Kapitel 147	Paper 147
Ett kort besök i Jerusalem	The Interlude Visit to Jerusalem
147:0.1 (1647.1) JESUS och apostlarna anlände till Kafarnaum onsdagen den 17 mars och vistades två veckor i sin operationsbas i Betsaida innan de gav sig i väg till Jerusalem. Under dessa två veckor undervisade apostlarna folket vid sjöstranden, medan Jesus tillbringade mycken tid ensam i bergen med att sköta sin Faders angelägenheter. Under denna period företog Jesus, åtföljd av Jakob och Johannes Sebedaios, två hemliga färder till Tiberias, där de mötte de troende och undervisade dem om rikets evangelium.	147:0.1 (1647.1) JESUS and the apostles arrived in Capernaum on Wednesday, March 17, and spent two weeks at the Bethsaida headquarters before they departed for Jerusalem. These two weeks the apostles taught the people by the seaside while Jesus spent much time alone in the hills about his Father’s business. During this period Jesus, accompanied by James and John Zebedee, made two secret trips to Tiberias, where they met with the believers and instructed them in the gospel of the kingdom.
147:0.2 (1647.2) Många i Herodes hushåll trodde på Jesus och deltog i dessa möten. Inflytandet från dessa troende inom Herodes officiella familj hade klart hjälpt till att minska denna härskares fientlighet mot Jesus. Dessa troende i Tiberias hade grundligt förklarat för Herodes att det ”rike” som Jesus förkunnade var andligt till sin natur och inte ett politiskt initiativ. Herodes var benägen att tro dessa medlemmar av sitt eget hushåll och lät sig därför inte oskäligt oroas av att berättelserna om Jesu förkunnelse och helbrägdagörelse spred sig över hela landet. Han hade inget att invända mot Jesu verksamhet som helbrägdagörare och religiös förkunnare. Trots den gynnsamma inställningen bland många av Herodes rådgivare, och rentav hos Herodes själv, fanns det en grupp bland hans underordnade som var så påverkade av de religiösa ledarna i Jerusalem att de förblev bittra och hotfulla fiender till Jesus och apostlarna och senare gjorde mycket för att hindra deras offentliga verksamhet. De religiösa ledarna i Jerusalem, inte Herodes, utgjorde den största faran för Jesus. Just av denna orsak tillbringade Jesus och apostlarna så mycket tid i Galiléen och utförde största delen av sin offentliga förkunnelse där, hellre än i Jerusalem och Judéen.	147:0.2 (1647.2) Many of the household of Herod believed in Jesus and attended these meetings. It was the influence of these believers among Herod’s official family that had helped to lessen that ruler’s enmity toward Jesus. These believers at Tiberias had fully explained to Herod that the “kingdom” which Jesus proclaimed was spiritual in nature and not a political venture. Herod rather believed these members of his own household and therefore did not permit himself to become unduly alarmed by the spreading abroad of the reports concerning Jesus’ teaching and healing. He had no objections to Jesus’ work as a healer or religious teacher. Notwithstanding the favorable attitude of many of Herod’s advisers, and even of Herod himself, there existed a group of his subordinates who were so influenced by the religious leaders at Jerusalem that they remained bitter and threatening enemies of Jesus and the apostles and, later on, did much to hamper their public activities. The greatest danger to Jesus lay in the Jerusalem religious leaders and not in Herod. And it was for this very reason that Jesus and the apostles spent so much time and did most of their public preaching in Galilee rather than at Jerusalem and in Judea.
1. Officerens tjänare ^top	1. The Centurion’s Servant ^top
147:1.1 (1647.3) Dagen innan de gjorde sig klara att bege sig till Jerusalem för att fira påsk, kom Mangus, en officer eller kapten för den romerska vaktstyrkan stationerad i Kafarnaum, till synagogans styresmän och sade: ”Min trogne ordonnans är dödssjuk. Kan ni därför gå till Jesus å mina vägnar och enträget be honom bota min tjänare?” Den romerske kaptenen gjorde detta då han trodde att judarnas ledare skulle äga mer inflytande hos Jesus. Därför gick de äldste för att träffa Jesus, och deras talesman sade: ”Lärare, vi ber dig innerligt att du går över till Kafarnaum för att rädda den romerske officerens förnämste tjänare. Denne officer är värd din uppmärksamhet emedan han älskar vårt folk och rentav lät bygga åt oss den synagoga där du så många gånger har talat.”	147:1.1 (1647.3) On the day before they made ready to go to Jerusalem for the feast of the Passover, Mangus, a centurion, or captain, of the Roman guard stationed at Capernaum, came to the rulers of the synagogue, saying: “My faithful orderly is sick and at the point of death. Would you, therefore, go to Jesus in my behalf and beseech him to heal my servant?” The Roman captain did this because he thought the Jewish leaders would have more influence with Jesus. So the elders went to see Jesus and their spokesman said: “Teacher, we earnestly request you to go over to Capernaum and save the favorite servant of the Roman centurion, who is worthy of your notice because he loves our nation and even built us the very synagogue wherein you have so many times spoken.”
147:1.2 (1647.4) När Jesus hade hört vad de hade att säga sade han: ”Jag skall komma med er.” Och när han gick med dem till officerens hus sände den romerske soldaten, redan innan de hade kommit in på hans gård, sina vänner ut för att välkomna Jesus och med instruktioner att säga: ”Herre, besvära dig inte med att stiga in i mitt hus, för jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Inte heller tyckte jag mig själv vara värdig att komma till dig; därför sände jag de äldste från ditt eget folk. Men jag vet att du kan säga ordet där du står, så blir min tjänare frisk. För jag är själv en som står under befäl och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene ’gå’, så går han, och till den andre ’kom’, så kommer han, och säger jag till mina tjänare ’gör si och så’ så gör de det.”	147:1.2 (1647.4) And when Jesus had heard them, he said, “I will go with you.” And as he went with them over to the centurion’s house, and before they had entered his yard, the Roman soldier sent his friends out to greet Jesus, instructing them to say: “Lord, trouble not yourself to enter my house, for I am not worthy that you should come under my roof. Neither did I think myself worthy to come to you; wherefore I sent the elders of your own people. But I know that you can speak the word where you stand and my servant will be healed. For I am myself under the orders of others, and I have soldiers under me, and I say to this one go, and he goes; to another come, and he comes, and to my servants do this or do that, and they do it.”
147:1.3 (1648.1) När Jesus hörde dessa ord vände han sig om och sade till sina apostlar och dem som följde med: ”Jag förundrar mig över tron hos denne icke-jude. Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.” Jesus vände sig bort från huset och sade: ”Låt oss gå härifrån.” Officerens vänner gick in i huset och berättade för Mangus vad Jesus hade sagt, och från den stunden började tjänaren återhämta sig och blev slutligen återställd till normal hälsa och duglighet.	147:1.3 (1648.1) And when Jesus heard these words, he turned and said to his apostles and those who were with them: “I marvel at the belief of the gentile. Verily, verily, I say to you, I have not found so great faith, no, not in Israel.” Jesus, turning from the house, said, “Let us go hence.” And the friends of the centurion went into the house and told Mangus what Jesus had said. And from that hour the servant began to mend and was eventually restored to his normal health and usefulness.
147:1.4 (1648.2) Men vi fick aldrig veta vad som egentligen hände vid detta tillfälle. Uppteckningen innehåller inget annat, och det avslöjades inte för dem som åtföljde Jesus om osynliga varelser ombesörjde eller inte ombesörjde botandet av officerens tjänare. Vi känner endast till faktumet att tjänaren blev fullständigt frisk.	147:1.4 (1648.2) But we never knew just what happened on this occasion. This is simply the record, and as to whether or not invisible beings ministered healing to the centurion’s servant, was not revealed to those who accompanied Jesus. We only know of the fact of the servant’s complete recovery.
