Kapitel 145	Paper 145
Fyra händelserika dagar i Kafarnaum	Four Eventful Days at Capernaum
145:0.1 (1628.1) JESUS och apostlarna anlände till Kafarnaum tisdagskvällen den 13 januari. Som vanligt var Sebedaios hem i Betsaida deras högkvarter. Nu när Johannes Döparen hade dödats förberedde Jesus att ge sig ut på den första öppna och offentliga predikoturen i Galiléen. Nyheten om att Jesus hade återvänt spred sig snabbt i staden, och tidigt nästa morgon skyndade Jesu mor Maria bort från staden och begav sig till Nasaret för att besöka sin son Josef.	145:0.1 (1628.1) JESUS and the apostles arrived in Capernaum the evening of Tuesday, January 13. As usual, they made their headquarters at the home of Zebedee in Bethsaida. Now that John the Baptist had been sent to his death, Jesus prepared to launch out in the first open and public preaching tour of Galilee. The news that Jesus had returned rapidly spread throughout the city, and early the next day, Mary the mother of Jesus hastened away, going over to Nazareth to visit her son Joseph.
145:0.2 (1628.2) Onsdagen, torsdagen och fredagen tillbringade Jesus i Sebedaios hus med att instruera sina apostlar i förberedelse för deras första omfattande offentliga predikotur. Han tog också emot och undervisade många allvarliga sökare, både enskilt och i grupper. Genom Andreas arrangerade han att tala i synagogan kommande sabbatsdag.	145:0.2 (1628.2) Wednesday, Thursday, and Friday Jesus spent at the Zebedee house instructing his apostles preparatory to their first extensive public preaching tour. He also received and taught many earnest inquirers, both singly and in groups. Through Andrew, he arranged to speak in the synagogue on the coming Sabbath day.
145:0.3 (1628.3) Sent på fredagskvällen besökte Jesu lillasyster Rut honom i hemlighet. De tillbringade nästan en timme tillsammans i en båt som var ankrad en bit från stranden. Ingen människa utom Johannes Sebedaios fick någonsin veta om detta besök, och han var uppmanad att inte berätta om det för någon. Rut var den enda medlemmen i Jesu familj som konsekvent och orubbligt trodde på att hans jordiska mission var gudomlig, allt från tiden för hennes första andliga medvetenhet och under hela hans händelesrika verksamhet, död, uppståndelse och uppstigning till himlen; och hon gick slutligen vidare till världarna bortom utan att någonsin ha tvivlat på att hennes fader-broders jordiska mission var av övernaturlig art. Vad beträffar Jesu jordiska familj var lilla Rut hans största tröst under den svåra prövning som hans rättegång, avvisande och korsfästelse utgjorde.	145:0.3 (1628.3) Late on Friday evening Jesus’ baby sister, Ruth, secretly paid him a visit. They spent almost an hour together in a boat anchored a short distance from the shore. No human being, save John Zebedee, ever knew of this visit, and he was admonished to tell no man. Ruth was the only member of Jesus’ family who consistently and unwaveringly believed in the divinity of his earth mission from the times of her earliest spiritual consciousness right on down through his eventful ministry, death, resurrection, and ascension; and she finally passed on to the worlds beyond never having doubted the supernatural character of her father-brother’s mission in the flesh. Baby Ruth was the chief comfort of Jesus, as regards his earth family, throughout the trying ordeal of his trial, rejection, and crucifixion.
1. Fiskfångsten ^top	1. The Draught of Fishes ^top
145:1.1 (1628.4) På fredagsmorgonen denna samma vecka när Jesus undervisade vid stranden trängde folket honom så nära vattenbrynet att han gav tecken åt några fiskare i en närbelägen båt att komma till hans undsättning. Han steg in i båten och fortsatte att undervisa den församlade folkskaran i över två timmar. Denna båt hette ”Simon”; det var Simon Petrus tidigare fiskebåt, och Jesus hade byggt den med sina egna händer. Just denna morgon användes båten av David Sebedaios och två medarbetare, som nyss hade kommit in nära land efter en resultatlös natt av fiskande ute på sjön. De höll på att rengöra och laga sina nät när Jesus bad dem komma till hans hjälp.	145:1.1 (1628.4) On Friday morning of this same week, when Jesus was teaching by the seaside, the people crowded him so near the water’s edge that he signaled to some fishermen occupying a near-by boat to come to his rescue. Entering the boat, he continued to teach the assembled multitude for more than two hours. This boat was named “Simon”; it was the former fishing vessel of Simon Peter and had been built by Jesus’ own hands. On this particular morning the boat was being used by David Zebedee and two associates, who had just come in near shore from a fruitless night of fishing on the lake. They were cleaning and mending their nets when Jesus requested them to come to his assistance.
145:1.2 (1628.5) Efter att Jesus hade slutat undervisa människorna sade han till David: ”Då ni blev fördröjda av att komma till min hjälp, låt mig nu arbeta tillsammans med er. Låt oss fara ut och fiska. Gå ut till djupet där borta och sänk era nät för en fångst.” Men Simon, en av Davids medhjälpare, svarade: ”Mästare, det är lönlöst. Vi har hållit på hela natten utan att få något; men eftersom du säger så skall vi gå ut och sänka näten.” Simon gick med på att följa Jesu anvisning på grund av en gest som hans förman David gjorde. När de hade kommit fram till det ställe som Jesus hade angett sänkte de sina nät och drog ihop en så väldig mängd fisk att de var rädda för att näten skulle brista, så pass mycket att de gav tecken åt sina kamrater på stranden att komma och hjälpa dem. När de hade fyllt alla tre båtar med fisk, nästan tills de sjönk, föll denne Simon ned vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, Mästare, ty jag är en syndig man.” Simon och alla som var med om denna händelse var häpna över fiskfångsten. Från den dagen lämnade David Sebedaios, denne Simon och deras medarbetare sina nät och följde Jesus.	145:1.2 (1628.5) After Jesus had finished teaching the people, he said to David: “As you were delayed by coming to my help, now let me work with you. Let us go fishing; put out into yonder deep and let down your nets for a draught.” But Simon, one of David’s assistants, answered: “Master, it is useless. We toiled all night and took nothing; however, at your bidding we will put out and let down the nets.” And Simon consented to follow Jesus’ directions because of a gesture made by his master, David. When they had proceeded to the place designated by Jesus, they let down their nets and enclosed such a multitude of fish that they feared the nets would break, so much so that they signaled to their associates on the shore to come to their assistance. When they had filled all three boats with fish, almost to sinking, this Simon fell down at Jesus’ knees, saying, “Depart from me, Master, for I am a sinful man.” Simon and all who were concerned in this episode were amazed at the draught of fishes. From that day David Zebedee, this Simon, and their associates forsook their nets and followed Jesus.
