Kapitel 166	Paper 166
Sista besöket i Norra Pereen	Last Visit to Northern Perea
166:0.1 (1825.1) FRÅN den 11 till den 20 februari gjorde Jesus och de tolv en rundtur till alla de städer och byar i norra Pereen där medarbetarna till Abner och medlemmarna av kvinnornas kår arbetade. De fann att dessa budbärare av evangeliet var framgångsrika, och Jesus fäste vid flera tillfällen sina apostlars uppmärksamhet på det faktum att rikets evangelium kunde nu spridas utan att det åtföljdes av mirakel och under.	166:0.1 (1825.1) FROM February 11 to 20, Jesus and the twelve made a tour of all the cities and villages of northern Perea where the associates of Abner and the members of the women’s corps were working. They found these messengers of the gospel meeting with success, and Jesus repeatedly called the attention of his apostles to the fact that the gospel of the kingdom could spread without the accompaniment of miracles and wonders.
166:0.2 (1825.2) Hela den tre månader långa missionen i Pereen genomfördes framgångsrikt med föga hjälp från de tolv apostlarna, och evangeliet återspeglade från denna tid inte så mycket Jesu personlighet som hans förkunnelse. Men hans efterföljare höll sig inte länge till hans instruktioner, ty snart efter Jesu död och uppståndelse avvek de från hans förkunnelse och började bygga upp den tidiga kyrkan kring de mirakulösa föreställningarna och förhärligade minnena av denna gudomliga och mänskliga personlighet.	166:0.2 (1825.2) This entire mission of three months in Perea was successfully carried on with little help from the twelve apostles, and the gospel from this time on reflected, not so much Jesus’ personality, as his teachings. But his followers did not long follow his instructions, for soon after Jesus’ death and resurrection they departed from his teachings and began to build the early church around the miraculous concepts and the glorified memories of his divine-human personality.
1. Fariséerna i Ragaba ^top	1. The Pharisees at Ragaba ^top
166:1.1 (1825.3) Sabbatsdagen den 18 februari var Jesus i Ragaba, där en förmögen farisé som hette Natanael bodde. Då ganska många av hans farisévänner vandrade tillsammans med Jesus och de tolv runtom i landet, bjöd han dem alla, ett tjugotal, på frukost denna sabbatsmorgon och inbjöd Jesus som hedersgäst.	166:1.1 (1825.3) On Sabbath, February 18, Jesus was at Ragaba, where there lived a wealthy Pharisee named Nathaniel; and since quite a number of his fellow Pharisees were following Jesus and the twelve around the country, he made a breakfast on this Sabbath morning for all of them, about twenty in number, and invited Jesus as the guest of honor.
166:1.2 (1825.4) När Jesus anlände till denna frukost hade de flesta av fariséerna samt en eller två laglärda redan kommit och satt sig till bords. Mästaren intog genast sin plats till vänster om Natanael utan att först gå till vattenskålarna för att tvätta sina händer. Många av fariséerna, i synnerhet de som var gynnsamt inställda till Jesu förkunnelse, visste att han tvättade händerna endast i rengöringssyfte och att han avskydde dessa rent ceremoniella handlingar. Därför var de inte förvånade över att han kom direkt till bordet utan att först två gånger ha tvättat händerna. Men Natanael var chockerad över att Mästaren inte iakttog de strikta krav som fariséernas seder föreskrev. Inte heller tvättade Jesus sina händer likt fariséerna, efter varje maträtt och vid måltidens slut.	166:1.2 (1825.4) By the time Jesus arrived at this breakfast, most of the Pharisees, with two or three lawyers, were already there and seated at the table. The Master immediately took his seat at the left of Nathaniel without going to the water basins to wash his hands. Many of the Pharisees, especially those favorable to Jesus’ teachings, knew that he washed his hands only for purposes of cleanliness, that he abhorred these purely ceremonial performances; so they were not surprised at his coming directly to the table without having twice washed his hands. But Nathaniel was shocked by this failure of the Master to comply with the strict requirements of Pharisaic practice. Neither did Jesus wash his hands, as did the Pharisees, after each course of food nor at the end of the meal.
166:1.3 (1825.5) Efter ett ansenligt viskande mellan Natanael och en ovänligt sinnad farisé på hans högra sida, och efter mycket ögonbrynslyftande och hånleende krökta läppar från dem som satt mittemot Mästaren, sade Jesus slutligen: ”Jag hade trott att ni inbjöd mig till detta hus för att bryta bröd med er och kanske för att fråga mig om förkunnandet av det nya evangeliet om Guds rike. Men jag ser att ni har tagit mig hit för att bevittna en uppvisning i ceremoniell hängivenhet för er egen självrättfärdighet. Den tjänsten har ni nu gjort mig; vad skall ni näst hedra mig med som er gäst vid detta tillfälle?”	166:1.3 (1825.5) After considerable whispering between Nathaniel and an unfriendly Pharisee on his right and after much lifting of eyebrows and sneering curling of lips by those who sat opposite the Master, Jesus finally said: “I had thought that you invited me to this house to break bread with you and perchance to inquire of me concerning the proclamation of the new gospel of the kingdom of God; but I perceive that you have brought me here to witness an exhibition of ceremonial devotion to your own self-righteousness. That service you have now done me; what next will you honor me with as your guest on this occasion?”