2. Färden till Jerusalem ^top	2. The Journey to Jerusalem ^top
147:2.1 (1648.3) Tidigt på tisdagsmorgonen den 30 mars inledde Jesus och apostlasällskapet sin färd till Jerusalem längs Jordanfloden, för att fira påsk. De var framme på fredagseftermiddagen den 2 april och etablerade som vanligt sin operationsbas i Betania. Under sin färd genom Jeriko stannade de för att vila medan Judas deponerade en del av deras gemensamma penningmedel i en bank som ägdes av en vän till hans familj. Det här var första gången Judas hade fått ett överskott på pengar, och denna deposition lämnades orörd tills de igen färdades genom Jeriko på den sista och händelserika resan till Jerusalem kort före rättegången mot Jesus och hans död.	147:2.1 (1648.3) Early on the morning of Tuesday, March 30, Jesus and the apostolic party started on their journey to Jerusalem for the Passover, going by the route of the Jordan valley. They arrived on the afternoon of Friday, April 2, and established their headquarters, as usual, at Bethany. Passing through Jericho, they paused to rest while Judas made a deposit of some of their common funds in the bank of a friend of his family. This was the first time Judas had carried a surplus of money, and this deposit was left undisturbed until they passed through Jericho again when on that last and eventful journey to Jerusalem just before the trial and death of Jesus.
147:2.2 (1648.4) Sällskapet hade en händelselös färd till Jerusalem, men de hade knappt hunnit installera sig i Betania förrän de som sökte bot för sin kropp, tröst för sitt plågade sinne och frälsning för sin själ började samlas från när och fjärran, så många att Jesus knappast fick tid för vila. Därför satte de upp tält i Getsemane och Mästaren gick fram och tillbaka mellan Betania och Getsemane för att undvika folkmassorna som ständigt ansatte honom. Apostlasällskapet tillbringade nästan tre veckor i Jerusalem, men Jesus ålade dem att inte ägna sig åt offentlig förkunnelse, endast åt privatundervisning och personligt arbete.	147:2.2 (1648.4) The party had an uneventful trip to Jerusalem, but they had hardly got themselves settled at Bethany when from near and far those seeking healing for their bodies, comfort for troubled minds, and salvation for their souls, began to congregate, so much so that Jesus had little time for rest. Therefore they pitched tents at Gethsemane, and the Master would go back and forth from Bethany to Gethsemane to avoid the crowds which so constantly thronged him. The apostolic party spent almost three weeks at Jerusalem, but Jesus enjoined them to do no public preaching, only private teaching and personal work.
147:2.3 (1648.5) De firade påsken stillsamt i Betania. Det här var första gången som Jesus och alla tolv apostlar deltog i den påskhögtid som firades utan blodsutgjutelse. Johannes apostlar åt inte påskmåltiden tillsammans med Jesus och hans apostlar; de firade högtiden tillsammans med Abner och många av dem som i ett tidigt skede hade omfattat Johannes förkunnelse. Detta var Jesu andra påsk tillsammans med sina apostlar i Jerusalem.	147:2.3 (1648.5) At Bethany they quietly celebrated the Passover. And this was the first time that Jesus and all of the twelve partook of the bloodless Passover feast. The apostles of John did not eat the Passover with Jesus and his apostles; they celebrated the feast with Abner and many of the early believers in John’s preaching. This was the second Passover Jesus had observed with his apostles in Jerusalem.
147:2.4 (1648.6) När Jesus och de tolv gav sig i väg tillbaka till Kafarnaum återvände inte Johannes apostlar med dem. Under Abners ledning stannade de i Jerusalem och den omgivande landsbygden och arbetade där i det tysta för rikets utbredning, medan Jesus och de tolv återvände till arbetet i Galiléen. Aldrig var tjugofyra alla igen samlade förutom en kort tid innan de sjuttio evangelisterna förordnades och utsändes. Men de två grupperna samverkade, och de hyste de bästa känslor för varandra trots sina inbördes meningsskiljaktigheter.	147:2.4 (1648.6) When Jesus and the twelve departed for Capernaum, the apostles of John did not return with them. Under the direction of Abner they remained in Jerusalem and the surrounding country, quietly laboring for the extension of the kingdom, while Jesus and the twelve returned to work in Galilee. Never again were the twenty-four all together until a short time before the commissioning and sending forth of the seventy evangelists. But the two groups were co-operative, and notwithstanding their differences of opinion, the best of feelings prevailed.
3. Vid dammen i Betesda ^top	3. At the Pool of Bethesda ^top
147:3.1 (1649.1) På eftermiddagen under den andra sabbaten i Jerusalem, då Mästaren och apostlarna skulle till att delta i tempelandakterna, sade Johannes till Jesus: ”Kom med mig, det är något jag vill visa dig.” Johannes förde Jesus ut genom en av Jerusalems portar till en vattendamm kallad Betesda. Dammen omgavs av en konstruktion med fem pelargångar, och i dem låg en stor grupp lidande människor som sökte helande. Det här var en het källa vars rödaktiga vatten med oregelbundna intervaller bubblade upp på grund av ansamlingar av gas i bergsgrottorna under dammen. Många trodde att skummandet, som från tid till annan inträffade i det varma vattnet, berodde på övernaturliga krafter, och enligt folktron skulle den första som steg ned i vattnet efter ett sådant skummande helas från sina krämpor, av vad slag de än var.	147:3.1 (1649.1) The afternoon of the second Sabbath in Jerusalem, as the Master and the apostles were about to participate in the temple services, John said to Jesus, “Come with me, I would show you something.” John conducted Jesus out through one of the Jerusalem gates to a pool of water called Bethesda. Surrounding this pool was a structure of five porches under which a large group of sufferers lingered in quest of healing. This was a hot spring whose reddish-tinged water would bubble up at irregular intervals because of gas accumulations in the rock caverns underneath the pool. This periodic disturbance of the warm waters was believed by many to be due to supernatural influences, and it was a popular belief that the first person who entered the water after such a disturbance would be healed of whatever infirmity he had.
147:3.2 (1649.2) Apostlarna var något rastlösa under de restriktioner som Jesus hade ålagt dem, och Johannes som var den yngste av de tolv var särskilt otålig under ett sådant återhållande. Han hade fört Jesus till dammen med den tanken att åsynen av de lidande som hade samlats där, skulle väcka Mästarens medlidande så att han skulle röras till att göra ett under: en helbrägdagörelse, och då skulle hela Jerusalem förvåna sig och inom kort vinnas till tro på rikets evangelium. Johannes sade till Jesus: ”Mästare, se alla dessa lidande människor; finns det ingenting som vi kan göra för dem?” Jesus svarade: ”Johannes, varför vill du fresta mig att avvika från den väg jag har valt? Varför envisas du med att vilja ersätta förkunnandet av den eviga sanningens evangelium med utförandet av underverk och botandet av sjuka? Min son, jag får inte göra det som du önskar, men samla ihop dessa sjuka och lidande så att jag får tala ord av uppmuntran och evig tröst till dem.”	147:3.2 (1649.2) The apostles were somewhat restless under the restrictions imposed by Jesus, and John, the youngest of the twelve, was especially restive under this restraint. He had brought Jesus to the pool thinking that the sight of the assembled sufferers would make such an appeal to the Master’s compassion that he would be moved to perform a miracle of healing, and thereby would all Jerusalem be astounded and presently be won to believe in the gospel of the kingdom. Said John to Jesus: “Master, see all of these suffering ones; is there nothing we can do for them?” And Jesus replied: “John, why would you tempt me to turn aside from the way I have chosen? Why do you go on desiring to substitute the working of wonders and the healing of the sick for the proclamation of the gospel of eternal truth? My son, I may not do that which you desire, but gather together these sick and afflicted that I may speak words of good cheer and eternal comfort to them.”