145:1.3 (1629.1) Det här var emellertid på intet sätt en mirakulös fiskfångst. Jesus hörde till dem som ingående studerade naturen. Han var en erfaren fiskare och kände till fiskens vanor i Galileiska sjön. Vid detta tillfälle lotsade han endast dessa män till det ställe där fisken vanligen höll till vid denna tid på dagen, men Jesu anhängare ansåg alltid att detta var ett mirakel.	145:1.3 (1629.1) But this was in no sense a miraculous draught of fishes. Jesus was a close student of nature; he was an experienced fisherman and knew the habits of the fish in the Sea of Galilee. On this occasion he merely directed these men to the place where the fish were usually to be found at this time of day. But Jesus’ followers always regarded this as a miracle.
2. Eftermiddagen i synagogan ^top	2. Afternoon at the Synagogue ^top
145:2.1 (1629.2) Nästa sabbat vid eftermiddagsgudstjänsten i synagogan höll Jesus sin predikan om ”Den himmelske Faderns vilja.” På morgonen hade Simon Petrus predikat om ”Riket.” Vid torsdagskvällens möte i synagogan hade Andreas undervisat, och hans ämne hade varit ”Den nya vägen.” Just vid denna tid fanns det fler människor som trodde på Jesus i Kafarnaum än i någon annan stad på jorden.	145:2.1 (1629.2) The next Sabbath, at the afternoon service in the synagogue, Jesus preached his sermon on “The Will of the Father in Heaven.” In the morning Simon Peter had preached on “The Kingdom.” At the Thursday evening meeting of the synagogue Andrew had taught, his subject being “The New Way.” At this particular time more people believed in Jesus in Capernaum than in any other one city on earth.
145:2.2 (1629.3) När Jesus denna sabbatseftermiddag undervisade i synagogan tog han, som han brukade, den första texten från lagen, och han läste från Andra Moseboken: ”Och du skall tjäna Herren, din Gud, och han skall välsigna ditt bröd och ditt vatten, och all sjukdom skall tas bort från dig.” Han valde den andra texten från profeterna och läste från Jesaja: ”Stå upp och skin, ty ditt ljus har kommit, och Herrens härlighet har gått upp över dig. Mörker må täcka jorden och töcken folket, men Herrens ande skall gå upp över dig, och den gudomliga härligheten skall ses hos dig. Även hedningarna skall komma till detta ljus, och många stora sinnen skall överlämna sig inför klarheten från detta ljus.”	145:2.2 (1629.3) As Jesus taught in the synagogue this Sabbath afternoon, according to custom he took the first text from the law, reading from the Book of Exodus: “And you shall serve the Lord, your God, and he shall bless your bread and your water, and all sickness shall be taken away from you.” He chose the second text from the Prophets, reading from Isaiah: “Arise and shine, for your light has come, and the glory of the Lord has risen upon you. Darkness may cover the earth and gross darkness the people, but the spirit of the Lord shall arise upon you, and the divine glory shall be seen with you. Even the gentiles shall come to this light, and many great minds shall surrender to the brightness of this light.”
145:2.3 (1629.4) Med denna predikan strävade Jesus efter att klargöra det faktum att religionen är en personlig erfarenhet. Mästaren sade bland annat:	145:2.3 (1629.4) This sermon was an effort on Jesus’ part to make clear the fact that religion is a personal experience. Among other things, the Master said:
145:2.4 (1629.5) ”Ni vet mycket väl att samtidigt som en godhjärtad far älskar sin familj som en helhet, håller han sålunda av dem som en grupp på grund av sin starka tillgivenhet för varje enskild familjemedlem. Ni bör inte längre närma er Fadern i himlen som ett Israels barn, utan som ett Guds barn. Som en grupp är ni förvisso Israels barn, men som individer är ni var och en ett Guds barn. Jag har kommit, inte för att uppenbara Fadern för Israels barn, utan snarare för att föra denna kunskap om Gud och uppenbarelsen om hans kärlek och barmhärtighet till den enskilda troende som en äkta personlig erfarenhet för denna. Profeterna har alla lärt er att Jahve har omsorg om sitt folk, att Gud älskar Israel. Men jag har kommit till er för att förkunna en större sanning, en sanning som mången av de senare profeterna även fattade, nämligen att Gud älskar er — var och en av er — som individer. Under alla dessa generationer har ni haft en nationell eller rasbaserad religion; nu har jag kommit för att ge er en personlig religion.	145:2.4 (1629.5) “You well know that, while a kindhearted father loves his family as a whole, he so regards them as a group because of his strong affection for each individual member of that family. No longer must you approach the Father in heaven as a child of Israel but as a child of God. As a group, you are indeed the children of Israel, but as individuals, each one of you is a child of God. I have come, not to reveal the Father to the children of Israel, but rather to bring this knowledge of God and the revelation of his love and mercy to the individual believer as a genuine personal experience. The prophets have all taught you that Yahweh cares for his people, that God loves Israel. But I have come among you to proclaim a greater truth, one which many of the later prophets also grasped, that God loves you—every one of you—as individuals. All these generations have you had a national or racial religion; now have I come to give you a personal religion.
145:2.5 (1630.1) ”Men inte ens detta är någon ny tanke. Många av de andligt sinnade bland er har känt till denna sanning, då några av profeterna har instruerat er om den. Har ni inte läst i skrifterna där profeten Jeremia säger: ’På den tiden skall man inte längre säga att fäderna har ätit sura druvor och barnens tänder blir ömma av det. Var och en skall dö för sitt eget fördärv; varje människa som äter sura druvor, hennes tänder skall bli ömma av det. Se, dagarna kommer då jag skall sluta ett nytt förbund med mitt folk, inte ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder när jag förde ut dem ur Egyptens land, utan ett förbund enligt den nya vägen. Jag skall ock skriva min lag i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer säga, den ene till den andre, känner du Herren? Nej! Ty de skall alla känna mig personligen, från den minste till den störste.’	145:2.5 (1630.1) “But even this is not a new idea. Many of the spiritually minded among you have known this truth, inasmuch as some of the prophets have so instructed you. Have you not read in the Scriptures where the Prophet Jeremiah says: ‘In those days they shall no more say, the fathers have eaten sour grapes and the children’s teeth are set on edge. Every man shall die for his own iniquity; every man who eats sour grapes, his teeth shall be set on edge. Behold, the days shall come when I will make a new covenant with my people, not according to the covenant which I made with their fathers when I brought them out of the land of Egypt, but according to the new way. I will even write my law in their hearts. I will be their God, and they shall be my people. In that day they shall not say, one man to his neighbor, do you know the Lord? Nay! For they shall all know me personally, from the least to the greatest.’
145:2.6 (1630.2) ”Har ni inte läst om dessa löften? Tror ni inte på skrifterna? Förstår ni inte att profetens ord går i uppfyllelse i vad ni skådar just denna dag? Och uppmanade inte Jeremia er att göra religionen till en hjärtats sak, att relatera er själva till Gud som individer? Sade inte profeten er att himlens Gud skulle rannsaka vars och ens eget hjärta? Och varnades ni inte för att det naturliga människohjärtat är falskt framför allt annat och ofta förtvivlat fördärvat?	145:2.6 (1630.2) “Have you not read these promises? Do you not believe the Scriptures? Do you not understand that the prophet’s words are fulfilled in what you behold this very day? And did not Jeremiah exhort you to make religion an affair of the heart, to relate yourselves to God as individuals? Did not the prophet tell you that the God of heaven would search your individual hearts? And were you not warned that the natural human heart is deceitful above all things and oftentimes desperately wicked?