166:1.4 (1826.1) När Mästaren hade sagt detta slog de blicken i bordet och förblev tysta. Eftersom ingen sade något fortsatte Jesus: ”Många av er fariséer är med mig här som vänner, och några är till och med mina lärjungar, men majoriteten av fariséerna vägrar envist att se ljuset och erkänna sanningen, även när verkan av evangeliet förs fram för dem med stor kraft. Hur noggrant rengör ni inte utsidan av koppar och fat medan den andliga födans kärl är smutsiga och förorenade! Ni ser till att ni för folket visar upp ett fromt och heligt yttre, men själen i ert inre är fylld av självrättfärdighet, lystenhet och begär, utpressning och all sorts andlig ondskefullhet. Era ledare dristar sig rentav att smida ränker och planera mordet på Människosonen. Förstår inte ni dåraktiga människor att himlens Gud ser till själens innersta motiv såväl som på ert yttre hyckleri och fromleri? Tro inte att de allmosor ni ger och det tionde ni betalar skall rena er från orättfärdighet och göra det möjligt för er att stå rena inför alla människors Domare. Ve er fariséer som har envisats med att avvisa livets ljus! Ni är småaktiga när det gäller tiondet och uppseendeväckande när det gäller att ge allmosor, men ni avvisar med vett och vilja Guds besök och tillbakavisar uppenbarelsen av hans kärlek. Fastän det inte är fel att ni fäster uppmärksamhet på dessa mindre skyldigheter, borde ni inte ha lämnat dessa viktigare krav ouppfyllda. Ve alla som skyr rättvisan, avvisar barmhärtigheten och tillbakavisar sanningen! Ve alla de som föraktar uppenbarelsen om Fadern samtidigt som de älskar att sitta främst i synagogan och kräver att med smicker bli hälsade på torgen!”	166:1.4 (1826.1) When the Master had thus spoken, they cast their eyes upon the table and remained silent. And since no one spoke, Jesus continued: “Many of you Pharisees are here with me as friends, some are even my disciples, but the majority of the Pharisees are persistent in their refusal to see the light and acknowledge the truth, even when the work of the gospel is brought before them in great power. How carefully you cleanse the outside of the cups and the platters while the spiritual-food vessels are filthy and polluted! You make sure to present a pious and holy appearance to the people, but your inner souls are filled with self-righteousness, covetousness, extortion, and all manner of spiritual wickedness. Your leaders even dare to plot and plan the murder of the Son of Man. Do not you foolish men understand that the God of heaven looks at the inner motives of the soul as well as on your outer pretenses and your pious professions? Think not that the giving of alms and the paying of tithes will cleanse you from unrighteousness and enable you to stand clean in the presence of the Judge of all men. Woe upon you Pharisees who have persisted in rejecting the light of life! You are meticulous in tithing and ostentatious in almsgiving, but you knowingly spurn the visitation of God and reject the revelation of his love. Though it is all right for you to give attention to these minor duties, you should not have left these weightier requirements undone. Woe upon all who shun justice, spurn mercy, and reject truth! Woe upon all those who despise the revelation of the Father while they seek the chief seats in the synagogue and crave flattering salutations in the market places!”
166:1.5 (1826.2) När Jesus skulle till att stiga upp för att avlägsna sig vände sig en av de laglärda vid bordet till honom och sade: ”Men Mästare, i en del av dina uttalanden klandrar du också oss. Finns det inget gott i de skriftlärda, i fariséerna eller de laglärda?” Jesus som nu hade rest sig svarade den lagkloke: ”Likt fariséerna finner ni er glädje i att få de förnämsta platserna vid fester och i att bära långa kaftaner samtidigt som ni på människorna skuldror lastar tunga bördor smärtsamma att bära. Och när människosjälarna vacklar under dessa tunga bördor rör ni inte ett finger för att lätta på bördorna. Ve er, som finner ert största nöje i att resa gravvårdar över profeterna som era fäder dödade! Och att ni samtycker till vad era fäder gjorde framgår av att ni nu planerar att döda dem som idag kommer och gör det som profeterna på sin tid gjorde: förkunnar Guds rättfärdighet och uppenbarar den himmelske Faderns barmhärtighet. Men av alla generationer hittills skall profeternas och apostlarnas blod utkrävas av detta fördärvade och självgoda släkte. Ve er, alla ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen från det vanliga folket! Själva vägrar ni att sätta er fot på sanningens väg, och samtidigt försöker ni hindra alla andra som vill beträda den. Men ni kan inte på detta sätt stänga dörrarna till himmelriket. Vi har öppnat dem för alla som har tro nog att gå in, och dessa barmhärtighetens portar skall inte stängas av fördomsfullheten och övermodet hos falska lärare och ohederliga herdar vilka är som vitkalkade gravvårdar, vackra till det yttre, men inuti fulla av döda människors ben och all sorts andlig orenhet.”	166:1.5 (1826.2) When Jesus would have risen to depart, one of the lawyers who was at the table, addressing him, said: “But, Master, in some of your statements you reproach us also. Is there nothing good in the scribes, the Pharisees, or the lawyers?” And Jesus, standing, replied to the lawyer: “You, like the Pharisees, delight in the first places at the feasts and in wearing long robes while you put heavy burdens, grievous to be borne, on men’s shoulders. And when the souls of men stagger under these heavy burdens, you will not so much as lift with one of your fingers. Woe upon you who take your greatest delight in building tombs for the prophets your fathers killed! And that you consent to what your fathers did is made manifest when you now plan to kill those who come in this day doing what the prophets did in their day—proclaiming the righteousness of God and revealing the mercy of the heavenly Father. But of all the generations that are past, the blood of the prophets and the apostles shall be required of this perverse and self-righteous generation. Woe upon all of you lawyers who have taken away the key of knowledge from the common people! You yourselves refuse to enter into the way of truth, and at the same time you would hinder all others who seek to enter therein. But you cannot thus shut up the doors of the kingdom of heaven; these we have opened to all who have the faith to enter, and these portals of mercy shall not be closed by the prejudice and arrogance of false teachers and untrue shepherds who are like whited sepulchres which, while outwardly they appear beautiful, are inwardly full of dead men’s bones and all manner of spiritual uncleanness.”
