Kapitel 188	Paper 188
Tiden i gravkammaren	The Time of the Tomb
188:0.1 (2012.1) DEN halvannan dag som Jesu dödliga lekamen låg i Josefs gravkammare, tiden mellan hans död på korset och hans uppståndelse, är ett kapitel i Mikaels jordiska liv som vi inte vet mycket om. Vi kan redogöra för Människosonens begravning och ta med i denna redogörelse händelserna i anslutning till hans uppståndelse, men vi kan inte tillhandhålla särskilt mycket information av autentisk natur om vad som verkligen inträffade under denna period om ungefär trettiosex timmar, från klockan tre på fredagseftermiddagen till klockan tre på söndagsmorgonen. Denna period i Mästarens livsskede började en stund innan de romerska soldaterna tog ned honom från korset. Han hängde på korset ungefär en timme efter sin död. Han skulle ha tagits ned tidigare om inte förgörandet av de två stråtrövarna hade orsakat dröjsmål.	188:0.1 (2012.1) THE day and a half that Jesus’ mortal body lay in the tomb of Joseph, the period between his death on the cross and his resurrection, is a chapter in the earth career of Michael which is little known to us. We can narrate the burial of the Son of Man and put in this record the events associated with his resurrection, but we cannot supply much information of an authentic nature about what really transpired during this epoch of about thirty-six hours, from three o’clock Friday afternoon to three o’clock Sunday morning. This period in the Master’s career began shortly before he was taken down from the cross by the Roman soldiers. He hung upon the cross about one hour after his death. He would have been taken down sooner but for the delay in dispatching the two brigands.
188:0.2 (2012.2) Judarnas styresmän hade planerat att Jesu kropp skulle kastas i de öppna gravgroparna i Gehenna, söder om staden; det var sed att på så sätt göra sig av med dem som utsattes för korsfästelse. Om den planen hade fullföljts skulle Mästarens kropp ha satts ut åt vilddjuren.	188:0.2 (2012.2) The rulers of the Jews had planned to have Jesus’ body thrown in the open burial pits of Gehenna, south of the city; it was the custom thus to dispose of the victims of crucifixion. If this plan had been followed, the body of the Master would have been exposed to the wild beasts.
188:0.3 (2012.3) Under tiden hade Josef från Arimataia i sällskap med Nikodemos gått till Pilatus och bett om att Jesu kropp skulle överlämnas till dem för en riktig begravning. Det var inte ovanligt att vänner till korsfästa personer erbjöd mutor åt de romerska myndighetspersonerna för att få rätt att ta hand om sådana kroppar. Josef hade med sig en stor summa pengar när han gick inför Pilatus, ifall det blev nödvändigt att betala för tillståndet att flytta Jesu kropp till en privat gravkammare. Men Pilatus ville inte ha några pengar för detta. När han hörde vad anhållan gällde undertecknade han snabbt ordern som gav Josef rätt att bege sig till Golgata och genast ta Mästarens kropp i sin fulla besittning. Under tiden hade sandstormen avtagit betydligt, och en grupp judar som företrädde judarnas råd hade gått ut till Golgata för att se till att Jesu kropp åtföljde med stråtrövarnas kroppar till de öppna allmänna gravgroparna.	188:0.3 (2012.3) In the meantime, Joseph of Arimathea, accompanied by Nicodemus, had gone to Pilate and asked that the body of Jesus be turned over to them for proper burial. It was not uncommon for friends of crucified persons to offer bribes to the Roman authorities for the privilege of gaining possession of such bodies. Joseph went before Pilate with a large sum of money, in case it became necessary to pay for permission to remove Jesus’ body to a private burial tomb. But Pilate would not take money for this. When he heard the request, he quickly signed the order which authorized Joseph to proceed to Golgotha and take immediate and full possession of the Master’s body. In the meantime, the sandstorm having considerably abated, a group of Jews representing the Sanhedrin had gone out to Golgotha for the purpose of making sure that Jesus’ body accompanied those of the brigands to the open public burial pits.
1. Jesu begravning ^top	1. The Burial of Jesus ^top
188:1.1 (2012.4) När Josef och Nikodemos kom fram till Golgata fann de soldaterna i färd med att ta ned Jesus från korset och representanterna för judarnas råd stående bredvid för att se till att ingen av Jesu anhängare hindrade hans kropp från att följa med till brottslingarnas gravgropar. När Josef visade upp Pilatus order om Mästarens kropp för officeren ställde judarna till bråk och krävde högljutt att få ta hand om den. Under sitt rasande försökte de med våld lägga beslag på kroppen, och när de gjorde detta beordrade officeren fyra soldater till sin sida, och med dragna svärd stod de gränsle över Mästarens kropp där den låg på marken. Officeren befallde de övriga soldaterna att lämna de två tjuvarna medan de drev tillbaka den ilskna mobben av ursinniga judar. När ordningen hade återställts läste officeren upp tillståndet från Pilatus för judarna, steg åt sidan och sade till Josef: ”Denna kropp är er för att göra som ni vill med. Jag och mina soldater skall hålla oss i närheten för att se till att ingen kommer er till hinder.”	188:1.1 (2012.4) When Joseph and Nicodemus arrived at Golgotha, they found the soldiers taking Jesus down from the cross and the representatives of the Sanhedrin standing by to see that none of Jesus’ followers prevented his body from going to the criminal burial pits. When Joseph presented Pilate’s order for the Master’s body to the centurion, the Jews raised a tumult and clamored for its possession. In their raving they sought violently to take possession of the body, and when they did this, the centurion ordered four of his soldiers to his side, and with drawn swords they stood astride the Master’s body as it lay there on the ground. The centurion ordered the other soldiers to leave the two thieves while they drove back this angry mob of infuriated Jews. When order had been restored, the centurion read the permit from Pilate to the Jews and, stepping aside, said to Joseph: “This body is yours to do with as you see fit. I and my soldiers will stand by to see that no man interferes.”
