Kapitel 158	Paper 158
Härlighetens berg	The Mount of Transfiguration
158:0.1 (1752.1) DET VAR nära solnedgången fredagseftermiddagen den 12 augusti år 29 e.Kr. då Jesus och hans medarbetare nådde foten av Hermonberget, nära samma plats där ynglingen Tiglath en gång väntade medan Mästaren ensam gick upp på berget för att sätta till rätta Urantias andliga bestämmelser och tekniskt avsluta Lucifers uppror. De stannade här i två dagar och förberedde sig andligen för de händelser som så snart följde.	158:0.1 (1752.1) IT WAS near sundown on Friday afternoon, August 12, a.d. 29, when Jesus and his associates reached the foot of Mount Hermon, near the very place where the lad Tiglath once waited while the Master ascended the mountain alone to settle the spiritual destinies of Urantia and technically to terminate the Lucifer rebellion. And here they sojourned for two days in spiritual preparation for the events so soon to follow.
158:0.2 (1752.2) Jesus visste i stora drag på förhand vad som skulle inträffa på berget, och han ville väldigt gärna att alla hans apostlar skulle kunna få vara med om denna erfarenhet. Det var för att göra dem redo för denna uppenbarelse av honom själv som han dröjde kvar med dem vid foten av berget. Men de kunde inte nå upp till de andliga nivåer som skulle ha berättigat dem att få delta i hela besöksupplevelsen i samband med de himmelska varelser som så snart skulle visa sig på jorden. Då Jesus inte kunde ta med sig alla sina medarbetare beslöt han att endast ta de tre som vanligen åtföljde honom på sådana speciella nattliga vak. Följaktligen var det endast Petrus, Jakob och Johannes som deltog i, om även endast en del av, denna unika upplevelse tillsammans med Mästaren.	158:0.2 (1752.2) In a general way, Jesus knew beforehand what was to transpire on the mountain, and he much desired that all his apostles might share this experience. It was to fit them for this revelation of himself that he tarried with them at the foot of the mountain. But they could not attain those spiritual levels which would justify their exposure to the full experience of the visitation of the celestial beings so soon to appear on earth. And since he could not take all of his associates with him, he decided to take only the three who were in the habit of accompanying him on such special vigils. Accordingly, only Peter, James, and John shared even a part of this unique experience with the Master.
1. Förhärligandet ^top	1. The Transfiguration ^top
158:1.1 (1752.3) Tidigt på morgonen måndagen den 15 augusti påbörjade Jesus och de tre apostlarna bestigningen av Hermonberget, och detta var sex dagar efter Petrus minnesvärda bekännelse mitt på dagen vid vägkanten under mullbärsträden.	158:1.1 (1752.3) Early on the morning of Monday, August 15, Jesus and the three apostles began the ascent of Mount Hermon, and this was six days after the memorable noontide confession of Peter by the roadside under the mulberry trees.
158:1.2 (1752.4) Jesus hade kallats att gå upp på berget, ensam och avsides, för att förrätta viktiga saker som hade att göra med framskridandet av hans utgivning i köttslig gestalt eftersom denna erfarenhet anslöt sig till det universum som han själv hade skapat. Det är inte utan betydelse att denna ovanliga händelse var planerad att inträffa medan Jesus och apostlarna befann sig inom hedningarnas landområden, och att den faktiskt skedde på ett berg som tillhörde icke-judarna.	158:1.2 (1752.4) Jesus had been summoned to go up on the mountain, apart by himself, for the transaction of important matters having to do with the progress of his bestowal in the flesh as this experience was related to the universe of his own creation. It is significant that this extraordinary event was timed to occur while Jesus and the apostles were in the lands of the gentiles, and that it actually transpired on a mountain of the gentiles.
158:1.3 (1752.5) De nådde fram dit de skulle, ungefär halvvägs uppför berget, något före middagstiden, och medan de åt lunch berättade Jesus för de tre apostlarna något om sin upplevelse på bergskullarna öster om Jordanfloden kort efter sitt dop, och även något mer om sin upplevelse på Hermonberget i samband med sitt tidigare besök på detta ensliga ställe.	158:1.3 (1752.5) They reached their destination, about halfway up the mountain, shortly before noon, and while eating lunch, Jesus told the three apostles something of his experience in the hills to the east of Jordan shortly after his baptism and also some more of his experience on Mount Hermon in connection with his former visit to this lonely retreat.
158:1.4 (1752.6) När Jesus var pojke brukade han vandra uppför bergskullen nära sitt hem och drömma om de slag som imperiernas arméer hade utkämpat på Esdraelons slätt. Nu hade han vandrat uppför Hermonberget för att få den utrustning som skulle göra honom redo att stiga ned till Jordanslätterna för att framföra de avslutande scenerna i dramat om hans utgivning på Urantia. Mästaren kunde den dagen på Hermonberget ha avstått från kampen och återvänt till att styra sitt universums domäner, men han valde inte endast att uppfylla fordringarna för sin klass av gudomliga Söner enligt den Evige Paradissonens mandat, utan han beslöt att också uppfylla det som i sista hand och i full måtto vid detta tillfälle var hans Paradisfaders vilja. Denna dag i augusti såg tre av hans apostlar honom avstå från att ikläs full universumauktoritet. De såg på med förvåning då de himmelska budbärarna begav sig iväg och lämnade honom att ensam avsluta sitt jordiska liv som Människoson och Gudsson.	158:1.4 (1752.6) When a boy, Jesus used to ascend the hill near his home and dream of the battles which had been fought by the armies of empires on the plain of Esdraelon; now he ascended Mount Hermon to receive the endowment which was to prepare him to descend upon the plains of the Jordan to enact the closing scenes of the drama of his bestowal on Urantia. The Master could have relinquished the struggle this day on Mount Hermon and returned to his rule of the universe domains, but he not only chose to meet the requirements of his order of divine sonship embraced in the mandate of the Eternal Son on Paradise, but he also elected to meet the last and full measure of the present will of his Paradise Father. On this day in August three of his apostles saw him decline to be invested with full universe authority. They looked on in amazement as the celestial messengers departed, leaving him alone to finish out his earth life as the Son of Man and the Son of God.
158:1.5 (1753.1) Apostlarnas tro hade nått sin kulmen vid den tid då de femtusen människorna förplägades, och sedan föll den snabbt nästan till noll. Nu, som följd av att Mästaren hade tillstått sin gudomlighet, steg den falnande tron hos de tolv under de närmast följande veckorna till sin högsta topp, endast för att igen stadigt sjunka. Den tredje förnyelsen av deras tro inträffade först efter Mästarens uppståndelse.	158:1.5 (1753.1) The faith of the apostles was at a high point at the time of the feeding of the five thousand, and then it rapidly fell almost to zero. Now, as a result of the Master’s admission of his divinity, the lagging faith of the twelve arose in the next few weeks to its highest pitch, only to undergo a progressive decline. The third revival of their faith did not occur until after the Master’s resurrection.