147:3.3 (1649.3) Då Jesus talade till de församlade sade han: ”Mången av er här är sjuka och lidande till följd av era många år av oriktigt levnadssätt. En del lider av de olyckor som förekommer i tiden, andra som resultat av de misstag som deras förfäder gjorde, medan vissa av er kämpar med de handikapp som kommer sig av de ofullkomliga förhållandena i er jordiska existens. Men min Fader arbetar, och jag skulle vilja arbeta, för att förbättra er jordiska tillvaro, men i synnerhet för att säkra er eviga tillvaro. Ingen av oss kan göra mycket för att ändra livets svårigheter om vi inte upptäcker att Fadern i himlen vill det. Vi är alla i sista hand skyldiga att göra den Eviges vilja. Om ni alla kunde botas från era fysiska åkommor skulle ni förvisso förundra er, men det är ännu bättre att ni skulle renas från all andlig sjukdom och finna er helade från alla moraliska defekter. Ni är alla Guds barn; ni är den himmelske Faderns söner. Tidens bojor må synas plåga er, men evighetens Gud älskar er. Och när tiden för domen är inne, frukta inte, ni skall alla finna inte endast rättvisa utan även ett överflöd av barmhärtighet. Sannerligen säger jag er: Den som hör rikets evangelium och tror denna förkunnelse om att han är en av Guds söner, han har evigt liv; redan nu går sådana troende från dom och död till ljus och liv. Och den stund närmar sig då även de som vilar i graven skall höra uppståndelsens röst.”	147:3.3 (1649.3) In speaking to those assembled, Jesus said: “Many of you are here, sick and afflicted, because of your many years of wrong living. Some suffer from the accidents of time, others as a result of the mistakes of their forebears, while some of you struggle under the handicaps of the imperfect conditions of your temporal existence. But my Father works, and I would work, to improve your earthly state but more especially to insure your eternal estate. None of us can do much to change the difficulties of life unless we discover the Father in heaven so wills. After all, we are all beholden to do the will of the Eternal. If you could all be healed of your physical afflictions, you would indeed marvel, but it is even greater that you should be cleansed of all spiritual disease and find yourselves healed of all moral infirmities. You are all God’s children; you are the sons of the heavenly Father. The bonds of time may seem to afflict you, but the God of eternity loves you. And when the time of judgment shall come, fear not, you shall all find, not only justice, but an abundance of mercy. Verily, verily, I say to you: He who hears the gospel of the kingdom and believes in this teaching of sonship with God, has eternal life; already are such believers passing from judgment and death to light and life. And the hour is coming in which even those who are in the tombs shall hear the voice of the resurrection.”
147:3.4 (1649.4) Många av dem som lyssnade trodde på rikets evangelium. Några av de sjuka blev så inspirerade och andligen återupplivade att de gick omkring och kungjorde att de också hade blivit botade från sina fysiska krämpor.	147:3.4 (1649.4) And many of those who heard believed the gospel of the kingdom. Some of the afflicted were so inspired and spiritually revivified that they went about proclaiming that they had also been cured of their physical ailments.
147:3.5 (1649.5) En man som i många år hade varit deprimerad och allvarligt plågad av sitt störda sinnes svagheter blev så glad över Jesu ord att han lyfte upp sin bädd och gick hem, trots att det var sabbatsdag. Denne plågade man hade väntat alla dessa år på att någon skulle hjälpa honom. Han var till den grad ett offer för känslan av sin egen hjälplöshet att det aldrig hade fallit honom in att hjälpa sig själv, vilket visade sig vara det enda han behövde göra för att bli frisk — ta sin bädd och gå.	147:3.5 (1649.5) One man who had been many years downcast and grievously afflicted by the infirmities of his troubled mind, rejoiced at Jesus’ words and, picking up his bed, went forth to his home, even though it was the Sabbath day. This afflicted man had waited all these years for somebody to help him; he was such a victim of the feeling of his own helplessness that he had never once entertained the idea of helping himself which proved to be the one thing he had to do in order to effect recovery—take up his bed and walk.
147:3.6 (1650.1) Sedan sade Jesus till Johannes: ”Låt oss gå innan översteprästerna och de skriftlärde observerar oss och tar anstöt av att vi talade ord av liv till dessa lidande.” De återvände till templet för att förena sig med sina kamrater, och inom kort avlägsnade de sig alla för att tillbringa natten i Betania. Men Johannes berättade aldrig för de andra apostlarna om sitt och Jesu besök denna sabbatseftermiddag vid dammen Betesda.	147:3.6 (1650.1) Then said Jesus to John: “Let us depart ere the chief priests and the scribes come upon us and take offense that we spoke words of life to these afflicted ones.” And they returned to the temple to join their companions, and presently all of them departed to spend the night at Bethany. But John never told the other apostles of this visit of himself and Jesus to the pool of Bethesda on this Sabbath afternoon.
4. Levnadsregeln ^top	4. The Rule of Living ^top
147:4.1 (1650.2) På kvällen denna samma sabbatsdag i Betania, när Jesus, de tolv och en grupp troende var samlade kring elden i Lasaros trädgård, ställde Natanael denna fråga till Jesus: ”Mästare, även om du har lärt oss den positiva versionen av den gamla levnadsregeln och instruerat oss att göra mot andra så som vi vill att de skall göra mot oss, inser jag inte helt hur vi alltid kan följa ett sådant påbud. Låt mig illustrera mitt påstående med att nämna som exempel en åtråfull man som på detta sätt lastbart ser på sin tilltänkta medverkare i synden. Hur kan vi lära att denne man med ont i sinnet skall göra mot andra så som han vill att de skulle göra mot honom?”	147:4.1 (1650.2) On the evening of this same Sabbath day, at Bethany, while Jesus, the twelve, and a group of believers were assembled about the fire in Lazarus’s garden, Nathaniel asked Jesus this question: “Master, although you have taught us the positive version of the old rule of life, instructing us that we should do to others as we wish them to do to us, I do not fully discern how we can always abide by such an injunction. Let me illustrate my contention by citing the example of a lustful man who thus wickedly looks upon his intended consort in sin. How can we teach that this evil-intending man should do to others as he would they should do to him?”
147:4.2 (1650.3) När Jesus hörde Natanaels fråga stod han genast upp, pekade finger åt aposteln och sade: ”Natanael, Natanael, vad för slags tankar hyser du i ditt hjärta? Tar du inte emot min förkunnelse som en som är född av anden? Hör du inte sanningen likt män med visdom och andlig förståelse? När jag uppmanade er att göra mot andra så som ni vill att de skall göra mot er, talade jag till människor med höga ideal, inte till dem som skulle känna sig frestade att förvränga min undervisning till frihet att uppmuntra till att göra det som är ont.”	147:4.2 (1650.3) When Jesus heard Nathaniel’s question, he immediately stood upon his feet and, pointing his finger at the apostle, said: “Nathaniel, Nathaniel! What manner of thinking is going on in your heart? Do you not receive my teachings as one who has been born of the spirit? Do you not hear the truth as men of wisdom and spiritual understanding? When I admonished you to do to others as you would have them do to you, I spoke to men of high ideals, not to those who would be tempted to distort my teaching into a license for the encouragement of evil-doing.”
147:4.3 (1650.4) När Mästaren hade talat stod Natanael upp och sade: ”Men Mästare, du skall inte tro att jag samtycker till en sådan tolkning av din undervisning. Jag ställde frågan därför att jag gissar att många sådana män kunde tänkas misstolka din uppmaning på detta sätt, och jag hoppades att du skulle ge oss ytterligare undervisning i dessa saker.” När Natanael hade satt sig ned fortsatte Jesus att tala: ”Jag vet mycket väl, Natanael, att du inte godkänner någon sådan ondskefull tanke i ditt sinne, men jag är besviken på att ni alla så ofta försummar att göra en genuint andlig tolkning av mina alldagliga uttryck, av min undervisning som måste meddelas er på människors språk och så som människor måste tala. Låt mig nu undervisa er om de olika betydelsenivåer som ansluter sig till tolkningen av denna levnadsregel, denna uppmaning att ’göra mot andra det som ni vill att de skall göra mot er’:	147:4.3 (1650.4) When the Master had spoken, Nathaniel stood up and said: “But, Master, you should not think that I approve of such an interpretation of your teaching. I asked the question because I conjectured that many such men might thus misjudge your admonition, and I hoped you would give us further instruction regarding these matters.” And then when Nathaniel had sat down, Jesus continued speaking: “I well know, Nathaniel, that no such idea of evil is approved in your mind, but I am disappointed in that you all so often fail to put a genuinely spiritual interpretation upon my commonplace teachings, instruction which must be given you in human language and as men must speak. Let me now teach you concerning the differing levels of meaning attached to the interpretation of this rule of living, this admonition to ‘do to others that which you desire others to do to you’:
147:4.4 (1650.5) ”1. Köttets nivå. En sådan rent självisk och åtråfull tolkning skulle väl exemplifieras av antagandet i din fråga.	147:4.4 (1650.5) “1. The level of the flesh. Such a purely selfish and lustful interpretation would be well exemplified by the supposition of your question.