188:1.2 (2013.1) En korsfäst person kunde inte begravas på en judisk begravningsplats; det fanns en strikt lag mot ett sådant förfarande. Josef och Nikodemos kände till den lagen, och på vägen ut till Golgata hade de bestämt sig för att begrava Jesus i Josefs nya familjegrav, som hade huggits ut ur det fasta berget och som fanns på ett kort avstånd norr om Golgata på andra sidan av vägen som ledde till Samarien. Ingen hade ännu lagts i den graven, och de tyckte det var lämpligt att Mästaren skulle vila där. Josef trodde verkligen att Jesus skulle uppstå från de döda, men Nikodemos var mycket tvivlande. Dessa tidigare medlemmar av judarnas råd hade hållit sin tro på Jesus mer eller mindre hemlig, även om de övriga rådsmedlemmarna länge hade misstänkt dem redan innan de utträdde ur rådet. Efter detta hörde de till Jesu mest frimodiga lärjungar i hela Jerusalem.	188:1.2 (2013.1) A crucified person could not be buried in a Jewish cemetery; there was a strict law against such a procedure. Joseph and Nicodemus knew this law, and on the way out to Golgotha they had decided to bury Jesus in Joseph’s new family tomb, hewn out of solid rock, located a short distance north of Golgotha and across the road leading to Samaria. No one had ever lain in this tomb, and they thought it appropriate that the Master should rest there. Joseph really believed that Jesus would rise from the dead, but Nicodemus was very doubtful. These former members of the Sanhedrin had kept their faith in Jesus more or less of a secret, although their fellow Sanhedrists had long suspected them, even before they withdrew from the council. From now on they were the most outspoken disciples of Jesus in all Jerusalem.
188:1.3 (2013.2) Ungefär vid halvfemtiden begav sig begravningståget med Jesus från Nasaret i väg från Golgata till Josefs gravkammare på andra sidan vägen. Kroppen var svept i ett linnelakan när de fyra männen bar den, följda av de trofasta kvinnliga bevakarna från Galiléen. De dödliga som bar Jesu materiella kropp till gravkammaren var: Josef, Nikodemos, Johannes och den romerske officeren.	188:1.3 (2013.2) At about half past four o’clock the burial procession of Jesus of Nazareth started from Golgotha for Joseph’s tomb across the way. The body was wrapped in a linen sheet as the four men carried it, followed by the faithful women watchers from Galilee. The mortals who bore the material body of Jesus to the tomb were: Joseph, Nicodemus, John, and the Roman centurion.
188:1.4 (2013.3) De bar in kroppen i gravkammaren, som till ytan var knappt tre gånger tre meter, och gjorde den hastigt i ordning för gravläggningen. Judarna begravde egentligen inte sina döda; i själva verket balsamerade de dem. Josef och Nikodemos hade fört med sig stora mängder myrra och aloe, och de lindade nu kroppen med bandage som hade dränkts i dessa lösningar. När balsameringen var slutförd band de en liten duk om hans ansikte, svepte kroppen i ett linnelakan och placerade den vördnadsfullt på en hylla i gravkammaren.	188:1.4 (2013.3) They carried the body into the tomb, a chamber about ten feet square, where they hurriedly prepared it for burial. The Jews did not really bury their dead; they actually embalmed them. Joseph and Nicodemus had brought with them large quantities of myrrh and aloes, and they now wrapped the body with bandages saturated with these solutions. When the embalming was completed, they tied a napkin about the face, wrapped the body in a linen sheet, and reverently placed it on a shelf in the tomb.
188:1.5 (2013.4) Efter att ha placerat kroppen i gravkammaren kallade officeren på sina soldater för att hjälpa till med att rulla dörrstenen framför ingången till gravkammaren. Soldaterna gick sedan till Gehenna med tjuvarnas kroppar, medan de andra återvände till Jerusalem för att i sin sorg fira påskhögtiden enligt Moses lagar.	188:1.5 (2013.4) After placing the body in the tomb, the centurion signaled for his soldiers to help roll the doorstone up before the entrance to the tomb. The soldiers then departed for Gehenna with the bodies of the thieves while the others returned to Jerusalem, in sorrow, to observe the Passover feast according to the laws of Moses.
188:1.6 (2013.5) Jesu gravläggning skedde under en ansenlig brådska och hast emedan det var förberedelsedag och sabbaten närmade sig snabbt. Männen skyndade tillbaka till staden, men kvinnorna dröjde kvar nära gravkammaren tills det var nästan helt mörkt.	188:1.6 (2013.5) There was considerable hurry and haste about the burial of Jesus because this was preparation day and the Sabbath was drawing on apace. The men hurried back to the city, but the women lingered near the tomb until it was very dark.
188:1.7 (2013.6) Medan allt detta pågick gömde sig kvinnorna i närheten så att de såg allt och lade märke till var Mästaren hade lagts. De höll sig på detta sätt gömda därför att det inte var tillåtet för kvinnor att uppträda tillsammans med männen vid ett sådant tillfälle. Kvinnorna trodde inte att Jesus hade blivit ordentligt iordningställd för graven, och de kom sinsemellan överens om att gå tillbaka till Josefs hem, vila över sabbaten, göra i ordning kryddor och salvor och återvända på söndagsmorgonen för att på rätt sätt bereda Mästarens kropp för dödsvilan. De kvinnor som dröjde kvar vid gravkammaren denna fredagskväll var: Maria Magdalena, Klopas hustru Maria, Marta som var en annan syster till Jesu mor och Rebecka från Sepforis.	188:1.7 (2013.6) While all this was going on, the women were hiding near at hand so that they saw it all and observed where the Master had been laid. They thus secreted themselves because it was not permissible for women to associate with men at such a time. These women did not think Jesus had been properly prepared for burial, and they agreed among themselves to go back to the home of Joseph, rest over the Sabbath, make ready spices and ointments, and return on Sunday morning properly to prepare the Master’s body for the death rest. The women who thus tarried by the tomb on this Friday evening were: Mary Magdalene, Mary the wife of Clopas, Martha another sister of Jesus’ mother, and Rebecca of Sepphoris.
188:1.8 (2013.7) Utom David Sebedaios och Josef från Arimataia trodde eller förstod mycket få av Jesu lärjungar att han skulle stiga upp från graven på den tredje dagen.	188:1.8 (2013.7) Aside from David Zebedee and Joseph of Arimathea, very few of Jesus’ disciples really believed or understood that he was due to arise from the tomb on the third day.
2. Vaktandet av gravkammaren ^top	2. Safeguarding the Tomb ^top
188:2.1 (2014.1) Om Jesu anhängare inte gav akt på hans löfte att stiga upp från graven på den tredje dagen, så gjorde hade hans fiender det. Översteprästerna, fariséerna och sadducéerna kom ihåg att de hade fått rapporter om hans uttalande att han skulle stiga upp från de döda.	188:2.1 (2014.1) If Jesus’ followers were unmindful of his promise to rise from the grave on the third day, his enemies were not. The chief priests, Pharisees, and Sadducees recalled that they had received reports of his saying he would rise from the dead.