166:1.6 (1826.3) När Jesus hade slutat tala vid Natanaels bord gick han ut ur huset utan att ha rört vid maten. Av de fariséer som hörde dessa ord började några tro på hans förkunnelse och steg in i riket, men det större antalet framhärdade på mörkrets väg och blev allt mer beslutna att lurpassa på honom för att kunna fånga upp några av hans ord som kunde användas för att få honom till rättegång och dom inför judarnas råd i Jerusalem.	166:1.6 (1826.3) And when Jesus had finished speaking at Nathaniel’s table, he went out of the house without partaking of food. And of the Pharisees who heard these words, some became believers in his teaching and entered into the kingdom, but the larger number persisted in the way of darkness, becoming all the more determined to lie in wait for him that they might catch some of his words which could be used to bring him to trial and judgment before the Sanhedrin at Jerusalem.
166:1.7 (1827.1) Det fanns endast tre saker som fariséerna fäste särskild uppmärksamhet på:	166:1.7 (1827.1) There were just three things to which the Pharisees paid particular attention:
166:1.8 (1827.2) 1. Att strikt följa bestämmelserna om tionde.	166:1.8 (1827.2) 1. The practice of strict tithing.
166:1.9 (1827.3) 2. Att skrupulöst iaktta lagarna om renande.	166:1.9 (1827.3) 2. Scrupulous observance of the laws of purification.
166:1.10 (1827.4) 3. Att undvika förbindelse med alla icke-fariséer.	166:1.10 (1827.4) 3. Avoidance of association with all non-Pharisees.
166:1.11 (1827.5) Denna gång sökte Jesus avslöja den andliga ofruktsamheten i de två första bruken, medan han sparade sina anmärkningar avsedda att tillrättavisa fariséerna för deras vägran att umgås socialt med icke-fariséer till ett annat och senare tillfälle då han igen skulle sitta till bords med många av dessa samma män.	166:1.11 (1827.5) At this time Jesus sought to expose the spiritual barrenness of the first two practices, while he reserved his remarks designed to rebuke the Pharisees’ refusal to engage in social intercourse with non-Pharisees for another and subsequent occasion when he would again be dining with many of these same men.
2. De tio spetälska ^top	2. The Ten Lepers ^top
166:2.1 (1827.6) Nästa dag gick Jesus med de tolv över till Amathus nära gränsen till Samarien, och när de närmade sig staden mötte de en grupp om tio spetälska som höll till nära denna ort. Nio i denna grupp var judar, en var samarit. I vanliga fall hade dess judar avstått från all samvaro eller kontakt med denna samarit, men deras gemensamma lidande var mer än nog för att övervinna alla religiösa fördomar. De hade hört mycket om Jesus och hans tidigare helandemirakel, och eftersom de sjuttio brukade meddela vid vilken tid Jesus väntades anlända när Mästaren var ute tillsammans med de tolv på dessa rundturer, hade dessa tio spetälska fått veta att han ungefär vid denna tid väntades anlända till dessa trakter. De var följaktligen på vakt här i stadens utkanter där de hoppades kunna dra till sig hans uppmärksamhet och be om att bli botade. När de spetälska såg Jesus komma vågade de inte närma sig honom utan stod på avstånd och ropade till honom: ”Mästare, förbarma dig över oss; rena oss från vårt lidande. Bota oss såsom du har botat andra.”	166:2.1 (1827.6) The next day Jesus went with the twelve over to Amathus, near the border of Samaria, and as they approached the city, they encountered a group of ten lepers who sojourned near this place. Nine of this group were Jews, one a Samaritan. Ordinarily these Jews would have refrained from all association or contact with this Samaritan, but their common affliction was more than enough to overcome all religious prejudice. They had heard much of Jesus and his earlier miracles of healing, and since the seventy made a practice of announcing the time of Jesus’ expected arrival when the Master was out with the twelve on these tours, the ten lepers had been made aware that he was expected to appear in this vicinity at about this time; and they were, accordingly, posted here on the outskirts of the city where they hoped to attract his attention and ask for healing. When the lepers saw Jesus drawing near them, not daring to approach him, they stood afar off and cried to him: “Master, have mercy on us; cleanse us from our affliction. Heal us as you have healed others.”
166:2.2 (1827.7) Jesus hade just förklarat för de tolv varför icke-judarna i Pereen såväl som de mindre renläriga bland judarna var villigare att tro det evangelium som de sjuttio predikade än de mer ortodoxa och traditionsbundna judarna i Judéen. Han hade fäst deras uppmärksamhet på att deras budskap likaså hade tagits emot mer beredvilligt av galiléerna, och även av samariterna. Men de tolv apostlarna var ännu knappt villiga att hysa vänliga känslor för de länge föraktade samariterna.	166:2.2 (1827.7) Jesus had just been explaining to the twelve why the gentiles of Perea, together with the less orthodox Jews, were more willing to believe the gospel preached by the seventy than were the more orthodox and tradition-bound Jews of Judea. He had called their attention to the fact that their message had likewise been more readily received by the Galileans, and even by the Samaritans. But the twelve apostles were hardly yet willing to entertain kind feelings for the long-despised Samaritans.
166:2.3 (1827.8) När därför Simon Seloten observerade samariten bland de spetälska försökte han förmå Mästaren att fortsätta in till staden utan att ens stanna för att utbyta hälsningar med dem. Jesus sade till Simon: ”Men tänk om samariten älskar Gud likaväl som judarna? Skall vi sitta till doms över våra medmänniskor? Om vi gör dessa tio män friska, vem vet, kanske samariten visar sig vara ännu rentav mer tacksam än judarna. Känner du dig säker på dina åsikter, Simon? Simon svarade snabbt: ”Om du renar dem, får du snart se hur det går.” Jesus svarade: ”Så skall det ske Simon, och du skall snart få veta sanningen om människors tacksamhet och Guds kärleksfulla barmhärtighet.”	166:2.3 (1827.8) Accordingly, when Simon Zelotes observed the Samaritan among the lepers, he sought to induce the Master to pass on into the city without even hesitating to exchange greetings with them. Said Jesus to Simon: “But what if the Samaritan loves God as well as the Jews? Should we sit in judgment on our fellow men? Who can tell? if we make these ten men whole, perhaps the Samaritan will prove more grateful even than the Jews. Do you feel certain about your opinions, Simon?” And Simon quickly replied, “If you cleanse them, you will soon find out.” And Jesus replied: “So shall it be, Simon, and you will soon know the truth regarding the gratitude of men and the loving mercy of God.”