147:4.5 (1650.6) ”2. Känslornas nivå. Detta plan ligger en nivå högre än köttets och antyder att empati och medlidande höjer ens tolkning av denna levnadsregel.	147:4.5 (1650.6) “2. The level of the feelings. This plane is one level higher than that of the flesh and implies that sympathy and pity would enhance one’s interpretation of this rule of living.
147:4.6 (1650.7) ”3. Sinnets nivå. Nu inverkar sinnets förnuft och erfarenhetens samlade information. Ett gott omdöme föreskriver att en sådan levnadsregel bör tolkas i samklang med den högsta idealism som är införlivad i ädelheten av en djupgående självrespekt.	147:4.6 (1650.7) “3. The level of mind. Now come into action the reason of mind and the intelligence of experience. Good judgment dictates that such a rule of living should be interpreted in consonance with the highest idealism embodied in the nobility of profound self-respect.
147:4.7 (1651.1) ”4. Den broderliga kärlekens nivå. Ännu högre upptäcks nivån för osjälvisk tillgivenhet för ens medmänniskors välbefinnande. På detta högre plan för helhjärtat socialt tjänande, som växer fram av medvetenheten om att Gud är vår Fader och som följd därav av insikten om att människan är vår broder, upptäcks en ny och långt vackrare tolkning av denna grundläggande levnadsregel.	147:4.7 (1651.1) “4. The level of brotherly love. Still higher is discovered the level of unselfish devotion to the welfare of one’s fellows. On this higher plane of wholehearted social service growing out of the consciousness of the fatherhood of God and the consequent recognition of the brotherhood of man, there is discovered a new and far more beautiful interpretation of this basic rule of life.
147:4.8 (1651.2) ”5. Den moraliska nivån. När ni sedan når upp till sant filosofiska tolkningsnivåer, när ni får en verklig förståelse för vad som är rätt och vad som är fel, när ni inser vad som är evigt rätt i de mänskliga relationerna, börjar ni betrakta ett sådant tolkningsproblem så som ni föreställer er att en högsinnad, idealistisk, vis och opartisk tredje person skulle se på och tolka en sådan föreskrift tillämpad på era personliga problem vid anpassningen till era livssituationer.	147:4.8 (1651.2) “5. The moral level. And then when you attain true philosophic levels of interpretation, when you have real insight into the rightness and wrongness of things, when you perceive the eternal fitness of human relationships, you will begin to view such a problem of interpretation as you would imagine a high-minded, idealistic, wise, and impartial third person would so view and interpret such an injunction as applied to your personal problems of adjustment to your life situations.
147:4.9 (1651.3) ”6. Den andliga nivån. Och sedan sist, men den ädlaste av dem alla, uppnår vi nivån för andeinsikt och andlig tolkning, vilket förmår oss att i denna levnadsregel se en gudomlig befallning att behandla alla människor så som vi föreställer oss att Gud skulle behandla dem. Sådant är idealet för de mänskliga relationerna i universum. Och sådan är er inställning till alla dessa problem när er högsta önskan är att ständigt göra Faderns vilja. Jag vill därför att ni skulle göra mot alla människor det som ni vet att jag under liknande omständigheter skulle göra.”	147:4.9 (1651.3) “6. The spiritual level. And then last, but greatest of all, we attain the level of spirit insight and spiritual interpretation which impels us to recognize in this rule of life the divine command to treat all men as we conceive God would treat them. That is the universe ideal of human relationships. And this is your attitude toward all such problems when your supreme desire is ever to do the Father’s will. I would, therefore, that you should do to all men that which you know I would do to them in like circumstances.”
147:4.10 (1651.4) Inget som Jesus hade sagt till apostlarna fram till denna tid hade förvånat dem mer än detta. De fortsatte att diskutera Mästarens ord länge efter det att han hade gått till vila. Fastän det dröjde länge för Natanael att återhämta sig från sitt antagande att Jesus hade missförstått den rätta andan i hans fråga, var de andra mer än tacksamma att deras filosofiske medapostel hade haft mod att ställa en sådan tankeväckande fråga.	147:4.10 (1651.4) Nothing Jesus had said to the apostles up to this time had ever more astonished them. They continued to discuss the Master’s words long after he had retired. While Nathaniel was slow to recover from his supposition that Jesus had misunderstood the spirit of his question, the others were more than thankful that their philosophic fellow apostle had had the courage to ask such a thought-provoking question.
5. Besöket hos farisén Simon ^top	5. Visiting Simon the Pharisee ^top
147:5.1 (1651.5) Fastän Simon inte var medlem av judarnas råd var han en inflytelserik farisé i Jerusalem. Han trodde halvhjärtat, och trots att han kunde bli hårt kritiserad för det vågade han bjuda in Jesus och hans personliga medarbetare Petrus, Jakob och Johannes till sitt hem för en gemensam måltid. Simon hade länge iakttagit Mästaren, och han var mycket imponerad av hans förkunnelse och ännu mer av hans personlighet.	147:5.1 (1651.5) Though Simon was not a member of the Jewish Sanhedrin, he was an influential Pharisee of Jerusalem. He was a halfhearted believer, and notwithstanding that he might be severely criticized therefor, he dared to invite Jesus and his personal associates, Peter, James, and John, to his home for a social meal. Simon had long observed the Master and was much impressed with his teachings and even more so with his personality.
147:5.2 (1651.6) De förmögna fariséerna ägnade sig åt att ge allmosor, och de skydde inte offentlighet i samband med sin filantropi. Ibland brukade de rentav blåsa i en trumpet när de stod i beråd att utöva välgörenhet för någon tiggare. Det var sed bland dessa fariséer, när de ordnade en bankett för prominenta gäster, att lämna dörrarna till huset öppna så att även tiggarna från gatan kunde komma in och, där de stod utmed rummets väggar bakom middagsgästernas liggsoffor, vara i tillfälle att få del av maten, som middagsgästerna kanske kunde kasta åt dem.	147:5.2 (1651.6) The wealthy Pharisees were devoted to almsgiving, and they did not shun publicity regarding their philanthropy. Sometimes they would even blow a trumpet as they were about to bestow charity upon some beggar. It was the custom of these Pharisees, when they provided a banquet for distinguished guests, to leave the doors of the house open so that even the street beggars might come in and, standing around the walls of the room behind the couches of the diners, be in position to receive portions of food which might be tossed to them by the banqueters.
147:5.3 (1651.7) Vid detta särskilda tillfälle i Simons hus fanns bland dem som kom in från gatan en illa beryktad kvinna som nyligen hade blivit en som hade börjat tro på den goda nyheten om rikets evangelium. Denna kvinna var välkänd över hela Jerusalem som en tidigare innehavare av en av de så kallade högklassiga bordeller, som låg nära intill tempelgården för icke-judar. Då hon accepterade Jesu förkunnelse hade hon stängt sin nedriga affärsförelse och förmått flertalet av de kvinnor som hade varit knutna till henne att acceptera evangeliet och ändra sitt levnadssätt. Trots detta hölls hon i stort förakt av fariséerna och var tvungen att låta sitt hår hänga löst — tecknet på prostitution. Denna ej namngivna kvinna hade tagit med sig en stor flaska parfymerad smörjelseolja, och där hon stod bakom Jesus medan han låg lutad till bords började hon smörja hans fötter, samtidigt som hon också vätte dem med sina tårar av tacksamhet och torkade dem med sitt hår. När hon hade avslutat denna smörjelse fortfor hon att gråta och kyssa hans fötter.	147:5.3 (1651.7) On this particular occasion at Simon’s house, among those who came in off the street was a woman of unsavory reputation who had recently become a believer in the good news of the gospel of the kingdom. This woman was well known throughout all Jerusalem as the former keeper of one of the so-called high-class brothels located hard by the temple court of the gentiles. She had, on accepting the teachings of Jesus, closed up her nefarious place of business and had induced the majority of the women associated with her to accept the gospel and change their mode of living; notwithstanding this, she was still held in great disdain by the Pharisees and was compelled to wear her hair down—the badge of harlotry. This unnamed woman had brought with her a large flask of perfumed anointing lotion and, standing behind Jesus as he reclined at meat, began to anoint his feet while she also wet his feet with her tears of gratitude, wiping them with the hair of her head. And when she had finished this anointing, she continued weeping and kissing his feet.