188:2.2 (2014.2) Denna fredagsnatt efter påskmåltiden samlades en grupp judiska ledare omkring midnatt i Kajafas hem, där de diskuterade sina farhågor beträffande Mästarens påståenden att han på tredje dagen skulle stiga upp från de döda. Detta möte slutade med att man utsåg en kommitté av rådsmedlemmar som skulle besöka Pilatus tidigt nästa morgon och överlämna en officiell anhållan från judarnas råd om att en romersk vaktstyrka skulle stationeras utanför Jesu grav för att hindra hans vänner från att göra något otillbörligt med den. Kommitténs talesman sade till Pilatus: ”Herre, vi minns att denne bedragare, Jesu från Nasaret, medan han ännu levde sade: ’Efter tre dagar stiger jag upp igen.’ Vi har därför kommit inför dig för att begära att du ger sådana order som säkrar gravkammaren mot hans anhängare, åtminstone till efter den tredje dagen. Vi är storligen rädda för att hans lärjungar kommer och stjäl bort honom om natten och sedan för folket förkunnar att han har stigit upp från de döda. Om vi låter det hända skulle det misstaget vara långt värre än om vi hade låtit honom leva.”	188:2.2 (2014.2) This Friday night, after the Passover supper, about midnight a group of the Jewish leaders gathered at the home of Caiaphas, where they discussed their fears concerning the Master’s assertions that he would rise from the dead on the third day. This meeting ended with the appointment of a committee of Sanhedrists who were to visit Pilate early the next day, bearing the official request of the Sanhedrin that a Roman guard be stationed before Jesus’ tomb to prevent his friends from tampering with it. Said the spokesman of this committee to Pilate: “Sir, we remember that this deceiver, Jesus of Nazareth, said, while he was yet alive, ‘After three days I will rise again.’ We have, therefore, come before you to request that you issue such orders as will make the sepulchre secure against his followers, at least until after the third day. We greatly fear lest his disciples come and steal him away by night and then proclaim to the people that he has risen from the dead. If we should permit this to happen, this mistake would be far worse than to have allowed him to live.”
188:2.3 (2014.3) När Pilatus hörde rådsmedlemmarnas anhållan sade han: ”Jag skall ge er en vaktstyrka om tio soldater. Gå er väg och säkra gravkammaren.” De gick tillbaka till templet, tog med sig tio av sina egna vakter och marscherade sedan ut till Josefs gravkammare med dessa tio judiska vakter och tio romerska soldater, trots att det var sabbatsmorgon, för att ställa dessa män på vakt framför graven. Männen rullade även en sten till framför gravkammaren och satte Pilatus sigill på och runt dessa stenar, så att de inte kunde rubbas utan vakternas vetskap. Dessa tjugo män stannade på vakt ända fram till tiden för uppståndelsen, och judarna bar mat och dryck till dem.	188:2.3 (2014.3) When Pilate heard this request of the Sanhedrists, he said: “I will give you a guard of ten soldiers. Go your way and make the tomb secure.” They went back to the temple, secured ten of their own guards, and then marched out to Joseph’s tomb with these ten Jewish guards and ten Roman soldiers, even on this Sabbath morning, to set them as watchmen before the tomb. These men rolled yet another stone before the tomb and set the seal of Pilate on and around these stones, lest they be disturbed without their knowledge. And these twenty men remained on watch up to the hour of the resurrection, the Jews carrying them their food and drink.
3. Sabbatsdagens händelser ^top	3. During the Sabbath Day ^top
188:3.1 (2014.4) Under hela denna sabbatsdag höll sig lärjungarna och apostlarna gömda, medan hela Jerusalem diskuterade Jesu död på korset. Det fanns vid denna tidpunkt i Jerusalem nästan en och en halv miljon judar, som hade kommit från alla delar av Romarriket och från Mesopotamien. Detta var början av påskveckan, och alla dessa pilgrimer skulle komma att vara i staden och få höra om Jesu uppståndelse samt föra budskapet med sig hem.	188:3.1 (2014.4) Throughout this Sabbath day the disciples and the apostles remained in hiding, while all Jerusalem discussed the death of Jesus on the cross. There were almost one and one-half million Jews present in Jerusalem at this time, hailing from all parts of the Roman Empire and from Mesopotamia. This was the beginning of the Passover week, and all these pilgrims would be in the city to learn of the resurrection of Jesus and to carry the report back to their homes.
188:3.2 (2014.5) Sent på lördagskvällen sände Johannes Markus bud till de elva apostlarna att i hemlighet söka sig till hans fars hus, där de strax före midnatt alla samlades i samma rum på övervåningen där de två kvällar tidigare hade intagit den sista kvällsvarden tillsammans med sin Mästare.	188:3.2 (2014.5) Late Saturday night, John Mark summoned the eleven apostles secretly to come to the home of his father, where, just before midnight, they all assembled in the same upper chamber where they had partaken of the Last Supper with their Master two nights previously.
188:3.3 (2014.6) Jesu mor Maria, tillsammans med Rut och Juda, återvände strax före solnedgången denna lördagskväll till Betsaida för att förena sig med sin familj. David Sebedaios stannade i Nikodemos hem, där han hade kommit överens med sina budbärare om att samlas tidigt på söndagsmorgonen. Kvinnorna från Galiléen, som beredde kryddor för den vidare balsameringen av Jesu kropp, vistades hemma hos Josef från Arimataia.	188:3.3 (2014.6) Mary the mother of Jesus, with Ruth and Jude, returned to Bethany to join their family this Saturday evening just before sunset. David Zebedee remained at the home of Nicodemus, where he had arranged for his messengers to assemble early Sunday morning. The women of Galilee, who prepared spices for the further embalming of Jesus’ body, tarried at the home of Joseph of Arimathea.