158:1.6 (1753.2) Klockan var ungefär tre denna vackra eftermiddag då Jesus tog farväl av de tre apostlarna och sade: ”Jag går avsides för mig själv en stund för gemenskap med Fadern och hans budbärare. Jag ber er stanna här och medan ni väntar på att jag återvänder be att Faderns vilja måtte ske i all er erfarenhet i samband med Människosonens fortsatta utgivningsmission.” Sedan Jesus hade sagt detta till dem drog han sig tillbaka för en lång rådplägning med Gabriel och Fader-Melkisedek, och han återvände först omkring klockan sex. När Jesus såg deras ängslan över hans långa frånvaro sade han: ”Varför var ni rädda? Ni vet mycket väl att jag måste se till min Faders angelägenheter; varför tvivlar ni när jag inte är hos er? Jag ger nu till känna att Människosonen har valt att genomleva sitt liv i hela dess längd mitt bland er och som en av er. Var vid gott mod; jag skall inte lämna er förrän mitt arbete är avslutat.”	158:1.6 (1753.2) It was about three o’clock on this beautiful afternoon that Jesus took leave of the three apostles, saying: “I go apart by myself for a season to commune with the Father and his messengers; I bid you tarry here and, while awaiting my return, pray that the Father’s will may be done in all your experience in connection with the further bestowal mission of the Son of Man.” And after saying this to them, Jesus withdrew for a long conference with Gabriel and the Father Melchizedek, not returning until about six o’clock. When Jesus saw their anxiety over his prolonged absence, he said: “Why were you afraid? You well know I must be about my Father’s business; wherefore do you doubt when I am not with you? I now declare that the Son of Man has chosen to go through his full life in your midst and as one of you. Be of good cheer; I will not leave you until my work is finished.”
158:1.7 (1753.3) När de intog sitt magra kvällsmål ställde Petrus en fråga till Mästaren: ”Hur länge skall vi stanna på det här berget borta från våra bröder?” Jesus svarade: ”Tills ni skall få se Människosonens förhärligande och veta att allt som jag har sagt er är sant.” Där de satt kring de glödande kolen från sin brasa talade de om frågor som gällde Lucifers uppror tills mörkret föll på och apostlarnas ögon blev tunga, ty de hade påbörjat sin färd mycket tidigt den morgonen.	158:1.7 (1753.3) As they partook of their meager evening meal, Peter asked the Master, “How long do we remain on this mountain away from our brethren?” And Jesus answered: “Until you shall see the glory of the Son of Man and know that whatsoever I have declared to you is true.” And they talked over the affairs of the Lucifer rebellion while seated about the glowing embers of their fire until darkness drew on and the apostles’ eyes grew heavy, for they had begun their journey very early that morning.
158:1.8 (1753.4) När de tre hade sovit djupt ungefär en halv timme väcktes de plötsligt av ett sprakande ljud nära intill, och när de tittade sig omkring såg de till sin stora förvåning och bestörtning Jesus inbegripen i en förtrolig diskussion med två lysande varelser iförda den himmelska världens ljusdräkter. Jesu ansikte och gestalt lyste av glansen från ett himmelskt ljus. Dessa tre samtalade på ett främmande språk, men av vissa saker som sades antog Petrus felaktigt att varelserna i sällskap med Jesus var Mose och Elia; i verkligheten var de Gabriel och Fader-Melkisedek. De fysiska övervakarna hade på begäran av Jesus ordnat så att apostlarna fick bevittna denna scen.	158:1.8 (1753.4) When the three had been fast asleep for about half an hour, they were suddenly awakened by a near-by crackling sound, and much to their amazement and consternation, on looking about them, they beheld Jesus in intimate converse with two brilliant beings clothed in the habiliments of the light of the celestial world. And Jesus’ face and form shone with the luminosity of a heavenly light. These three conversed in a strange language, but from certain things said, Peter erroneously conjectured that the beings with Jesus were Moses and Elijah; in reality, they were Gabriel and the Father Melchizedek. The physical controllers had arranged for the apostles to witness this scene because of Jesus’ request.
158:1.9 (1753.5) De tre apostlarna blev så grundligt skrämda att det tog lång tid för dem att återvinna fattningen, men Petrus, som var den förste som återhämtade sig, sade när den bländande synen tonade bort inför dem och de såg Jesus stå ensam: ”Jesus, Mästare, det är bra att ha varit här. Vi gläder oss åt att se denna härlighet. Det är motbjudande för oss att gå tillbaka ned till den föga ärofulla världen. Om du vill, så låt oss stanna här, och vi skall sätta upp tre tält, ett för dig, ett för Mose och ett för Elia.” Petrus sade så för att han var förvirrad och för att inget annat just i den stunden kom honom i tankarna.	158:1.9 (1753.5) The three apostles were so badly frightened that they were slow in collecting their wits, but Peter, who was first to recover himself, said, as the dazzling vision faded from before them and they observed Jesus standing alone: “Jesus, Master, it is good to have been here. We rejoice to see this glory. We are loath to go back down to the inglorious world. If you are willing, let us abide here, and we will erect three tents, one for you, one for Moses, and one for Elijah.” And Peter said this because of his confusion, and because nothing else came into his mind at just that moment.
158:1.10 (1753.6) Medan Petrus ännu talade närmade sig ett silverglänsande moln och överskuggade dem alla fyra. Apostlarna blev nu ordentligt skrämda, och när de föll ned på sina ansikten för tillbedjan hörde de en röst, samma röst som hade talat vid det tillfälle då Jesus döptes, och rösten sade: ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom.” När molnet försvann var Jesus igen ensam med de tre, och han böjde sig ned, rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda; ni skall få se större ting än detta.” Men apostlarna var verkligen rädda; det var en tystlåten och tankfull trio som gjorde sig redo att kort före midnatt bege sig ned från berget.	158:1.10 (1753.6) While Peter was yet speaking, a silvery cloud drew near and overshadowed the four of them. The apostles now became greatly frightened, and as they fell down on their faces to worship, they heard a voice, the same that had spoken on the occasion of Jesus’ baptism, say: “This is my beloved Son; give heed to him.” And when the cloud vanished, again was Jesus alone with the three, and he reached down and touched them, saying: “Arise and be not afraid; you shall see greater things than this.” But the apostles were truly afraid; they were a silent and thoughtful trio as they made ready to descend the mountain shortly before midnight.
2. Nedstigningen från berget ^top	2. Coming Down the Mountain ^top
158:2.1 (1754.1) Inte ett ord sades under ungefär halva vägen nedför berget. Jesus började sedan samtalet med att säga: ”Se till att ni inte berättar för någon, inte ens för era bröder, vad ni har sett och hört på det här berget förrän Människosonen har uppstått från de döda.” De tre apostlarna blev chockerade och förvirrade av Mästarens ord, ”förrän Människosonen har uppstått från de döda”. De hade så nyligen ånyo bekräftat sin tro på honom som Befriaren, Guds Son, och de hade just sett honom förhärligad i ära och härlighet inför sina ögon, och nu började han tala om att ”uppstå från de döda”!	158:2.1 (1754.1) For about half the distance down the mountain not a word was spoken. Jesus then began the conversation by remarking: “Make certain that you tell no man, not even your brethren, what you have seen and heard on this mountain until the Son of Man has risen from the dead.” The three apostles were shocked and bewildered by the Master’s words, “until the Son of Man has risen from the dead.” They had so recently reaffirmed their faith in him as the Deliverer, the Son of God, and they had just beheld him transfigured in glory before their very eyes, and now he began to talk about “rising from the dead”!
158:2.2 (1754.2) Petrus rörs vid tanken på Mästarens död — det var en alltför obehaglig tanke att hysa — och då han var rädd för att Jakob eller Johannes skulle ställa någon fråga i anslutning till detta uttalande, tänkte han att det var bäst att inleda ett samtal om annat, och då han inte visste vad han skulle tala om gav han uttryck för första bästa tanke som uppkom i hans sinne, nämligen: ”Mästare, varför lär de skriftlärda att Elia måste komma före Messias?” Jesus, som visste att Petrus sökte undvika hänvisning till hans död och uppståndelse, svarade: ”Visst kommer Elia först för att bereda vägen för Människosonen, som måste genomgå många lidanden och till slut bli försmådd. Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de tog inte emot honom utan gjorde med honom som de ville.” Då förstod de tre lärjungarna att han talade om Johannes Döparen som Elia. Jesus visste att om de insisterade på att anse honom vara Messias, då måste Johannes vara profetians Elia.	158:2.2 (1754.2) Peter shuddered at the thought of the Master’s dying—it was too disagreeable an idea to entertain—and fearing that James or John might ask some question relative to this statement, he thought best to start up a diverting conversation and, not knowing what else to talk about, gave expression to the first thought coming into his mind, which was: “Master, why is it that the scribes say that Elijah must first come before the Messiah shall appear?” And Jesus, knowing that Peter sought to avoid reference to his death and resurrection, answered: “Elijah indeed comes first to prepare the way for the Son of Man, who must suffer many things and finally be rejected. But I tell you that Elijah has already come, and they received him not but did to him whatsoever they willed.” And then did the three apostles perceive that he referred to John the Baptist as Elijah. Jesus knew that, if they insisted on regarding him as the Messiah, then must John be the Elijah of the prophecy.