147:5.4 (1652.1) När Simon såg allt detta sade han till sig själv: ”Om denne man var en profet skulle han ha insett vilken och vad slags kvinna det är som på detta sätt rörde vid honom: att hon är en beryktad synderska.” Jesus, som visste vad som rörde sig i Simons sinne, höjde rösten och sade: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Säg det, lärare.” Då sade Jesus: ”Två män stod i skuld hos en viss förmögen penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När ingendera kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem, tror du Simon, skulle älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” ”Du har rätt”, sade Jesus och fortsatte vänd mot kvinnan: ”Simon, se noga på denna kvinna. Jag kom in i ditt hus som inbjuden gäst, men du gav mig inte vatten för mina fötter. Denna tacksamma kvinna har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men denna kvinna har kysst mina fötter hela tiden sedan hon kom in. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med dyrbara balsamer. Och vad betyder allt detta? Helt enkelt att hon har fått förlåtelse för sina många synder, och det har fått henne att visa stor kärlek. Men de som har fått endast litet förlåtet visar ibland endast liten kärlek.” Han vände sig om mot kvinnan, tog henne i hand, lyfte upp henne och sade: ”Du har förvisso ångrat dina synder, och de är förlåtna. Bli inte missmodig av den tanklösa och ovänliga inställningen hos dina medmänniskor; vandra vidare i himmelrikets glädje och frihet.”	147:5.4 (1652.1) When Simon saw all this, he said to himself: “This man, if he were a prophet, would have perceived who and what manner of woman this is who thus touches him; that she is a notorious sinner.” And Jesus, knowing what was going on in Simon’s mind, spoke up, saying: “Simon, I have something which I would like to say to you.” Simon answered, “Teacher, say on.” Then said Jesus: “A certain wealthy moneylender had two debtors. The one owed him five hundred denarii and the other fifty. Now, when neither of them had wherewith to pay, he forgave them both. Which of them do you think, Simon, would love him most?” Simon answered, “He, I suppose, whom he forgave the most.” And Jesus said, “You have rightly judged,” and pointing to the woman, he continued: “Simon, take a good look at this woman. I entered your house as an invited guest, yet you gave me no water for my feet. This grateful woman has washed my feet with tears and wiped them with the hair of her head. You gave me no kiss of friendly greeting, but this woman, ever since she came in, has not ceased to kiss my feet. My head with oil you neglected to anoint, but she has anointed my feet with precious lotions. And what is the meaning of all this? Simply that her many sins have been forgiven, and this has led her to love much. But those who have received but little forgiveness sometimes love but little.” And turning around toward the woman, he took her by the hand and, lifting her up, said: “You have indeed repented of your sins, and they are forgiven. Be not discouraged by the thoughtless and unkind attitude of your fellows; go on in the joy and liberty of the kingdom of heaven.”
147:5.5 (1652.2) När Simon och hans vänner som satt till bords med honom hörde dessa ord var de mer än förvånade, och de började viska sinsemellan: ”Vem är denne man som till och med vågar förlåta synder?” Och när Jesus hörde hur de mumlade vände han sig för att sända bort kvinnan och sade: ”Kvinna, gå i frid; din tro har frälst dig.”	147:5.5 (1652.2) When Simon and his friends who sat at meat with him heard these words, they were the more astonished, and they began to whisper among themselves, “Who is this man that he even dares to forgive sins?” And when Jesus heard them thus murmuring, he turned to dismiss the woman, saying, “Woman, go in peace; your faith has saved you.”
147:5.6 (1652.3) När Jesus reste sig med sina vänner för att ta avsked vände han sig till Simon och sade: ”Jag känner ditt hjärta, Simon, hur du slits mellan tro och tvivel, hur du oroas av rädsla och besväras av högmod. Men jag ber för dig att du måtte böja dig för ljuset och i din ställning i livet få uppleva sådana mäktiga omvandlingar till sinne och ande att de kan jämföras med de väldiga förändringar som rikets evangelium redan har åstadkommit i hjärtat på din objudna och ovälkomna gäst. Och jag förkunnar för er alla att Fadern har öppnat dörrarna till himmelriket för alla som har den tro som behövs för att stiga in, och ingen människa eller sammanslutning av människor kan stänga dessa dörrar för ens den ringaste själ eller den förment mest flagranta syndare på jorden om dessa uppriktigt vill komma in.” Jesus, Petrus, Jakob och Johannes tog avsked av sin värd och gick för att förena sig med de övriga apostlarna i lägret i Getsemanes trädgård.	147:5.6 (1652.3) As Jesus arose with his friends to leave, he turned to Simon and said: “I know your heart, Simon, how you are torn betwixt faith and doubts, how you are distraught by fear and troubled by pride; but I pray for you that you may yield to the light and may experience in your station in life just such mighty transformations of mind and spirit as may be comparable to the tremendous changes which the gospel of the kingdom has already wrought in the heart of your unbidden and unwelcome guest. And I declare to all of you that the Father has opened the doors of the heavenly kingdom to all who have the faith to enter, and no man or association of men can close those doors even to the most humble soul or supposedly most flagrant sinner on earth if such sincerely seek an entrance.” And Jesus, with Peter, James, and John, took leave of their host and went to join the rest of the apostles at the camp in the garden of Gethsemane.
147:5.7 (1653.1) Samma kväll höll Jesus ett oförgätligt tal till apostlarna om det relativa värdet av ens ställning i förhållande till Gud och av ens framåtskridande under den eviga uppstigningen till Paradiset. Jesus sade: ”Mina barn, om det finns en sann och levande förbindelse mellan barnet och Fadern, är det säkert att barnet ständigt utvecklas i riktning mot Faderns ideal. Förvisso kan barnet till en början göra långsamma framsteg, men framåtskridandet är det oaktat säkert. Det viktiga är inte hur fort ert framåtskridande går utan dess säkerhet. Er faktiska uppnåelse är inte lika viktig som det faktum att ert framåtskridande sker i riktning mot Gud. Det som ni från dag till dag blir, är av oändligt mycket större betydelse än det som ni idag är.	147:5.7 (1653.1) That same evening Jesus made the long-to-be-remembered address to the apostles regarding the relative value of status with God and progress in the eternal ascent to Paradise. Said Jesus: “My children, if there exists a true and living connection between the child and the Father, the child is certain to progress continuously toward the Father’s ideals. True, the child may at first make slow progress, but the progress is none the less sure. The important thing is not the rapidity of your progress but rather its certainty. Your actual achievement is not so important as the fact that the direction of your progress is Godward. What you are becoming day by day is of infinitely more importance than what you are today.