188:3.4 (2014.7) Vi kan inte helt förklara vad som exakt hände med Jesus från Nasaret under denna tidsperiod om en och en halv dag då man antog att han vilade i Josefs nya gravkammare. Synbarligen dog han på korset samma naturliga död som vilken dödlig som helst under lika förhållanden. Vi hörde honom säga: ”Fader, i dina händer anbefaller jag min ande.” Vi förstår inte helt betydelsen av ett sådant uttalande med beaktande av att hans Tankeriktare för länge sedan hade personaliserats och sålunda hade en egen tillvaro skilt från Jesu dödliga varelse. Mästarens Personaliserade Riktare kunde inte på något sätt påverkas av hans fysiska död på korset. Det som Jesus tills vidare lämnade i Faderns hand måste ha varit andemotsvarigheten till Riktarens tidiga arbete med att förandliga det dödliga sinnet, för att tillgodose överförandet av kopian av Jesu människoerfarenhet till mansoniavärldarna. Det måste i Jesu liv ha funnits någon andlig realitet som motsvarade andenaturen, eller själen, hos de i tro växande dödliga på sfärerna. Men detta är endast vår åsikt — i själva verket vet vi inte vad det var som Jesus anbefallde åt sin Fader.	188:3.4 (2014.7) We are not able fully to explain just what happened to Jesus of Nazareth during this period of a day and a half when he was supposed to be resting in Joseph’s new tomb. Apparently he died the same natural death on the cross as would any other mortal in the same circumstances. We heard him say, “Father, into your hands I commend my spirit.” We do not fully understand the meaning of such a statement inasmuch as his Thought Adjuster had long since been personalized and so maintained an existence apart from Jesus’ mortal being. The Master’s Personalized Adjuster could in no sense be affected by his physical death on the cross. That which Jesus put in the Father’s hands for the time being must have been the spirit counterpart of the Adjuster’s early work in spiritizing the mortal mind so as to provide for the transfer of the transcript of the human experience to the mansion worlds. There must have been some spiritual reality in the experience of Jesus which was analogous to the spirit nature, or soul, of the faith-growing mortals of the spheres. But this is merely our opinion—we do not really know what Jesus commended to his Father.
188:3.5 (2015.1) Vi vet att Mästarens fysiska gestalt vilade i Josefs grav till ungefär kockan tre på söndagsmorgonen, men vi är helt osäkra på vilken status Jesu personlighet hade under denna period om trettiosex timmar. Vi har ibland vågat oss på att för oss själva förklara dessa saker ungefär enligt följande:	188:3.5 (2015.1) We know that the physical form of the Master rested there in Joseph’s tomb until about three o’clock Sunday morning, but we are wholly uncertain regarding the status of the personality of Jesus during that period of thirty-six hours. We have sometimes dared to explain these things to ourselves somewhat as follows:
188:3.6 (2015.2) 1. Mikaels skaparmedvetande måste ha varit obundet och helt fritt från den fysiska inkarnationens dödliga sinne som var associerat med det.	188:3.6 (2015.2) 1. The Creator consciousness of Michael must have been at large and wholly free from its associated mortal mind of the physical incarnation.
188:3.7 (2015.3) 2. Vi vet att Jesu tidigare Tankeriktare var närvarande på jorden under denna tidsperiod och personligen förde befälet över de församlade himmelska härskarorna.	188:3.7 (2015.3) 2. The former Thought Adjuster of Jesus we know to have been present on earth during this period and in personal command of the assembled celestial hosts.
188:3.8 (2015.4) 3. Mannen från Nasarets förvärvade andeidentitet vilken uppbyggdes under hans köttsliga livstid — först genom hans Tankeriktares direkta bemödanden och senare till följd av hans egen fulländade anpassning mellan de fysiska nödvändigheterna och de andliga fordringarna för den ideala dödliga tillvaron som uppnåddes genom hans oupphörliga val av Faderns vilja — måste ha varit vad som anbefalldes i Paradisfaderns förvar. Huruvida denna anderealitet återvände för att bli en del av den uppståndna personligheten vet vi inte, men vi tror att så skedde. Men det finns i universumet de som anser att denna Jesu själsidentitet nu vilar i ”Faderns famn”, för att senare frigöras för ledarskap i Nebadons Finaliterkår för dess oavslöjade bestämmelse i samband med de oskapade universerna i de oorganiserade områdena i yttre rymden.	188:3.8 (2015.4) 3. The acquired spirit identity of the man of Nazareth which was built up during his lifetime in the flesh, first, by the direct efforts of his Thought Adjuster, and later, by his own perfect adjustment between the physical necessities and the spiritual requirements of the ideal mortal existence, as it was effected by his never-ceasing choice of the Father’s will, must have been consigned to the custody of the Paradise Father. Whether or not this spirit reality returned to become a part of the resurrected personality, we do not know, but we believe it did. But there are those in the universe who hold that this soul-identity of Jesus now reposes in the “bosom of the Father,” to be subsequently released for leadership of the Nebadon Corps of the Finality in their undisclosed destiny in connection with the uncreated universes of the unorganized realms of outer space.
188:3.9 (2015.5) 4. Vi tror att Jesu mänskliga eller dödliga medvetande sov under dessa trettiosex timmar. Vi har skäl att tro att Jesus som människa inte visste någonting om vad som hände i universumet under denna tidsperiod. För det dödliga medvetandet föreföll det som om ingen tid hade förflutit; uppståndelsen till livet följde på dödens sömn som om det hade skett i samma ögonblick.	188:3.9 (2015.5) 4. We think the human or mortal consciousness of Jesus slept during these thirty-six hours. We have reason to believe that the human Jesus knew nothing of what transpired in the universe during this period. To the mortal consciousness there appeared no lapse of time; the resurrection of life followed the sleep of death as of the same instant.
188:3.10 (2015.6) Detta är ungefär allt som vi kan nedteckna om Jesu ställning under tidsperioden i graven. Det finns ett antal korrelerade fakta som vi kan hänsyfta på även fast vi knappast är kompetenta att företa en tolkning av dem.	188:3.10 (2015.6) And this is about all we can place on record regarding the status of Jesus during this period of the tomb. There are a number of correlated facts to which we can allude, although we are hardly competent to undertake their interpretation.
188:3.11 (2015.7) På den väldiga gårdsplanen vid uppståndelsesalarna i den första mansoniavärlden i Satania kan man nu se en magnifik materiell-morontiell struktur känd som ”Minnesmärket över Mikael”, vilken nu bär Gabriels sigill. Detta minnesmärke skapades kort efter det att Mikael avlägsnade sig från denna värld och det bär följande inskription: ”Till minnet av Jesus från Nasarets övergång som dödlig från Urantia.”	188:3.11 (2015.7) In the vast court of the resurrection halls of the first mansion world of Satania, there may now be observed a magnificent material-morontia structure known as the “Michael Memorial,” now bearing the seal of Gabriel. This memorial was created shortly after Michael departed from this world, and it bears this inscription: “In commemoration of the mortal transit of Jesus of Nazareth on Urantia.”