145:2.7 (1630.3) ”Har ni inte heller läst det ställe där Hesekiel lärde redan era fäder att religionen måste bli en realitet i er egen individuella erfarenhet? Ni skall inte längre använda ordspråket som säger: ’Fäderna har ätit sura druvor, och barnens tänder blir ömma av det.’ ’Så sant jag lever’ säger Herren Gud, ’se, alla själar är mina; faderns själ såväl som sonens är min. Endast den själ som syndar skall dö.’ Och sedan förutsåg Hesekiel redan denna dag när han talade för Gud och sade: ”Jag skall ock ge er ett nytt hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i ert inre.’	145:2.7 (1630.3) “Have you not read also where Ezekiel taught even your fathers that religion must become a reality in your individual experiences? No more shall you use the proverb which says, ‘The fathers have eaten sour grapes and the children’s teeth are set on edge.’ ‘As I live,’ says the Lord God, ‘behold all souls are mine; as the soul of the father, so also the soul of the son. Only the soul that sins shall die.’ And then Ezekiel foresaw even this day when he spoke in behalf of God, saying: ‘A new heart also will I give you, and a new spirit will I put within you.’
145:2.8 (1630.4) ”Ni skall inte längre vara rädda för att Gud straffar en hel nation för en enskild individs synd. Inte heller straffar Fadern i himlen ett av sina troende barn för nationens synder, fastän varje enskild medlem i en familj ofta måste lida de materiella konsekvenserna av familjens misstag och gruppens överträdelser. Inser ni inte att hoppet om en bättre nation — om en bättre värld — är förbundet med individens framåtskridande och upplysning?”	145:2.8 (1630.4) “No more should you fear that God will punish a nation for the sin of an individual; neither will the Father in heaven punish one of his believing children for the sins of a nation, albeit the individual member of any family must often suffer the material consequences of family mistakes and group transgressions. Do you not realize that the hope of a better nation—or a better world—is bound up in the progress and enlightenment of the individual?”
145:2.9 (1630.5) Därefter förklarade Mästaren att Fadern i himlen, efter att människan blir varse denna andliga frihet, vill att hans barn på jorden påbörjar den eviga uppstigningen till Paradiset, det livsskede och som består i den skapades medvetna svar på den inneboende andens gudomliga uppmaning att finna Skaparen, att lära känna Gud och söka bli lik honom.	145:2.9 (1630.5) Then the Master portrayed that the Father in heaven, after man discerns this spiritual freedom, wills that his children on earth should begin that eternal ascent of the Paradise career which consists in the creature’s conscious response to the divine urge of the indwelling spirit to find the Creator, to know God and to seek to become like him.
145:2.10 (1630.6) Apostlarna hade stor hjälp av denna predikan. De insåg alla klarare att rikets evangelium är ett budskap riktat till individen, inte till nationen.	145:2.10 (1630.6) The apostles were greatly helped by this sermon. All of them realized more fully that the gospel of the kingdom is a message directed to the individual, not to the nation.
145:2.11 (1630.7) Fastän Jesu undervisning var bekant för folket i Kafarnaum förvånade de sig över hans predikan denna sabbatsdag. Han undervisade verkligen som en som hade makt och inte som de skriftlärda.	145:2.11 (1630.7) Even though the people of Capernaum were familiar with Jesus’ teaching, they were astonished at his sermon on this Sabbath day. He taught, indeed, as one having authority and not as the scribes.
145:2.12 (1630.8) Just när Jesus hade slutat tala fick en ung man, som hörde till församlingen och som hade blivit mycket upprörd av hans ord, ett epileptiskt anfall och skrek till högt. Vid slutet av anfallet när han höll på att återfå medvetandet talade han i ett drömlikt tillstånd och sade: ”Vad har vi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Du är Guds helige; har du kommit för att ta död på oss?” Jesus bad folket vara tysta, tog den unge mannen vid handen och sade: ”Kom ut ur det” — och han vaknade genast.	145:2.12 (1630.8) Just as Jesus finished speaking, a young man in the congregation who had been much agitated by his words was seized with a violent epileptic attack and loudly cried out. At the end of the seizure, when recovering consciousness, he spoke in a dreamy state, saying: “What have we to do with you, Jesus of Nazareth? You are the holy one of God; have you come to destroy us?” Jesus bade the people be quiet and, taking the young man by the hand, said, “Come out of it”—and he was immediately awakened.
145:2.13 (1631.1) Denne unge man var inte besatt av en oren ande eller demon. Han var ett offer för vanlig epilepsi, men hade blivit lärd att hans plåga orsakades av att han var besatt av en ond ande. Han trodde att det förhöll sig så och betedde sig därefter i allt vad han tänkte och sade om sin sjukdom. Människorna trodde alla att sådana företeelser direkt orsakades av närvaron av orena andar. Följaktligen trodde de att Jesus hade fördrivit en demon från mannen, men Jesus botade inte vid detta tillfälle hans epilepsi. Först senare på dagen, vid solnedgången, blev denne man verkligen botad. Långt efter den första pingsten undvek aposteln Johannes, som var den siste som skrev om vad Jesus gjorde, alla hänvisningar till dessa så kallade ”utdrivanden av onda andar”, och det gjorde han med beaktande av att dylika fall av demonbesatthet aldrig inträffade efter den första pingsten.	145:2.13 (1631.1) This young man was not possessed of an unclean spirit or demon; he was a victim of ordinary epilepsy. But he had been taught that his affliction was due to possession by an evil spirit. He believed this teaching and behaved accordingly in all that he thought or said concerning his ailment. The people all believed that such phenomena were directly caused by the presence of unclean spirits. Accordingly they believed that Jesus had cast a demon out of this man. But Jesus did not at that time cure his epilepsy. Not until later on that day, after sundown, was this man really healed. Long after the day of Pentecost the Apostle John, who was the last to write of Jesus’ doings, avoided all reference to these so-called acts of “casting out devils,” and this he did in view of the fact that such cases of demon possession never occurred after Pentecost.
145:2.14 (1631.2) Till följd av denna alldagliga händelse spriddes snabbt budet över hela Kafarnaum att Jesus hade drivit ut en demon ur en man och mirakulöst botat honom vid slutet av sin eftermiddagspredikan i synagogan. Sabbaten var just den rätta tiden för ett sådant sensationellt rykte att snabbt och effektivt spridas. Denna information fördes också till alla de mindre bosättningarna kring Kafarnaum, och många människor trodde på den.	145:2.14 (1631.2) As a result of this commonplace incident the report was rapidly spread through Capernaum that Jesus had cast a demon out of a man and miraculously healed him in the synagogue at the conclusion of his afternoon sermon. The Sabbath was just the time for the rapid and effective spreading of such a startling rumor. This report was also carried to all the smaller settlements around Capernaum, and many of the people believed it.