147:5.8 (1653.2) ”Den förvandlade kvinna som några av er idag såg i Simons hus lever i denna stund på en nivå som ligger väldigt långt under Simons och hans välmenande vänners nivå; men medan fariséerna ägnar sig åt ett falskt framåtskridande enligt ett illusoriskt genomgående av bedrägliga kretsar av meningslösa ceremoniella riter, har denna kvinna på dödligt allvar påbörjat det långa och händelserika sökandet efter Gud, och hennes väg till himlen blockeras inte av andlig stolthet och moralisk självgodhet. Mänskligt sett är kvinnan mycket längre från Gud än Simon, men hennes själ befinner sig i rörelse framåt; hon är på väg mot ett evigt mål. Det finns hos denna kvinna enormt stora andliga möjligheter för framtiden. En del av er står kanske inte så högt när det gäller själens och andens faktiska nivå, men ni gör dagliga framsteg på den levande väg som tron har öppnat upp till Gud. Det finns stora möjligheter i var och en av er för framtiden. Det är långt bättre att ha en liten men levande och växande tro än ett stort intellekt med dess döda lager av världslig visdom och andlig otro.”	147:5.8 (1653.2) “This transformed woman whom some of you saw at Simon’s house today is, at this moment, living on a level which is vastly below that of Simon and his well-meaning associates; but while these Pharisees are occupied with the false progress of the illusion of traversing deceptive circles of meaningless ceremonial services, this woman has, in dead earnest, started out on the long and eventful search for God, and her path toward heaven is not blocked by spiritual pride and moral self-satisfaction. The woman is, humanly speaking, much farther away from God than Simon, but her soul is in progressive motion; she is on the way toward an eternal goal. There are present in this woman tremendous spiritual possibilities for the future. Some of you may not stand high in actual levels of soul and spirit, but you are making daily progress on the living way opened up, through faith, to God. There are tremendous possibilities in each of you for the future. Better by far to have a small but living and growing faith than to be possessed of a great intellect with its dead stores of worldly wisdom and spiritual unbelief.”
147:5.9 (1653.3) Men Jesus varnade allvarligt sina apostlar för dåraktigheten hos det gudsbarn som förlitar sig för mycket på Faderns kärlek. Han förkunnade att Fadern inte är någon slapp, obestämd eller dumt eftergiven förälder som ständigt är redo att tolerera synd och förlåta ansvarslöshet. Han varnade sina åhörare att inte tillämpa hans exempel med far och son felaktigt, så att det förefaller som om Gud vore lik vissa alltför eftergivna och okloka föräldrar som samverkar med världens dåraktiga till att åstadkomma en moralisk upplösning hos sina tanklösa barn, och som därigenom säkert och direkt bidrar till brottslighet och tidig demoralisering hos sina egna efterkommande. Jesus sade: ”Min Fader överser inte eftergivet med sina barns gärningar och förfaranden som är av den art att de förstör dem själva och omintetgör all moralisk tillväxt och allt andligt framåtskridande. Sådana syndfulla tillvägagångssätt är en styggelse i Guds ögon.”	147:5.9 (1653.3) But Jesus earnestly warned his apostles against the foolishness of the child of God who presumes upon the Father’s love. He declared that the heavenly Father is not a lax, loose, or foolishly indulgent parent who is ever ready to condone sin and forgive recklessness. He cautioned his hearers not mistakenly to apply his illustrations of father and son so as to make it appear that God is like some overindulgent and unwise parents who conspire with the foolish of earth to encompass the moral undoing of their thoughtless children, and who are thereby certainly and directly contributing to the delinquency and early demoralization of their own offspring. Said Jesus: “My Father does not indulgently condone those acts and practices of his children which are self-destructive and suicidal to all moral growth and spiritual progress. Such sinful practices are an abomination in the sight of God.”
147:5.10 (1653.4) I många andra delvis privata möten och banketter deltog Jesus tillsammans med hög och låg, rik och fattig, i Jerusalem innan han och apostlarna slutligen återvände till Kafarnaum. Många var det, förvisso, som började tro på rikets evangelium och som senare döptes av Abner och hans medarbetare, vilka stannade kvar för att främja rikets intressen i Jerusalem och dess omgivning.	147:5.10 (1653.4) Many other semiprivate meetings and banquets did Jesus attend with the high and the low, the rich and the poor, of Jerusalem before he and his apostles finally departed for Capernaum. And many, indeed, became believers in the gospel of the kingdom and were subsequently baptized by Abner and his associates, who remained behind to foster the interests of the kingdom in Jerusalem and thereabouts.
6. Återfärden till Kafarnaum ^top	6. Returning to Capernaum ^top
147:6.1 (1653.5) Sista veckan i april gav sig Jesus och de tolv i väg från sin operationsbas i Betania nära Jerusalem och började sin färd tillbaka till Kafarnaum via Jeriko och Jordanfloden.	147:6.1 (1653.5) The last week of April, Jesus and the twelve departed from their Bethany headquarters near Jerusalem and began their journey back to Capernaum by way of Jericho and the Jordan.
147:6.2 (1654.1) Judarnas överstepräster och religiösa ledare höll många hemliga möten för att avgöra vad de skulle göra med Jesus. De var alla överens om att något borde göras för att sätta stopp för hans förkunnelse, men de kunde inte enas om metoden. De hade hoppats att civilmyndigheterna skulle göra sig av med honom, såsom Herodes hade gjort slut på Johannes, men de observerade att Jesus bedrev sin verksamhet på ett sådant sätt att de romerska myndighetspersonerna inte var särskilt oroade över hans predikningar. Följaktligen beslöt man vid ett möte, som hölls dagen före Jesu avfärd till Kafarnaum, att han måste anhållas enligt en anklagelse som gällde religionen och dömas av judarnas råd. Därför utsågs en kommission om sex hemliga spioner som skulle följa Jesus, observera hans ord och handlingar och, när de hade samlat tillräckligt med bevis för lagbrott och hädande, skulle de återvända till Jerusalem med sin rapport. Dessa sex judar hann upp apostlasällskapet, som bestod av ett trettiotal medlemmar, i Jeriko, och föregivande att de ville bli lärjungar anslöt de sig till Jesu familj av anhängare och stannade hos gruppen ända fram till början av den andra predikoresan i Galiléen. Därefter återvände tre av dem till Jerusalem för att rapportera till översteprästerna och judarnas råd.	147:6.2 (1654.1) The chief priests and the religious leaders of the Jews held many secret meetings for the purpose of deciding what to do with Jesus. They were all agreed that something should be done to put a stop to his teaching, but they could not agree on the method. They had hoped that the civil authorities would dispose of him as Herod had put an end to John, but they discovered that Jesus was so conducting his work that the Roman officials were not much alarmed by his preaching. Accordingly, at a meeting which was held the day before Jesus’ departure for Capernaum, it was decided that he would have to be apprehended on a religious charge and be tried by the Sanhedrin. Therefore a commission of six secret spies was appointed to follow Jesus, to observe his words and acts, and when they had amassed sufficient evidence of lawbreaking and blasphemy, to return to Jerusalem with their report. These six Jews caught up with the apostolic party, numbering about thirty, at Jericho and, under the pretense of desiring to become disciples, attached themselves to Jesus’ family of followers, remaining with the group up to the time of the beginning of the second preaching tour in Galilee; whereupon three of them returned to Jerusalem to submit their report to the chief priests and the Sanhedrin.
147:6.3 (1654.2) Petrus predikade för den församlade folkmassan vid övergångsstället över Jordanfloden, och nästa morgon förflyttade de sig upp längs floden mot Amathus. De ville fortsätta raka vägen till Kafarnaum, men en sådan människomassa samlade sig här att de stannade i tre dagar medan de predikade, undervisade och döpte. Först tidigt på sabbatsmorgonen den första dagen i maj färdades de vidare hemåt. Spionerna från Jerusalem var säkra på att de nu skulle få sin första anklagelse mot Jesus — anklagelsen för sabbatsbrott — eftersom han dristade sig till att påbörja sin färd på sabbatsdagen. Men de var dömda till besvikelse, ty just före avfärden kallade Jesus till sig Andreas och instruerade honom inför dem alla att förflytta sig endast en sträcka om knappt tusen meter, den lagliga dagsresan under judarnas sabbat.	147:6.3 (1654.2) Peter preached to the assembled multitude at the crossing of the Jordan, and the following morning they moved up the river toward Amathus. They wanted to proceed straight on to Capernaum, but such a crowd gathered here they remained three days, preaching, teaching, and baptizing. They did not move toward home until early Sabbath morning, the first day of May. The Jerusalem spies were sure they would now secure their first charge against Jesus—that of Sabbath breaking—since he had presumed to start his journey on the Sabbath day. But they were doomed to disappointment because, just before their departure, Jesus called Andrew into his presence and before them all instructed him to proceed for a distance of only one thousand yards, the legal Jewish Sabbath day’s journey.