188:3.12 (2016.1) Det finns bevarade uppteckningar som visar att Salvingtons suprema råd, som består av hundra medlemmar, under denna tidsperiod och med Gabriel som ordförande höll ett verkställighetsmöte på Urantia. Det finns också uppteckningar som visar att Dagarnas Forna i Uversa under denna tid kommunicerade med Mikael om situationen i Nebadons universum.	188:3.12 (2016.1) There are records extant which show that during this period the supreme council of Salvington, numbering one hundred, held an executive meeting on Urantia under the presidency of Gabriel. There are also records showing that the Ancients of Days of Uversa communicated with Michael regarding the status of the universe of Nebadon during this time.
188:3.13 (2016.2) Vi vet att åtminstone ett meddelande gick mellan Mikael och Immanuel i Salvington medan Mästarens kropp låg i graven.	188:3.13 (2016.2) We know that at least one message passed between Michael and Immanuel on Salvington while the Master’s body lay in the tomb.
188:3.14 (2016.3) Det finns goda skäl till att tro att någon personlighet satt på Caligastias plats när Planetprinsarnas systemråd sammanträdde i Jerusem medan Jesu kropp vilade i graven.	188:3.14 (2016.3) There is good reason for believing that some personality sat in the seat of Caligastia in the system council of the Planetary Princes on Jerusem which convened while the body of Jesus rested in the tomb.
188:3.15 (2016.4) Edentias arkiv anger att Norlatiadeks Konstellationsfader befann sig på Urantia, och att han fick instruktioner från Mikael under denna tid i graven.	188:3.15 (2016.4) The records of Edentia indicate that the Constellation Father of Norlatiadek was on Urantia, and that he received instructions from Michael during this time of the tomb.
188:3.16 (2016.5) Och det finns också mycket annat bevismaterial som tyder på att inte Jesu hela personlighet sov och var omedveten under denna synbara fysiska dödstid.	188:3.16 (2016.5) And there is much other evidence which suggests that not all of the personality of Jesus was asleep and unconscious during this time of apparent physical death.
4. Betydelsen av döden på korset ^top	4. Meaning of the Death on the Cross ^top
188:4.1 (2016.6) Även om Jesus inte dog på korset för att försona människosläktets skuld eller för att erbjuda något slags effektivt närmande till en annars förolämpad och oförsonlig Gud; även om Människosonen inte erbjöd sig själv som ett offer för att stilla Guds vrede och för att öppna vägen till frälsning för den syndiga människan; trots att dessa idéer om försonande och blidkande är felaktiga, finns det emellertid sådana betydelser som är förknippade med Jesu död på korset vilka inte bör förbises. Det är ett faktum att Urantia har blivit känd bland andra bebodda närbelägna planeter som ”Korsets värld”.	188:4.1 (2016.6) Although Jesus did not die this death on the cross to atone for the racial guilt of mortal man nor to provide some sort of effective approach to an otherwise offended and unforgiving God; even though the Son of Man did not offer himself as a sacrifice to appease the wrath of God and to open the way for sinful man to obtain salvation; notwithstanding that these ideas of atonement and propitiation are erroneous, nonetheless, there are significances attached to this death of Jesus on the cross which should not be overlooked. It is a fact that Urantia has become known among other neighboring inhabited planets as the “World of the Cross.”
188:4.2 (2016.7) Jesus ville leva ett fullt, dödligt människoliv på Urantia. Döden är i vanliga fall en del av livet. Döden är sista akten i den dödliges drama. I era välmenta försök att undfly de vidskepliga villfarelserna från feltolkningen av korsdödens betydelse, bör ni akta er för att begå det stora misstaget att inte inse den sanna betydelsen och äkta innebörden av Mästarens död.	188:4.2 (2016.7) Jesus desired to live a full mortal life in the flesh on Urantia. Death is, ordinarily, a part of life. Death is the last act in the mortal drama. In your well-meant efforts to escape the superstitious errors of the false interpretation of the meaning of the death on the cross, you should be careful not to make the great mistake of failing to perceive the true significance and the genuine import of the Master’s death.
188:4.3 (2016.8) Den dödliga människan var aldrig ärkebedragarnas egendom. Jesus dog inte för att återlösa människan från sfärernas avfälliga härskares och fallna prinsars grepp. Fadern i himlen kunde aldrig tänka sig en så grov orättvisa som att fördöma en människas själ för hennes förfäders onda gärningars skull. Inte heller var Mästarens död på korset ett offer som bestod i ett försök att betala Gud en skuld som människosläktet hade blivit skyldigt honom.	188:4.3 (2016.8) Mortal man was never the property of the archdeceivers. Jesus did not die to ransom man from the clutch of the apostate rulers and fallen princes of the spheres. The Father in heaven never conceived of such crass injustice as damning a mortal soul because of the evil-doing of his ancestors. Neither was the Master’s death on the cross a sacrifice which consisted in an effort to pay God a debt which the race of mankind had come to owe him.
188:4.4 (2016.9) Innan Jesus levde på jorden skulle det möjligen ha varit berättigat för er att tro på en sådan Gud, men inte sedan Mästaren levde och dog bland människor som ni. Mose förkunnade en Skaparguds värdighet och rättvisa, men Jesus beskrev en himmelsk Faders kärlek och barmhärtighet.	188:4.4 (2016.9) Before Jesus lived on earth, you might possibly have been justified in believing in such a God, but not since the Master lived and died among your fellow mortals. Moses taught the dignity and justice of a Creator God; but Jesus portrayed the love and mercy of a heavenly Father.
188:4.5 (2016.10) De djuriska anlagen — benägenheten att göra onda gärningar — må vara ärftlig, men synden överförs inte från förälder till barn. Synden är en handling av medvetet och avsiktligt uppror hos en enskild viljevarelse mot Faderns vilja och Sonens lagar.	188:4.5 (2016.10) The animal nature—the tendency toward evil-doing—may be hereditary, but sin is not transmitted from parent to child. Sin is the act of conscious and deliberate rebellion against the Father’s will and the Sons’ laws by an individual will creature.
188:4.6 (2017.1) Jesus levde och dog för ett helt universum, inte enbart för släktena i den här världen. Medan det fanns frälsning för de dödliga i de olika världarna även innan Jesus levde och dog på Urantia, är det däremot ett faktum att hans utgivning på denna värld i hög grad upplyste frälsningens väg. Hans död gjorde mycket för att evigt klargöra förvissningen om de dödligas överlevnad efter den köttsliga kroppens död.	188:4.6 (2017.1) Jesus lived and died for a whole universe, not just for the races of this one world. While the mortals of the realms had salvation even before Jesus lived and died on Urantia, it is nevertheless a fact that his bestowal on this world greatly illuminated the way of salvation; his death did much to make forever plain the certainty of mortal survival after death in the flesh.