145:2.15 (1631.3) Matlagningen och hushållsarbetet i Sebedaios stora hus där Jesus och de tolv hade sitt högkvarter sköttes till största delen av Simon Petrus hustru och hennes mor. Petrus hem låg nära Sebedaios hus, och Jesus och hans vänner stannade där på vägen från synagogan då Petrus svärmor i flera dagar hade legat sjuk i frossa och feber. Nu hände det sig att ungefär samtidigt som Jesus stod lutad över den sjuka kvinnan, höll hennes hand och strök henne över pannan medan han talade tröstande och uppmuntrande ord till henne, sjönk febern. Jesus hade ännu inte hunnit förklara för sina apostlar att det inte hade utförts något under i synagogan; och med denna händelse så färsk och livfull i deras sinnen, samtidigt som de kom ihåg vinet och vattnet i Kana, tog de fasta på detta sammanträffande som ytterligare ett mirakel, och somliga skyndade sig ut för att sprida nyheten i hela staden.	145:2.15 (1631.3) The cooking and the housework at the large Zebedee home, where Jesus and the twelve made their headquarters, was for the most part done by Simon Peter’s wife and her mother. Peter’s home was near that of Zebedee; and Jesus and his friends stopped there on the way from the synagogue because Peter’s wife’s mother had for several days been sick with chills and fever. Now it chanced that, at about the time Jesus stood over this sick woman, holding her hand, smoothing her brow, and speaking words of comfort and encouragement, the fever left her. Jesus had not yet had time to explain to his apostles that no miracle had been wrought at the synagogue; and with this incident so fresh and vivid in their minds, and recalling the water and the wine at Cana, they seized upon this coincidence as another miracle, and some of them rushed out to spread the news abroad throughout the city.
145:2.16 (1631.4) Petrus svärmor, Amatha, led av malariafeber. Hon blev inte mirakulöst botad av Jesus vid detta tillfälle. Först flera timmar senare, efter solnedgången, skedde hennes tillfrisknande i samband med den ovanliga händelse som inträffade på gården framför Sebedaios hem.	145:2.16 (1631.4) Amatha, Peter’s mother-in-law, was suffering from malarial fever. She was not miraculously healed by Jesus at this time. Not until several hours later, after sundown, was her cure effected in connection with the extraordinary event which occurred in the front yard of the Zebedee home.
145:2.17 (1631.5) Dessa fall är typiska för det sätt på vilket ett släkte som spanade efter underverk och ett folk som var mirakelsinnat ofelbart tog fasta på alla sådana sammanträffanden som förevändning för att kungöra att Jesus igen hade utfört ett mirakel.	145:2.17 (1631.5) And these cases are typical of the manner in which a wonder-seeking generation and a miracle-minded people unfailingly seized upon all such coincidences as the pretext for proclaiming that another miracle had been wrought by Jesus.
3. Helandet vid solnedgången ^top	3. The Healing at Sundown ^top
145:3.1 (1631.6) Vid den tid då Jesus och hans apostlar hade gjort sig i ordning för att inta sin kvällsmåltid när denna sabbatsdag led mot sitt slut var det stor uppståndelse i hela Kafarnaum och dess omgivningar över dessa förmenta mirakel av helande. Alla som var sjuka eller lidande gjorde sig i ordning för att gå till Jesus eller bli burna dit av sina vänner så snart solen gick ned. Enligt judarnas lära var det inte tillåtet att ens söka hälsohjälp under sabbatens heliga timmar.	145:3.1 (1631.6) By the time Jesus and his apostles had made ready to partake of their evening meal near the end of this eventful Sabbath day, all Capernaum and its environs were agog over these reputed miracles of healing; and all who were sick or afflicted began preparations to go to Jesus or to have themselves carried there by their friends just as soon as the sun went down. According to Jewish teaching it was not permissible even to go in quest of health during the sacred hours of the Sabbath.
145:3.2 (1632.1) Så snart solen sjönk bakom horisonten började därför massor av lidande män, kvinnor och barn söka sig mot Sebedaios hem i Betsaida. En man gav sig i väg med sin förlamade dotter just då solen sjönk ned bakom hans grannes hus.	145:3.2 (1632.1) Therefore, as soon as the sun sank beneath the horizon, scores of afflicted men, women, and children began to make their way toward the Zebedee home in Bethsaida. One man started out with his paralyzed daughter just as soon as the sun sank behind his neighbor’s house.
145:3.3 (1632.2) Händelserna under hela denna dag hade byggt upp ramarna för denna märkliga scen vid solnedgången. Redan den text som Jesus hade använt vid sin eftermiddagspredikan hade antytt att sjukdomen skulle förvisas, och han hade talat med en sådan kraft och auktoritet som saknade motstycke! Hans budskap var så övertygande! Utan att stödja sig på någon mänsklig auktoritet talade han direkt till människornas samveten och själar. Utan att tillgripa logik, juridiska småpetigheter eller klipska ordvändningar vädjade han kraftfullt, direkt, klart och personligt till sina åhörares hjärtan.	145:3.3 (1632.2) The whole day’s events had set the stage for this extraordinary sundown scene. Even the text Jesus had used for his afternoon sermon had intimated that sickness should be banished; and he had spoken with such unprecedented power and authority! His message was so compelling! While he made no appeal to human authority, he did speak directly to the consciences and souls of men. Though he did not resort to logic, legal quibbles, or clever sayings, he did make a powerful, direct, clear, and personal appeal to the hearts of his hearers.
145:3.4 (1632.3) Den sabbaten var en stor dag i Jesu jordeliv, ja, i ett universums liv. För hela lokaluniversumet var den lilla judiska staden Kafarnaum praktiskt taget Nebadons verkliga huvudstad. Det ringa antalet judar i Kafarnaums synagoga var inte de enda varelserna som hörde de betydelsefulla slutorden i Jesu predikan: ”Hatet är rädslans skugga, hämnden är feghetens förklädnad.” Inte heller kunde hans åhörare glömma hans välsignade ord som förkunnade: ”Människan är en son till Gud, inte ett djävulens barn.”	145:3.4 (1632.3) That Sabbath was a great day in the earth life of Jesus, yes, in the life of a universe. To all local universe intents and purposes the little Jewish city of Capernaum was the real capital of Nebadon. The handful of Jews in the Capernaum synagogue were not the only beings to hear that momentous closing statement of Jesus’ sermon: “Hate is the shadow of fear; revenge the mask of cowardice.” Neither could his hearers forget his blessed words, declaring, “Man is the son of God, not a child of the devil.”