166:2.4 (1827.9) Jesus gick närmare de spetälska och sade: ”Om ni vill att ni görs helade, gå då genast och visa upp er för prästerna, såsom Moses lag kräver.” Medan de gick blev de helade. Men när samariten såg att han höll på att helas vände han om och gick för att söka upp Jesus medan han med hög röst prisade Gud. När han hade funnit Mästaren föll han ned på sina knän vid Jesu fötter och tackade honom för sin rening. De nio andra, som var judar, hade också upptäckt att de hade blivit botade, och medan även de var tacksamma för sitt renande, fortsatte de däremot sin färd för att visa upp sig för prästerna.	166:2.4 (1827.9) Jesus, going near the lepers, said: “If you would be made whole, go forthwith and show yourselves to the priests as required by the law of Moses.” And as they went, they were made whole. But when the Samaritan saw that he was being healed, he turned back and, going in quest of Jesus, began to glorify God with a loud voice. And when he had found the Master, he fell on his knees at his feet and gave thanks for his cleansing. The nine others, the Jews, had also discovered their healing, and while they also were grateful for their cleansing, they continued on their way to show themselves to the priests.
166:2.5 (1828.1) Medan samariten ännu knäböjde vid Jesu fötter, såg sig Mästaren omkring bland de tolv, och i synnerhet på Simon Seloten och sade: ”Blev inte alla tio rena? Var är då de övriga nio, judarna? Endast en, denne främling, har återvänt för att prisa Gud.” Sedan sade han till samariten: ”Stig upp och gå; din tro har gjort dig hel.”	166:2.5 (1828.1) As the Samaritan remained kneeling at Jesus’ feet, the Master, looking about at the twelve, especially at Simon Zelotes, said: “Were not ten cleansed? Where, then, are the other nine, the Jews? Only one, this alien, has returned to give glory to God.” And then he said to the Samaritan, “Arise and go your way; your faith has made you whole.”
166:2.6 (1828.2) Jesus såg igen på sina apostlar när främlingen avlägsnade sig. Apostlarna såg alla på Jesus, utom Simon Seloten vars ögon var nedslagna. De tolv sade inte ett ord. Inte heller sade Jesus något; det var inte nödvändigt.	166:2.6 (1828.2) Jesus looked again at his apostles as the stranger departed. And the apostles all looked at Jesus, save Simon Zelotes, whose eyes were downcast. The twelve said not a word. Neither did Jesus speak; it was not necessary that he should.
166:2.7 (1828.3) Fastän alla dessa tio män verkligen trodde att de hade spetälska, var det endast fyra som hade denna sjukdom. De andra sex blev botade från en hudsjukdom som man felaktigt hade trott vara spetälska. Men samariten hade verkligen spetälska.	166:2.7 (1828.3) Though all ten of these men really believed they had leprosy, only four were thus afflicted. The other six were cured of a skin disease which had been mistaken for leprosy. But the Samaritan really had leprosy.
166:2.8 (1828.4) Jesus ålade de tolv att inte säga något om renandet av de spetälska, och när de fortsatte in till Amathus påpekade han: ”Ni ser hur det är med barnen i huset, även när de är olydiga mot sin Faders vilja, tar de sina välsignelser för givet. De tycker att det har föga betydelse att de försummar att tacka när Fadern ger dem hälsan, medan främlingarna, när de får gåvor av värden, fylls av förundran och känner sig tvungna att tacka som erkänsla för de goda gåvor de har fått.” Fortfarande sade apostlarna ingenting som svar på Mästarens ord.	166:2.8 (1828.4) Jesus enjoined the twelve to say nothing about the cleansing of the lepers, and as they went on into Amathus, he remarked: “You see how it is that the children of the house, even when they are insubordinate to their Father’s will, take their blessings for granted. They think it a small matter if they neglect to give thanks when the Father bestows healing upon them, but the strangers, when they receive gifts from the head of the house, are filled with wonder and are constrained to give thanks in recognition of the good things bestowed upon them.” And still the apostles said nothing in reply to the Master’s words.
3. Predikan i Gerasa ^top	3. The Sermon at Gerasa ^top
166:3.1 (1828.5) När Jesus och de tolv besökte rikets budbärare i Gerasa ställde en av fariséerna som trodde på honom denna fråga: ”Herre, är det få eller många som faktiskt räddas?” Jesus sade när han svarade:	166:3.1 (1828.5) As Jesus and the twelve visited with the messengers of the kingdom at Gerasa, one of the Pharisees who believed in him asked this question: “Lord, will there be few or many really saved?” And Jesus, answering, said:
166:3.2 (1828.6) ”Ni har blivit lärda att endast Abrahams barn kommer att räddas och att endast de icke-judar som upptagits som Israels barn kan hoppas på frälsning. En del av er har resonerat som så, att eftersom skrifterna säger att av alla de mängder av människor som flydde från Egypten endast Kaleb och Josua levde tills de nådde det utlovade landet, så skulle endast jämförelsevis få av dem som söker himmelriket finna tillträde därtill.	166:3.2 (1828.6) “You have been taught that only the children of Abraham will be saved; that only the gentiles of adoption can hope for salvation. Some of you have reasoned that, since the Scriptures record that only Caleb and Joshua from among all the hosts that went out of Egypt lived to enter the promised land, only a comparatively few of those who seek the kingdom of heaven shall find entrance thereto.