188:4.7 (2017.2) Även om det knappast är rätt att tala om Jesus som en som offrade sig, som en återlösare eller en försonare, är det helt korrekt att kalla honom frälsare. Han gjorde för alltid frälsningens väg (överlevnaden) klarare och säkrare. Han visade bättre och säkrare vägen till frälsning för alla dödliga i alla världar i universumet Nebadon.	188:4.7 (2017.2) Though it is hardly proper to speak of Jesus as a sacrificer, a ransomer, or a redeemer, it is wholly correct to refer to him as a savior. He forever made the way of salvation (survival) more clear and certain; he did better and more surely show the way of salvation for all the mortals of all the worlds of the universe of Nebadon.
188:4.8 (2017.3) Så snart ni fattar tanken om Gud som en sann och kärleksfull Fader, det enda begrepp som Jesus någonsin lärde måste ni för att vara konsekventa samtidigt totalt ge upp alla dessa primitiva föreställningar om Gud som en sårad monark, en sträng och allsmäktig härskare, vars främsta nöje är att ertappa sina undersåtar i missgärningar och se till att de får sitt rättmätiga straff, såvida inte någon varelse nästan jämbördig med honom själv skulle erbjuda sig att lida för dem, att dö som ersättare och i stället för dem. Hela tanken om återlösning och försoning är oförenlig med det begrepp om Gud som Jesus från Nasaret förkunnade och exemplifierade. Guds oändliga kärlek är inte underordnat någonting annat i hans gudomliga natur.	188:4.8 (2017.3) When once you grasp the idea of God as a true and loving Father, the only concept which Jesus ever taught, you must forthwith, in all consistency, utterly abandon all those primitive notions about God as an offended monarch, a stern and all-powerful ruler whose chief delight is to detect his subjects in wrongdoing and to see that they are adequately punished, unless some being almost equal to himself should volunteer to suffer for them, to die as a substitute and in their stead. The whole idea of ransom and atonement is incompatible with the concept of God as it was taught and exemplified by Jesus of Nazareth. The infinite love of God is not secondary to anything in the divine nature.
188:4.9 (2017.4) Hela detta begrepp om försoning och offerbaserad frälsning har sina rötter och sin grund i själviskhet. Jesus lärde att tjänandet av ens medmänniskor är det högsta begreppet i de andetroendes brödraskap. Frälsningen borde tas för given av dem som tror på Gud som sin Fader. Den troendes främsta angelägenhet borde inte vara den själviska längtan efter personlig frälsning utan snarare den osjälviska böjelsen att älska och därför tjäna sina medmänniskor, så som Jesus älskade och tjänade de dödliga människorna.	188:4.9 (2017.4) All this concept of atonement and sacrificial salvation is rooted and grounded in selfishness. Jesus taught that service to one’s fellows is the highest concept of the brotherhood of spirit believers. Salvation should be taken for granted by those who believe in the fatherhood of God. The believer’s chief concern should not be the selfish desire for personal salvation but rather the unselfish urge to love and, therefore, serve one’s fellows even as Jesus loved and served mortal men.
188:4.10 (2017.5) Äkta troende oroar sig inte heller så mycket för framtida bestraffning av synd. Den sant troende bekymrar sig endast om att för närvarande vara skild från Gud. Visserligen kan kloka fäder tukta sina söner, men de gör allt detta av kärlek och i korrigerande syfte. De straffar inte av vrede och inte heller för att hämnas.	188:4.10 (2017.5) Neither do genuine believers trouble themselves so much about the future punishment of sin. The real believer is only concerned about present separation from God. True, wise fathers may chasten their sons, but they do all this in love and for corrective purposes. They do not punish in anger, neither do they chastise in retribution.
188:4.11 (2017.6) Även om Gud vore den stränge och lagiske kungen i ett universum där rättvisan var allenarådande, skulle han säkert inte vara tillfredsställd med den barnsliga planen att byta ut en skyldig syndare mot en oskyldigt lidande.	188:4.11 (2017.6) Even if God were the stern and legal monarch of a universe in which justice ruled supreme, he certainly would not be satisfied with the childish scheme of substituting an innocent sufferer for a guilty offender.
188:4.12 (2017.7) Det stora med Jesu död, vad beträffar dess förhållande till ett berikande av människans erfarenhet och ett vidgande av frälsningsvägen, är inte det faktum att han dog, utan snarare det storartade sätt och den oförlikneliga anda med vilka han mötte döden.	188:4.12 (2017.7) The great thing about the death of Jesus, as it is related to the enrichment of human experience and the enlargement of the way of salvation, is not the fact of his death but rather the superb manner and the matchless spirit in which he met death.
188:4.13 (2017.8) Hela denna föreställning om lösen för försoning placerar frälsningen på ett overkligt plan; en sådan uppfattning är rent filosofisk. Människans frälsning är verklig. Den baserar sig på två realiteter som den skapades tro kan fatta och som i och med det kan införlivas med människans individuella erfarenhet: det faktum att Gud är en fader och den därmed korrelerade sanningen att människovarelserna är bröder med varandra. Det är trots allt sant att ni skall ”få förlåtelse för era skulder, just så som ni förlåter dem som står i skuld till er”.	188:4.13 (2017.8) This entire idea of the ransom of the atonement places salvation upon a plane of unreality; such a concept is purely philosophic. Human salvation is real; it is based on two realities which may be grasped by the creature’s faith and thereby become incorporated into individual human experience: the fact of the fatherhood of God and its correlated truth, the brotherhood of man. It is true, after all, that you are to be “forgiven your debts, even as you forgive your debtors.”
5. Korsets lärdomar ^top	5. Lessons from the Cross ^top
188:5.1 (2017.9) Jesu kors åskådliggör den sanne herdens rågade mått av enastående tillgivenhet för även de ovärdiga medlemmarna i sin hjord. Det ställer för alltid alla förhållanden mellan Gud och människa på en familjebasis: Gud är Fadern, människan är hans barn. Kärleken, en faders kärlek till sitt barn, blir den centrala sanningen i universumrelationerna mellan Skaparen och den skapade — inte rättvisan hos en kung som söker tillfredsställelse i den ondsinta undersåtens lidanden och bestraffning.	188:5.1 (2017.9) The cross of Jesus portrays the full measure of the supreme devotion of the true shepherd for even the unworthy members of his flock. It forever places all relations between God and man upon the family basis. God is the Father; man is his son. Love, the love of a father for his son, becomes the central truth in the universe relations of Creator and creature—not the justice of a king which seeks satisfaction in the sufferings and punishment of the evil-doing subject.