147:6.4 (1654.3) Men spionerna behövde inte länge vänta på ett tillfälle att anklaga Jesus för sabbatsbrott. När sällskapet drog fram längs den smala vägen var det böljande vetet, som just då höll på att mogna, nära till hands på vardera sidan, och några av apostlarna som var hungriga plockade av de mogna sädesaxen och åt sädeskornen. Det var brukligt för resenärer att plocka åt sig några sädesax när de drog fram längs vägen, och det ansågs därför inte ligga något felaktigt i ett sådant beteende. Men spionerna tog fasta på detta som en förevändning att komma åt Jesus. När de såg Andreas gnugga sädesaxet i sin hand gick de fram till honom och sade: ”Vet du inte att det är olagligt att plocka och gnugga sädesax på sabbatsdagen?” Andreas svarade: ”Men vi är hungriga och vi gnuggar endast tillräckligt för vårt behov; och sedan när har det blivit syndigt att äta säd på sabbatsdagen?” Fariséerna svarade: ”Ni gör inget fel i att äta, men ni bryter mot lagen när ni plockar axen och gnuggar ut sädeskornen mellan era händer. Er Mästare skulle förvisst inte godkänna sådana handlingar.” Då sade Andreas: ”Men om det inte är fel att äta sädeskornen, så är det knappast heller mer arbete att gnugga ut dem mellan händerna än att tugga dem, vilket ni tillåter; varför krånglar ni om sådana småsaker?” När Andreas antydde att fariséerna var krångelmakare blev de förnärmade, rusade tillbaka till det ställe där Jesus samtalande med Matteus vandrade fram längs vägen och protesterade med orden: ”Se Lärare, dina apostlar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten; de plockar, gnuggar och äter sädeskorn. Du befaller väl dem att sluta med det.” Och då sade Jesus till anklagarna: ”Ni håller verkligen nitiskt på lagen, och det är bra att ni kommer ihåg att helga sabbaten, men har ni aldrig läst i skrifterna att en dag när David var hungrig gick han och de som var med honom in i Guds hus och åt upp skådebröden, som enligt lagen ingen annan än prästerna fick äta av? Och David gav även av detta bröd åt dem som var med honom. Och har ni inte läst i vår lag att det är lovligt att uträtta många nödvändiga ärenden på sabbaten? Och skall jag inte förrän dagen är till ända få se er äta det som ni har tagit med er för denna dags behov? Gode män, ni gör väl i att ivra för sabbaten, men ni skulle göra än bättre i att ha omsorg om era medmänniskors hälsa och välbefinnande. Jag säger er att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Och om ni är här tillsammans med oss för att vakta på mina ord, då vill jag öppet förkunna att Människosonen är herre också över sabbaten.”	147:6.4 (1654.3) But the spies did not have long to wait for their opportunity to accuse Jesus and his associates of Sabbath breaking. As the company passed along the narrow road, the waving wheat, which was just then ripening, was near at hand on either side, and some of the apostles, being hungry, plucked the ripe grain and ate it. It was customary for travelers to help themselves to grain as they passed along the road, and therefore no thought of wrongdoing was attached to such conduct. But the spies seized upon this as a pretext for assailing Jesus. When they saw Andrew rub the grain in his hand, they went up to him and said: “Do you not know that it is unlawful to pluck and rub the grain on the Sabbath day?” And Andrew answered: “But we are hungry and rub only sufficient for our needs; and since when did it become sinful to eat grain on the Sabbath day?” But the Pharisees answered: “You do no wrong in eating, but you do break the law in plucking and rubbing out the grain between your hands; surely your Master would not approve of such acts.” Then said Andrew: “But if it is not wrong to eat the grain, surely the rubbing out between our hands is hardly more work than the chewing of the grain, which you allow; wherefore do you quibble over such trifles?” When Andrew intimated that they were quibblers, they were indignant, and rushing back to where Jesus walked along, talking to Matthew, they protested, saying: “Behold, Teacher, your apostles do that which is unlawful on the Sabbath day; they pluck, rub, and eat the grain. We are sure you will command them to cease.” And then said Jesus to the accusers: “You are indeed zealous for the law, and you do well to remember the Sabbath day to keep it holy; but did you never read in the Scripture that, one day when David was hungry, he and they who were with him entered the house of God and ate the showbread, which it was not lawful for anyone to eat save the priests? and David also gave this bread to those who were with him. And have you not read in our law that it is lawful to do many needful things on the Sabbath day? And shall I not, before the day is finished, see you eat that which you have brought along for the needs of this day? My good men, you do well to be zealous for the Sabbath, but you would do better to guard the health and well-being of your fellows. I declare that the Sabbath was made for man and not man for the Sabbath. And if you are here present with us to watch my words, then will I openly proclaim that the Son of Man is lord even of the Sabbath.”
147:6.5 (1655.1) Fariséerna blev förvånade och förbryllade över hans skarpsinniga och visa ord. Under återstoden av dagen höll de sig för sig själva och vågade inte ställa några flera frågor.	147:6.5 (1655.1) The Pharisees were astonished and confounded by his words of discernment and wisdom. For the remainder of the day they kept by themselves and dared not ask any more questions.
147:6.6 (1655.2) Jesu motstånd mot de judiska traditionerna och trälaktiga ceremonierna var alltid positivt. Det bestod av det han gjorde och det han intygade. Mästaren slösade inte mycken tid på negativa fördömanden. Han lärde att de som känner Gud kan njuta av livets frihet utan att bedra sig själva med att tro sig ha tillstånd att synda. Jesus sade till apostlarna: ”Män, om ni är upplysta av sanningen och verkligen vet vad ni gör, är ni välsignade. Men om ni inte känner den gudomliga vägen är ni olycksaliga och redan lagbrytare.”	147:6.6 (1655.2) Jesus’ antagonism to the Jewish traditions and slavish ceremonials was always positive. It consisted in what he did and in what he affirmed. The Master spent little time in negative denunciations. He taught that those who know God can enjoy the liberty of living without deceiving themselves by the licenses of sinning. Said Jesus to the apostles: “Men, if you are enlightened by the truth and really know what you are doing, you are blessed; but if you know not the divine way, you are unfortunate and already breakers of the law.”
7. Tillbaka i Kafarnaum ^top	7. Back in Capernaum ^top
147:7.1 (1655.3) Vid tolvtiden måndagen den 3 maj kom Jesus och de tolv från Tarikea med båt till Betsaida. De färdades med båt för att undgå dem som följde efter dem. Men nästa dag hade de andra, inklusive de officiella spionerna från Jerusalem, igen hittat Jesus.	147:7.1 (1655.3) It was around noon on Monday, May 3, when Jesus and the twelve came to Bethsaida by boat from Tarichea. They traveled by boat in order to escape those who journeyed with them. But by the next day the others, including the official spies from Jerusalem, had again found Jesus.
