Kapitel 139	Paper 139
De tolv apostlarna	The Twelve Apostles
139:0.1 (1548.1) DET ÄR ett talande vittnesbörd om den charm och rättfärdighet som kännetecknade Jesu jordeliv — fastän han upprepade gånger slog i spillror hoppet hos sina apostlar och rev sönder alla deras ambitioner till personlig upphöjelse — att endast en övergav honom.	139:0.1 (1548.1) IT IS an eloquent testimony to the charm and righteousness of Jesus’ earth life that, although he repeatedly dashed to pieces the hopes of his apostles and tore to shreds their every ambition for personal exaltation, only one deserted him.
139:0.2 (1548.2) Apostlarna fick av Jesus lära sig om himmelriket, och Jesus lärde sig mycket av dem om människoriket, om människonaturen så som den framträder på Urantia och andra evolutionära världar i tid och rymd. Dessa tolv män företrädde många olika typer av mänskligt temperament och de hade inte genom skolning gjorts likadana. Många av dessa galileiska fiskare bar ett starkt inslag av icke-judiskt blod som följd av den tvångsmässiga omvändelsen av den icke-judiska befolkningen i Galiléen hundra år tidigare.	139:0.2 (1548.2) The apostles learned from Jesus about the kingdom of heaven, and Jesus learned much from them about the kingdom of men, human nature as it lives on Urantia and on the other evolutionary worlds of time and space. These twelve men represented many different types of human temperament, and they had not been made alike by schooling. Many of these Galilean fishermen carried heavy strains of gentile blood as a result of the forcible conversion of the gentile population of Galilee one hundred years previously.
139:0.3 (1548.3) Gör inte misstaget att anse apostlarna för helt okunniga och olärda. De hade alla utom Alfaios tvillingar genomgått synagogskolor och hade fått en ingående undervisning i de hebreiska skrifterna och i mycket av den tidens allmänna vetande. Sju av dem hade genomgått synagogskolorna i Kafarnaum, och det fanns inga bättre judiska skolor i hela Galiléen.	139:0.3 (1548.3) Do not make the mistake of regarding the apostles as being altogether ignorant and unlearned. All of them, except the Alpheus twins, were graduates of the synagogue schools, having been thoroughly trained in the Hebrew scriptures and in much of the current knowledge of that day. Seven were graduates of the Capernaum synagogue schools, and there were no better Jewish schools in all Galilee.
139:0.4 (1548.4) När era skrifter nämner dessa rikets budbärare som ”enkla och olärda” var avsikten att förmedla tanken att de var lekmän, olärda i rabbinernas kunskap och outbildade i rabbinernas metoder att tolka skrifterna. De saknade så kallad högre bildning. I modern tid skulle de säkert anses outbildade och i en del samhällskretsar även okultiverade. En sak är säker: de hade inte alla körts igenom samma stela och stereotypa utbildningsprogram. Från ungdomsåren framåt hade de haft olikartade erfarenheter av att lära sig att leva.	139:0.4 (1548.4) When your records refer to these messengers of the kingdom as being “ignorant and unlearned,” it was intended to convey the idea that they were laymen, unlearned in the lore of the rabbis and untrained in the methods of rabbinical interpretation of the Scriptures. They were lacking in so-called higher education. In modern times they would certainly be considered uneducated, and in some circles of society even uncultured. One thing is certain: They had not all been put through the same rigid and stereotyped educational curriculum. From adolescence on they had enjoyed separate experiences of learning how to live.
1. Andreas, den först utvalde ^top	1. Andrew, the First Chosen ^top
139:1.1 (1548.5) Andreas, ordförande för rikets apostlakår, föddes i Kafarnaum. Han var äldsta barnet i en familj om fem barn — han själv, hans bror Simon och tre systrar. Hans far, som då redan var död, hade varit kompanjon till Sebedaios i fisktorkningsföretaget i Betsaida, Kafarnaums fiskehamn. Andreas var ogift när han blev apostel men bodde hos sin gifta bror Simon Petrus. Båda var fiskare och kompanjoner till Sebedaios söner Jakob och Johannes.	139:1.1 (1548.5) Andrew, chairman of the apostolic corps of the kingdom, was born in Capernaum. He was the oldest child in a family of five—himself, his brother Simon, and three sisters. His father, now dead, had been a partner of Zebedee in the fish-drying business at Bethsaida, the fishing harbor of Capernaum. When he became an apostle, Andrew was unmarried but made his home with his married brother, Simon Peter. Both were fishermen and partners of James and John the sons of Zebedee.
139:1.2 (1548.6) År 26 e.Kr., det år Andreas blev vald till apostel, var han 33 år, ett helt år äldre än Jesus och den äldste av apostlarna. Han hade en härstamning bestående av utomordentliga förfäder och var den dugligaste mannen bland de tolv. Med undantag för vältalighet kunde han mäta sig med sina medarbetare när det gällde nästan varje tänkbar förmåga. Jesus gav aldrig Andreas något smeknamn, någon broderlig beteckning. Men så som apostlarna snart började kalla Jesus för Mästare använde de även om Andreas en benämning som motsvarade ordet chef.	139:1.2 (1548.6) In a.d. 26, the year he was chosen as an apostle, Andrew was 33, a full year older than Jesus and the oldest of the apostles. He sprang from an excellent line of ancestors and was the ablest man of the twelve. Excepting oratory, he was the peer of his associates in almost every imaginable ability. Jesus never gave Andrew a nickname, a fraternal designation. But even as the apostles soon began to call Jesus Master, so they also designated Andrew by a term the equivalent of Chief.
139:1.3 (1549.1) Andreas var en god organisatör, men en ännu bättre administratör. Han var en av den inre kretsen om fyra apostlar, men då Jesus utnämnde honom till ledare för apostlagruppen blev det nödvändigt för honom att förbli i tjänst med sina bröder medan de övriga tre fick åtnjuta en mycken nära samvaro med Mästaren. Andreas förblev ledare för apostlakåren ända till slutet.	139:1.3 (1549.1) Andrew was a good organizer but a better administrator. He was one of the inner circle of four apostles, but his appointment by Jesus as the head of the apostolic group made it necessary for him to remain on duty with his brethren while the other three enjoyed very close communion with the Master. To the very end Andrew remained dean of the apostolic corps.
139:1.4 (1549.2) Fastän Andreas aldrig blev en framgångsrik förkunnare var han effektiv i det personliga arbetet, och som missionär för riket var han en pionjär såtillvida att han, som den först utvalde aposteln, genast kom till Jesus med sin bror Simon, som senare blev en av rikets största förkunnare. Andreas var den främste understödjaren av Jesu förfaringssätt att använda det personliga arbetet som ett sätt att utbilda de tolv till rikets budbärare.	139:1.4 (1549.2) Although Andrew was never an effective preacher, he was an efficient personal worker, being the pioneer missionary of the kingdom in that, as the first chosen apostle, he immediately brought to Jesus his brother, Simon, who subsequently became one of the greatest preachers of the kingdom. Andrew was the chief supporter of Jesus’ policy of utilizing the program of personal work as a means of training the twelve as messengers of the kingdom.
139:1.5 (1549.3) Vare sig Jesus undervisade apostlarna privat eller predikade för folkmassorna var Andreas vanligtvis förtrogen med vad som försiggick. Han var en insiktsfull verkställare och en effektiv förvaltare. Han fattade ett snabbt beslut i varje ärende som fördes fram till honom, såvida han inte ansåg problemet ligga utanför området för hans befogenhet, i vilket fall han då tog ärendet direkt till Jesus.	139:1.5 (1549.3) Whether Jesus privately taught the apostles or preached to the multitude, Andrew was usually conversant with what was going on; he was an understanding executive and an efficient administrator. He rendered a prompt decision on every matter brought to his notice unless he deemed the problem one beyond the domain of his authority, in which event he would take it straight to Jesus.
139:1.6 (1549.4) Andreas och Petrus var mycket olika till sin karaktär och sitt temperament, men det måste för evigt räknas dem till godo att de kom utomordentligt väl överens. Andreas var aldrig avundsjuk över Petrus vältalighet. Det är inte ofta man får se en äldre man av Andreas typ utöva ett så djupt inflytande över en yngre och begåvad bror. Andreas och Petrus föreföll aldrig att vara det minsta avundsjuka över den andres förmågor eller framgångar. Sent på kvällen den första pingstdagen, då riket till stor del tack vare Petrus energiska och inspirerande förkunnelse utökades med två tusen själar, sade Andreas till Petrus: ”Jag skulle inte ha kunnat göra detta, men jag är glad att jag har en bror som kunde.” Petrus svarade: ”Och om det inte hade varit för att du förde mig till Mästaren och med din beslutsamhet höll mig kvar hos honom, så skulle jag inte ha varit här för att göra detta.” Andreas och Petrus var undantag från regeln, ty de visade att även bröder kan leva i fred med varandra och effektivt arbeta tillsammans.	139:1.6 (1549.4) Andrew and Peter were very unlike in character and temperament, but it must be recorded everlastingly to their credit that they got along together splendidly. Andrew was never jealous of Peter’s oratorical ability. Not often will an older man of Andrew’s type be observed exerting such a profound influence over a younger and talented brother. Andrew and Peter never seemed to be in the least jealous of each other’s abilities or achievements. Late on the evening of the day of Pentecost, when, largely through the energetic and inspiring preaching of Peter, two thousand souls were added to the kingdom, Andrew said to his brother: “I could not do that, but I am glad I have a brother who could.” To which Peter replied: “And but for your bringing me to the Master and by your steadfastness keeping me with him, I should not have been here to do this.” Andrew and Peter were the exceptions to the rule, proving that even brothers can live together peaceably and work together effectively.
139:1.7 (1549.5) Efter den första pingsten var Petrus berömd, men det irriterade aldrig den äldre Andreas att tillbringa resten av livet med att bli presenterad som ”Simon Petrus bror”.	139:1.7 (1549.5) After Pentecost Peter was famous, but it never irritated the older Andrew to spend the rest of his life being introduced as “Simon Peter’s brother.”
139:1.8 (1549.6) Av alla apostlar var Andreas den bäste människokännaren. Han visste att det jäste i Judas Iskariots hjärta, även då ingen av de andra misstänkte att något var fel hos deras kassör, men han berättade inte för någon av dem om sina farhågor. Andreas stora tjänst till förmån för riket bestod i att ge råd åt Petrus, Jakob och Johannes beträffande valet av de första missionärerna som sändes ut för att förkunna evangeliet samt även i att ge råd åt dessa första ledare om organiserandet av rikets administrativa angelägenheter. Andreas hade en särskild begåvning för att upptäcka dolda resurser och latenta talanger hos unga människor.	139:1.8 (1549.6) Of all the apostles, Andrew was the best judge of men. He knew that trouble was brewing in the heart of Judas Iscariot even when none of the others suspected that anything was wrong with their treasurer; but he told none of them his fears. Andrew’s great service to the kingdom was in advising Peter, James, and John concerning the choice of the first missionaries who were sent out to proclaim the gospel, and also in counseling these early leaders about the organization of the administrative affairs of the kingdom. Andrew had a great gift for discovering the hidden resources and latent talents of young people.