188:5.2 (2018.1) Korset visar för alltid Jesu attityd till syndare: han varken fördömde dem eller hade överseende med dem — hans inställning var snarare evigt och kärleksfullt frälsande. Jesus är verkligen en frälsare i den bemärkelsen att hans liv och död faktiskt vinner över människor till godhet och till ett rättfärdigt överlevande. Jesus älskar människorna så mycket att hans kärlek väcker ett gensvar av kärlek i människans hjärta. Kärleken är verkligen smittsam och evigt skapande. Jesu död på korset är ett exempel på en kärlek som är tillräckligt stark och gudomlig för att förlåta synd och uppsluka alla onda gärningar. Jesus uppenbarade för denna värld en högre form av rättfärdighet än rättvisa — enbart tekniskt rätt och orätt. Den gudomliga kärleken inte endast förlåter de fel som har begåtts; den absorberar och faktiskt förstör dem. Förlåtelse som sker av kärlek överträffar fullständigt förlåtelse som sker av barmhärtighet. Barmhärtigheten skjuter skulden för onda gärningar åt sidan, men kärleken förgör för alltid synden och all den svaghet som följer av den. Jesus kom till Urantia med ett nytt sätt att leva. Han lärde oss att inte motstå ondskan utan genom honom finna en godhet som effektivt förgör ondskan. När Jesus förlåter är det inte överseende; det är frälsning från fördömelse. Frälsningen ignorerar inte missgärningar; den rättar till dem. Sann kärlek varken komprometterar eller tolererar hat — den tillintetgör det. Jesu kärlek nöjer sig aldrig enbart med att förlåta. Mästarens kärlek inbegriper rehabilitering, evigt överlevande. Det är helt riktigt att tala om frälsning som återlösning om man menar denna eviga rehabilitering.	188:5.2 (2018.1) The cross forever shows that the attitude of Jesus toward sinners was neither condemnation nor condonation, but rather eternal and loving salvation. Jesus is truly a savior in the sense that his life and death do win men over to goodness and righteous survival. Jesus loves men so much that his love awakens the response of love in the human heart. Love is truly contagious and eternally creative. Jesus’ death on the cross exemplifies a love which is sufficiently strong and divine to forgive sin and swallow up all evil-doing. Jesus disclosed to this world a higher quality of righteousness than justice—mere technical right and wrong. Divine love does not merely forgive wrongs; it absorbs and actually destroys them. The forgiveness of love utterly transcends the forgiveness of mercy. Mercy sets the guilt of evil-doing to one side; but love destroys forever the sin and all weakness resulting therefrom. Jesus brought a new method of living to Urantia. He taught us not to resist evil but to find through him a goodness which effectually destroys evil. The forgiveness of Jesus is not condonation; it is salvation from condemnation. Salvation does not slight wrongs; it makes them right. True love does not compromise nor condone hate; it destroys it. The love of Jesus is never satisfied with mere forgiveness. The Master’s love implies rehabilitation, eternal survival. It is altogether proper to speak of salvation as redemption if you mean this eternal rehabilitation.
188:5.3 (2018.2) Jesus kunde genom makten av sin personliga kärlek till människorna bryta syndens och ondskans grepp. Därigenom gjorde han människorna fria att välja bättre sätt att leva. Jesus framförde en frigörelse från det förflutna vilken i sig själv lovade en seger för framtiden. Förlåtelse förde sålunda med sig frälsning. Sedan den gudomliga kärleken en gång har tillåtits komma in i människohjärtat förstör dess skönhet för evigt syndens tjusning och ondskans makt.	188:5.3 (2018.2) Jesus, by the power of his personal love for men, could break the hold of sin and evil. He thereby set men free to choose better ways of living. Jesus portrayed a deliverance from the past which in itself promised a triumph for the future. Forgiveness thus provided salvation. The beauty of divine love, once fully admitted to the human heart, forever destroys the charm of sin and the power of evil.
188:5.4 (2018.3) Jesu lidanden var inte begränsade till korsfästelsen. I själva verket tillbringade Jesus från Nasaret över tjugofem år på ett kors av verklig och intensiv tillvaro som dödlig. Korsets sanna värde ligger i det faktum att det var det suprema och slutgiltiga uttrycket för hans kärlek, det fullbordade uppenbarandet av hans barmhärtighet.	188:5.4 (2018.3) The sufferings of Jesus were not confined to the crucifixion. In reality, Jesus of Nazareth spent upward of twenty-five years on the cross of a real and intense mortal existence. The real value of the cross consists in the fact that it was the supreme and final expression of his love, the completed revelation of his mercy.
188:5.5 (2018.4) I miljoner bebodda världar har tiotals biljoner evolverande varelser kunnat vara frestade att ge upp den moraliska striden och överge trons goda kamp — men de har än en gång kastat en blick på Jesus på korset och sedan kämpat vidare, inspirerade av åsynen av en Gud som lägger ned sitt inkarnerade liv helgat åt det osjälviska tjänandet av människan.	188:5.5 (2018.4) On millions of inhabited worlds, tens of trillions of evolving creatures who may have been tempted to give up the moral struggle and abandon the good fight of faith, have taken one more look at Jesus on the cross and then have forged on ahead, inspired by the sight of God’s laying down his incarnate life in devotion to the unselfish service of man.
188:5.6 (2018.5) Den seger som döden på korset innebar sammanfattas helt i den anda som uttryckte Jesu inställning till dem som angrep honom. Han gjorde korset till en evig symbol för kärlekens triumf över hatet och sanningens seger över ondskan när han bad: ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör”. Denna hängivna kärlek smittade av sig ut över ett vidsträckt universum; lärjungarna blev smittade av sin Mästare. Den förste lärare som blev tvungen att offra sitt liv i evangeliets tjänst sade när de stenade honom till döds: ”Tillräkna dem inte denna synd”.	188:5.6 (2018.5) The triumph of the death on the cross is all summed up in the spirit of Jesus’ attitude toward those who assailed him. He made the cross an eternal symbol of the triumph of love over hate and the victory of truth over evil when he prayed, “Father, forgive them, for they know not what they do.” That devotion of love was contagious throughout a vast universe; the disciples caught it from their Master. The very first teacher of his gospel who was called upon to lay down his life in this service, said, as they stoned him to death, “Lay not this sin to their charge.”