166:3.3 (1828.7) ”Ni har också ett annat ordstäv, ett som innehåller mycken sanning: att den väg som leder till det eviga livet är rak och smal, och att den port som för till det likaså är trång, så att av dem som söker frälsning endast få kan finna tillträde genom denna port. Ni har också en lära som säger att den väg som leder till fördärvet är bred, att ingången dit är vid, och att det är många som väljer att gå denna väg. Och detta ordstäv är inte utan sin betydelse. Men jag säger er att frälsningen i första hand är en fråga om ert personliga val. Även om porten till livets väg är trång, är den tillräckligt vid för att låta alla komma in som uppriktigt söker inträde, ty jag är den porten. Och Sonen vägrar aldrig tillträde för något av universumets barn som med trons hjälp söker finna Fadern genom Sonen.	166:3.3 (1828.7) “You also have another saying among you, and one that contains much truth: That the way which leads to eternal life is straight and narrow, that the door which leads thereto is likewise narrow so that, of those who seek salvation, few can find entrance through this door. You also have a teaching that the way which leads to destruction is broad, that the entrance thereto is wide, and that there are many who choose to go this way. And this proverb is not without its meaning. But I declare that salvation is first a matter of your personal choosing. Even if the door to the way of life is narrow, it is wide enough to admit all who sincerely seek to enter, for I am that door. And the Son will never refuse entrance to any child of the universe who, by faith, seeks to find the Father through the Son.
166:3.4 (1829.1) ”Men häri ligger faran för alla som vill uppskjuta sitt inträde i riket medan de fortsätter att jaga efter omognadens nöjen och tillfredsställelsen av själviskhetens njutningar: Sedan de har vägrat att genom en andlig erfarenhet gå in i riket, kan de senare tänkas söka inträde när den bättre vägens härlighet uppenbaras under den kommande tidsåldern. Och när de som försmådde riket när jag kom i mänsklig gestalt sedan söker vinna inträde när riket uppenbaras i gudomlig gestalt, då skall jag säga till alla dessa själviska: Jag vet inte varifrån ni kommer. Ni hade er chans att förbereda er för detta himmelska medborgarskap, men ni avböjde alla sådana barmhärtighetserbjudanden; ni avvisade alla inbjudningar att stiga in medan porten var öppen. Då är porten stängd för er som nu avböjde frälsningen. Den här porten är inte öppen för dem som vill komma in i riket för att vinna själviskt förhärligande. Frälsningen är inte för dem som är ovilliga att betala priset i form av helhjärtad hängivelse åt att göra min Faders vilja. När ni i ande och själ har vänt Faderns rike ryggen är det lönlöst att i sinne och i kropp stå framför denna port och bulta och säga: ’Herre, öppna för oss; vi vill också vara stora i riket.’ Då kommer jag att förklara att ni inte hör till min flock. Jag tar inte emot er bland dem som har kämpat trons goda kamp och fått sin belöning för osjälviskt tjänande i riket på jorden. Och när ni säger: ’Åt och drack vi inte tillsammans med dig, och undervisade du inte på våra gator?’, då skall jag åter förklara att ni är andliga främlingar; att vi inte tjänade tillsammans i Faderns barmhärtighetstjänst på jorden, att jag inte känner er. Och då skall hela jordens Domare säga: ’Gå bort från oss, alla ni som har nöje i fördärvets gärningar.’	166:3.4 (1829.1) “But herein is the danger to all who would postpone their entrance into the kingdom while they continue to pursue the pleasures of immaturity and indulge the satisfactions of selfishness: Having refused to enter the kingdom as a spiritual experience, they may subsequently seek entrance thereto when the glory of the better way becomes revealed in the age to come. And when, therefore, those who spurned the kingdom when I came in the likeness of humanity seek to find an entrance when it is revealed in the likeness of divinity, then will I say to all such selfish ones: I know not whence you are. You had your chance to prepare for this heavenly citizenship, but you refused all such proffers of mercy; you rejected all invitations to come while the door was open. Now, to you who have refused salvation, the door is shut. This door is not open to those who would enter the kingdom for selfish glory. Salvation is not for those who are unwilling to pay the price of wholehearted dedication to doing my Father’s will. When in spirit and soul you have turned your backs upon the Father’s kingdom, it is useless in mind and body to stand before this door and knock, saying, ‘Lord, open to us; we would also be great in the kingdom.’ Then will I declare that you are not of my fold. I will not receive you to be among those who have fought the good fight of faith and won the reward of unselfish service in the kingdom on earth. And when you say, ‘Did we not eat and drink with you, and did you not teach in our streets?’ then shall I again declare that you are spiritual strangers; that we were not fellow servants in the Father’s ministry of mercy on earth; that I do not know you; and then shall the Judge of all the earth say to you: ‘Depart from us, all you who have taken delight in the works of iniquity.’
166:3.5 (1829.2) ”Men frukta inte; var och en som uppriktigt önskar vinna evigt liv genom att stiga in i Guds rike skall förvisso finna en sådan evig frälsning. Men ni som avvisar denna frälsning skall en dag få se profeterna av Abrahams säd sitta i detta förhärligade rike tillsammans med de troende från hednafolken för att ta del av livets bröd och vederkvicka sig med livets vatten. Och de som på detta sätt skall inta riket med andlig kraft och den levande trons oupphörliga angrepp skall komma från norr och söder och från öster och väster. Och se, många som är först skall bli sist, och de som är sist skall mången gång bli först.”	166:3.5 (1829.2) “But fear not; every one who sincerely desires to find eternal life by entrance into the kingdom of God shall certainly find such everlasting salvation. But you who refuse this salvation will some day see the prophets of the seed of Abraham sit down with the believers of the gentile nations in this glorified kingdom to partake of the bread of life and to refresh themselves with the water thereof. And they who shall thus take the kingdom in spiritual power and by the persistent assaults of living faith will come from the north and the south and from the east and the west. And, behold, many who are first will be last, and those who are last will many times be first.”