139:1.9 (1549.7) Mycket snart efter det att Jesus hade stigit upp i höjden, började Andreas skriva ned personliga anteckningar om mycket av det som hans bortgångne Mästare hade sagt och gjort. Efter Andreas död gjordes kopior av denna privata skrift och de cirkulerade fritt bland de första lärarna i den kristna kyrkan. Dessa informella anteckningar som Andreas hade gjort redigerades, modifierades, ändrades och utökades senare tills de utgjorde en ganska följdriktig redogörelse för Mästarens liv på jorden. Det sista av dessa ändrade och modifierade exemplar förstördes vid en eldsvåda i Alexandria omkring hundra år efter det att originalet skrevs av den först utvalde bland de tolv apostlarna.	139:1.9 (1549.7) Very soon after Jesus’ ascension on high, Andrew began the writing of a personal record of many of the sayings and doings of his departed Master. After Andrew’s death other copies of this private record were made and circulated freely among the early teachers of the Christian church. These informal notes of Andrew’s were subsequently edited, amended, altered, and added to until they made up a fairly consecutive narrative of the Master’s life on earth. The last of these few altered and amended copies was destroyed by fire at Alexandria about one hundred years after the original was written by the first chosen of the twelve apostles.
139:1.10 (1550.1) Andreas var en man med klar insikt, logisk tanke och förmåga till fasta beslut. Styrkan i hans karaktär låg i hans utomordentliga stabilitet. Handikappet i hans temperament bestod i hans brist på entusiasm. Mången gång kom han sig inte för att uppmuntra sina medarbetare med något välbetänkt lovord. Hans förtegenhet med att berömma sina vänners prisvärda åstadkommanden kom sig av hans avsky för smicker och oärlighet. Andreas var en av dessa anspråkslösa människor som är mångsidiga, stabila till sin läggning, som själva har arbetat sig upp och är framgångsrika.	139:1.10 (1550.1) Andrew was a man of clear insight, logical thought, and firm decision, whose great strength of character consisted in his superb stability. His temperamental handicap was his lack of enthusiasm; he many times failed to encourage his associates by judicious commendation. And this reticence to praise the worthy accomplishments of his friends grew out of his abhorrence of flattery and insincerity. Andrew was one of those all-round, even-tempered, self-made, and successful men of modest affairs.
139:1.11 (1550.2) Alla apostlar älskade Jesus, men det förblir sant att var och en drogs till honom på grund av något visst personlighetsdrag som särskilt tilltalade den enskilde aposteln. Andreas beundrade Jesus på grund av dennes konsekventa uppriktighet, hans okonstlade värdighet. När människorna väl lärde känna Jesus greps de av en tvingande önskan att dela honom med sina vänner. De ville verkligen att hela världen skulle få lära känna honom.	139:1.11 (1550.2) Every one of the apostles loved Jesus, but it remains true that each of the twelve was drawn toward him because of some certain trait of personality which made a special appeal to the individual apostle. Andrew admired Jesus because of his consistent sincerity, his unaffected dignity. When men once knew Jesus, they were possessed with the urge to share him with their friends; they really wanted all the world to know him.
139:1.12 (1550.3) När de senare förföljelserna slutligen skingrade apostlarna från Jerusalem färdades Andreas genom Armenien, Mindre Asien och Makedonien, och efter att ha infört flera tusen människor i himmelriket blev han slutligen fängslad och korsfäst i Patras i Akaien. Det gick två hela dygn innan denne kraftfulle man gav upp andan på korset, och under alla dessa tragiska timmar fortsatte han att effektivt förkunna himmelrikets glada budskap om frälsningen.	139:1.12 (1550.3) When the later persecutions finally scattered the apostles from Jerusalem, Andrew journeyed through Armenia, Asia Minor, and Macedonia and, after bringing many thousands into the kingdom, was finally apprehended and crucified in Patrae in Achaia. It was two full days before this robust man expired on the cross, and throughout these tragic hours he continued effectively to proclaim the glad tidings of the salvation of the kingdom of heaven.
2. Simon Petrus ^top	2. Simon Peter ^top
139:2.1 (1550.4) Simon var trettio år när han anslöt sig till apostlarna. Han var gift, hade tre barn och bodde i Betsaida nära Kafarnaum. Hans bror Andreas och hans svärmor bodde hos honom. Både Andreas och Petrus var fiskarkompanjoner till Sebedaios söner.	139:2.1 (1550.4) When Simon joined the apostles, he was thirty years of age. He was married, had three children, and lived at Bethsaida, near Capernaum. His brother, Andrew, and his wife’s mother lived with him. Both Peter and Andrew were fisher partners of the sons of Zebedee.
139:2.2 (1550.5) Mästaren hade redan känt Simon någon tid då Andreas förde fram honom som den andre av apostlarna. När Jesus gav Simon namnet Petrus gjorde han det med ett leende; det var menat som ett slags smeknamn. Simon var väl känd bland all sina vänner som en oberäknelig och impulsiv kamrat. Det är sant att Jesus senare gav en ny och viktig betydelse åt detta oallvarligt tilldelade smeknamn.	139:2.2 (1550.5) The Master had known Simon for some time before Andrew presented him as the second of the apostles. When Jesus gave Simon the name Peter, he did it with a smile; it was to be a sort of nickname. Simon was well known to all his friends as an erratic and impulsive fellow. True, later on, Jesus did attach a new and significant import to this lightly bestowed nickname.
139:2.3 (1550.6) Simon Petrus var en impulsiv man, en optimist. Han hade under sin uppväxt gett sig friheten att hänge sig åt starka känslor. Han råkade ständigt i svårigheter emedan han envisades med att tala utan att tänka. Detta slags tanklöshet ledde också till ständiga svårigheter för alla hans vänner och medarbetare och var orsaken till att han fick mången mild tillrättavisning av sin Mästare. Det enda som hindrade Petrus från att råka ut för mer problem på grund av sitt tanklösa tal var att han mycket tidigt lärde sig att diskutera igenom sina planer och projekt med sin bror Andreas, innan han dristade sig till att offentligt föra fram sina förslag.	139:2.3 (1550.6) Simon Peter was a man of impulse, an optimist. He had grown up permitting himself freely to indulge strong feelings; he was constantly getting into difficulties because he persisted in speaking without thinking. This sort of thoughtlessness also made incessant trouble for all of his friends and associates and was the cause of his receiving many mild rebukes from his Master. The only reason Peter did not get into more trouble because of his thoughtless speaking was that he very early learned to talk over many of his plans and schemes with his brother, Andrew, before he ventured to make public proposals.
139:2.4 (1550.7) Petrus var en ledig talare, vältalig och dramatisk. Han var också den som naturligt och inspirerande kunde leda människor, en som tänkte snabbt men inte resonerade djupsinnigt. Han ställde många frågor, mer än alla andra apostlar sammanlagt, och fastän flertalet av dessa frågor var bra och relevanta var många av dem tanklösa och löjliga. Petrus hade inget djupt sinne, men han kände sitt sinne tämligen väl. Han var därför en man av snabba beslut och raska tag. Medan de övriga i ord uttryckte sin förvåning över att se Jesus på stranden, hoppade Petrus i vattnet och simmade iland för att möta Mästaren.	139:2.4 (1550.7) Peter was a fluent speaker, eloquent and dramatic. He was also a natural and inspirational leader of men, a quick thinker but not a deep reasoner. He asked many questions, more than all the apostles put together, and while the majority of these questions were good and relevant, many of them were thoughtless and foolish. Peter did not have a deep mind, but he knew his mind fairly well. He was therefore a man of quick decision and sudden action. While others talked in their astonishment at seeing Jesus on the beach, Peter jumped in and swam ashore to meet the Master.
139:2.5 (1551.1) Det drag som Petrus mest beundrade hos Jesus var dennes himmelska ömhet. Petrus blev aldrig trött på att begrunda Jesu fördragsamhet. Han glömde aldrig läxan om att missdådaren skall ges förlåtelse inte endast sju utan sjuttio och sju gånger. Under de mörka och tröstlösa dagarna genast efter det att han tanklöst och oavsiktligt hade förnekat Jesus på översteprästens gårdsplan tänkte han mycket på dessa intryck som han hade fått av Mästarens förlåtande karaktär.	139:2.5 (1551.1) The one trait which Peter most admired in Jesus was his supernal tenderness. Peter never grew weary of contemplating Jesus’ forbearance. He never forgot the lesson about forgiving the wrongdoer, not only seven times but seventy times and seven. He thought much about these impressions of the Master’s forgiving character during those dark and dismal days immediately following his thoughtless and unintended denial of Jesus in the high priest’s courtyard.
139:2.6 (1551.2) Simon Petrus var pinsamt vankelmodig. Han kunde plötsligt svänga från den ena ytterligheten till den andra. Först vägrade han att låta Jesus tvätta sina fötter, och sedan när han hörde Mästarens svar bad han om att bli tvättad över hela kroppen. Men Jesus visste ändå att Petrus brister utgick från huvudet och inte från hjärtat. Petrus var en av de mest oförklarliga kombinationer av mod och feghet som någonsin har levt på jorden. Den starkaste sidan av hans karaktär var lojalitet, vänskap. Petrus älskade verkligen och sannerligen Jesus. Men trots denna väldigt starka tillgivenhet var han så instabil och vacklande att han lät en tjänsteflicka reta honom till att förneka sin Herre och Mästare. Petrus kunde uthärda förföljelse och varje annan form av direkt angrepp, men han sjönk ihop och krympte inför åtlöje. Han var en tapper soldat när han mötte ett angrepp framifrån, men han var en räddhågad stackare när han överraskades av ett angrepp bakifrån.	139:2.6 (1551.2) Simon Peter was distressingly vacillating; he would suddenly swing from one extreme to the other. First he refused to let Jesus wash his feet and then, on hearing the Master’s reply, begged to be washed all over. But, after all, Jesus knew that Peter’s faults were of the head and not of the heart. He was one of the most inexplicable combinations of courage and cowardice that ever lived on earth. His great strength of character was loyalty, friendship. Peter really and truly loved Jesus. And yet despite this towering strength of devotion he was so unstable and inconstant that he permitted a servant girl to tease him into denying his Lord and Master. Peter could withstand persecution and any other form of direct assault, but he withered and shrank before ridicule. He was a brave soldier when facing a frontal attack, but he was a fear-cringing coward when surprised with an assault from the rear.
139:2.7 (1551.3) Petrus var den förste av Jesu apostlar som trädde fram för att försvara Filippos arbete bland samarierna och Paulus arbete bland icke-judarna. I Antiochia gjorde han dock senare en helomvändning när han förlöjligades av dem som försvarade de judiska sederna, varpå han drog sig tillfälligt tillbaka från icke-judarna bara för att dra på sig Paulus orädda fördömande.	139:2.7 (1551.3) Peter was the first of Jesus’ apostles to come forward to defend the work of Philip among the Samaritans and Paul among the gentiles; yet later on at Antioch he reversed himself when confronted by ridiculing Judaizers, temporarily withdrawing from the gentiles only to bring down upon his head the fearless denunciation of Paul.