158:2.3 (1754.3) Jesus påbjöd tystnad om vad de hade sett av försmaken av hans härlighet efter uppståndelsen, emedan han inte ville gynna uppfattningen att han nu, då han hade tagits emot som Messias, i någon som helst mån skulle uppfylla deras felaktiga föreställningar om en undergörande befriare. Fastän Petrus, Jakob och Johannes begrundade allt detta i sina sinnen, berättade de inte om det för någon förrän efter Mästarens uppståndelse.	158:2.3 (1754.3) Jesus enjoined silence about their observation of the foretaste of his postresurrection glory because he did not want to foster the notion that, being now received as the Messiah, he would in any degree fulfill their erroneous concepts of a wonder-working deliverer. Although Peter, James, and John pondered all this in their minds, they spoke not of it to any man until after the Master’s resurrection.
158:2.4 (1754.4) Medan de fortsatte nedför berget sade Jesus till dem: ”Ni ville inte ta emot mig som Människosonen; därför har jag samtyckt till att tas emot enligt er fasta övertygelse, men märk väl, min Faders vilja måste råda. Om ni således väljer att följa er egen viljas benägenhet, måste ni bereda er på att utstå många besvikelser och uppleva många prövningar, men den övning som jag har gett er borde vara tillfyllest för att ta er segerrikt genom även dessa sorger av ert eget val.”	158:2.4 (1754.4) As they continued to descend the mountain, Jesus said to them: “You would not receive me as the Son of Man; therefore have I consented to be received in accordance with your settled determination, but, mistake not, the will of my Father must prevail. If you thus choose to follow the inclination of your own wills, you must prepare to suffer many disappointments and experience many trials, but the training which I have given you should suffice to bring you triumphantly through even these sorrows of your own choosing.”
158:2.5 (1754.5) Jesus tog inte Petrus, Jakob och Johannes med sig upp på härlighetens berg för att de på något sätt var bättre förberedda än de övriga apostlarna att bevittna det som hände, eller för att de var andligen mer lämpade att få del av ett sådant sällsynt privilegium. Inte alls så. Han visste mycket väl att ingen av de tolv var andligen kvalificerad för denna upplevelse; därför tog han med sig endast de tre apostlar som hade i uppdrag att åtfölja honom vid de tillfällen då han ville vara för sig själv för att kommunicera i ensamhet.	158:2.5 (1754.5) Jesus did not take Peter, James, and John with him up to the mount of the transfiguration because they were in any sense better prepared than the other apostles to witness what happened, or because they were spiritually more fit to enjoy such a rare privilege. Not at all. He well knew that none of the twelve were spiritually qualified for this experience; therefore did he take with him only the three apostles who were assigned to accompany him at those times when he desired to be alone to enjoy solitary communion.
3. Vad förhärligandet betydde ^top	3. Meaning of the Transfiguration ^top
158:3.1 (1755.1) Det som Petrus, Jakob och Johannes bevittnade på härlighetens berg var en flyktig glimt av ett himmelskt skådespel som denna händelserika dag försiggick på Hermonberget. Förhärligandet var en händelse då:	158:3.1 (1755.1) That which Peter, James, and John witnessed on the mount of transfiguration was a fleeting glimpse of a celestial pageant which transpired that eventful day on Mount Hermon. The transfiguration was the occasion of:
158:3.2 (1755.2) 1. Den Evige Moder-Sonen i Paradiset godtog Mikaels utgivning av sitt inkarnerade liv i hela dess omfattning på Urantia. Vad beträffar den Evige Sonens krav hade Jesus nu fått försäkran om att de var uppfyllda. Och det var Gabriel som kom med denna försäkran.	158:3.2 (1755.2) 1. The acceptance of the fullness of the bestowal of the incarnated life of Michael on Urantia by the Eternal Mother-Son of Paradise. As far as concerned the requirements of the Eternal Son, Jesus had now received assurance of their fulfillment. And Gabriel brought Jesus that assurance.
158:3.3 (1755.3) 2. Vittnesmål gavs om den Oändlige Andens tillfredsställelse med utgivningen i köttslig gestalt i hela dess omfattning på Urantia. Den Oändlige Andens universumrepresentant, den närmaste följeslagaren till Mikael i Salvington och hans ständigt närvarande medarbetare, talade vid detta tillfälle genom Fader-Melkisedek.	158:3.3 (1755.3) 2. The testimony of the satisfaction of the Infinite Spirit as to the fullness of the Urantia bestowal in the likeness of mortal flesh. The universe representative of the Infinite Spirit, the immediate associate of Michael on Salvington and his ever-present coworker, on this occasion spoke through the Father Melchizedek.
158:3.4 (1755.4) Jesus välkomnade dessa vittnesmål, som framfördes av den Evige Sonens och den Oändlige Andens budbärare, om att hans mission på jorden hade varit framgångsrik, men han lade märke till att hans Fader inte antydde att utgivningen på Urantia var avslutad; Faderns osynliga närvaro vittnade endast genom Jesu Personaliserade Riktare med orden: ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom.” Detta sades med ord som även de tre apostlarna kunde höra.	158:3.4 (1755.4) Jesus welcomed this testimony regarding the success of his earth mission presented by the messengers of the Eternal Son and the Infinite Spirit, but he noted that his Father did not indicate that the Urantia bestowal was finished; only did the unseen presence of the Father bear witness through Jesus’ Personalized Adjuster, saying, “This is my beloved Son; give heed to him.” And this was spoken in words to be heard also by the three apostles.
158:3.5 (1755.5) Efter detta himmelska besök försökte Jesus utgrunda Faderns vilja och beslöt att fortsätta sin utgivning som dödlig till det naturliga slutet. Detta var förhärligandets innebörd för Jesus. För de tre apostlarna var det en händelse som angav Mästarens inträde i den slutliga fasen av sitt jordiska livsskede som Gudsson och Människoson.	158:3.5 (1755.5) After this celestial visitation Jesus sought to know his Father’s will and decided to pursue the mortal bestowal to its natural end. This was the significance of the transfiguration to Jesus. To the three apostles it was an event marking the entrance of the Master upon the final phase of his earth career as the Son of God and the Son of Man.
158:3.6 (1755.6) Efter Gabriels och Fader-Melkisedeks formella besök förde Jesus informella samtal med sina tjänande Söner och kommunicerade med dem om universumets angelägenheter.	158:3.6 (1755.6) After the formal visitation of Gabriel and the Father Melchizedek, Jesus held informal converse with these, his Sons of ministry, and communed with them concerning the affairs of the universe.