166:3.6 (1829.3) Detta var sannerligen en ny och märklig version av det gamla och bekanta ordstävet om den raka och smala vägen.	166:3.6 (1829.3) This was indeed a new and strange version of the old and familiar proverb of the straight and narrow way.
166:3.7 (1829.4) Så småningom lärde sig apostlarna och många av lärjungarna betydelsen av Jesu tidiga förkunnelse: ”Om ni inte föds på nytt, föds av anden, kan ni inte stiga in i Guds rike.” Men för alla som är ärliga i sina hjärtan och uppriktiga i sin tro kvarstår dock för evigt sanningen: ”Se, jag står vid dörren till människornas hjärtan och bultar, och om någon öppnar för mig skall jag komma in och äta med honom och mätta honom med livets bröd; vi skall vara ett i anden och till syftet, och så skall vi för alltid vara bröder i det långa och fruktbara tjänandet medan vi söker efter Paradisfadern.” Och därför, om få eller många skall räddas, beror helt på om få eller många tar emot inbjudan: ”Jag är porten, jag är den nya och levande vägen, och den som vill får stiga in för att inleda det eviga livets ändlösa sanningssökande.”	166:3.7 (1829.4) Slowly the apostles and many of the disciples were learning the meaning of Jesus’ early declaration: “Unless you are born again, born of the spirit, you cannot enter the kingdom of God.” Nevertheless, to all who are honest of heart and sincere in faith, it remains eternally true: “Behold, I stand at the doors of men’s hearts and knock, and if any man will open to me, I will come in and sup with him and will feed him with the bread of life; we shall be one in spirit and purpose, and so shall we ever be brethren in the long and fruitful service of the search for the Paradise Father.” And so, whether few or many are to be saved altogether depends on whether few or many will heed the invitation: “I am the door, I am the new and living way, and whosoever wills may enter to embark upon the endless truth-search for eternal life.”
166:3.8 (1829.5) Inte ens apostlarna kunde helt förstå hans undervisning om nödvändigheten av att använda andlig kraft för att bryta igenom allt materiellt motstånd och övervinna varje jordiskt hinder som kan tänkas stå i vägen då man strävar efter att fatta de ytterst viktiga andliga värdena i det nya livet i anden som Guds befriade söner.	166:3.8 (1829.5) Even the apostles were unable fully to comprehend his teaching as to the necessity for using spiritual force for the purpose of breaking through all material resistance and for surmounting every earthly obstacle which might chance to stand in the way of grasping the all-important spiritual values of the new life in the spirit as the liberated sons of God.
4. Undervisning om olyckshändelser ^top	4. Teaching About Accidents ^top
166:4.1 (1830.1) Medan de flesta palestinier åt endast två mål om dagen, hade däremot Jesus och de tolv för sed att när de var på färd ta en paus mitt på dagen för vila och vederkvickelse. Under en sådan paus vid middagstiden, medan de var på väg till Filadelfia, ställde Tomas en fråga till Jesus: ”Mästare, efter att ha hört dina yttranden under vår färd denna morgon, ville jag fråga huruvida andliga varelser har del i frambringandet av märkliga och ovanliga händelser i den materiella världen, och dessutom vill jag fråga om änglar och andra andevarelser kan förhindra olyckshändelser.”	166:4.1 (1830.1) While most Palestinians ate only two meals a day, it was the custom of Jesus and the apostles, when on a journey, to pause at midday for rest and refreshment. And it was at such a noontide stop on the way to Philadelphia that Thomas asked Jesus: “Master, from hearing your remarks as we journeyed this morning, I would like to inquire whether spiritual beings are concerned in the production of strange and extraordinary events in the material world and, further, to ask whether the angels and other spirit beings are able to prevent accidents.”
166:4.2 (1830.2) Som svar på Tomas förfrågan sade Jesus: ”Har jag varit hos oss så här länge, och ändå fortsätter ni att ställa sådana frågor? Har ni inte lagt märke till hur Människosonen lever som en av er och konsekvent vägrar att använda himlens krafter för sitt personliga uppehälle? Lever vi inte alla på samma sätt som alla andra människor? Ser ni den andliga världens makt manifesterad i det materiella livet i denna värld annat än för att uppenbara Fadern och någon gång för att bota hans lidande barn?	166:4.2 (1830.2) In answer to Thomas’s inquiry, Jesus said: “Have I been so long with you, and yet you continue to ask me such questions? Have you failed to observe how the Son of Man lives as one with you and consistently refuses to employ the forces of heaven for his personal sustenance? Do we not all live by the same means whereby all men exist? Do you see the power of the spiritual world manifested in the material life of this world, save for the revelation of the Father and the sometime healing of his afflicted children?
166:4.3 (1830.3) ”Alltför länge har era fäder trott att välgång var ett tecken på gudomlig gunst, och att motgång var ett bevis för Guds missnöje. Jag säger er att sådana trosföreställningar är vidskepelse. Märker ni inte att ett mycket större antal av de fattiga med glädje tar emot evangeliet och genast stiger in i riket? Om rikedomar är ett bevis på gudomlig ynnest, varför vägrar de rika så mången gång att tro den goda nyheten från himlen?	166:4.3 (1830.3) “All too long have your fathers believed that prosperity was the token of divine approval; that adversity was the proof of God’s displeasure. I declare that such beliefs are superstitions. Do you not observe that far greater numbers of the poor joyfully receive the gospel and immediately enter the kingdom? If riches evidence divine favor, why do the rich so many times refuse to believe this good news from heaven?
