had been made for the Master and his apostles to make their headquarters with Lazarus and his sisters at Bethany as long as they might desire to stay in Jerusalem.
141:9.2 (1595.6) Johannes lärjungar stannade i Betania vid Jordan, där de undervisade och döpte folkmassorna, så att Jesus åtföljdes endast av de tolv när han anlände till Lasaros hem. Här vistades Jesus och apostlarna i fem dagar med att vila och återhämta sig innan de gick vidare till Jerusalem för att fira påsk. Det var en stor händelse i Martas och Marias liv att ha Mästaren och hans apostlar i deras brors hem där de kunde sörja för deras behov.	141:9.2 (1595.6) The disciples of John remained at Bethany beyond the Jordan, teaching and baptizing the multitudes, so that Jesus was accompanied only by the twelve when he arrived at Lazarus’s home. Here Jesus and the apostles tarried for five days, resting and refreshing themselves before going on to Jerusalem for the Passover. It was a great event in the lives of Martha and Mary to have the Master and his apostles in the home of their brother, where they could minister to their needs.
141:9.3 (1595.7) Söndagsmorgonen den 6 april gick Jesus och apostlarna ned till Jerusalem, och det var första gången Mästaren och alla tolv var där tillsammans.	141:9.3 (1595.7) On Sunday morning, April 6, Jesus and the apostles went down to Jerusalem; and this was the first time the Master and all of the twelve had been there together.