4. Den epileptiske pojken ^top	4. The Epileptic Boy ^top
158:4.1 (1755.7) Kort före frukosttiden denna tisdagsmorgon anlände Jesus och hans följeslagare till apostlarnas läger. När de kom närmare urskiljde de en ansenlig skara människor som hade samlats kring apostlarna, och snart började de höra högljudda argumenterande och tvistande ord från denna grupp om ungefär femtio människor, vilka bestod av de nio apostlarna och en samling som fördelade sig jämt mellan skriftlärda från Jerusalem och troende lärjungar, som hade följt Jesus och hans medarbetare i spåren på deras färd från Magadan.	158:4.1 (1755.7) It was shortly before breakfast time on this Tuesday morning when Jesus and his companions arrived at the apostolic camp. As they drew near, they discerned a considerable crowd gathered around the apostles and soon began to hear the loud words of argument and disputation of this group of about fifty persons, embracing the nine apostles and a gathering equally divided between Jerusalem scribes and believing disciples who had tracked Jesus and his associates in their journey from Magadan.
158:4.2 (1755.8) Fastän folkhopen ägnade sig åt talrika meningsutbyten, gällde den främsta tvistefrågan en viss invånare från Tiberias som hade kommit föregående dag för att träffa Jesus. Denne man, Jakob från Safed, hade en omkring fjorton år gammal son, hans enda barn, som led av svår epilepsi. Förutom denna nervösa åkomma hade pojken blivit besatt av en av dessa kringströvande, illasinnade och upproriska mellanvarelser, som då fanns på jorden och var utom kontroll, så att ynglingen var både epileptisk och demonbesatt.	158:4.2 (1755.8) Although the crowd engaged in numerous arguments, the chief controversy was about a certain citizen of Tiberias who had arrived the preceding day in quest of Jesus. This man, James of Safed, had a son about fourteen years old, an only child, who was severely afflicted with epilepsy. In addition to this nervous malady this lad had become possessed by one of those wandering, mischievous, and rebellious midwayers who were then present on earth and uncontrolled, so that the youth was both epileptic and demon-possessed.
158:4.3 (1755.9) I närmare två veckors tid hade denne orolige far, en av Herodes Antipas lägre tjänstemän, vandrat omkring i de västra gränstrakterna av Filippos förvaltningsområde och sökt efter Jesus för att förmå honom att bota sin lidande son. Han hann inte upp apostlasällskapet förrän vid tolvtiden den dag då Jesus var uppe på berget tillsammans med de tre apostlarna.	158:4.3 (1755.9) For almost two weeks this anxious father, a minor official of Herod Antipas, had wandered about through the western borders of Philip’s domains, seeking Jesus that he might entreat him to cure this afflicted son. And he did not catch up with the apostolic party until about noon of this day when Jesus was up on the mountain with the three apostles.
158:4.4 (1756.1) De nio apostlarna blev mycket överraskade och ansenligt störda när denne man, åtföljd av nästan fyrtio andra personer som sökte Jesus, plötsligt kom på dem. Vid tiden då denna grupp anlände hade de nio apostlarna, åtminstone de flesta av dem, fallit för sin gamla frestelse — att diskutera vem som skulle vara störst i det kommande riket. De höll ivrigt på att utbyta åsikter om vilken ställning de enskilda apostlarna möjligen skulle få. De kunde helt enkelt inte frigöra sig helt från den länge omhuldade idén om Messias materiella mission. Nu när Jesus själv hade accepterat deras bekännelse att han verkligen var Befriaren — åtminstone hade han tillstått sin gudomlighet — vad var naturligare än att de under denna period, då de var åtskilda från Mästaren, började tala om de förhoppningar och ambitioner som låg dem närmast om hjärtat. De var djupt inbegripna i dessa diskussioner när Jakob från Safed och hans följeslagare som sökte efter Jesus fann dem.	158:4.4 (1756.1) The nine apostles were much surprised and considerably perturbed when this man, accompanied by almost forty other persons who were looking for Jesus, suddenly came upon them. At the time of the arrival of this group the nine apostles, at least the majority of them, had succumbed to their old temptation—that of discussing who should be greatest in the coming kingdom; they were busily arguing about the probable positions which would be assigned the individual apostles. They simply could not free themselves entirely from the long-cherished idea of the material mission of the Messiah. And now that Jesus himself had accepted their confession that he was indeed the Deliverer—at least he had admitted the fact of his divinity—what was more natural than that, during this period of separation from the Master, they should fall to talking about those hopes and ambitions which were uppermost in their hearts. And they were engaged in these discussions when James of Safed and his fellow seekers after Jesus came upon them.
158:4.5 (1756.2) Andreas steg fram för att hälsa på denne far och hans son och sade: ”Vem söker du?” Jakob sade: ”Gode man, jag söker er Mästare. Jag söker bot för min plågade son. Jag vill att Jesus driver ut denna djävul som har besatt mitt barn.” Sedan fortsatte fadern med att berätta för apostlarna hur hans son var så plågad att han många gånger nästan hade förlorat livet till följd av dessa onda attacker.	158:4.5 (1756.2) Andrew stepped up to greet this father and his son, saying, “Whom do you seek?” Said James: “My good man, I search for your Master. I seek healing for my afflicted son. I would have Jesus cast out this devil that possesses my child.” And then the father proceeded to relate to the apostles how his son was so afflicted that he had many times almost lost his life as a result of these malignant seizures.
158:4.6 (1756.3) Medan apostlarna lyssnade trädde Simon Seloten och Judas Iskariot fram till fadern och sade: ”Vi kan bota honom; du behöver inte vänta på att Mästaren återvänder. Vi är rikets ambassadörer; vi håller inte längre dessa ting hemliga. Jesus är Befriaren, och rikets nycklar har överlåtits åt oss.” Vid det här laget höll Andreas och Tomas överläggningar vid sidan om. Natanael och de övriga såg på med förvåning. De var alla bestörta över Simons och Judas plötsliga djärvhet, för att inte säga förmätenhet. Sedan sade fadern: ”Om ni har fått förmågan att göra sådana gärningar, så ber jag att ni uttalar de ord som befriar mitt barn från denna träldom.” Då steg Simon fram och lade sin hand på barnets huvud, såg honom rakt i ögonen och befallde: ”Kom ut ur honom, du orena ande; i Jesu namn lyd mig.” Men ynglingen fick endast ett ännu häftigare anfall, medan de skriftlärda hånfullt förlöjligade apostlarna, och de besvikna troende fick lida glåpord från dessa ovänliga kritiker.	158:4.6 (1756.3) As the apostles listened, Simon Zelotes and Judas Iscariot stepped into the presence of the father, saying: “We can heal him; you need not wait for the Master’s return. We are ambassadors of the kingdom; no longer do we hold these things in secret. Jesus is the Deliverer, and the keys of the kingdom have been delivered to us.” By this time Andrew and Thomas were in consultation at one side. Nathaniel and the others looked on in amazement; they were all aghast at the sudden boldness, if not presumption, of Simon and Judas. Then said the father: “If it has been given you to do these works, I pray that you will speak those words which will deliver my child from this bondage.” Then Simon stepped forward and, placing his hand on the head of the child, looked directly into his eyes and commanded: “Come out of him, you unclean spirit; in the name of Jesus obey me.” But the lad had only a more violent fit, while the scribes mocked the apostles in derision, and the disappointed believers suffered the taunts of these unfriendly critics.
158:4.7 (1756.4) Andreas var djupt harmsen över detta obetänksamma försök och dess sorgliga misslyckande. Han kallade apostlarna åt sidan för överläggning och bön. Efter denna stund av eftersinnande gjorde Andreas, som starkt kände stinget från deras nederlag och den förödmjukelse som vilade över dem alla, ett nytt försök att driva ut demonen, men endast misslyckande krönte hans bemödanden. Andreas erkände ärligt sitt nederlag, bad fadern stanna hos dem över natten eller tills Jesus återvände och sade: ”Kanske den här är av en sort som ger sig av endast på Mästarens personliga befallning.”	158:4.7 (1756.4) Andrew was deeply chagrined at this ill-advised effort and its dismal failure. He called the apostles aside for conference and prayer. After this season of meditation, feeling keenly the sting of their defeat and sensing the humiliation resting upon all of them, Andrew sought, in a second attempt, to cast out the demon, but only failure crowned his efforts. Andrew frankly confessed defeat and requested the father to remain with them overnight or until Jesus’ return, saying: “Perhaps this sort goes not out except by the Master’s personal command.”