145:3.5 (1632.4) Kort efter solnedgången medan Jesus och apostlarna ännu dröjde kvar vid kvällsvardsbordet hörde Petrus hustru röster på gården framför huset, och då hon gick till dörren såg hon att en stor skara sjuka människor höll på att samlas och att vägen från Kafarnaum var fylld av dem som var på väg för att söka bot hos Jesus. Då hon såg detta gick hon genast för att informera sin man, som meddelade Jesus.	145:3.5 (1632.4) Soon after the setting of the sun, as Jesus and the apostles still lingered about the supper table, Peter’s wife heard voices in the front yard and, on going to the door, saw a large company of sick folks assembling, and that the road from Capernaum was crowded by those who were on their way to seek healing at Jesus’ hands. On seeing this sight, she went at once and informed her husband, who told Jesus.
145:3.6 (1632.5) När Mästaren steg ut genom dörren på framsidan av Sebedaios hus mötte hans ögon ett uppbåd av det olycksdrabbade och plågade människosläktet. Han såg ut över närmare tusen sjuka och lidande människor; det var åtminstone det antal personer som hade samlats inför honom. Inte alla närvarande var sjuka; en del hade kommit för att hjälpa sina kära i deras försök att bli botade.	145:3.6 (1632.5) When the Master stepped out of the front entrance of Zebedee’s house, his eyes met an array of stricken and afflicted humanity. He gazed upon almost one thousand sick and ailing human beings; at least that was the number of persons gathered together before him. Not all present were afflicted; some had come assisting their loved ones in this effort to secure healing.
145:3.7 (1632.6) Åsynen av dessa bedrövade dödliga, män, kvinnor och barn, vilka till stor del led till följd av de misstag och missgärningar som hans egna betrodda Söner för universumets administration hade begått, rörde på ett särskilt sätt Jesu människohjärta och utmanade den gudomliga barmhärtigheten hos denne välvillige Skaparson. Jesus visste ändå mycket väl att han aldrig kunde bygga en varaktig andlig rörelse på en grundval av rent materiella underverk. Det hade varit hans konsekventa verksamhetsprincip att avstå från att utöva sina skaparprivilegier. Inte sedan Kana hade det övernaturliga eller mirakulösa haft beröring med hans undervisning. Denna bedrövade folkhop rörde dock hans medlidsamma hjärta och vädjade mäktigt till hans förståelsefulla tillgivenhet.	145:3.7 (1632.6) The sight of these afflicted mortals, men, women, and children, suffering in large measure as a result of the mistakes and misdeeds of his own trusted Sons of universe administration, peculiarly touched the human heart of Jesus and challenged the divine mercy of this benevolent Creator Son. But Jesus well knew he could never build an enduring spiritual movement upon the foundation of purely material wonders. It had been his consistent policy to refrain from exhibiting his creator prerogatives. Not since Cana had the supernatural or miraculous attended his teaching; still, this afflicted multitude touched his sympathetic heart and mightily appealed to his understanding affection.
145:3.8 (1632.7) En röst från gårdsplanen ropade: ”Mästare, uttala ordet, återge oss vår hälsa, bota våra sjukdomar och frälsa våra själar.” Så snart dessa ord hade uttalats gjorde sig en väldig samling serafer, fysiska övervakare, Livsbärare och mellanvarelser, som alltid fanns till hands hos denne inkarnerade Skapare av ett universum, redo att ingripa med skapande kraft om deras Härskare gav tecken. Detta var en av de stunder i Jesu jordiska livsskede då den gudomliga visdomen och det mänskliga medlidandet så sammanflätades i Människosonens omdöme att han sökte sin tillflykt till att vädja till sin Faders vilja.	145:3.8 (1632.7) A voice from the front yard exclaimed: “Master, speak the word, restore our health, heal our diseases, and save our souls.” No sooner had these words been uttered than a vast retinue of seraphim, physical controllers, Life Carriers, and midwayers, such as always attended this incarnated Creator of a universe, made themselves ready to act with creative power should their Sovereign give the signal. This was one of those moments in the earth career of Jesus in which divine wisdom and human compassion were so interlocked in the judgment of the Son of Man that he sought refuge in appeal to his Father’s will.
145:3.9 (1632.8) När Petrus bönföll Mästaren att beakta deras rop på hjälp svarade Jesus, medan han såg ut över den lidande folksamlingen: ”Jag har kommit till denna värld för att uppenbara Fadern och etablera hans rike. För detta ändamål har jag levt mitt liv fram till denna stund. Om det därför vore förenligt med viljan hos Honom som har sänt mig och inte oförenligt med min hängivelse att förkunna himmelrikets evangelium, skulle jag önska se mina barn helade — och —” men de ord som Jesus sedan sade gick förlorade i tumulten.	145:3.9 (1632.8) When Peter implored the Master to heed their cry for help, Jesus, looking down upon the afflicted throng, answered: “I have come into the world to reveal the Father and establish his kingdom. For this purpose have I lived my life to this hour. If, therefore, it should be the will of Him who sent me and not inconsistent with my dedication to the proclamation of the gospel of the kingdom of heaven, I would desire to see my children made whole—and —” but the further words of Jesus were lost in the tumult.
145:3.10 (1633.1) Jesus hade överfört ansvaret för att fatta detta beslut om helande till sin Fader. Uppenbarligen ställde Faderns vilja inget hinder i vägen, ty knappt hade Mästarens ord uttalats förrän en mäktig rörelse uppkom bland samlingen av himmelska personligheter som tjänade under befäl av Jesu Personaliserade Tankeriktare. Det väldiga följet sänkte sig ned mitt bland denna samling av lidande dödliga, och om ett ögonblick blev 683 män, kvinnor och barn helade, fullständigt botade från alla sina fysiska sjukdomar och andra materiella störningar. En sådan scen hade aldrig bevittnats på jorden före den dagen, och inte heller sedan dess. För dem av oss som var närvarande och såg denna skapande våg av helande var det verkligen en gripande syn.	145:3.10 (1633.1) Jesus had passed the responsibility of this healing decision to the ruling of his Father. Evidently the Father’s will interposed no objection, for the words of the Master had scarcely been uttered when the assembly of celestial personalities serving under the command of Jesus’ Personalized Thought Adjuster was mightily astir. The vast retinue descended into the midst of this motley throng of afflicted mortals, and in a moment of time 683 men, women, and children were made whole, were perfectly healed of all their physical diseases and other material disorders. Such a scene was never witnessed on earth before that day, nor since. And for those of us who were present to behold this creative wave of healing, it was indeed a thrilling spectacle.