139:2.8 (1551.4) Han var den förste bland apostlarna att helhjärtat bekänna Jesu kombinerade mänsklighet och gudomlighet och den förste — utom Judas — att förneka honom. Petrus var inte så mycket en drömmare, men han tyckte inte om att nedstiga från hänryckningens moln och entusiasmen i dramatisk njutning till verklighetens vardagliga och prosaiska värld.	139:2.8 (1551.4) He was the first one of the apostles to make wholehearted confession of Jesus’ combined humanity and divinity and the first—save Judas—to deny him. Peter was not so much of a dreamer, but he disliked to descend from the clouds of ecstasy and the enthusiasm of dramatic indulgence to the plain and matter-of-fact world of reality.
139:2.9 (1551.5) Då han följde Jesus — bokstavligt och bildligt — var han antingen den som ledde processionen eller den som kom sist — ”följde långt efter”. Men han var den mest framstående förkunnaren bland de tolv. Han gjorde under en generation mer än någon annan enstaka person, förutom Paulus, för att etablera riket och sända dess budbärare till jordens fyra hörn.	139:2.9 (1551.5) In following Jesus, literally and figuratively, he was either leading the procession or else trailing behind—“following afar off.” But he was the outstanding preacher of the twelve; he did more than any other one man, aside from Paul, to establish the kingdom and send its messengers to the four corners of the earth in one generation.
139:2.10 (1551.6) Efter sitt obetänksamma förnekande av Mästaren fann han sig på nytt, och med Andreas välvilliga och förstående vägledning ledde han igen återgången till fisknäten medan apostlarna väntade på att finna ut vad som skulle hända efter korsfästelsen. När han var helt övertygad om att Jesus hade förlåtit honom och visste att han hade fått komma tillbaka till Mästarens flock, brann rikets lågor så klara i hans själ att han blev ett stort och frälsande ljus för tusentals som satt i mörkret.	139:2.10 (1551.6) After his rash denials of the Master he found himself, and with Andrew’s sympathetic and understanding guidance he again led the way back to the fish nets while the apostles tarried to find out what was to happen after the crucifixion. When he was fully assured that Jesus had forgiven him and knew he had been received back into the Master’s fold, the fires of the kingdom burned so brightly within his soul that he became a great and saving light to thousands who sat in darkness.
139:2.11 (1551.7) Sedan han hade lämnat Jerusalem och innan Paulus blev den ledande anden inom de icke-judiska kristna församlingarna företog Petrus omfattande resor och besökte alla församlingar från Babylon till Korint. Han besökte och vårdade sig även om många av de församlingar som Paulus hade byggt upp. Fastän Petrus och Paulus var mycket olika till sitt temperament och sin utbildning, och även i sin teologi, arbetade de under senare år harmoniskt tillsammans för församlingarnas uppbyggnad.	139:2.11 (1551.7) After leaving Jerusalem and before Paul became the leading spirit among the gentile Christian churches, Peter traveled extensively, visiting all the churches from Babylon to Corinth. He even visited and ministered to many of the churches which had been raised up by Paul. Although Peter and Paul differed much in temperament and education, even in theology, they worked together harmoniously for the upbuilding of the churches during their later years.
139:2.12 (1552.1) Något av Petrus stil och undervisning framgår av de predikningar som Lukas till vissa delar upptecknade, och likaså i Markus-evangeliet. Hans kraftfulla stil kom bättre fram i hans brev känt som Petrus första brev; åtminstone var det så innan det senare ändrades av en lärjunge till Paulus.	139:2.12 (1552.1) Something of Peter’s style and teaching is shown in the sermons partially recorded by Luke and in the Gospel of Mark. His vigorous style was better shown in his letter known as the First Epistle of Peter; at least this was true before it was subsequently altered by a disciple of Paul.
139:2.13 (1552.2) Men Petrus höll fast vid misstaget att försöka övertyga judarna om att Jesus var, trots allt, verkligen och sannerligen judarnas Messias. Ända fram till sin död fortsatte Petrus att lida av förvirring i sitt sinne mellan uppfattningarna om Jesus som judarnas Messias, Kristus som världens återlösare och Människosonen som uppenbarelsen av Gud, hela mänsklighetens kärleksfulle Fader.	139:2.13 (1552.2) But Peter persisted in making the mistake of trying to convince the Jews that Jesus was, after all, really and truly the Jewish Messiah. Right up to the day of his death, Simon Peter continued to suffer confusion in his mind between the concepts of Jesus as the Jewish Messiah, Christ as the world’s redeemer, and the Son of Man as the revelation of God, the loving Father of all mankind.
139:2.14 (1552.3) Petrus hustru var en mycket duglig kvinna. I åratal arbetade hon acceptabelt som medlem av kvinnornas kår, och när Petrus drevs ut från Jerusalem följde hon med honom på alla hans resor till församlingarna såväl som på alla hans missionsutfärder. Samma dag som hennes lysande man slutade sitt liv kastades hon till vilddjuren på arenan i Rom.	139:2.14 (1552.3) Peter’s wife was a very able woman. For years she labored acceptably as a member of the women’s corps, and when Peter was driven out of Jerusalem, she accompanied him upon all his journeys to the churches as well as on all his missionary excursions. And the day her illustrious husband yielded up his life, she was thrown to the wild beasts in the arena at Rome.
139:2.15 (1552.4) Så begav sig denne man, Petrus, en nära vän till Jesus, en av den inre kretsen, iväg från Jerusalem och förkunnade rikets glada budskap med kraft och glans tills hans uppgift i sin helhet var slutförd. Han ansåg att en stor ära hade kommit honom till del när hans tillfångatagare underrättade honom om att han måste dö så som hans Mästare hade dött — på korset. Sålunda korsfästes Simon Petrus i Rom.	139:2.15 (1552.4) And so this man Peter, an intimate of Jesus, one of the inner circle, went forth from Jerusalem proclaiming the glad tidings of the kingdom with power and glory until the fullness of his ministry had been accomplished; and he regarded himself as the recipient of high honors when his captors informed him that he must die as his Master had died—on the cross. And thus was Simon Peter crucified in Rome.
3. Jakob Sebedaios ^top	3. James Zebedee ^top
139:3.1 (1552.5) Jakob, den äldre av Sebedaios två apostlasöner, vilka Jesus gav smeknamnet ”åskans söner”, var trettio år när han blev en apostel. Han var gift, hade fyra barn och bodde nära sina föräldrar i Betsaida i utkanten av Kafarnaum. Han var fiskare och utövade sitt yrke tillsammans med sin yngre bror Johannes och i kompanjonskap med Andreas och Simon. Jakob och hans bror Johannes hade fördelen att de hade känt Jesus längre än någon annan av apostlarna.	139:3.1 (1552.5) James, the older of the two apostle sons of Zebedee, whom Jesus nicknamed “sons of thunder,” was thirty years old when he became an apostle. He was married, had four children, and lived near his parents in the outskirts of Capernaum, Bethsaida. He was a fisherman, plying his calling in company with his younger brother John and in association with Andrew and Simon. James and his brother John enjoyed the advantage of having known Jesus longer than any of the other apostles.
139:3.2 (1552.6) Denne duglige apostel hade ett motstridigt temperament. Det såg ut som om han verkligen hade två naturer som båda drevs av starka känslor. Han var särskilt häftig när hans indignation väl hade väckts ordentligt. Han hade ett eldigt temperament när det väl hade provocerats fram tillräckligt, och när stormen var förbi var han alltid benägen att försvara och urskulda sin ilska under förevändning att den enbart var ett uttryck för en rättmätig förtrytelse. Med undantag av dessa periodiska utbrott av vrede var Jakobs personlighet mycket lik Andreas. Han hade inte Andreas finkänslighet eller förståelse av människans natur, men han var en mycket bättre offentlig talare. Näst efter Petrus, och eventuellt Matteus, var Jakob den bäste offentliga talaren bland de tolv.	139:3.2 (1552.6) This able apostle was a temperamental contradiction; he seemed really to possess two natures, both of which were actuated by strong feelings. He was particularly vehement when his indignation was once fully aroused. He had a fiery temper when once it was adequately provoked, and when the storm was over, he was always wont to justify and excuse his anger under the pretense that it was wholly a manifestation of righteous indignation. Except for these periodic upheavals of wrath, James’s personality was much like that of Andrew. He did not have Andrew’s discretion or insight into human nature, but he was a much better public speaker. Next to Peter, unless it was Matthew, James was the best public orator among the twelve.
139:3.3 (1552.7) Fastän Jakob på intet sätt var lynnig kunde han den ena dagen vara tyst och fåordig och nästa dag tala mycket livligt och berätta historier. Han talade vanligen obehindrat med Jesus, men bland de tolv kunde han flera dagar i sträck vara en tystlåten man. Hans enda stora svaghet var dessa oförklarliga perioder av tystnad.	139:3.3 (1552.7) Though James was in no sense moody, he could be quiet and taciturn one day and a very good talker and storyteller the next. He usually talked freely with Jesus, but among the twelve, for days at a time he was the silent man. His one great weakness was these spells of unaccountable silence.
139:3.4 (1552.8) Det mest framstående draget i Jakobs personlighet var hans förmåga att se alla sidor av ett förslag. Av alla de tolv var han den som kom närmast till att fatta den verkliga vikten och betydelsen av Jesu förkunnelse. Också han var först långsam i att fatta vad Mästaren menade, men innan deras utbildning var till ända hade han förskaffat sig en högrestående uppfattning om Jesu budskap. Jakob kunde förstå ett brett urval av den mänskliga naturen. Han kom väl överens med den mångkunnige Andreas, den impulsive Petrus och med sin slutne bror Johannes.	139:3.4 (1552.8) The outstanding feature of James’s personality was his ability to see all sides of a proposition. Of all the twelve, he came the nearest to grasping the real import and significance of Jesus’ teaching. He, too, was slow at first to comprehend the Master’s meaning, but ere they had finished their training, he had acquired a superior concept of Jesus’ message. James was able to understand a wide range of human nature; he got along well with the versatile Andrew, the impetuous Peter, and his self-contained brother John.
139:3.5 (1553.1) Fastän Jakob och Johannes hade sina svårigheter när de försökte arbeta tillsammans, var det inspirerande att se hur väl de kom överens. De lyckades inte riktigt lika bra som Andreas och Petrus, men mycket bättre än vad man vanligen kunde vänta sig av två bröder, i synnerhet sådana envisa och beslutsamma bröder. Men märkligt som det kan tyckas var dessa Sebedaios’ två söner mycket mer toleranta gentemot varandra än mot främlingar. De hyste en stor tillgivenhet för varandra; de hade alltid varit goda lekkamrater. Det var dessa ”åskans söner” som ville kalla ned eld från himlen för att förinta samariterna som dristade sig till att visa respektlöshet för deras Mästare. Men Jakobs för tidiga död förändrade i hög grad det häftiga temperamentet hos hans yngre bror Johannes.	139:3.5 (1553.1) Though James and John had their troubles trying to work together, it was inspiring to observe how well they got along. They did not succeed quite so well as Andrew and Peter, but they did much better than would ordinarily be expected of two brothers, especially such headstrong and determined brothers. But, strange as it may seem, these two sons of Zebedee were much more tolerant of each other than they were of strangers. They had great affection for one another; they had always been happy playmates. It was these “sons of thunder” who wanted to call fire down from heaven to destroy the Samaritans who presumed to show disrespect for their Master. But the untimely death of James greatly modified the vehement temperament of his younger brother John.