158:4.8 (1756.5) Medan så Jesus vandrade nedför berget med de översvallande glada och hänförda Petrus, Jakob och Johannes fick deras nio bröder i sin förvirring och modlösa förödmjukelse inte heller någon sömn. De var en modfälld och tuktad grupp. Men Jakob från Safed ville inte ge upp. Fastän apostlarna inte kunde ge honom någon idé om när Jesus kunde tänkas återvända, beslöt han att stanna tills Mästaren kom tillbaka.	158:4.8 (1756.5) And so, while Jesus was descending the mountain with the exuberant and ecstatic Peter, James, and John, their nine brethren likewise were sleepless in their confusion and downcast humiliation. They were a dejected and chastened group. But James of Safed would not give up. Although they could give him no idea as to when Jesus might return, he decided to stay on until the Master came back.
5. Jesus botar pojken ^top	5. Jesus Heals the Boy ^top
158:5.1 (1757.1) När Jesus närmade sig var de nio apostlarna mer än lättade att få välkomna honom, och de blev mycket uppmuntrade av att se det goda humör och den ovanliga entusiasm som speglade sig i ansiktet på Petrus, Jakob och Johannes. De rusade alla fram för att välkomna Jesus och sina tre bröder. När de utbytte hälsningar kom folksamlingen närmare och Jesus frågade: ”Vad var det ni tvistade om när vi närmade oss?” Men innan de förvirrade och förödmjukade apostlarna kunde besvara Mästarens fråga steg den orolige fadern till den plågade gossen fram, knäböjde vid Jesu fötter och sade: ”Mästare, jag har en son, mitt enda barn, som är besatt av en ond ande. Inte endast skriker han av ångest, med fradga kring munnen, och faller som en död till marken under anfallet, utan denna onda ande, som har honom i sitt våld, försätter ofta honom även i krampryckningar och har ibland kastat honom i vattnet och till och med i elden. Med mycken tandagnisslan och som följd av allt mörbultande tynar mitt barn bort. Hans liv är värre än döden; hans mor och jag har ett sorgset hjärta och en bruten ande. Omkring middagstiden igår då jag sökte efter dig hann jag ifatt dina lärjungar, och medan vi väntade försökte dina apostlar driva ut den här demonen, men de kunde inte göra det. Och nu, Mästare, vill du göra detta för oss, vill du bota min son?”	158:5.1 (1757.1) As Jesus drew near, the nine apostles were more than relieved to welcome him, and they were greatly encouraged to behold the good cheer and unusual enthusiasm which marked the countenances of Peter, James, and John. They all rushed forward to greet Jesus and their three brethren. As they exchanged greetings, the crowd came up, and Jesus asked, “What were you disputing about as we drew near?” But before the disconcerted and humiliated apostles could reply to the Master’s question, the anxious father of the afflicted lad stepped forward and, kneeling at Jesus’ feet, said: “Master, I have a son, an only child, who is possessed by an evil spirit. Not only does he cry out in terror, foam at the mouth, and fall like a dead person at the time of seizure, but oftentimes this evil spirit which possesses him rends him in convulsions and sometimes has cast him into the water and even into the fire. With much grinding of teeth and as a result of many bruises, my child wastes away. His life is worse than death; his mother and I are of a sad heart and a broken spirit. About noon yesterday, seeking for you, I caught up with your disciples, and while we were waiting, your apostles sought to cast out this demon, but they could not do it. And now, Master, will you do this for us, will you heal my son?”
158:5.2 (1757.2) När Jesus hade lyssnat till denna redogörelse rörde han vid den knäböjande fadern och bad honom resa sig medan han kastade en forskande blick på apostlarna som stod nära intill. Sedan sade Jesus till alla dem som stod inför honom: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag stå ut med er? Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge skall det dröja innan ni lär er att trons gärningar inte framkommer på befallning av en tvivlande otro?” Sedan sade Jesus, medan han pekade mot den förvirrade fadern: ”För hit din son.” När Jakob hade fört gossen inför Jesus sade denne: ”Hur länge har pojken plågats på detta sätt?” Fadern svarade: ”Allt sedan han var ett litet barn.” Medan de talade fick ynglingen ett våldsamt anfall och föll mitt ibland dem med gnisslande tänder och fradgande mun. Efter en följd av våldsamma konvulsioner låg han där framför dem som en död. Nu knäböjde fadern igen vid Jesu fötter medan han bönföll Mästaren med orden: ”Om du kan bota honom, ber jag innerligt att du har medlidande med oss och befriar oss från detta lidande.” När Jesus hörde dessa ord såg han in i faderns ängsliga ansikte och sade: ”Ifrågasätt inte styrkan i min Faders kärlek, endast uppriktigheten och vidden i din egen tro. Allting är möjligt för den som verkligen tror.” Då uttalade Jakob från Safed de oförglömliga orden av blandad tro och tvivel: ”Herre, jag tror. Jag ber dig hjälpa min otro.”	158:5.2 (1757.2) When Jesus had listened to this recital, he touched the kneeling father and bade him rise while he gave the near-by apostles a searching survey. Then said Jesus to all those who stood before him: “O faithless and perverse generation, how long shall I bear with you? How long shall I be with you? How long ere you learn that the works of faith come not forth at the bidding of doubting unbelief?” And then, pointing to the bewildered father, Jesus said, “Bring hither your son.” And when James had brought the lad before Jesus, he asked, “How long has the boy been afflicted in this way?” The father answered, “Since he was a very young child.” And as they talked, the youth was seized with a violent attack and fell in their midst, gnashing his teeth and foaming at the mouth. After a succession of violent convulsions he lay there before them as one dead. Now did the father again kneel at Jesus’ feet while he implored the Master, saying: “If you can cure him, I beseech you to have compassion on us and deliver us from this affliction.” And when Jesus heard these words, he looked down into the father’s anxious face, saying: “Question not my Father’s power of love, only the sincerity and reach of your faith. All things are possible to him who really believes.” And then James of Safed spoke those long-to-be-remembered words of commingled faith and doubt, “Lord, I believe. I pray you help my unbelief.”
158:5.3 (1757.3) När Jesus hörde dessa ord steg han framåt, tog gossen vid handen och sade: ”Jag skall göra detta enligt min Faders vilja och till den levande trons ära. Min son, stig upp! Kom ut ur honom, du olydiga ande, och gå inte in i honom igen.” Jesus satte gossens hand i faderns hand och sade: ” Gå er väg. Fadern har uppfyllt din själs önskan.” Alla de närvarande, även Jesu fiender, förvånades över vad de såg.	158:5.3 (1757.3) When Jesus heard these words, he stepped forward and, taking the lad by the hand, said: “I will do this in accordance with my Father’s will and in honor of living faith. My son, arise! Come out of him, disobedient spirit, and go not back into him.” And placing the hand of the lad in the hand of the father, Jesus said: “Go your way. The Father has granted the desire of your soul.” And all who were present, even the enemies of Jesus, were astonished at what they saw.
158:5.4 (1757.4) Det var verkligen en besvikelse för de tre apostlarna, som så nyligen hade fröjdats i den andliga hänförelsen över händelserna och upplevelserna på härlighetens berg, att så snart återvända till denna scen av nederlag och modfälldhet hos sina medapostlar. Men så var det alltid med dessa rikets tolv ambassadörer. Ständigt alternerade de mellan hänförelse och förödmjukelse i sina livsupplevelser.	158:5.4 (1757.4) It was indeed a disillusionment for the three apostles who had so recently enjoyed the spiritual ecstasy of the scenes and experiences of the transfiguration, so soon to return to this scene of the defeat and discomfiture of their fellow apostles. But it was ever so with these twelve ambassadors of the kingdom. They never failed to alternate between exaltation and humiliation in their life experiences.