145:3.11 (1633.2) Av alla varelser som var förvånade över detta plötsliga och oväntade utbrott av övernaturligt helande var Jesus emellertid den mest överraskade. Då hans mänskliga intresse och medlidande för en stund riktades mot den scen av lidande och bedrövelse som där öppnade sig inför honom, försummade han att i sitt människosinne hålla sin Personaliserade Riktares varningar om det omöjliga i att i vissa förhållanden och under vissa omständigheter begränsa tidselementet i skaparprivilegierna hos en Skaparson. Jesus önskade se dessa lidande dödliga helade om hans Faders vilja inte därmed skulle kränkas. Jesu Personaliserade Riktare avgjorde omedelbart att ett sådant verk av skapande energi vid detta tillfälle inte skulle bryta mot Paradisfaderns vilja, och på basis av detta avgörande — med beaktande av Jesu tidigare uttryckta önskan om helande — det skapande verket ett faktum. Vad en Skaparson önskar och hans Fader vill, det ÄR. Under Jesu hela senare jordiska liv inträffade inget annat sådant fysiskt masshelande av dödliga.	145:3.11 (1633.2) But of all the beings who were astonished at this sudden and unexpected outbreak of supernatural healing, Jesus was the most surprised. In a moment when his human interests and sympathies were focused upon the scene of suffering and affliction there spread out before him, he neglected to bear in his human mind the admonitory warnings of his Personalized Adjuster regarding the impossibility of limiting the time element of the creator prerogatives of a Creator Son under certain conditions and in certain circumstances. Jesus desired to see these suffering mortals made whole if his Father’s will would not thereby be violated. The Personalized Adjuster of Jesus instantly ruled that such an act of creative energy at that time would not transgress the will of the Paradise Father, and by such a decision—in view of Jesus’ preceding expression of healing desire—the creative act was. What a Creator Son desires and his Father wills IS. Not in all of Jesus’ subsequent earth life did another such en masse physical healing of mortals take place.
145:3.12 (1633.3) Som man kunde ha väntat sig spred sig ryktet om detta helande vid solnedgången i Betsaida i Kafarnaum över hela Galiléen och Judéen och även längre bort. Igen en gång väcktes Herodes rädslor, och han sände spejare för att rapportera om Jesu arbete och förkunnelse och för att ta reda på om han var den tidigare snickaren från Nasaret eller Johannes Döparen som hade uppstått från de döda.	145:3.12 (1633.3) As might have been expected, the fame of this sundown healing at Bethsaida in Capernaum spread throughout all Galilee and Judea and to the regions beyond. Once more were the fears of Herod aroused, and he sent watchers to report on the work and teachings of Jesus and to ascertain if he was the former carpenter of Nazareth or John the Baptist risen from the dead.
145:3.13 (1633.4) Främst på grund av denna oavsiktliga demonstration av fysiskt helande blev Jesus hädanefter lika mycket läkare som förkunnare under hela återstoden av sitt jordiska livsskede. Det är sant att han fortsatte sitt undervisande, men hans personliga arbete bestod mest av omvårdnad om de sjuka och betryckta, medan hans apostlar ombesörjde det offentliga förkunnandet och döpte troende.	145:3.13 (1633.4) Chiefly because of this unintended demonstration of physical healing, henceforth, throughout the remainder of his earth career, Jesus became as much a physician as a preacher. True, he continued his teaching, but his personal work consisted mostly in ministering to the sick and the distressed, while his apostles did the work of public preaching and baptizing believers.
145:3.14 (1633.5) Men flertalet av dem som blev delaktiga av övernaturligt eller skapande fysiskt helande vid denna demonstration av gudomlig energi vid solnedgången, fick ingen bestående andlig nytta av denna ovanliga manifestation av barmhärtighet. För ett litet antal blev denna fysiska omvårdnad till verklig uppbyggelse, men detta häpnadsväckande utbrott av tidlöst skapande helande ledde inte till framsteg för det andliga riket i människornas hjärtan.	145:3.14 (1633.5) But the majority of those who were recipients of supernatural or creative physical healing at this sundown demonstration of divine energy were not permanently spiritually benefited by this extraordinary manifestation of mercy. A small number were truly edified by this physical ministry, but the spiritual kingdom was not advanced in the hearts of men by this amazing eruption of timeless creative healing.
145:3.15 (1633.6) De underverk i form av helande som då och då inträffade i samband med Jesu mission på jorden var inte en del av hans plan för att förkunna riket. De uppträdde tillfälligtvis som en naturlig del av att det på jorden fanns en gudomlig varelse med närapå obegränsade skaparprivilegier i förening med en makalös kombination av gudomlig barmhärtighet och mänsklig sympati. Dessa så kallade mirakel gav emellertid Jesus mycket bekymmer genom att de ledde till en publicitet som väckte fördomar och medförde mycken osökt ryktbarhet.	145:3.15 (1633.6) The healing wonders which every now and then attended Jesus’ mission on earth were not a part of his plan of proclaiming the kingdom. They were incidentally inherent in having on earth a divine being of well-nigh unlimited creator prerogatives in association with an unprecedented combination of divine mercy and human sympathy. But such so-called miracles gave Jesus much trouble in that they provided prejudice-raising publicity and afforded much unsought notoriety.
4. Senare samma kväll ^top	4. The Evening After ^top
145:4.1 (1634.1) Under hela kvällen efter detta stora utbrott av helande tog den jublande och lyckliga folkmassan Sebedaios hem i besittning, och Jesu apostlar var uppjagade till höjdpunkten av känslomässig entusiasm. Mänskligt sett var denna dag troligen den största bland alla stora dagar som de tillbringade tillsammans med Jesus. Aldrig före eller efter steg deras hopp till sådana höjder av tillitsfull förväntan. Jesus hade endast några dagar tidigare, medan de ännu befann sig innanför Samariens gränser, sagt dem att den stund hade kommit då riket skulle förkunnas med kraft, och nu hade deras ögon sett vad de förmodade vara uppfyllelsen av detta löfte. De hänfördes av föreställningen om vad som skulle komma, om denna fantastiska manifestation av helande kraft endast var en början. Deras kvardröjande tvivel om Jesu gudomlighet försvann. De var bokstavligen berusade av extasen från sin förvirrade förtjusning.	145:4.1 (1634.1) Throughout the evening following this great outburst of healing, the rejoicing and happy throng overran Zebedee’s home, and the apostles of Jesus were keyed up to the highest pitch of emotional enthusiasm. From a human standpoint, this was probably the greatest day of all the great days of their association with Jesus. At no time before or after did their hopes surge to such heights of confident expectation. Jesus had told them only a few days before, and when they were yet within the borders of Samaria, that the hour had come when the kingdom was to be proclaimed in power, and now their eyes had seen what they supposed was the fulfillment of that promise. They were thrilled by the vision of what was to come if this amazing manifestation of healing power was just the beginning. Their lingering doubts of Jesus’ divinity were banished. They were literally intoxicated with the ecstasy of their bewildered enchantment.