188:5.7 (2018.6) Korset vädjar på ett enastående sätt till det bästa inom varje människa emedan det visar en som var villig att offra sitt liv i sina medmänniskors tjänst. Större kärlek kan ingen människa ha än att hon är villig att offra sitt liv för sina vänner — och Jesus hade en sådan kärlek att han var villig att offra sitt liv för sina fiender, en kärlek som var större än vad dittills hade känts till på jorden.	188:5.7 (2018.6) The cross makes a supreme appeal to the best in man because it discloses one who was willing to lay down his life in the service of his fellow men. Greater love no man can have than this: that he would be willing to lay down his life for his friends—and Jesus had such a love that he was willing to lay down his life for his enemies, a love greater than any which had hitherto been known on earth.
188:5.8 (2019.1) I andra världar liksom på Urantia har denna sublima syn av människan Jesu död på Golgatas kors rört de dödligas känslor, samtidigt som den har uppväckt änglarnas största möjliga hängivelse.	188:5.8 (2019.1) On other worlds, as well as on Urantia, this sublime spectacle of the death of the human Jesus on the cross of Golgotha has stirred the emotions of mortals, while it has aroused the highest devotion of the angels.
188:5.9 (2019.2) Korset är den höga symbolen för det heliga tjänandet — att ägna sitt liv åt sina medmänniskors välfärd och frälsning. Korset är inte en symbol för offrandet av Guds oskyldige Son i skyldiga syndares ställe och för att blidka en förnärmad Guds vrede, men däremot förblir korset för alltid, både på jorden och ute i ett vidsträckt universum, en helig symbol för de goda som utger sig till de onda och därigenom frälser dem genom själva denna hängivenhet i deras kärlek. Korset står verkligen som ett kännetecken på den högsta formen av osjälviskt tjänande — att så ytterst hängivet utge ett rättfärdigt liv till att tjäna en helhjärtad omvårdnad till och med i döden, döden på korset. Blotta åsynen av denna stora symbol för Jesu gåvoliv inspirerar sannerligen oss alla till att vilja gå och göra det samma.	188:5.9 (2019.2) The cross is that high symbol of sacred service, the devotion of one’s life to the welfare and salvation of one’s fellows. The cross is not the symbol of the sacrifice of the innocent Son of God in the place of guilty sinners and in order to appease the wrath of an offended God, but it does stand forever, on earth and throughout a vast universe, as a sacred symbol of the good bestowing themselves upon the evil and thereby saving them by this very devotion of love. The cross does stand as the token of the highest form of unselfish service, the supreme devotion of the full bestowal of a righteous life in the service of wholehearted ministry, even in death, the death of the cross. And the very sight of this great symbol of the bestowal life of Jesus truly inspires all of us to want to go and do likewise.
188:5.10 (2019.3) Då tänkande män och kvinnor betraktar Jesus när han ger sitt liv på korset kommer de knappast längre att tillåta sig att klaga över ens de allvarligaste svårigheter i livet, för att inte tala om obetydliga förtretligheter och sina många rent inbillade anledningar till missnöje. Hans liv var så strålande och hans död så triumferande att vi alla lockas till att vilja bli delaktiga i båda. Det finns verklig dragningskraft i hela Mikaels utgivning, allt från hans ungdomstid till denna överväldigande syn av hans död på korset.	188:5.10 (2019.3) When thinking men and women look upon Jesus as he offers up his life on the cross, they will hardly again permit themselves to complain at even the severest hardships of life, much less at petty harassments and their many purely fictitious grievances. His life was so glorious and his death so triumphant that we are all enticed to a willingness to share both. There is true drawing power in the whole bestowal of Michael, from the days of his youth to this overwhelming spectacle of his death on the cross.
188:5.11 (2019.4) Förvissa er därför om att ni, när ni betraktar korset som en uppenbarelse av Gud, inte ser med den primitiva människans ögon och inte heller ser det från senare barbarers synpunkt, vilka båda typer såg Gud som en obeveklig Härskare som höll på sträng rättvisa och strikt lagiskhet. Se snarare till att ni i korset ser den slutliga manifestationen av Jesu kärlek till och hängivenhet för sin uppgift att leva sitt utgivningsliv för människoraserna i sitt vidsträckta universum. Se i Människosonens död kulmen i uppenbarandet av Faderns gudomliga kärlek till sina barn på de dödligas sfärer. Korset åskådliggör således helgandet av en villig tillgivenhet och den frivilliga frälsningens gåva till dem som är villiga att ta emot sådana gåvor och en sådan tillgivenhet. Det fanns ingenting med korset som Fadern fordrade — bara det som Jesus så gärna gav och som han vägrade att undvika.	188:5.11 (2019.4) Make sure, then, that when you view the cross as a revelation of God, you do not look with the eyes of the primitive man nor with the viewpoint of the later barbarian, both of whom regarded God as a relentless Sovereign of stern justice and rigid law-enforcement. Rather, make sure that you see in the cross the final manifestation of the love and devotion of Jesus to his life mission of bestowal upon the mortal races of his vast universe. See in the death of the Son of Man the climax of the unfolding of the Father’s divine love for his sons of the mortal spheres. The cross thus portrays the devotion of willing affection and the bestowal of voluntary salvation upon those who are willing to receive such gifts and devotion. There was nothing in the cross which the Father required—only that which Jesus so willingly gave, and which he refused to avoid.
188:5.12 (2019.5) Om människan inte annars kan uppskatta Jesus och förstå betydelsen av hans utgivning på jorden kan hon åtminstone fatta hans delaktighet i hennes mänskliga lidanden. Ingen behöver någonsin vara rädd för att Skaparen inte skulle känna till karaktären eller omfattningen av hennes timliga sorg och lidanden.	188:5.12 (2019.5) If man cannot otherwise appreciate Jesus and understand the meaning of his bestowal on earth, he can at least comprehend the fellowship of his mortal sufferings. No man can ever fear that the Creator does not know the nature or extent of his temporal afflictions.
188:5.13 (2019.6) Vi vet att döden på korset inte behövdes för att försona människan med Gud utan för att stimulera människans insikt om Faderns eviga kärlek och hans Sons ändlösa barmhärtighet, och för att sprida dessa universella sanningar till ett helt universum.	188:5.13 (2019.6) We know that the death on the cross was not to effect man’s reconciliation to God but to stimulate man’s realization of the Father’s eternal love and his Son’s unending mercy, and to broadcast these universal truths to a whole universe.