158:5.5 (1758.1) Detta var ett verkligt helande från ett dubbelt lidande, en fysisk åkomma och en andeplåga. Gossen blev i den stunden varaktigt botad. När Jakob hade gett sig i väg med sin återställde son sade Jesus: ”Vi beger oss nu till Caesarea Filippi; gör er genast klara.” Det var en tystlåten grupp som vandrade söderut, medan folksamlingen följde efter dem.	158:5.5 (1758.1) This was a true healing of a double affliction, a physical ailment and a spirit malady. And the lad was permanently cured from that hour. When James had departed with his restored son, Jesus said: “We go now to Caesarea-Philippi; make ready at once.” And they were a quiet group as they journeyed southward while the crowd followed on behind.
6. I Celsus trädgård ^top	6. In Celsus’ Garden ^top
158:6.1 (1758.2) De stannade över natten hos Celsus, och sedan de hade ätit och vilat samlades de tolv i trädgården kring Jesus, och Tomas sade: ”Mästare, medan vi som stannade kvar och väntade, ännu inte vet vad som hände på berget och som så gladde våra bröder som var med dig, längtar vi efter att få dig att diskutera med oss om vårt nederlag och att instruera oss om dessa ärenden, då vi förstår att det som hände på berget inte just nu kan avslöjas.”	158:6.1 (1758.2) They remained overnight with Celsus, and that evening in the garden, after they had eaten and rested, the twelve gathered about Jesus, and Thomas said: “Master, while we who tarried behind still remain ignorant of what transpired up on the mountain, and which so greatly cheered our brethren who were with you, we crave to have you talk with us concerning our defeat and instruct us in these matters, seeing that those things which happened on the mountain cannot be disclosed at this time.”
158:6.2 (1758.3) Jesus svarade Tomas och sade: ”Allt som era bröder hörde uppe på berget skall i sinom tid uppenbaras för er. Men jag skall nu visa er orsaken till ert misslyckande i det som ni så oklokt försökte er på. Medan er Mästare och hans följeslagare, era bröder, igår vandrade uppför berget där borta för att söka en vidare kunskap om Faderns vilja och för att be om en större tilldelning av visdom för att effektivt kunna göra den gudomliga viljan, hade ni, som stannade här på vakt med instruktioner att söka förvärva den andliga insiktens sinne och att be med oss om ett fullständigare uppenbarande av Faderns vilja, inte utövat den tro som stod er till buds, utan ni gav i stället efter för frestelsen och förföll till era gamla onda tendenser att för er själva eftersträva privilegierade platser i himmelriket — i det materiella och världsliga rike som ni envist har i tankarna. Och ni hänger fast vid dessa felaktiga föreställningar trots de upprepade förklaringarna om att mitt rike inte är av denna värld.	158:6.2 (1758.3) And Jesus answered Thomas, saying: “Everything which your brethren heard on the mountain shall be revealed to you in due season. But I will now show you the cause of your defeat in that which you so unwisely attempted. While your Master and his companions, your brethren, ascended yonder mountain yesterday to seek for a larger knowledge of the Father’s will and to ask for a richer endowment of wisdom effectively to do that divine will, you who remained on watch here with instructions to strive to acquire the mind of spiritual insight and to pray with us for a fuller revelation of the Father’s will, failed to exercise the faith at your command but, instead, yielded to the temptation and fell into your old evil tendencies to seek for yourselves preferred places in the kingdom of heaven—the material and temporal kingdom which you persist in contemplating. And you cling to these erroneous concepts in spite of the reiterated declaration that my kingdom is not of this world.
158:6.3 (1758.4) ”Knappt har er tro fattat Människosonens identitet förrän er själviska längtan efter världslig befordran kommer över er igen, och ni förfaller till att sinsemellan diskutera vem som borde vara störst i himmelriket, ett rike som inte existerar och aldrig kommer att existera så som ni envisas med att föreställa er det. Har jag inte sagt er att den som vill vara störst i min Faders andliga broderskapsrike måste bli liten i sina egna ögon och sålunda bli sina bröders tjänare? Andlig storhet består i en förståelsefull kärlek som är gudalik och inte i ett utövande av materiell makt för upphöjandet av sitt eget jag. I det som ni försökte er på, och som ni så fullständigt misslyckades i, var ert syfte inte rent. Ert motiv var inte gudomligt. Ert ideal var inte andligt. Er ambition var inte altruistisk. Ert tillvägagångssätt byggde inte på kärlek, och målet för er strävan var inte Faderns vilja i himlen.	158:6.3 (1758.4) “No sooner does your faith grasp the identity of the Son of Man than your selfish desire for worldly preferment creeps back upon you, and you fall to discussing among yourselves as to who should be greatest in the kingdom of heaven, a kingdom which, as you persist in conceiving it, does not exist, nor ever shall. Have not I told you that he who would be greatest in the kingdom of my Father’s spiritual brotherhood must become little in his own eyes and thus become the server of his brethren? Spiritual greatness consists in an understanding love that is Godlike and not in an enjoyment of the exercise of material power for the exaltation of self. In what you attempted, in which you so completely failed, your purpose was not pure. Your motive was not divine. Your ideal was not spiritual. Your ambition was not altruistic. Your procedure was not based on love, and your goal of attainment was not the will of the Father in heaven.
158:6.4 (1758.5) ”Hur länge skall det ta för er innan ni lär er att man inte kan förkorta tidsförloppet för etablerade naturföreteelser utom när detta är i överensstämmelse med Faderns vilja? Inte heller kan man göra andligt arbete utan andlig kraft. Och man kan inte göra någotdera av dessa, även när potentialen för dem finns tillgänglig, utan den tredje och väsentliga mänskliga faktorn: den personliga erfarenheten av att ha en levande tro. Måste ni alltid ha materiella manifestationer för att känna dragning till rikets andliga realiteter? Kan ni inte fatta andebetydelsen av min mission utan ett synligt uppvisande av ovanliga gärningar? När kan man förlita sig på att ni tyr er till rikets högre och andliga realiteter oberoende av hur alla yttre materiella manifestationer tycks framträda?”	158:6.4 (1758.5) “How long will it take you to learn that you cannot time-shorten the course of established natural phenomena except when such things are in accordance with the Father’s will? nor can you do spiritual work in the absence of spiritual power. And you can do neither of these, even when their potential is present, without the existence of that third and essential human factor, the personal experience of the possession of living faith. Must you always have material manifestations as an attraction for the spiritual realities of the kingdom? Can you not grasp the spirit significance of my mission without the visible exhibition of unusual works? When can you be depended upon to adhere to the higher and spiritual realities of the kingdom regardless of the outward appearance of all material manifestations?”
158:6.5 (1759.1) När Jesus hade sagt detta till de tolv tillade han: ”Gå nu och vila, ty i morgon bittida återvänder vi till Magadan för att där rådgöra om vår mission till städerna och byarna i Dekapolis. Och som avslutning på denna dags erfarenhet, låt mig säga till var och en av er det som jag sade till era bröder uppe på berget, och låt dessa ord sjunka djupt in i era hjärtan: Människosonen inleder nu den sista fasen av sin utgivning. Vi står i begrepp att påbörja de bemödanden som snart skall leda till den stora och slutliga prövningen av er tro och hängivenhet, då jag skall överlämnas i händerna på de människor som söker min undergång. Och kom ihåg vad jag säger er: Människosonen kommer att dödas, men han skall stiga upp igen.”	158:6.5 (1759.1) When Jesus had thus spoken to the twelve, he added: “And now go to your rest, for on the morrow we return to Magadan and there take counsel concerning our mission to the cities and villages of the Decapolis. And in the conclusion of this day’s experience, let me declare to each of you that which I spoke to your brethren on the mountain, and let these words find a deep lodgment in your hearts: The Son of Man now enters upon the last phase of the bestowal. We are about to begin those labors which shall presently lead to the great and final testing of your faith and devotion when I shall be delivered into the hands of the men who seek my destruction. And remember what I am saying to you: The Son of Man will be put to death, but he shall rise again.”