139:3.6 (1553.2) Det drag som Jakob mest beundrade hos Jesus var Mästarens deltagande ömhet. Jesu förståelsefulla intresse för små och stora, rika och fattiga, tilltalade honom mycket.	139:3.6 (1553.2) That characteristic of Jesus which James most admired was the Master’s sympathetic affection. Jesus’ understanding interest in the small and the great, the rich and the poor, made a great appeal to him.
139:3.7 (1553.3) Jakob Sebedaios var en välbalanserad tänkare och planerare. Jämte Andreas var han en av de mest välbalanserade i apostlagruppen. Han var en energisk individ men hade aldrig bråttom. Han var en utmärkt motvikt till Petrus.	139:3.7 (1553.3) James Zebedee was a well-balanced thinker and planner. Along with Andrew, he was one of the more level-headed of the apostolic group. He was a vigorous individual but was never in a hurry. He was an excellent balance wheel for Peter.
139:3.8 (1553.4) Han var försynt och odramatisk, stod dagligen till tjänst, en anspråkslös arbetare, som inte sökte någon speciell belöning sedan han en gång hade fattat något av rikets sanna betydelse. Även i berättelsen om Jakobs och Johannes mor, som bad att hennes söner skulle ges platserna till höger och till vänster om Jesus, bör man komma ihåg att det var modern som framförde denna anhållan. När de antydde att de var redo att åta sig sådana ansvarsuppgifter bör man minnas att de var medvetna om farorna i anslutning till Mästarens förmenta uppror mot det romerska väldet, och att de även var redo att betala priset. När Jesus frågade om de var redo att tömma den bägaren, svarade de att de var det. Och vad Jakob beträffar var det bokstavligen sant — han tömde bägaren med Mästaren, då man beaktar att han var den förste aposteln som led martyrdöden. Han dödades i ett tidigt skede med svärd på Herodes Agrippas order. Jakob var sålunda den förste av de tolv som offrade sitt liv i rikets nya frontlinje. Herodes Agrippa fruktade Jakob mer än alla andra apostlar. Han var förvisst ofta lugn och tyst, men han var modig och beslutsam när hans övertygelser väcktes och utmanades.	139:3.8 (1553.4) He was modest and undramatic, a daily server, an unpretentious worker, seeking no special reward when he once grasped something of the real meaning of the kingdom. And even in the story about the mother of James and John, who asked that her sons be granted places on the right hand and the left hand of Jesus, it should be remembered that it was the mother who made this request. And when they signified that they were ready to assume such responsibilities, it should be recognized that they were cognizant of the dangers accompanying the Master’s supposed revolt against the Roman power, and that they were also willing to pay the price. When Jesus asked if they were ready to drink the cup, they replied that they were. And as concerns James, it was literally true—he did drink the cup with the Master, seeing that he was the first of the apostles to experience martyrdom, being early put to death with the sword by Herod Agrippa. James was thus the first of the twelve to sacrifice his life upon the new battle line of the kingdom. Herod Agrippa feared James above all the other apostles. He was indeed often quiet and silent, but he was brave and determined when his convictions were aroused and challenged.
139:3.9 (1553.5) Jakob levde sitt liv till fullo, och när slutet kom förde han sig med en sådan värdighet och styrka att till och med hans anklagare och angivare, som var närvarande vid rättegången och avrättningen, blev så berörd att han rusade iväg från Jakobs dödsscen för att förena sig med Jesu lärjungar.	139:3.9 (1553.5) James lived his life to the full, and when the end came, he bore himself with such grace and fortitude that even his accuser and informer, who attended his trial and execution, was so touched that he rushed away from the scene of James’s death to join himself to the disciples of Jesus.
4. Johannes Sebedaios ^top	4. John Zebedee ^top
139:4.1 (1553.6) När Johannes blev apostel var han tjugofyra år och den yngste av de tolv. Han var ogift och bodde hos sina föräldrar i Betsaida. Han var fiskare och arbetade tillsammans med sin bror Jakob och i kompanjonskap med Andreas och Petrus. Både före och efter det att han blev apostel verkade Johannes som Jesu personliga representant i ärenden som gällde Mästarens familj, och han fortsatte att bära detta ansvar så länge Jesu mor Maria levde.	139:4.1 (1553.6) When he became an apostle, John was twenty-four years old and was the youngest of the twelve. He was unmarried and lived with his parents at Bethsaida; he was a fisherman and worked with his brother James in partnership with Andrew and Peter. Both before and after becoming an apostle, John functioned as the personal agent of Jesus in dealing with the Master’s family, and he continued to bear this responsibility as long as Mary the mother of Jesus lived.
139:4.2 (1553.7) Emedan Johannes var den yngste av de tolv och så nära förbunden med Jesus i dennes familjeangelägenheter, var han mycket kär för Mästaren, men det kan inte sanningsenligt sägas att han var ”den lärjunge som Jesus älskade”. Man kunde knappast tänka sig att en sådan storsint personlighet som Jesus skulle göra sig skyldig till att visa favorisering, att älska en av sina apostlar mer än de andra. Det faktum att Johannes var en av Jesu tre personliga medhjälpare gav ytterligare färg åt denna felaktiga uppfattning, för att inte nämna att Johannes jämte sin bror Jakob hade känt Jesus längre än de andra.	139:4.2 (1553.7) Since John was the youngest of the twelve and so closely associated with Jesus in his family affairs, he was very dear to the Master, but it cannot be truthfully said that he was “the disciple whom Jesus loved.” You would hardly suspect such a magnanimous personality as Jesus to be guilty of showing favoritism, of loving one of his apostles more than the others. The fact that John was one of the three personal aides of Jesus lent further color to this mistaken idea, not to mention that John, along with his brother James, had known Jesus longer than the others.
139:4.3 (1554.1) Petrus, Jakob och Johannes utsågs till personliga medhjälpare åt Jesus snart efter de blev apostlar. Kort efter att de tolv hade utvalts och samtidigt som Jesus utnämnde Andreas till att fungera som ledare för gruppen sade han till honom: ”Och nu önskar jag att du utser två eller tre av dina medarbetare till att vara hos mig och att förbli vid min sida, att se till mitt välbefinnande och ta hand om mina dagliga behov.” Andreas tyckte det var bäst att för denna speciella uppgift välja de följande tre förstutvalda apostlarna. Han hade gärna erbjudit sig själv för denna välsignade tjänst, men Mästaren hade redan givit honom hans förordnande. Därför beordrade han omedelbart Petrus, Jakob och Johannes att ansluta sig till Jesus.	139:4.3 (1554.1) Peter, James, and John were assigned as personal aides to Jesus soon after they became apostles. Shortly after the selection of the twelve and at the time Jesus appointed Andrew to act as director of the group, he said to him: “And now I desire that you assign two or three of your associates to be with me and to remain by my side, to comfort me and to minister to my daily needs.” And Andrew thought best to select for this special duty the next three first-chosen apostles. He would have liked to volunteer for such a blessed service himself, but the Master had already given him his commission; so he immediately directed that Peter, James, and John attach themselves to Jesus.
139:4.4 (1554.2) Johannes Sebedaios hade många förtjusande karaktärsdrag, men ett drag som inte var så vackert var hans överdrivna men vanligen väl dolda egenkärlek. Hans långa samvaro med Jesus förde med sig många och stora förändringar i hans karaktär. Denna egenkärlek avtog betydligt, men då han blev gammal och mer eller mindre barnslig återkom denna självöverskattning i viss mån, så att när han höll på att vägleda Natan i att skriva det evangelium som nu bär hans namn, tvekade inte den åldrade aposteln att upprepade gånger hänvisa till sig själv som ”den lärjunge som Jesus älskade”. Med hänsyn till faktumet att Johannes kom närmare än någon annan dödlig på jorden till att vara Jesu gode vän, att han var dennes utvalde personlige representant i så många ärenden, är det inte märkligt att han började anse sig vara ”den lärjunge som Jesus älskade”, då han ju visste att han var den lärjunge som Jesus så ofta visade förtroende för.	139:4.4 (1554.2) John Zebedee had many lovely traits of character, but one which was not so lovely was his inordinate but usually well-concealed conceit. His long association with Jesus made many and great changes in his character. This conceit was greatly lessened, but after growing old and becoming more or less childish, this self-esteem reappeared to a certain extent, so that, when engaged in directing Nathan in the writing of the Gospel which now bears his name, the aged apostle did not hesitate repeatedly to refer to himself as the “disciple whom Jesus loved.” In view of the fact that John came nearer to being the chum of Jesus than any other earth mortal, that he was his chosen personal representative in so many matters, it is not strange that he should have come to regard himself as the “disciple whom Jesus loved” since he most certainly knew he was the disciple whom Jesus so frequently trusted.
139:4.5 (1554.3) Det starkaste draget i Johannes karaktär var hans pålitlighet; han var rask och modig, trofast och tillgiven. Hans största svaghet var hans karakteristiska egenkärlek. Han var den yngsta medlemmen i sin fars familj och den yngste bland apostlarna. Kanske var han bara lite bortskämd; kanske hade han litet för ofta fått sin vilja fram. Men de senare årens Johannes var till sin typ en mycket annorlunda person än den självbeundrande och nyckfulle unge man som slöt sig till ledet av Jesu apostlar när han var tjugofyra.	139:4.5 (1554.3) The strongest trait in John’s character was his dependability; he was prompt and courageous, faithful and devoted. His greatest weakness was this characteristic conceit. He was the youngest member of his father’s family and the youngest of the apostolic group. Perhaps he was just a bit spoiled; maybe he had been humored slightly too much. But the John of after years was a very different type of person than the self-admiring and arbitrary young man who joined the ranks of Jesus’ apostles when he was twenty-four.
139:4.6 (1554.4) De karaktäristika som Johannes mest uppskattade hos Jesus var Mästarens kärlek och osjälviskhet. Dessa drag gjorde ett sådant intryck på honom att hela hans senare liv blev genomsyrat av kärlek och broderlig tillgivenhet. Han talade om kärlek och skrev om kärlek. Denne ”åskans son” blev ”kärlekens apostel”; och i Efesos när den åldrade biskopen, som inte längre kunde stå i predikstolen och predika utan måste bäras in till kyrkan i en stol, vid gudstjänstens slut ombads säga några ord till de troende, sade han i åratal endast: ”Mina små barn, älska varandra.”	139:4.6 (1554.4) Those characteristics of Jesus which John most appreciated were the Master’s love and unselfishness; these traits made such an impression on him that his whole subsequent life became dominated by the sentiment of love and brotherly devotion. He talked about love and wrote about love. This “son of thunder” became the “apostle of love”; and at Ephesus, when the aged bishop was no longer able to stand in the pulpit and preach but had to be carried to church in a chair, and when at the close of the service he was asked to say a few words to the believers, for years his only utterance was, “My little children, love one another.”
139:4.7 (1554.5) Johannes var en fåordig man, utom när hans häftighet väcktes. Han tänkte mycket men sade föga. Då han åldrades blev hans temperament lugnare, mer under kontroll, men han övervann aldrig sin obenägenhet för att tala; han kom aldrig helt ifrån sin tystlåtenhet. Men han hade begåvats med en anmärkningsvärd och skapande föreställningsförmåga.	139:4.7 (1554.5) John was a man of few words except when his temper was aroused. He thought much but said little. As he grew older, his temper became more subdued, better controlled, but he never overcame his disinclination to talk; he never fully mastered this reticence. But he was gifted with a remarkable and creative imagination.