145:4.2 (1634.2) Men när de sökte Jesus kunde de inte finna honom. Mästaren var mycket störd över vad som hade hänt. Dessa män, kvinnor och barn som hade blivit botade från olika sjukdomar dröjde kvar länge in mot natten i hopp om att Jesus skulle återvända så att de kunde tacka honom. Apostlarna kunde inte förstå sig på Mästarens beteende, då timmarna led och han förblev i tillbakadragenhet. Deras glädje skulle ha varit fullständig och fulländad om inte för hans fortsatta frånvaro. När Jesus till sist återvände till dem var det sent och praktiskt taget alla de som hade blivit delaktiga av helandet hade gått hem. Jesus tillbakavisade gratulationerna och hyllningarna från de tolv och andra som hade dröjt kvar för att träffa honom och sade endast: ”Jubla inte över att min Fader är mäktig nog att hela kroppen, utan hellre över att han är mäktig att frälsa själen. Låt oss gå till vila, ty i morgon måste vi ägna oss åt Faderns angelägenheter.”	145:4.2 (1634.2) But when they sought for Jesus, they could not find him. The Master was much perturbed by what had happened. These men, women, and children who had been healed of diverse diseases lingered late into the evening, hoping for Jesus’ return that they might thank him. The apostles could not understand the Master’s conduct as the hours passed and he remained in seclusion; their joy would have been full and perfect but for his continued absence. When Jesus did return to their midst, the hour was late, and practically all of the beneficiaries of the healing episode had gone to their homes. Jesus refused the congratulations and adoration of the twelve and the others who had lingered to greet him, only saying: “Rejoice not that my Father is powerful to heal the body, but rather that he is mighty to save the soul. Let us go to our rest, for tomorrow we must be about the Father’s business.”
145:4.3 (1634.3) Igen gick tolv besvikna, förvillade män med sorg i hjärtat till vila. Få av dem, förutom tvillingarna, sov mycket den natten. Så snart Mästaren gjorde något som fröjdade själen och gladde hjärtat hos hans apostlar föreföll han att genast slå deras hopp i spillror och fullkomligt rasera grunden för deras mod och entusiasm. När dessa förvillade fiskare såg varandra i ögonen hade de alla bara en enda tanke: ”Vi kan inte förstå honom. Vad skall allt detta betyda?”	145:4.3 (1634.3) And again did twelve disappointed, perplexed, and heart-sorrowing men go to their rest; few of them, except the twins, slept much that night. No sooner would the Master do something to cheer the souls and gladden the hearts of his apostles, than he seemed immediately to dash their hopes in pieces and utterly to demolish the foundations of their courage and enthusiasm. As these bewildered fishermen looked into each other’s eyes, there was but one thought: “We cannot understand him. What does all this mean?”
5. Tidigt på söndagsmorgonen ^top	5. Early Sunday Morning ^top
145:5.1 (1634.4) Inte heller Jesus sov mycket den lördagsnatten. Han förstod att världen var fylld av fysisk nöd och översvämmad av materiella svårigheter, och han begrundade den stora faran av att bli tvungen att anslå så mycket av sin tid till vård av de sjuka och betryckta att hans mission att etablera det andliga riket i människornas hjärtan skulle störas eller åtminstone underordnas skötseln av fysiska ting. På grund av dessa och liknande tankar, som under natten upptog Jesu dödliga sinne, steg han upp den söndagsmorgonen långt före gryningen och gick ensam till ett av sina favoritställen för gemenskap med Fadern. Ämnet för Jesu bön denna tidiga morgon var att be om visdom och omdöme att inte låta hans mänskliga sympati i förening med hans gudomliga barmhärtighet så kunna vädja till honom inför de dödligas lidande, att all hans tid skulle åtgå till fysisk omvårdnad och den andliga försummas. Fast han inte helt ville undvika att vårda sig om de sjuka, visste han att han också måste utföra det viktigare arbete som den andliga undervisningen och den religiösa utbildningen utgjorde.	145:5.1 (1634.4) Neither did Jesus sleep much that Saturday night. He realized that the world was filled with physical distress and overrun with material difficulties, and he contemplated the great danger of being compelled to devote so much of his time to the care of the sick and afflicted that his mission of establishing the spiritual kingdom in the hearts of men would be interfered with or at least subordinated to the ministry of things physical. Because of these and similar thoughts which occupied the mortal mind of Jesus during the night, he arose that Sunday morning long before daybreak and went all alone to one of his favorite places for communion with the Father. The theme of Jesus’ prayer on this early morning was for wisdom and judgment that he might not allow his human sympathy, joined with his divine mercy, to make such an appeal to him in the presence of mortal suffering that all of his time would be occupied with physical ministry to the neglect of the spiritual. Though he did not wish altogether to avoid ministering to the sick, he knew that he must also do the more important work of spiritual teaching and religious training.
145:5.2 (1635.1) Jesus gick så ofta ut till bergskullarna för att be därför att han inte hade tillgång till några privata utrymmen som lämpade sig för hans personliga andaktsstunder.	145:5.2 (1635.1) Jesus went out in the hills to pray so many times because there were no private rooms suitable for his personal devotions.
145:5.3 (1635.2) Petrus kunde inte sova den natten. Därför väckte han mycket tidigt, kort efter att Jesus hade gått ut för att be, Jakob och Johannes, och de tre gick ut för att söka upp sin Mästare. Efter mer än en timmes sökande fann de Jesus och bönföll honom att berätta för dem orsaken till hans märkliga beteende. De önskade få veta varför han föreföll att vara bekymrad över det mäktiga utgjutandet av helandets ande när allt folket var utom sig av glädje och hans apostlar så gladde sig.	145:5.3 (1635.2) Peter could not sleep that night; so, very early, shortly after Jesus had gone out to pray, he aroused James and John, and the three went to find their Master. After more than an hour’s search they found Jesus and besought him to tell them the reason for his strange conduct. They desired to know why he appeared to be troubled by the mighty outpouring of the spirit of healing when all the people were overjoyed and his apostles so much rejoiced.
145:5.4 (1635.3) I över fyra timmars tid försökte Jesus förklara för dessa tre apostlar vad som hade hänt. Han undervisade dem om vad som hade inträffat och förklarade farorna av sådana manifestationer. Jesus anförtrodde dem orsaken till att han hade gått ut för att be. Han försökte klargöra för sina personliga medarbetare de verkliga orsakerna till att Faderns rike inte kunde byggas på undergörande och fysiskt helande, men de kunde inte fatta hans undervisning.	145:5.4 (1635.3) For more than four hours Jesus endeavored to explain to these three apostles what had happened. He taught them about what had transpired and explained the dangers of such manifestations. Jesus confided to them the reason for his coming forth to pray. He sought to make plain to his personal associates the real reasons why the kingdom of the Father could not be built upon wonder-working and physical healing. But they could not comprehend his teaching.
145:5.5 (1635.4) Under tiden, tidigt denna söndagsmorgon, började andra skaror av betryckta själar och många kuriositetsökare samlas kring Sebedaios hus. De fordrade högljutt att få se Jesus. Andreas och apostlarna var så förbryllade att medan Simon Seloten talade till folksamlingen gick Andreas tillsammans med flera av sina medarbetare ut för att söka efter Jesus. När Andreas hade funnit Jesus i sällskap med de tre sade han: ”Mästare, varför lämnar du oss ensamma med folkmassan? Se, alla människor söker dig; aldrig förr har så många velat höra din förkunnelse. Redan nu är huset omgivet av dem som har kommit från när och fjärran på grund av dina mäktiga gärningar. Vill du inte återvända med oss för att ha omsorg om dem?”	145:5.5 (1635.4) Meanwhile, early Sunday morning, other crowds of afflicted souls and many curiosity seekers began to gather about the house of Zebedee. They clamored to see Jesus. Andrew and the apostles were so perplexed that, while Simon Zelotes talked to the assembly, Andrew, with several of his associates, went to find Jesus. When Andrew had located Jesus in company with the three, he said: “Master, why do you leave us alone with the multitude? Behold, all men seek you; never before have so many sought after your teaching. Even now the house is surrounded by those who have come from near and far because of your mighty works. Will you not return with us to minister to them?”