147:7.2 (1655.4) På tisdagskvällen höll Jesus en av sina sedvanliga lektioner med frågor och svar, då ledaren för de sex spionerna sade till honom: ”Jag talade idag med en av Johannes lärjungar, som är här för att följa med din undervisning, och vi kunde inte förstå varför du aldrig befaller dina lärjungar att fasta och be, så som vi fariséer fastar och så som Johannes bad sina anhängare göra.” Och Jesus, som hänvisade till ett uttalande av Johannes, svarade sin frågeställare: ”Kan sönerna i brudens hem fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de knappast fasta. Men den tid närmar sig då brudgummen tas ifrån dem, och under de tiderna kommer barnen i brudens hem utan tvivel att fasta och be. Att be är naturligt för ljusets barn, men fastandet är inte en del av himmelrikets evangelium. Kom ihåg att en vis skräddare inte syr fast en bit nytt och okrympt tyg på ett gammalt plagg, så att det inte när det blir vått krymper och åstadkommer en värre reva. Och inte häller man nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet vinsäckarna och både vinet och säckarna förstörs. Den vise slår nytt vin i nya vinsäckar. Det är därför klokt av mina lärjungar att inte föra över för mycket från den gamla ordningen till den nya förkunnelsen om rikets evangelium. För er som har förlorat er lärare kan det vara berättigat att fasta en tid. Fastan kan vara en ändamålsenlig del av Mose lag, men i det kommande riket skall Guds söner uppleva frihet från fruktan och glädje i den gudomliga anden.” När de hade fått höra dess ord kände sig Johannes´ lärjungar tröstade, medan fariséerna själva var än mer förbryllade.	147:7.2 (1655.4) On Tuesday evening Jesus was conducting one of his customary classes of questions and answers when the leader of the six spies said to him: “I was today talking with one of John’s disciples who is here attending upon your teaching, and we were at a loss to understand why you never command your disciples to fast and pray as we Pharisees fast and as John bade his followers.” And Jesus, referring to a statement by John, answered this questioner: “Do the sons of the bridechamber fast while the bridegroom is with them? As long as the bridegroom remains with them, they can hardly fast. But the time is coming when the bridegroom shall be taken away, and during those times the children of the bridechamber undoubtedly will fast and pray. To pray is natural for the children of light, but fasting is not a part of the gospel of the kingdom of heaven. Be reminded that a wise tailor does not sew a piece of new and unshrunk cloth upon an old garment, lest, when it is wet, it shrink and produce a worse rent. Neither do men put new wine into old wine skins, lest the new wine burst the skins so that both the wine and the skins perish. The wise man puts the new wine into fresh wine skins. Therefore do my disciples show wisdom in that they do not bring too much of the old order over into the new teaching of the gospel of the kingdom. You who have lost your teacher may be justified in fasting for a time. Fasting may be an appropriate part of the law of Moses, but in the coming kingdom the sons of God shall experience freedom from fear and joy in the divine spirit.” And when they heard these words, the disciples of John were comforted while the Pharisees themselves were the more confounded.
147:7.3 (1656.1) Sedan fortsatte Mästaren med att varna sina åhörare för att hysa en sådan uppfattning att all gammal undervisning helt skulle ersättas av nya läror. Jesus sade: ”Det som är gammalt och tillika sant måste bli kvar. Likaså måste det som är nytt men falskt förkastas. Men ha tro och mod att acceptera det som är nytt och tillika sant. Kom ihåg att det är skrivet: ”Överge inte en gammal vän, ty den nye kan inte jämföras med honom. En ny vän är som nytt vin; om det blir gammalt dricker du det med glädje.”	147:7.3 (1656.1) Then the Master proceeded to warn his hearers against entertaining the notion that all olden teaching should be replaced entirely by new doctrines. Said Jesus: “That which is old and also true must abide. Likewise, that which is new but false must be rejected. But that which is new and also true, have the faith and courage to accept. Remember it is written: ‘Forsake not an old friend, for the new is not comparable to him. As new wine, so is a new friend; if it becomes old, you shall drink it with gladness.’”
8. Den andliga godhetens fest ^top	8. The Feast of Spiritual Goodness ^top
147:8.1 (1656.2) Den kvällen fortsatte Jesus, länge efter det att de vanliga åhörarna hade dragit sig tillbaka, att undervisa sina apostlar. Han började denna speciella undervisning med att citera profeten Jesaja:	147:8.1 (1656.2) That night, long after the usual listeners had retired, Jesus continued to teach his apostles. He began this special instruction by quoting from the Prophet Isaiah:
147:8.2 (1656.3) ”’Varför har ni fastat? Varför späker ni er själ när ni fortfar att finna nöje i förtryck och glädjas åt orättvisa. Se, för kiv och split håller ni er fasta och för att slå med gudlös näve. Men ni skall inte fasta på sådant sätt för att göra er röst hörd i höjden.	147:8.2 (1656.3) “‘Why have you fasted? For what reason do you afflict your souls while you continue to find pleasure in oppression and to take delight in injustice? Behold, you fast for the sake of strife and contention and to smite with the fist of wickedness. But you shall not fast in this way to make your voices heard on high.
147:8.3 (1656.4) ”’Är det en sådan fasta som jag vill ha — en dag då människan späker sin själ? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå, och sätter sig i säck och aska? Vågar du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag? Nej, är inte detta den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok? Är det inte att bryta mitt bröd åt de hungriga och att skaffa de fattiga och husvilla husrum hos mig? Och när jag ser dem som är nakna, klär jag dem.	147:8.3 (1656.4) “‘Is it such a fast that I have chosen—a day for a man to afflict his soul? Is it to bow down his head like a bulrush, to grovel in sackcloth and ashes? Will you dare to call this a fast and an acceptable day in the sight of the Lord? Is not this the fast I should choose: to loose the bonds of wickedness, to undo the knots of heavy burdens, to let the oppressed go free, and to break every yoke? Is it not to share my bread with the hungry and to bring those who are homeless and poor to my house? And when I see those who are naked, I will clothe them.
147:8.4 (1656.5) ”’Då skall ditt ljus bryta fram som morgonen, och din hälsa sprudla fram med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig, medan Herrens härlighet skall vakta dina spår. Då skall Herren svara, när du åkallar honom; när du ropar skall han säga: Här är jag. Och allt detta skall han göra om du avstår från att förtrycka och fördöma, och från fåfänga. Fadern önskar hellre att du av ditt hjärta delar med dig åt den hungrige och att du vårdar dig om de betryckta själarna; då skall ditt ljus skina i dunklet, och även ditt mörker skall bli likt middagens sken. Då skall Herren ständigt leda dig; han skall förnöja din själ och förnya dina krafter. Och du skall bli lik en vattnad trädgård, lik en källa vars vatten aldrig tryter. Och de som gör så skall återupprätta den förlorade härligheten; de skall bygga upp grundvalarna från många släkten; de skall kallas återuppbyggare av raserade murar, återställare av trygga stigar, som man kan bo invid.’”	147:8.4 (1656.5) “‘Then shall your light break forth as the morning while your health springs forth speedily. Your righteousness shall go before you while the glory of the Lord shall be your rear guard. Then will you call upon the Lord, and he shall answer; you will cry out, and he shall say—Here am I. And all this he will do if you refrain from oppression, condemnation, and vanity. The Father rather desires that you draw out your heart to the hungry, and that you minister to the afflicted souls; then shall your light shine in obscurity, and even your darkness shall be as the noonday. Then shall the Lord guide you continually, satisfying your soul and renewing your strength. You shall become like a watered garden, like a spring whose waters fail not. And they who do these things shall restore the wasted glories; they shall raise up the foundations of many generations; they shall be called the rebuilders of broken walls, the restorers of safe paths in which to dwell.’”
147:8.5 (1656.6) Sedan betonade Jesus långt in på natten för sina apostlar sanningen att det var deras tro som gjorde dem trygga i det nuvarande och det kommande riket, inte deras späkande av själen och fastande för kroppen. Han uppmanade sina apostlar att åtminstone leva upp till den forntida profetens tankar och hoppades att de skulle avancera långt förbi även Jesajas och de äldre profeternas ideal. Hans sista ord för kvällen var: ”Väx till i nåd med hjälp av den levande tro som fattar det faktum att ni är Guds söner samtidigt som den erkänner varje människa som en broder.”	147:8.5 (1656.6) And then long into the night Jesus propounded to his apostles the truth that it was their faith that made them secure in the kingdom of the present and the future, and not their affliction of soul nor fasting of body. He exhorted the apostles at least to live up to the ideas of the prophet of old and expressed the hope that they would progress far beyond even the ideals of Isaiah and the older prophets. His last words that night were: “Grow in grace by means of that living faith which grasps the fact that you are the sons of God while at the same time it recognizes every man as a brother.”
147:8.6 (1656.7) Först efter klockan två på morgonen avslutade Jesus sin diskussion, och varje man gick till sin plats för att sova.	147:8.6 (1656.7) It was after two o’clock in the morning when Jesus ceased speaking and every man went to his place for sleep.