139:4.8 (1555.1) Det fanns hos Johannes en annan sida som man inte skulle ha väntat sig att finna hos denna tystlåtna och inåtvända typ. Han var något trångsynt och överdrivet ofördragsam. I detta avseende var han och Jakob mycket lika — de ville båda kalla ned eld från himlen i nacken på de vanvördiga samariterna. När Johannes träffade på några främlingar som undervisade i Jesu namn, förbjöd han dem omgående. Men han var inte den ende bland de tolv som var behäftad med detta slags självöverskattning och överlägsenhetsmedvetande.	139:4.8 (1555.1) There was another side to John that one would not expect to find in this quiet and introspective type. He was somewhat bigoted and inordinately intolerant. In this respect he and James were much alike—they both wanted to call down fire from heaven on the heads of the disrespectful Samaritans. When John encountered some strangers teaching in Jesus’ name, he promptly forbade them. But he was not the only one of the twelve who was tainted with this kind of self-esteem and superiority consciousness.
139:4.9 (1555.2) Johannes liv påverkades ofantligt av att han såg Jesus vandra omkring hemlös, då han visste hur troget Jesus hade dragit försorg om utkomsten för sin mor och sin familj. Johannes kände också djup sympati med Jesus för att dennes familj inte förstod honom, och han var medveten om att de så småningom drog sig bort från honom. Hela denna situation, i förening med att Jesus ständigt gjorde sin minsta önskan beroende av den himmelske Faderns vilja och hans dagliga liv av obetingad förtröstan, gjorde ett så djupt intryck på Johannes att det ledde till betydande och bestående förändringar i hans karaktär, förändringar som kom till uttryck i hela hans senare liv.	139:4.9 (1555.2) John’s life was tremendously influenced by the sight of Jesus’ going about without a home as he knew how faithfully he had made provision for the care of his mother and family. John also deeply sympathized with Jesus because of his family’s failure to understand him, being aware that they were gradually withdrawing from him. This entire situation, together with Jesus’ ever deferring his slightest wish to the will of the Father in heaven and his daily life of implicit trust, made such a profound impression on John that it produced marked and permanent changes in his character, changes which manifested themselves throughout his entire subsequent life.
139:4.10 (1555.3) Johannes hade ett kallblodigt och oförskräckt mod som fanns hos få av de andra apostlarna. Han var den apostel som följde med Jesus hela vägen under natten för dennes arrestering och vågade hålla honom sällskap ända in i själva dödens käftar. Han var närvarande och nära till hands fram till Jesu sista timme på jorden, visade sig trofast utföra sitt förtroendeuppdrag angående Jesu mor och var redo att ta emot sådana ytterligare instruktioner som kanske kunde ges under de sista stunderna av Mästarens jordiska tillvaro. En sak är säker, Johannes var alltigenom pålitlig. Johannes satt vanligen till höger om Jesus när de tolv intog sina måltider. Han var den förste av de tolv som verkligen och fullt trodde på uppståndelsen, och han var den förste som kände igen Mästaren när denne kom till dem på stranden efter sin uppståndelse.	139:4.10 (1555.3) John had a cool and daring courage which few of the other apostles possessed. He was the one apostle who followed right along with Jesus the night of his arrest and dared to accompany his Master into the very jaws of death. He was present and near at hand right up to the last earthly hour and was found faithfully carrying out his trust with regard to Jesus’ mother and ready to receive such additional instructions as might be given during the last moments of the Master’s mortal existence. One thing is certain, John was thoroughly dependable. John usually sat on Jesus’ right hand when the twelve were at meat. He was the first of the twelve really and fully to believe in the resurrection, and he was the first to recognize the Master when he came to them on the seashore after his resurrection.
139:4.11 (1555.4) Denne son till Sebedaios var mycket nära associerad med Petrus vid den första tidens aktiviteter inom den kristna rörelsen, och han blev en av de främsta stöttepelarna för församlingen i Jerusalem. Han stödde Petrus som dennes högra hand under den första pingsten.	139:4.11 (1555.4) This son of Zebedee was very closely associated with Peter in the early activities of the Christian movement, becoming one of the chief supporters of the Jerusalem church. He was the right-hand support of Peter on the day of Pentecost.
139:4.12 (1555.5) Flera år efter Jakobs martyrdöd gifte sig Johannes med sin brors änka. Under de sista tjugo åren av hans liv skötte en kärleksfull dotter i andra led om honom.	139:4.12 (1555.5) Several years after the martyrdom of James, John married his brother’s widow. The last twenty years of his life he was cared for by a loving granddaughter.
139:4.13 (1555.6) Johannes var flera gånger i fängelse och förvisades för en tid av fyra år till ön Patmos, tills en annan kejsare kom till makten i Rom. Hade Johannes inte varit taktfull och skarpsinnig skulle han utan tvivel ha blivit dödad så som hans mer frispråkiga bror Jakob. Med årens gång lärde sig Johannes, liksom även Herrens bror Jakob, att inför myndigheterna visa en klok försonlighet. De fann att ”ett mjukt svar stillar vreden”. De lärde sig också att framställa kyrkan som ”ett andligt brödraskap hängivet ett socialt tjänande av människosläktet” hellre än som ”himmelriket”. De lärde ut kärleksfullt tjänande hellre än härskande makt — rike och härskare.	139:4.13 (1555.6) John was in prison several times and was banished to the Isle of Patmos for a period of four years until another emperor came to power in Rome. Had not John been tactful and sagacious, he would undoubtedly have been killed as was his more outspoken brother James. As the years passed, John, together with James the Lord’s brother, learned to practice wise conciliation when they appeared before the civil magistrates. They found that a “soft answer turns away wrath.” They also learned to represent the church as a “spiritual brotherhood devoted to the social service of mankind” rather than as “the kingdom of heaven.” They taught loving service rather than ruling power—kingdom and king.
139:4.14 (1555.7) När Johannes befann sig i tillfällig landsflykt på ön Patmos skrev han Uppenbarelseboken, som ni nu har i en mycket förkortad och förvrängd form. Denna Uppenbarelsebok innehåller de återstående fragmenten av en storartad uppenbarelse, av vilken stora delar gick förlorade och andra delar avlägsnades efter det att Johannes hade skrivit ned den. Den har bevarats endast i fragmentarisk och förvanskad form.	139:4.14 (1555.7) When in temporary exile on Patmos, John wrote the Book of Revelation, which you now have in greatly abridged and distorted form. This Book of Revelation contains the surviving fragments of a great revelation, large portions of which were lost, other portions of which were removed, subsequent to John’s writing. It is preserved in only fragmentary and adulterated form.
139:4.15 (1555.8) Johannes reste mycket, arbetade ständigt och sedan han hade blivit biskop för församlingarna i Asien slog han sig ned i Efesos. Han vägledde sin medarbetare Natan i att skriva det så kallade ”Evangeliet enligt Johannes” i Efesos, när han var nittionio år gammal. Av alla tolv apostlarna blev Johannes till slut en framstående teolog. Han dog en naturlig död i Efesos år 103 e.Kr. då han var etthundraett år gammal.	139:4.15 (1555.8) John traveled much, labored incessantly, and after becoming bishop of the Asia churches, settled down at Ephesus. He directed his associate, Nathan, in the writing of the so-called “Gospel according to John,” at Ephesus, when he was ninety-nine years old. Of all the twelve apostles, John Zebedee eventually became the outstanding theologian. He died a natural death at Ephesus in a.d. 103 when he was one hundred and one years of age.
5. Filippos den nyfikne ^top	5. Philip the Curious ^top
139:5.1 (1556.1) Filippos var den femte aposteln som valdes, och han kallades när Jesus och hans fyra första apostlar var på väg från Johannes mötesplats vid Jordanfloden till Kana i Galiléen. Eftersom han bodde i Betsaida hade han redan någon tid känt till Jesus, men det hade inte fallit honom in att Jesus var en verklig storman förrän den dagen i Jordandalen då Jesus sade: ”Följ mig”. Filippos påverkades även något av att Andreas, Petrus, Jakob och Johannes hade godtagit Jesus som Befriaren.	139:5.1 (1556.1) Philip was the fifth apostle to be chosen, being called when Jesus and his first four apostles were on their way from John’s rendezvous on the Jordan to Cana of Galilee. Since he lived at Bethsaida, Philip had for some time known of Jesus, but it had not occurred to him that Jesus was a really great man until that day in the Jordan valley when he said, “Follow me.” Philip was also somewhat influenced by the fact that Andrew, Peter, James, and John had accepted Jesus as the Deliverer.
139:5.2 (1556.2) Filippos var tjugosju år när han anslöt sig till apostlarna. Han hade nyligen gift sig men hade inga barn vid denna tid. Det smeknamn som apostlarna gav honom antydde ”nyfikenhet”. Filippos ville alltid bli visad. Han tycktes aldrig se särskilt långt in i något förslag. Han var inte nödvändigtvis dum, men han saknade föreställningsförmåga. Denna brist på fantasi var den stora svagheten i hans karaktär. Han var en alldaglig och saklig individ.	139:5.2 (1556.2) Philip was twenty-seven years of age when he joined the apostles; he had recently been married, but he had no children at this time. The nickname which the apostles gave him signified “curiosity.” Philip was always wanting to be shown. He never seemed to see very far into any proposition. He was not necessarily dull, but he lacked imagination. This lack of imagination was the great weakness of his character. He was a commonplace and matter-of-fact individual.
139:5.3 (1556.3) När apostlarna organiserades till tjänst gjordes Filippos till proviantmästare. Det var hans plikt att se till att de alltid var försedda med förnödenheter. Han var en bra proviantmästare. Hans starkaste sida var hans metodiska grundlighet; han var både matematisk och systematisk.	139:5.3 (1556.3) When the apostles were organized for service, Philip was made steward; it was his duty to see that they were at all times supplied with provisions. And he was a good steward. His strongest characteristic was his methodical thoroughness; he was both mathematical and systematic.
139:5.4 (1556.4) Filippos kom från en familj med sju barn: tre pojkar och fyra flickor. Han var den näst äldste, och efter uppståndelsen döpte han hela sin familj till medlemmar i riket. Filippos folk var fiskare. Hans far var en mycket duktig man, en djup tänkare, men hans mor kom från en mycket medelmåttig familj. Filippos var inte en man som kunde förväntas göra stora ting, men han var den som kunde göra små saker på ett stort sätt, göra dem väl och acceptabelt. Endast några få gånger under fyra års tid hände det sig att han inte hade tillräckligt med mat till hands för att fylla allas behov. Han var sällan oförberedd ens för de många plötsliga behov som kom sig av det liv som de levde. Den apostoliska familjens intendentur var intelligent och effektivt skött.	139:5.4 (1556.4) Philip came from a family of seven, three boys and four girls. He was next to the oldest, and after the resurrection he baptized his entire family into the kingdom. Philip’s people were fisherfolk. His father was a very able man, a deep thinker, but his mother was of a very mediocre family. Philip was not a man who could be expected to do big things, but he was a man who could do little things in a big way, do them well and acceptably. Only a few times in four years did he fail to have food on hand to satisfy the needs of all. Even the many emergency demands attendant upon the life they lived seldom found him unprepared. The commissary department of the apostolic family was intelligently and efficiently managed.