158:6.6 (1759.2) Sorgsna drog de sig tillbaka för natten. De var förvirrade; de kunde inte förstå dessa ord. Fastän de var rädda för att fråga något om vad han hade sagt, mindes de ändå alltsammans efter hans uppståndelse.	158:6.6 (1759.2) They retired for the night, sorrowful. They were bewildered; they could not comprehend these words. And while they were afraid to ask aught concerning what he had said, they did recall all of it subsequent to his resurrection.
7. Petrus protest ^top	7. Peter’s Protest ^top
158:7.1 (1759.3) Tidigt denna onsdagsmorgon begav sig Jesus och de tolv från Caesarea Filippi mot Magadans park nära Betsaida Julias. Apostlarna hade sovit mycket litet den natten, så de var uppe tidigt och färdiga att ge sig iväg. Till och med de trögtänkta tvillingarna Alfaios hade chockerats av detta tal om Jesu död. På sin färd söderut kom de genast efter Meroms källor till Damaskusvägen, och då Jesus ville undvika de skriftlärda och andra som han visste snart skulle följa efter dem, gav han order om att fortsätta till Kafarnaum längs Damaskusvägen som går genom Galiléen. Han gjorde detta därför att han visste att de som följde efter honom skulle vandra vidare längs vägen öster om Jordanfloden för att de räknade med att Jesus och apostlarna var rädda för att passera genom Herodes Antipas territorium. Jesus försökte komma undan sina kritiker och den folkhop som följde efter honom för att få vara ensam med sina apostlar denna dag.	158:7.1 (1759.3) Early this Wednesday morning Jesus and the twelve departed from Caesarea-Philippi for Magadan Park near Bethsaida-Julias. The apostles had slept very little that night, so they were up early and ready to go. Even the stolid Alpheus twins had been shocked by this talk about the death of Jesus. As they journeyed south, just beyond the Waters of Merom they came to the Damascus road, and desiring to avoid the scribes and others whom Jesus knew would presently be coming along after them, he directed that they go on to Capernaum by the Damascus road which passes through Galilee. And he did this because he knew that those who followed after him would go on down over the east Jordan road since they reckoned that Jesus and the apostles would fear to pass through the territory of Herod Antipas. Jesus sought to elude his critics and the crowd which followed him that he might be alone with his apostles this day.
158:7.2 (1759.4) De vandrade fram genom Galiléen till långt efter lunchtid innan de stannade på en skuggig plats för att vederkvicka sig. Sedan de hade ätit sin mat sade Andreas vänd till Jesus: ”Mästare, mina bröder förstår inte dina djupsinniga uttalanden. Vi har helt börjat tro på att du är Guds Son, och nu får vi höra dessa märkliga ord om att lämna oss, om att dö. Vi förstår inte din undervisning. Talar du till oss i liknelser? Vi ber att du talar till oss rakt på sak och obeslöjat.”	158:7.2 (1759.4) They traveled on through Galilee until well past the time for their lunch, when they stopped in the shade to refresh themselves. And after they had partaken of food, Andrew, speaking to Jesus, said: “Master, my brethren do not comprehend your deep sayings. We have come fully to believe that you are the Son of God, and now we hear these strange words about leaving us, about dying. We do not understand your teaching. Are you speaking to us in parables? We pray you to speak to us directly and in undisguised form.”
158:7.3 (1759.5) Då Jesus svarade Andreas sade han: ”Mina bröder, det är för att ni har bekänt att jag är Guds Son som jag känner mig tvungen att börja klarlägga för er sanningen om slutet på Människosonens utgivning på jorden. Ni hänger envist fast vid tron på att jag är Messias, och ni vill inte överge tanken att Messias måste sitta på en tron i Jerusalem; därför fortsätter jag med att säga er att Människosonen snart måste bege sig till Jerusalem, lida mycket, avvisas av de skriftlärda, de äldste och översteprästerna och efter allt detta dödas och upplyftas från de döda. Och jag talar inte i liknelser till er; jag berättar sanningen för er så att ni må vara förberedda för dessa händelser när de plötsligt kommer över oss.” Medan han ännu talade rusade Petrus otåligt fram till honom, lade sin hand på Mästarens axel och sade: ”Mästare, må det vara oss fjärran att tvista med dig, men jag försäkrar dig att något sådant aldrig skall hända dig.”	158:7.3 (1759.5) In answer to Andrew, Jesus said: “My brethren, it is because you have confessed that I am the Son of God that I am constrained to begin to unfold to you the truth about the end of the bestowal of the Son of Man on earth. You insist on clinging to the belief that I am the Messiah, and you will not abandon the idea that the Messiah must sit upon a throne in Jerusalem; wherefore do I persist in telling you that the Son of Man must presently go to Jerusalem, suffer many things, be rejected by the scribes, the elders, and the chief priests, and after all this be killed and raised from the dead. And I speak not a parable to you; I speak the truth to you that you may be prepared for these events when they suddenly come upon us.” And while he was yet speaking, Simon Peter, rushing impetuously toward him, laid his hand upon the Master’s shoulder and said: “Master, be it far from us to contend with you, but I declare that these things shall never happen to you.”
158:7.4 (1760.1) Petrus sade så för att han älskade Jesus, men Mästarens människonatur uppfattade i dessa ord av välment tillgivenhet en subtil antydan av att fresta honom till att ändra sin utstakade linje att ända till slutet fullfölja sin utgivning på jorden enligt sin Paradisfaders vilja. Och det var just för att han upptäckte faran med att låta ens sina tillgivna och trogna vänners förslag avråda sig, som han gick lös på Petrus och de andra apostlarna och sade: ”Håll dig bakom mig. Det luktar om dig av motståndarens, frestarens, ande. När ni talar på detta viset är ni inte på min sida utan snarare på vår fiendes sida. Så här gör ni er kärlek till mig till en stötesten när jag skall göra Faderns vilja. Bry er inte om människors sätt utan i stället om Guds vilja.”	158:7.4 (1760.1) Peter spoke thus because he loved Jesus; but the Master’s human nature recognized in these words of well-meant affection the subtle suggestion of temptation that he change his policy of pursuing to the end his earth bestowal in accordance with the will of his Paradise Father. And it was because he detected the danger of permitting the suggestions of even his affectionate and loyal friends to dissuade him, that he turned upon Peter and the other apostles, saying: “Get you behind me. You savor of the spirit of the adversary, the tempter. When you talk in this manner, you are not on my side but rather on the side of our enemy. In this way do you make your love for me a stumbling block to my doing the Father’s will. Mind not the ways of men but rather the will of God.”