166:4.4 (1830.4) ”Fadern låter sitt regn falla över både rättvisa och orättvisa; solen skiner likaså över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ni har hört om de galiléer vilkas blod Pilatus blandade med offerdjurens blod, men jag säger er att dessa galiléer inte på något sätt var större syndare än alla andra bara för att detta hände dem. Ni har också hört om de aderton män som dödades när Siloamtornet rasade över dem. Tro inte att dessa män var större lagbrytare än alla sina bröder i Jerusalem. Dessa människor var helt enkelt oskyldiga offer för en av tidens olyckor.	166:4.4 (1830.4) “The Father causes his rain to fall on the just and the unjust; the sun likewise shines on the righteous and the unrighteous. You know about those Galileans whose blood Pilate mingled with the sacrifices, but I tell you these Galileans were not in any manner sinners above all their fellows just because this happened to them. You also know about the eighteen men upon whom the tower of Siloam fell, killing them. Think not that these men who were thus destroyed were offenders above all their brethren in Jerusalem. These folks were simply innocent victims of one of the accidents of time.
166:4.5 (1830.5) ”Det finns tre grupper av händelser som kan inträffa i era liv:	166:4.5 (1830.5) “There are three groups of events which may occur in your lives:
166:4.6 (1830.6) ”1. Ni får vara med om de normala händelser som är en del av det liv som ni och era medmänniskor lever på jorden.	166:4.6 (1830.6) “1. You may share in those normal happenings which are a part of the life you and your fellows live on the face of the earth.
166:4.7 (1830.7) ”2. Ni kan råka bli offer för en olyckshändelse i naturen, för ett missöde som drabbar människor, och bör väl veta att sådana händelser på intet sätt arrangeras på förhand eller annars åstadkoms av de andliga krafterna i världen.	166:4.7 (1830.7) “2. You may chance to fall victim to one of the accidents of nature, one of the mischances of men, knowing full well that such occurrences are in no way prearranged or otherwise produced by the spiritual forces of the realm.
166:4.8 (1830.8) ”3. Ni kan skörda frukten av era direkta strävanden att rätta er efter de naturlagar som styr världen.	166:4.8 (1830.8) “3. You may reap the harvest of your direct efforts to comply with the natural laws governing the world.
166:4.9 (1830.9) ”Det fanns en man som planterade ett fikonträd i sin trädgård, och när han många gånger hade kommit för att söka frukt på det men inte funnit någon, kallade han på vingårdsarbetarna och sade: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort detta ofruktbara träd! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Men övertädgårdsmästaren svarade sin herre: ’Låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla, och om det inte heller nästa år ger någon frukt kan det huggas bort.’ Och när de på detta sätt hade följt fruktbarhetens lagar belönades de med en riklig skörd, ty trädet var levande och friskt.	166:4.9 (1830.9) “There was a certain man who planted a fig tree in his yard, and when he had many times sought fruit thereon and found none, he called the vinedressers before him and said: ‘Here have I come these three seasons looking for fruit on this fig tree and have found none. Cut down this barren tree; why should it encumber the ground?’ But the head gardener answered his master: ‘Let it alone for one more year so that I may dig around it and put on fertilizer, and then, next year, if it bears no fruit, it shall be cut down.’ And when they had thus complied with the laws of fruitfulness, since the tree was living and good, they were rewarded with an abundant yield.
166:4.10 (1831.1) ”När det gäller sjukdom och hälsa bör ni veta att dessa kroppstillstånd är en följd av materiella orsaker; hälsa betyder inte att himlen ler, inte heller innebär lidande Guds ogillande.	166:4.10 (1831.1) “In the matter of sickness and health, you should know that these bodily states are the result of material causes; health is not the smile of heaven, neither is affliction the frown of God.
166:4.11 (1831.2) ”Faderns människobarn har alla samma kapacitet att ta emot materiella välsignelser; därför tilldelar han sina barn fysiska ting utan åtskillnad. Angående utgivningen av andliga gåvor begränsas Fadern av människans kapacitet att ta emot dessa gudomliga gåvor. Fastän Fadern inte ser till person, begränsas han vid utgivningen av andliga gåvor av människans tro och av hennes villighet att alltid foga sig efter Faderns vilja.”	166:4.11 (1831.2) “The Father’s human children have equal capacity for the reception of material blessings; therefore does he bestow things physical upon the children of men without discrimination. When it comes to the bestowal of spiritual gifts, the Father is limited by man’s capacity for receiving these divine endowments. Although the Father is no respecter of persons, in the bestowal of spiritual gifts he is limited by man’s faith and by his willingness always to abide by the Father’s will.”
166:4.12 (1831.3) Medan de gick vidare mot Filadelfia fortsatte Jesus att undervisa dem och besvara deras frågor om olyckshändelser, sjukdom och underverk, men de kunde inte helt förstå denna undervisning. En timmes undervisning förmår inte helt förändra livslånga trosföreställningar, och därför fann Jesus det nödvändigt att upprepa sitt budskap, att berätta om och om igen det som han ville få dem att förstå. Men trots det fattade de inte meningen med hans mission på jorden förrän efter hans död och uppståndelse.	166:4.12 (1831.3) As they journeyed on toward Philadelphia, Jesus continued to teach them and to answer their questions having to do with accidents, sickness, and miracles, but they were not able fully to comprehend this instruction. One hour of teaching will not wholly change the beliefs of a lifetime, and so Jesus found it necessary to reiterate his message, to tell again and again that which he wished them to understand; and even then they failed to grasp the meaning of his earth mission until after his death and resurrection.
5. Församlingen i Filadelfia ^top	5. The Congregation at Philadelphia ^top
166:5.1 (1831.4) Jesus och de tolv var på väg för att besöka Abner och hans medarbetare som predikade och undervisade i Filadelfia. Av alla städer i Pereen var det i Filadelfia som den största gruppen av judar och icke-judar, rika och fattiga, lärda och olärda omfattade de sjuttios undervisning och därmed steg in i himmelriket. Synagogan i Filadelfia hade aldrig varit underställd övervakning av sanhedrinen i Jerusalem och hade därför aldrig varit stängd för Jesu och hans medarbetares förkunnelse. Just vid den här tiden undervisade Abner tre gånger om dagen i synagogan i Filadelfia.	166:5.1 (1831.4) Jesus and the twelve were on their way to visit Abner and his associates, who were preaching and teaching in Philadelphia. Of all the cities of Perea, in Philadelphia the largest group of Jews and gentiles, rich and poor, learned and unlearned, embraced the teachings of the seventy, thereby entering into the kingdom of heaven. The synagogue of Philadelphia had never been subject to the supervision of the Sanhedrin at Jerusalem and therefore had never been closed to the teachings of Jesus and his associates. At this very time, Abner was teaching three times a day in the Philadelphia synagogue.