139:5.5 (1556.5) Den starka sidan hos Filippos var hans metodiska tillförlitlighet. Den svaga sidan i hans anlagsbegåvning var hans totala brist på fantasi, avsaknaden av förmåga att sätta ihop två och två för att få fyra. Han var i abstrakt mening matematisk men inte konstruktiv i sin föreställningsförmåga. Han saknade nästan helt vissa typer av föreställningsförmåga. Han var en typisk alldaglig och vanlig genomsnittsmänniska. Det fanns en stor mängd sådana män och kvinnor bland folkmassorna som kom för att höra Jesus undervisa och predika, och det var en stor tröst för dem att se att en som var lik dem hade upphöjts till en värderad ställning i Mästarens råd. De kände sig uppmuntrade av att en som var lik dem redan hade fått en hög ställning vid skötseln av rikets angelägenheter. Jesus lärde sig mycket om hur en del människosinnen fungerar då han så tålmodigt lyssnade på Filippos dumma frågor och så många gånger gick med på sin proviantmästares anhållan om att ”bli visad”.	139:5.5 (1556.5) The strong point about Philip was his methodical reliability; the weak point in his make-up was his utter lack of imagination, the absence of the ability to put two and two together to obtain four. He was mathematical in the abstract but not constructive in his imagination. He was almost entirely lacking in certain types of imagination. He was the typical everyday and commonplace average man. There were a great many such men and women among the multitudes who came to hear Jesus teach and preach, and they derived great comfort from observing one like themselves elevated to an honored position in the councils of the Master; they derived courage from the fact that one like themselves had already found a high place in the affairs of the kingdom. And Jesus learned much about the way some human minds function as he so patiently listened to Philip’s foolish questions and so many times complied with his steward’s request to “be shown.”
139:5.6 (1556.6) Den egenskap som Filippos ständigt beundrade hos Jesus var Mästarens ofelbara generositet. Aldrig kunde Filippos finna något hos Jesus som var smått, snålt eller girigt, och han dyrkade denna ständigt synliga och ofelbara frikostighet.	139:5.6 (1556.6) The one quality about Jesus which Philip so continuously admired was the Master’s unfailing generosity. Never could Philip find anything in Jesus which was small, niggardly, or stingy, and he worshiped this ever-present and unfailing liberality.
139:5.7 (1557.1) Det fanns inte hos Filippos personlighet mycket som imponerade. Han nämndes ofta som ”Filippos från Betsaida, den stad där Andreas och Petrus bor”. Han saknade nästan helt ett urskiljande omdöme, han var oförmögen att fatta de dramatiska möjligheterna i en given situation. Han var inte pessimistisk, han var helt enkelt prosaisk. Han saknade också i stor utsträckning andlig insikt. Han tvekade inte att avbryta Jesus mitt i en av Mästarens mest djupsinniga föreläsningar för att ställa en uppenbart dum fråga. Men Jesus tillrättavisade honom aldrig för en sådan tanklöshet. Han hade tålamod med honom och tog hänsyn till hans oförmåga att fatta de djupare betydelserna av förkunnelsen. Jesus visste mycket väl att om han en gång tillrättavisade Filippos för att han ställde dessa irriterande frågor så skulle han inte endast skada hans uppriktiga själ, utan en sådan tillrättavisning skulle så såra Filippos att han aldrig igen skulle känna sig fri att ställa frågor. Jesus visste att det i hans världar i rymden fanns otaliga miljarder likadana trögtänkande dödliga, och han ville uppmuntra dem alla till att se till honom och alltid känna sig fria att komma till honom med sina frågor och problem. När allt kommer omkring var Jesus faktiskt mer intresserad av Filippos enfaldiga frågor än av den predikan han kanske var mitt inne i. Jesus var supremt intresserad av människor, alla slags människor.	139:5.7 (1557.1) There was little about Philip’s personality that was impressive. He was often spoken of as “Philip of Bethsaida, the town where Andrew and Peter live.” He was almost without discerning vision; he was unable to grasp the dramatic possibilities of a given situation. He was not pessimistic; he was simply prosaic. He was also greatly lacking in spiritual insight. He would not hesitate to interrupt Jesus in the midst of one of the Master’s most profound discourses to ask an apparently foolish question. But Jesus never reprimanded him for such thoughtlessness; he was patient with him and considerate of his inability to grasp the deeper meanings of the teaching. Jesus well knew that, if he once rebuked Philip for asking these annoying questions, he would not only wound this honest soul, but such a reprimand would so hurt Philip that he would never again feel free to ask questions. Jesus knew that on his worlds of space there were untold billions of similar slow-thinking mortals, and he wanted to encourage them all to look to him and always to feel free to come to him with their questions and problems. After all, Jesus was really more interested in Philip’s foolish questions than in the sermon he might be preaching. Jesus was supremely interested in men, all kinds of men.
139:5.8 (1557.2) Apostlarnas proviantmästare var inte en god offentlig talare, men han var mycket övertygande och framgångsrik i sitt personliga arbete. Han blev inte lätt modfälld Han var en knegare och mycket ihärdig i allt vad han företog sig. Han hade den storartade och sällsynta gåvan att kunna säga: ”Kom!” När hans första proselyt, Natanael, ville diskutera vilka meriter och brister Jesus från Nasaret hade, var Filippos verksamma svar: ”Kom och se.” Han var ingen dogmatisk förkunnare som uppmanade sina åhörare: ”Gå” — gör si och gör så. Han mötte alla situationer så som de uppkom i hans arbete med: ”Kom — kom med mig; jag skall visa dig vägen.” Det är alltid ett effektivt sätt i alla former och faser av undervisning. Även föräldrar kan lära sig av Filippos att det är bättre att inte säga åt sina barn ”gå och gör si och gör så” utan hellre ”kom med oss, så visar och delger vi er vad bättre är”.	139:5.8 (1557.2) The apostolic steward was not a good public speaker, but he was a very persuasive and successful personal worker. He was not easily discouraged; he was a plodder and very tenacious in anything he undertook. He had that great and rare gift of saying, “Come.” When his first convert, Nathaniel, wanted to argue about the merits and demerits of Jesus and Nazareth, Philip’s effective reply was, “Come and see.” He was not a dogmatic preacher who exhorted his hearers to “Go”—do this and do that. He met all situations as they arose in his work with “Come”—“come with me; I will show you the way.” And that is always the effective technique in all forms and phases of teaching. Even parents may learn from Philip the better way of saying to their children not “Go do this and go do that,” but rather, “Come with us while we show and share with you the better way.”
139:5.9 (1557.3) Filippos oförmåga att anpassa sig till en ny situation kom väl till synes när grekerna kom till honom i Jerusalem och sade: ”Min herre, vi önskar träffa Jesus.” Åt vilken som helst jude skulle Filippos på en sådan fråga ha svarat: ”Kom.” Men dessa män var främlingar, och Filippos kunde inte minnas några instruktioner från sina förmän för sådana fall; så det enda han kunde komma på att göra var att konsultera chefen, Andreas, och sedan eskorterade de båda de spörjande grekerna till Jesus. Likaså, när han begav sig till Samarien för att predika och döpa troende, såsom hans Mästare hade instruerat honom, avhöll han sig från att lägga händerna på sina proselyter som tecken på att de hade fått Sanningens Ande. Detta gjorde Petrus och Johannes, som inom kort kom ned från Jerusalem för att observera hans arbete som ombud för moderkyrkan.	139:5.9 (1557.3) The inability of Philip to adapt himself to a new situation was well shown when the Greeks came to him at Jerusalem, saying: “Sir, we desire to see Jesus.” Now Philip would have said to any Jew asking such a question, “Come.” But these men were foreigners, and Philip could remember no instructions from his superiors regarding such matters; so the only thing he could think to do was to consult the chief, Andrew, and then they both escorted the inquiring Greeks to Jesus. Likewise, when he went into Samaria preaching and baptizing believers, as he had been instructed by his Master, he refrained from laying hands on his converts in token of their having received the Spirit of Truth. This was done by Peter and John, who presently came down from Jerusalem to observe his work in behalf of the mother church.
139:5.10 (1557.4) Filippos höll ut under de prövande tiderna vid Mästarens död, deltog i omorganisationen av de tolv och var den förste att gå ut för att vinna själar för riket utanför de närmaste judiska leden, och han var högst framgångsrik i sitt arbete för samariterna och i alla sina senare bemödanden till förmån för evangeliet.	139:5.10 (1557.4) Philip went on through the trying times of the Master’s death, participated in the reorganization of the twelve, and was the first to go forth to win souls for the kingdom outside of the immediate Jewish ranks, being most successful in his work for the Samaritans and in all his subsequent labors in behalf of the gospel.
139:5.11 (1557.5) Filippos hustru, som var en effektiv medlem av kvinnornas kår, blev aktivt associerad med sin man i hans evangelisationsarbete efter deras flykt undan förföljelserna i Jerusalem. Hans hustru var en orädd kvinna. Hon stod vi foten av Filippos kors och uppmuntrade honom att förkunna det glada budskapet även för hans mördare, och när hans krafter sinade påbörjade hon framförandet av berättelsen om frälsning genom tro på Jesus och tystades först när de rasande judarna rusade på henne och stenade henne till döds. Deras äldsta dotter, Lea, fortsatte deras arbete och blev senare en vida berömd kvinnlig profet i Hierapolis.	139:5.11 (1557.5) Philip’s wife, who was an efficient member of the women’s corps, became actively associated with her husband in his evangelistic work after their flight from the Jerusalem persecutions. His wife was a fearless woman. She stood at the foot of Philip’s cross encouraging him to proclaim the glad tidings even to his murderers, and when his strength failed, she began the recital of the story of salvation by faith in Jesus and was silenced only when the irate Jews rushed upon her and stoned her to death. Their eldest daughter, Leah, continued their work, later on becoming the renowned prophetess of Hierapolis.
139:5.12 (1558.1) Filippos, som en gång var proviantmästare för de tolv, var en mäktig man i riket, en som vann själar vart han än for. Han blev till sist korsfäst för sin tro och begravdes i Hierapolis.	139:5.12 (1558.1) Philip, the onetime steward of the twelve, was a mighty man in the kingdom, winning souls wherever he went; and he was finally crucified for his faith and buried at Hierapolis.
6. Den hederlige Natanael ^top	6. Honest Nathaniel ^top
139:6.1 (1558.2) Natanael, den sjätte och sista av de apostlar som Mästaren själv utvalde, fördes till Jesus av hans vän Filippos. Han hade varit associerad med Filippos i flera affärsprojekt och var tillsammans med denne på väg ned för att träffa Johannes Döparen när de mötte Jesus.	139:6.1 (1558.2) Nathaniel, the sixth and last of the apostles to be chosen by the Master himself, was brought to Jesus by his friend Philip. He had been associated in several business enterprises with Philip and, with him, was on the way down to see John the Baptist when they encountered Jesus.