158:7.5 (1760.2) Efter att de hade återhämtat sig från den första chocken över den svidande tillrättavisningen som Jesus gav dem, och innan de fortsatte sin vandring sade Mästaren ytterligare: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv, dagligen axla sina skyldigheter och följa mig. Ty den som själviskt vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin egen själ? Med vad kunde människan köpa sig evigt liv? Skäms inte för mig och mina ord i detta syndfulla och skenheliga släkte, såsom inte heller jag skäms för att erkänna er då jag i ära och härlighet träder inför min Fader i närvaro av alla de himmelska härskarorna. Men sannerligen, många av er som nu står här inför mig skall inte möta döden förrän ni ser detta Guds rike komma med kraft.”	158:7.5 (1760.2) After they had recovered from the first shock of Jesus’ stinging rebuke, and before they resumed their journey, the Master spoke further: “If any man would come after me, let him disregard himself, take up his responsibilities daily, and follow me. For whosoever would save his life selfishly, shall lose it, but whosoever loses his life for my sake and the gospel’s, shall save it. What does it profit a man to gain the whole world and lose his own soul? What would a man give in exchange for eternal life? Be not ashamed of me and my words in this sinful and hypocritical generation, even as I will not be ashamed to acknowledge you when in glory I appear before my Father in the presence of all the celestial hosts. Nevertheless, many of you now standing before me shall not taste death till you see this kingdom of God come with power.”
158:7.6 (1760.3) Sålunda klargjorde Jesus för de tolv den plågsamma och stridiga väg som de måste beträda om de ville följa honom. Vilken chock var inte de här orden för dessa galileiska fiskare som envist drömde om ett jordiskt rike med hedersplatser för sig själva! Men deras trogna hjärtan rördes av denna orädda vädjan, och inte en enda av dem var sinnad att överge honom. Jesus sände dem inte ensamma in i striden; han anförde dem. Han bad endast att de modigt följde honom.	158:7.6 (1760.3) And thus did Jesus make plain to the twelve the painful and conflicting path which they must tread if they would follow him. What a shock these words were to these Galilean fishermen who persisted in dreaming of an earthly kingdom with positions of honor for themselves! But their loyal hearts were stirred by this courageous appeal, and not one of them was minded to forsake him. Jesus was not sending them alone into the conflict; he was leading them. He asked only that they bravely follow.
158:7.7 (1760.4) Så småningom började de tolv fatta tanken att Jesus berättade för dem något om möjligheten att han skulle dö. De förstod endast dunkelt vad han sade om sin död, medan hans ord om att stiga upp från de döda inte alls registrerades i deras sinnen. När dagarna gick och Petrus, Jakob och Johannes drog sig till minnes sin upplevelse på härlighetens berg fick de en bättre förståelse av vissa av dessa saker.	158:7.7 (1760.4) Slowly the twelve were grasping the idea that Jesus was telling them something about the possibility of his dying. They only vaguely comprehended what he said about his death, while his statement about rising from the dead utterly failed to register in their minds. As the days passed, Peter, James, and John, recalling their experience upon the mount of the transfiguration, arrived at a fuller understanding of certain of these matters.
158:7.8 (1760.5) Under hela den tid de tolv var tillsammans med sin Mästare såg de endast vid några få tillfällen den ljungande blick och hörde sådana strida ord av tillrättavisning som kom Petrus och resten av dem till del vid detta tillfälle. Jesus hade alltid haft tålamod med deras mänskliga brister och fel, men inte så när han stod inför ett överhängande hot mot sitt program att obetingat följa sin Faders vilja för resten av sitt jordiska livsskede. Apostlarna var bokstavligen förstummade; de var förvånade och förskräckta. De kunde inte finna ord för att uttrycka sin sorg. Så småningom började de inse vad Mästaren måste uthärda, och att de måste gå igenom dessa erfarenheter tillsammans med honom, men de vaknade inte upp till verkligheten av dessa kommande händelser förrän länge efter dessa tidiga antydningar om den förestående tragedin under hans sista dagar.	158:7.8 (1760.5) In all the association of the twelve with their Master, only a few times did they see that flashing eye and hear such swift words of rebuke as were administered to Peter and the rest of them on this occasion. Jesus had always been patient with their human shortcomings, but not so when faced by an impending threat against the program of implicitly carrying out his Father’s will regarding the remainder of his earth career. The apostles were literally stunned; they were amazed and horrified. They could not find words to express their sorrow. Slowly they began to realize what the Master must endure, and that they must go through these experiences with him, but they did not awaken to the reality of these coming events until long after these early hints of the impending tragedy of his latter days.
158:7.9 (1761.1) Under tystnad gav sig Jesus och de tolv i väg via Kafarnaum till sitt läger i Magadans park. Fastän de inte under eftermiddagens lopp diskuterade med Jesus, talade de mycket sinsemellan, medan Andreas samtalade med Mästaren.	158:7.9 (1761.1) In silence Jesus and the twelve started for their camp at Magadan Park, going by way of Capernaum. As the afternoon wore on, though they did not converse with Jesus, they talked much among themselves while Andrew talked with the Master.
8. I Petrus hus ^top	8. At Peter’s House ^top
158:8.1 (1761.2) De anlände till Kafarnaum vid skymningen och vandrade längs mindre frekventerade vägar direkt till Simon Petrus hem för sitt kvällsmål. Medan David Sebedaios gjorde i ordning för att föra dem över sjön höll de sig kvar i Simons hus och Jesus, som såg upp på Petrus och de andra apostlarna, frågade: ”När ni vandrade fram tillsammans den här eftermiddagen, vad var det som ni så allvarligt talade om sinsemellan?” Apostlarna höll tyst, ty många av dem hade fortsatt den diskussion de påbörjade på Hermonberget om vilka positioner de skulle få i det kommande riket; vem som borde vara störst osv. Jesus som visste vad som den dagen hade upptagit deras tankar, vinkade till sig en av Petrus småttingar, satte barnet ned bland dem och sade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er, om ni inte vänder helt om och blir mer som detta barn, kommer ni inte långt i himmelriket. Den som ödmjukar sig och blir som denna lilla, han skall bli störst i himmelriket. Och den som tar emot en sådan liten tar emot mig. Och de som tar emot mig tar också emot Honom som har sänt mig. Om ni vill vara de första i riket, försök då att dela med er av dessa goda sanningar till era jordiska bröder. Men för den som förleder en av dessa små, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och kastades i havet. Om det som ni gör med era händer eller ser med era ögon är till hinder för rikets framåtskridande, offra dessa omhuldade avgudar, ty det är bättre att träda in i riket utan många av dessa livets kära ting än att klamra sig fast vid dessa avgudar och finna sig utestängd från riket. Men framför allt, se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, ty deras änglar ser alltid de himmelska härskarornas anleten.”	158:8.1 (1761.2) Entering Capernaum at twilight, they went by unfrequented thoroughfares directly to the home of Simon Peter for their evening meal. While David Zebedee made ready to take them across the lake, they lingered at Simon’s house, and Jesus, looking up at Peter and the other apostles, asked: “As you walked along together this afternoon, what was it that you talked about so earnestly among yourselves?” The apostles held their peace because many of them had continued the discussion begun at Mount Hermon as to what positions they were to have in the coming kingdom; who should be the greatest, and so on. Jesus, knowing what it was that occupied their thoughts that day, beckoned to one of Peter’s little ones and, setting the child down among them, said: “Verily, verily, I say to you, except you turn about and become more like this child, you will make little progress in the kingdom of heaven. Whosoever shall humble himself and become as this little one, the same shall become greatest in the kingdom of heaven. And whoso receives such a little one receives me. And they who receive me receive also Him who sent me. If you would be first in the kingdom, seek to minister these good truths to your brethren in the flesh. But whosoever causes one of these little ones to stumble, it would be better for him if a millstone were hanged about his neck and he were cast into the sea. If the things you do with your hands, or the things you see with your eyes give offense in the progress of the kingdom, sacrifice these cherished idols, for it is better to enter the kingdom minus many of the beloved things of life rather than to cling to these idols and find yourself shut out of the kingdom. But most of all, see that you despise not one of these little ones, for their angels do always behold the faces of the heavenly hosts.”
158:8.2 (1761.3) När Jesus hade slutat tala steg de i båten och seglade över till Magadan.	158:8.2 (1761.3) When Jesus had finished speaking, they entered the boat and sailed across to Magadan.