166:5.2 (1831.5) Denna synagoga blev senare en kristen kyrka och var missionshögkvarteret för spridningen av evangeliet ut över regionerna i öster. Den var länge ett fäste för Mästarens förkunnelse och ensam försvarade i århundraden sin ställning som centrum för kristen lärdom i dessa trakter.	166:5.2 (1831.5) This very synagogue later on became a Christian church and was the missionary headquarters for the promulgation of the gospel through the regions to the east. It was long a stronghold of the Master’s teachings and stood alone in this region as a center of Christian learning for centuries.
166:5.3 (1831.6) Judarna i Jerusalem hade alltid haft besvär med judarna i Filadelfia. Efter Jesu död och uppståndelse började kyrkan i Jerusalem, som förestods av Herrens broder Jakob, ha allvarliga svårigheter med församlingen av troende i Filadelfia. Abner blev föreståndare för kyrkan i Filadelfia och fortsatte som sådan ända till sin död. Detta kyliga förhållande till Jerusalem förklarar varför ingenting nämns om Abner och hans arbete i Nya testamentets evangelieberättelser. Denna fejd mellan Jerusalem och Filadelfia pågick under Jakobs och Abners hela livstid och fortsatte ännu någon tid efter Jerusalems förstörelse. Filadelfia var faktiskt den tidiga kyrkans högkvarter i söder och öster, liksom Antiochia var det i norr och väster.	166:5.3 (1831.6) The Jews at Jerusalem had always had trouble with the Jews of Philadelphia. And after the death and resurrection of Jesus the Jerusalem church, of which James the Lord’s brother was head, began to have serious difficulties with the Philadelphia congregation of believers. Abner became the head of the Philadelphia church, continuing as such until his death. And this estrangement with Jerusalem explains why nothing is heard of Abner and his work in the Gospel records of the New Testament. This feud between Jerusalem and Philadelphia lasted throughout the lifetimes of James and Abner and continued for some time after the destruction of Jerusalem. Philadelphia was really the headquarters of the early church in the south and east as Antioch was in the north and west.
166:5.4 (1831.7) Det var Abners uppenbara missöde att han hade meningsskiljaktigheter med alla ledare för den tidiga kristna kyrkan. Han blev osams med Petrus och Jakob (Jesu broder) om administrativa frågor och om utsträckningen av det förvaltningsområde som låg under kyrkan i Jerusalem; han bröt kontakten med Paulus på grund av filosofiska och teologiska meningsskiljaktigheter. Abner var mer babylonisk än hellensk i sin filosofi, och han motsatte sig envist alla Paulus försök att omarbeta Jesu förkunnelse för att framföra mindre sådant som var anstötligt, först för judarna och sedan för de grekisk-romerska mysterietroende.	166:5.4 (1831.7) It was the apparent misfortune of Abner to be at variance with all of the leaders of the early Christian church. He fell out with Peter and James (Jesus’ brother) over questions of administration and the jurisdiction of the Jerusalem church; he parted company with Paul over differences of philosophy and theology. Abner was more Babylonian than Hellenic in his philosophy, and he stubbornly resisted all attempts of Paul to remake the teachings of Jesus so as to present less that was objectionable, first to the Jews, then to the Greco-Roman believers in the mysteries.
166:5.5 (1832.1) Sålunda tvingades Abner leva ett liv i isolering. Han var föreståndare för en kyrka som inte hade någon ställning i Jerusalem. Han hade vågat sätta sig upp mot Herrens broder Jakob, som senare stöddes av Petrus. Ett sådant beteende skilde honom effektivt från alla hans tidigare medarbetare. Sedan dristade han sig till att stå emot Paulus. Fastän han förhöll sig helt sympatiskt till Paulus mission till icke-judarna, och fastän han stödde honom i hans strider med församlingen i Jerusalem, motsatte han sig bittert den version av Jesu förkunnelse som Paulus valde att predika. Under sina sista år fördömde han Paulus som den ”förslagne förvanskaren av det som Jesus från Nasaret, den levande Gudens Son, under sitt liv hade förkunnat”.	166:5.5 (1832.1) Thus was Abner compelled to live a life of isolation. He was head of a church which was without standing at Jerusalem. He had dared to defy James the Lord’s brother, who was subsequently supported by Peter. Such conduct effectively separated him from all his former associates. Then he dared to withstand Paul. Although he was wholly sympathetic with Paul in his mission to the gentiles, and though he supported him in his contentions with the church at Jerusalem, he bitterly opposed the version of Jesus’ teachings which Paul elected to preach. In his last years Abner denounced Paul as the “clever corrupter of the life teachings of Jesus of Nazareth, the Son of the living God.”
166:5.6 (1832.2) Under Abners senare år och någon tid därefter höll sig de troende i Filadelfia striktare till Jesu religion, så som han levde och lärde ut den, än någon annan grupp på jorden.	166:5.6 (1832.2) During the later years of Abner and for some time thereafter, the believers at Philadelphia held more strictly to the religion of Jesus, as he lived and taught, than any other group on earth.
166:5.7 (1832.3) Abner blev 89 år gammal, och han dog i Filadelfia den 21 november år 74 e.Kr. Ända till slutet var han trogen det himmelska rikets evangelium både som troende såväl som lärare.	166:5.7 (1832.3) Abner lived to be 89 years old, dying at Philadelphia on the 21st day of November, a.d. 74. And to the very end he was a faithful believer in, and teacher of, the gospel of the heavenly kingdom.