139:6.2 (1558.3) När Natanael anslöt sig till apostlarna var han tjugofem år och den näst yngste i gruppen. Han var den yngste i en familj om sju barn, ogift och det enda stödet för sina åldrade och sjukliga föräldrar, hos vilka han bodde i Kana. Hans bröder och syster var antingen gifta eller avlidna och ingen av dem bodde där. Natanael och Judas Iskariot var de två bäst utbildade männen bland de tolv. Natanael hade tänkt att han skulle bli köpman.	139:6.2 (1558.3) When Nathaniel joined the apostles, he was twenty-five years old and was the next to the youngest of the group. He was the youngest of a family of seven, was unmarried, and the only support of aged and infirm parents, with whom he lived at Cana; his brothers and sister were either married or deceased, and none lived there. Nathaniel and Judas Iscariot were the two best educated men among the twelve. Nathaniel had thought to become a merchant.
139:6.3 (1558.4) Jesus gav inte själv Natanael ett smeknamn, men de tolv började snart tala om honom med ord som antydde ärlighet, uppriktighet. Han var ”utan svek”. Detta var hans stora dygd; han var både ärlig och uppriktig. Svagheten i hans karaktär var hans stolthet. Han var mycket stolt över sin familj, sin stad, sitt rykte och sitt folk, vilket allt är vällovligt om det inte går för långt. Men Natanael var benägen att gå till ytterligheter i sina personliga fördomar. Han var lagd för att bilda sig förhandsuppfattningar om individer enligt sina personliga åsikter. Han var snabb med att fråga, redan innan han hade träffat Jesus: ”Kan något gott komma från Nasaret?” Men Natanael var inte egensinnig, även om han var stolt. Han var snabb att ändra sig när han väl hade sett Jesus i ögonen.	139:6.3 (1558.4) Jesus did not himself give Nathaniel a nickname, but the twelve soon began to speak of him in terms that signified honesty, sincerity. He was “without guile.” And this was his great virtue; he was both honest and sincere. The weakness of his character was his pride; he was very proud of his family, his city, his reputation, and his nation, all of which is commendable if it is not carried too far. But Nathaniel was inclined to go to extremes with his personal prejudices. He was disposed to prejudge individuals in accordance with his personal opinions. He was not slow to ask the question, even before he had met Jesus, “Can any good thing come out of Nazareth?” But Nathaniel was not obstinate, even if he was proud. He was quick to reverse himself when he once looked into Jesus’ face.
139:6.4 (1558.5) I många avseenden var Natanael det udda geniet bland de tolv. Han var apostlafilosofen och -drömmaren, men han var en mycket praktiskt lagd drömmare. Han alternerade mellan perioder av djupsinnig filosofi och tider av sällsam och tokrolig humor; när han var på det rätta humöret var han troligen den bäste historieberättaren bland de tolv. Jesus tyckte mycket om att höra Natanael utbreda sig över både allvarliga och obetydliga saker. Natanael tog så småningom Jesus och riket allt mer allvarligt, men aldrig tog han sig själv på allvar.	139:6.4 (1558.5) In many respects Nathaniel was the odd genius of the twelve. He was the apostolic philosopher and dreamer, but he was a very practical sort of dreamer. He alternated between seasons of profound philosophy and periods of rare and droll humor; when in the proper mood, he was probably the best storyteller among the twelve. Jesus greatly enjoyed hearing Nathaniel discourse on things both serious and frivolous. Nathaniel progressively took Jesus and the kingdom more seriously, but never did he take himself seriously.
139:6.5 (1558.6) Alla apostlarna älskade och respekterade Natanael, och han kom utmärkt överens med dem, utom med Judas Iskariot. Judas tyckte att Natanael inte tog sitt apostlaskap tillräckligt på allvar, och en gång var han dumdristig nog att i hemlighet gå till Jesus och anföra klagomål mot Natanael. Jesus sade: ”Judas, se dig noga för, uppförstora inte din funktion. Vem av oss är kompetent att döma sin broder? Det är inte Faderns vilja att hans barn skall ta del endast av livets allvar. Låt mig säga på nytt: Jag har kommit för att mina bröder i köttslig gestalt måtte ha mer fröjd, glädje och liv. Gå därför, Judas, och gör väl det som har anförtrotts dig, men låt Natanael, din broder, redogöra för sig själv inför Gud.” Minnet av detta, tillsammans med många andra liknande erfarenheter, levde länge i Judas Iskariots bedrägliga hjärta.	139:6.5 (1558.6) The apostles all loved and respected Nathaniel, and he got along with them splendidly, excepting Judas Iscariot. Judas did not think Nathaniel took his apostleship sufficiently seriously and once had the temerity to go secretly to Jesus and lodge complaint against him. Said Jesus: “Judas, watch carefully your steps; do not overmagnify your office. Who of us is competent to judge his brother? It is not the Father’s will that his children should partake only of the serious things of life. Let me repeat: I have come that my brethren in the flesh may have joy, gladness, and life more abundantly. Go then, Judas, and do well that which has been intrusted to you but leave Nathaniel, your brother, to give account of himself to God.” And the memory of this, with that of many similar experiences, long lived in the self-deceiving heart of Judas Iscariot.
139:6.6 (1559.1) Mången gång när Jesus var borta uppe på berget med Petrus, Jakob och Johannes och förhållandet blev spänt och trassligt mellan apostlarna, när t.o.m. Andreas var osäker om vad han skulle säga till sina otröstliga bröder, brukade Natanael lätta på spänningen med en smula filosofi eller en glimt av humor, fin humor dessutom.	139:6.6 (1559.1) Many times, when Jesus was away on the mountain with Peter, James, and John, and things were becoming tense and tangled among the apostles, when even Andrew was in doubt about what to say to his disconsolate brethren, Nathaniel would relieve the tension by a bit of philosophy or a flash of humor; good humor, too.
139:6.7 (1559.2) Natanaels skyldighet var att se till de tolvs familjer. Han var ofta borta från apostlarnas rådplägningar, ty när han fick höra att sjukdom eller något ovanligt hade drabbat någon av hans anförtrodda gav han sig genast iväg till det hemmet. De tolv kände sig trygga i vetskapen om att omsorgen om deras familjer låg i Natanaels trygga händer.	139:6.7 (1559.2) Nathaniel’s duty was to look after the families of the twelve. He was often absent from the apostolic councils, for when he heard that sickness or anything out of the ordinary had happened to one of his charges, he lost no time in getting to that home. The twelve rested securely in the knowledge that their families’ welfare was safe in the hands of Nathaniel.
139:6.8 (1559.3) Natanael högaktade Jesus mest för dennes tolerans. Han blev aldrig trött på att begrunda Människosonens vidsynthet och generösa sympati.	139:6.8 (1559.3) Nathaniel most revered Jesus for his tolerance. He never grew weary of contemplating the broadmindedness and generous sympathy of the Son of Man.
139:6.9 (1559.4) Natanaels far (Bartolomaios) dog kort efter den första pingsten, varefter denne apostel begav sig till Mesopotamien och Indien för att förkunna rikets glada budskap och döpa troende. Hans bröder fick aldrig veta vad det blev av deras före detta filosof, poet och humorist. Men han var också en stor man i riket och gjorde mycket för att sprida Mästarens förkunnelse, även om han inte deltog i organiserandet av den så småningom uppkommande kristna kyrkan. Natanael dog i Indien.	139:6.9 (1559.4) Nathaniel’s father (Bartholomew) died shortly after Pentecost, after which this apostle went into Mesopotamia and India proclaiming the glad tidings of the kingdom and baptizing believers. His brethren never knew what became of their onetime philosopher, poet, and humorist. But he also was a great man in the kingdom and did much to spread his Master’s teachings, even though he did not participate in the organization of the subsequent Christian church. Nathaniel died in India.
7. Matteus Levi ^top	7. Matthew Levi ^top
139:7.1 (1559.5) Matteus, den sjunde aposteln, valdes av Andreas. Matteus hörde till en familj av skatteindrivare eller publikaner, men han var själv en tulluppbärare i Kafarnaum där han bodde. Han var trettioett år, gift och hade fyra barn. Han var en måttligt välbärgad man och den ende inom apostlakåren med någon förmögenhet. Han var en bra affärsman, en god umgängesperson, och begåvad med förmågan att lätt få vänner och att smidigt komma överens med mycket olika sorters människor.	139:7.1 (1559.5) Matthew, the seventh apostle, was chosen by Andrew. Matthew belonged to a family of tax gatherers, or publicans, but was himself a customs collector in Capernaum, where he lived. He was thirty-one years old and married and had four children. He was a man of moderate wealth, the only one of any means belonging to the apostolic corps. He was a good business man, a good social mixer, and was gifted with the ability to make friends and to get along smoothly with a great variety of people.
139:7.2 (1559.6) Andreas utnämnde Matteus till medelsanskaffare för apostlarna. På sätt och vis var han finansförvaltare och den som skötte relationerna till offentligheten för apostlaorganisationen. Han var en god människokännare och en mycket effektiv propagandist. Det är svårt att få ett grepp om hans personlighet, men han var en mycket uppriktig lärjunge och en som allt mer trodde på Jesu mission och på att riket med säkerhet skulle komma. Jesus gav aldrig Levi något smeknamn, men hans medapostlar kallade honom allmänt ”penningmakaren”.	139:7.2 (1559.6) Andrew appointed Matthew the financial representative of the apostles. In a way he was the fiscal agent and publicity spokesman for the apostolic organization. He was a keen judge of human nature and a very efficient propagandist. His is a personality difficult to visualize, but he was a very earnest disciple and an increasing believer in the mission of Jesus and in the certainty of the kingdom. Jesus never gave Levi a nickname, but his fellow apostles commonly referred to him as the “money-getter.”
139:7.3 (1559.7) Levis starka sida var hans helhjärtade hängivenhet för saken. Att Jesus och hans apostlar i sin krets hade upptagit honom, en publikan, var orsak till en översvallande tacksamhet hos den tidigare tullindrivaren. Det fordrades emellertid någon tid innan de övriga apostlarna, i synnerhet Simon Seloten och Judas Iskariot, kunde förlika sig med publikanens närvaro bland dem. Matteus svaghet var hans kortsynta och materialistiska syn på livet. Men under månadernas förlopp gjorde han stora framsteg i alla dessa sammanhang. Han var givetvis tvungen att vara frånvarande från många av de mest värdefulla undervisningstillfällena, då det var hans skyldighet att skaffa påfyllning till kassan.	139:7.3 (1559.7) Levi’s strong point was his wholehearted devotion to the cause. That he, a publican, had been taken in by Jesus and his apostles was the cause for overwhelming gratitude on the part of the former revenue collector. However, it required some little time for the rest of the apostles, especially Simon Zelotes and Judas Iscariot, to become reconciled to the publican’s presence in their midst. Matthew’s weakness was his shortsighted and materialistic viewpoint of life. But in all these matters he made great progress as the months went by. He, of course, had to be absent from many of the most precious seasons of instruction as it was his duty to keep the treasury replenished.
139:7.4 (1559.8) Mästarens förlåtande inställning var det som Matteus mest uppskattade. Han upphörde aldrig att betona att tron var det enda som fordrades i företaget att finna Gud. Han föredrog alltid att tala om riket som ”detta företag att finna Gud.”	139:7.4 (1559.8) It was the Master’s forgiving disposition which Matthew most appreciated. He would never cease to recount that faith only was necessary in the business of finding God. He always liked to speak of the kingdom as “this business of finding God.”