145:5.6 (1635.5) När Jesus hörde detta svarade han: ”Andreas, har jag inte lärt dig och dessa andra att min mission på jorden är att uppenbara Fadern och mitt budskap att förkunna himmelriket? Hur kommer det sig då att ni vill få mig att vända mig ifrån mitt arbete för att göra de nyfikna nöjda och tillfredsställa dem som söker tecken och under? Har vi inte vistats bland dessa människor alla dessa månader, och har de samlats i skaror för att lyssna till rikets goda budskap? Varför har de nu kommit och bestormat oss? Är det inte för att få den fysiska kroppen botad hellre än för att ta emot andlig sanning för att frälsa sin själ? När människorna dras till oss på grund av märkliga manifestationer kommer mången av dem, inte för att söka sanning och frälsning, utan snarast för att söka bot för sina fysiska åkommor och befrielse från sina materiella svårigheter.	145:5.6 (1635.5) When Jesus heard this, he answered: “Andrew, have I not taught you and these others that my mission on earth is the revelation of the Father, and my message the proclamation of the kingdom of heaven? How is it, then, that you would have me turn aside from my work for the gratification of the curious and for the satisfaction of those who seek for signs and wonders? Have we not been among these people all these months, and have they flocked in multitudes to hear the good news of the kingdom? Why have they now come to besiege us? Is it not because of the healing of their physical bodies rather than as a result of the reception of spiritual truth for the salvation of their souls? When men are attracted to us because of extraordinary manifestations, many of them come seeking not for truth and salvation but rather in quest of healing for their physical ailments and to secure deliverance from their material difficulties.
145:5.7 (1635.6) ”Hela denna tid har jag vistats i Kafarnaum, och både i synagogan och vid sjöstranden har jag förkunnat rikets goda nyhet för alla som hade öron att höra med och hjärtan att ta emot sanningen med. Det är inte Faderns vilja att jag skulle återvända med er för att underhålla dessa nyfikna och bli upptagen av omsorgen om fysiska ting med uteslutande av de andliga. Jag har förordnat er att predika evangeliet och vårda er om de sjuka, men jag får inte bli så upptagen av helande att jag försummar min undervisning. Nej, Andreas, jag återvänder inte med er. Gå och säg åt folket att tro på det som vi har lärt dem och att fröjda sig åt friheten som Guds söner åtnjuter, och gör er redo så att vi kan bege oss till de andra städerna i Galiléen, där vägen redan har beretts för att predika rikets goda nyheter. Det var för det ändamålet jag kom hit från Fadern. Gå därför och gör er klara för omedelbar avfärd medan jag här väntar på er återkomst.”	145:5.7 (1635.6) “All this time I have been in Capernaum, and both in the synagogue and by the seaside have I proclaimed the good news of the kingdom to all who had ears to hear and hearts to receive the truth. It is not the will of my Father that I should return with you to cater to these curious ones and to become occupied with the ministry of things physical to the exclusion of the spiritual. I have ordained you to preach the gospel and minister to the sick, but I must not become engrossed in healing to the exclusion of my teaching. No, Andrew, I will not return with you. Go and tell the people to believe in that which we have taught them and to rejoice in the liberty of the sons of God, and make ready for our departure for the other cities of Galilee, where the way has already been prepared for the preaching of the good tidings of the kingdom. It was for this purpose that I came forth from the Father. Go, then, and prepare for our immediate departure while I here await your return.”
145:5.8 (1636.1) När Jesus hade talat begav sig Andreas och hans medapostlar sorgsna tillbaka till Sebedaios hus, sände bort den samlade folkskaran och gjorde sig snabbt redo för färden, såsom Jesus hade bestämt. Och så begav sig Jesus och apostlarna ut söndagseftermiddagen den 18 januari år 28 e.Kr. på sin första verkligt offentliga och öppna predikotur till städerna i Galiléen. Under denna första färd förkunnade de rikets evangelium i många städer, men de besökte inte Nasaret.	145:5.8 (1636.1) When Jesus had spoken, Andrew and his fellow apostles sorrowfully made their way back to Zebedee’s house, dismissed the assembled multitude, and quickly made ready for the journey as Jesus had directed. And so, on the afternoon of Sunday, January 18, a.d. 28, Jesus and the apostles started out upon their first really public and open preaching tour of the cities of Galilee. On this first tour they preached the gospel of the kingdom in many cities, but they did not visit Nazareth.
145:5.9 (1636.2) Den söndagseftermiddagen, kort efter det att Jesus och hans apostlar hade gett sig av till Rimmon, kom hans bröder Jakob och Juda för att träffa honom i Sebedaios hus. Ungefär vid middagstiden den dagen hade Juda sökt upp sin bror Jakob och insisterat på att de skulle gå till Jesus. Då Jakob till slut samtyckte till att följa med Juda hade Jesus redan gått sin väg.	145:5.9 (1636.2) That Sunday afternoon, shortly after Jesus and his apostles had left for Rimmon, his brothers James and Jude came to see him, calling at Zebedee’s house. About noon of that day Jude had sought out his brother James and insisted that they go to Jesus. By the time James consented to go with Jude, Jesus had already departed.
145:5.10 (1636.3) Apostlarna var ovilliga att gå ifrån det stora intresse som hade väckts i Kafarnaum. Petrus kalkylerade att inte mindre än tusen troende kunde ha döpts in i riket. Jesus lyssnade tålmodigt till dem men gick inte med på att återvända. Det rådde en stunds tystnad, och sedan vände sig Tomas till sina medapostlar och sade: ”Låt oss gå! Mästaren har talat. Även om vi inte helt kan förstå himmelrikets mysterier är vi säkra på en sak: Vi följer en lärare som inte söker någon ära för sig själv.” Motvilligt gick de ut för att predika det goda budskapet i städerna i Galiléen.	145:5.10 (1636.3) The apostles were loath to leave the great interest which had been aroused at Capernaum. Peter calculated that no less than one thousand believers could have been baptized into the kingdom. Jesus listened to them patiently, but he would not consent to return. Silence prevailed for a season, and then Thomas addressed his fellow apostles, saying: “Let’s go! The Master has spoken. No matter if we cannot fully comprehend the mysteries of the kingdom of heaven, of one thing we are certain: We follow a teacher who seeks no glory for himself.” And reluctantly they went forth to preach the good tidings in the cities of Galilee.