139:7.5 (1560.1) Fastän Matteus var en man med ett förflutet utmärkte han sig på ett förträffligt sätt, och med tiden blev hans medarbetare stolta över publikanens insatser. Han var en av de apostlar som gjorde omfattande anteckningar om vad Jesus sade, och dessa anteckningar användes som grund för Isadors senare berättelse om vad Jesus hade sagt och gjort; denna berättelse har blivit känd som Evangeliet enligt Matteus.	139:7.5 (1560.1) Though Matthew was a man with a past, he gave an excellent account of himself, and as time went on, his associates became proud of the publican’s performances. He was one of the apostles who made extensive notes on the sayings of Jesus, and these notes were used as the basis of Isador’s subsequent narrative of the sayings and doings of Jesus, which has become known as the Gospel according to Matthew.
139:7.6 (1560.2) Det storartade och nyttiga liv som Matteus, affärsmannen och tullindrivaren från Kafarnaum, levde, har varit ett hjälpmedel att leda tusende och åter tusende andra affärsmän, tjänstemän och politiker under alla senare tidsåldrar till att också höra Mästarens engagerande röst säga: ”Följ mig.” Matteus var i själva verket en slug politiker, men han var ytterst lojal mot Jesus och supremt hängiven sin uppgift att se till att det kommande rikets budbärare hade tillräckligt med pengar.	139:7.6 (1560.2) The great and useful life of Matthew, the business man and customs collector of Capernaum, has been the means of leading thousands upon thousands of other business men, public officials, and politicians, down through the subsequent ages, also to hear that engaging voice of the Master saying, “Follow me.” Matthew really was a shrewd politician, but he was intensely loyal to Jesus and supremely devoted to the task of seeing that the messengers of the coming kingdom were adequately financed.
139:7.7 (1560.3) Matteus närvaro bland de tolv var ett sätt att hålla dörrarna till riket vidöppna för skaror av nedslagna och utstötta själar som redan länge hade ansett sig stå utanför hoppet om att finna tröst i religionen. Övergivna och förtvivlade män och kvinnor samlades för att lyssna på Jesus, och han vände aldrig bort en enda.	139:7.7 (1560.3) The presence of Matthew among the twelve was the means of keeping the doors of the kingdom wide open to hosts of downhearted and outcast souls who had regarded themselves as long since without the bounds of religious consolation. Outcast and despairing men and women flocked to hear Jesus, and he never turned one away.
139:7.8 (1560.4) Matteus fick frivilligt erbjudna donationer från troende lärjungar och från dem som på ort och ställe lyssnade till Mästarens förkunnelse, men han samlade aldrig öppet in medel från folkmassorna. Han gjorde allt sitt finansiella arbete på ett diskret och personligt sätt och samlade in största delen av pengarna bland den mer välbeställda delen av intresserade troende. Han gav praktiskt taget hela sin anspråkslösa förmögenhet till Mästarens och hans apostlars arbete, men de visste aldrig om denna frikostighet, utom Jesus som visst allt om det. Matteus tvekade att öppet bidra till apostlarnas kassa av rädsla för att Jesus och hans medarbetare kunde anse hans pengar vara besudlade; därför gav han mycket i andra troendes namn. Under de första månaderna, när Matteus visste att hans närvaro bland dem mer eller mindre var på prov, var han starkt frestad att låta dem veta att hans pengar ofta försåg dem med deras dagliga bröd, men han gav inte efter för frestelsen. När det visade sig att föraktet för publikanen visade sig brann Levi av att få avslöja sin frikostighet för dem, men alltid lyckades han hålla sig tyst.	139:7.8 (1560.4) Matthew received freely tendered offerings from believing disciples and the immediate auditors of the Master’s teachings, but he never openly solicited funds from the multitudes. He did all his financial work in a quiet and personal way and raised most of the money among the more substantial class of interested believers. He gave practically the whole of his modest fortune to the work of the Master and his apostles, but they never knew of this generosity, save Jesus, who knew all about it. Matthew hesitated openly to contribute to the apostolic funds for fear that Jesus and his associates might regard his money as being tainted; so he gave much in the names of other believers. During the earlier months, when Matthew knew his presence among them was more or less of a trial, he was strongly tempted to let them know that his funds often supplied them with their daily bread, but he did not yield. When evidence of the disdain of the publican would become manifest, Levi would burn to reveal to them his generosity, but always he managed to keep still.
139:7.9 (1560.5) När veckokassan inte räckte till för de uppskattade behoven tillsköt Levi ofta betydande summor av sina egna medel. Dessutom, när han ibland blev särskilt intresserad av Jesu undervisning föredrog han att stanna för att lyssna till förkunnelsen, även om han visste att han personligen måste kompensera för att han lät bli att samla in behövliga medel. Men Levi önskade så att Jesus skulle få veta att mycket av pengarna kom från hans ficka! Han kunde inte ana att Mästaren visste allt om det. Apostlarna dog alla utan att veta att Matteus var deras välgörare i så stor utsträckning att han var praktiskt taget utblottad när han gick ut för att förkunna rikets evangelium efter det att förföljelserna hade börjat.	139:7.9 (1560.5) When the funds for the week were short of the estimated requirements, Levi would often draw heavily upon his own personal resources. Also, sometimes when he became greatly interested in Jesus’ teaching, he preferred to remain and hear the instruction, even though he knew he must personally make up for his failure to solicit the necessary funds. But Levi did so wish that Jesus might know that much of the money came from his pocket! He little realized that the Master knew all about it. The apostles all died without knowing that Matthew was their benefactor to such an extent that, when he went forth to proclaim the gospel of the kingdom after the beginning of the persecutions, he was practically penniless.
139:7.10 (1560.6) När dessa förföljelser fick de troende att överge Jerusalem drog sig Matteus norrut, predikade rikets evangelium och döpte troende. Hans före detta apostlakamrater hade ingen vetskap om honom, men han fortsatte sin färd predikande och döpande genom Syrien, Kappadokien, Galatien, Bitynien och Trakien. I Lysimakia i Trakien konspirerade vissa icke-troende judar med de romerska soldaterna för att förorsaka hans död. Denne pånyttfödde publikan dog segerstolt i tron på en frälsning som han hade blivit så övertygad om av Mästarens förkunnelse under dennes nyligen timade vistelse på jorden.	139:7.10 (1560.6) When these persecutions caused the believers to forsake Jerusalem, Matthew journeyed north, preaching the gospel of the kingdom and baptizing believers. He was lost to the knowledge of his former apostolic associates, but on he went, preaching and baptizing, through Syria, Cappadocia, Galatia, Bithynia, and Thrace. And it was in Thrace, at Lysimachia, that certain unbelieving Jews conspired with the Roman soldiers to encompass his death. And this regenerated publican died triumphant in the faith of a salvation he had so surely learned from the teachings of the Master during his recent sojourn on earth.
8. Tomas Didymos ^top	8. Thomas Didymus ^top
139:8.1 (1561.1) Tomas var den åttonde aposteln, och Filippos valde honom. Under senare tider har han blivit känd som ”tvivlaren Tomas”, men hans medapostlar betraktade honom knappast som en kronisk tvivlare. Det är sant att han hade ett logiskt, skeptiskt lagt sinne, men hos honom fanns en form av modig lojalitet som hindrade dem som kände honom ingående från att se på honom som en ringaktande skeptiker.	139:8.1 (1561.1) Thomas was the eighth apostle, and he was chosen by Philip. In later times he has become known as “doubting Thomas,” but his fellow apostles hardly looked upon him as a chronic doubter. True, his was a logical, skeptical type of mind, but he had a form of courageous loyalty which forbade those who knew him intimately to regard him as a trifling skeptic.
139:8.2 (1561.2) När Tomas anslöt sig till apostlarna var han tjugonio år, gift och hade fyra barn. Tidigare hade han varit timmerman och stenhuggare, men senare hade han blivit fiskare. Han bodde i Tarikea, som låg på västra sidan av Jordanfloden där den flyter ut från Galileiska sjön. Han ansågs vara ledare i denna lilla by. Tomas hade inte fått mycket utbildning, men han hade ett skarpt, resonerande sinne och var son till förträffliga föräldrar som bodde i Tiberias. Tomas var den ende som hade ett verkligt analytiskt sinne bland de tolv. Han var den verklige vetenskapsmannen i apostlagruppen.	139:8.2 (1561.2) When Thomas joined the apostles, he was twenty-nine years old, was married, and had four children. Formerly he had been a carpenter and stone mason, but latterly he had become a fisherman and resided at Tarichea, situated on the west bank of the Jordan where it flows out of the Sea of Galilee, and he was regarded as the leading citizen of this little village. He had little education, but he possessed a keen, reasoning mind and was the son of excellent parents, who lived at Tiberias. Thomas had the one truly analytical mind of the twelve; he was the real scientist of the apostolic group.
139:8.3 (1561.3) Livet i Tomas barndomshem hade varit olyckligt. Hans föräldrar var inte helt lyckliga i sitt äktenskap, och detta återspeglades i Tomas vuxenliv. Då han växte upp visade det sig att han hade en mycket otrevlig och grälsjuk läggning. T.o.m. hans hustru var glad att se honom ansluta sig till apostlarna. Hon kände sig lättad av tanken att hennes pessimistiske äkte man skulle vara borta hemifrån största delen av tiden. Tomas hade också ett drag av misstänksamhet, vilket gjorde det svårt att fridsamt komma överens med honom. Petrus var till en början mycket upprörd över Tomas, och han klagade hos sin bror Andreas att Tomas var ”elak, otäck och alltid misstänksam”. Men ju bättre Tomas medarbetare lärde känna honom desto mer gillade de honom. De fann att han var ytterst ärlig och orubbligt lojal. Han var fullständigt uppriktig och obetingat sannfärdig, men han var en medfödd felfinnare och hade vuxit upp till en verklig pessimist. Misstänksamheten hade som en förbannelse lagt sig över hans analytiska sinne. Han höll snabbt på att förlora tron på sina medmänniskor när han blev associerad med de tolv och sålunda kom i kontakt med Jesu ädla karaktär. Denna förbindelse med Mästaren började genast omforma hela Tomas’ läggning och åstadkomma stora förändringar i hans mentala reaktioner inför sina medmänniskor.	139:8.3 (1561.3) The early home life of Thomas had been unfortunate; his parents were not altogether happy in their married life, and this was reflected in Thomas’s adult experience. He grew up having a very disagreeable and quarrelsome disposition. Even his wife was glad to see him join the apostles; she was relieved by the thought that her pessimistic husband would be away from home most of the time. Thomas also had a streak of suspicion which made it very difficult to get along peaceably with him. Peter was very much upset by Thomas at first, complaining to his brother, Andrew, that Thomas was “mean, ugly, and always suspicious.” But the better his associates knew Thomas, the more they liked him. They found he was superbly honest and unflinchingly loyal. He was perfectly sincere and unquestionably truthful, but he was a natural-born faultfinder and had grown up to become a real pessimist. His analytical mind had become cursed with suspicion. He was rapidly losing faith in his fellow men when he became associated with the twelve and thus came in contact with the noble character of Jesus. This association with the Master began at once to transform Thomas’s whole disposition and to effect great changes in his mental reactions to his fellow men.
139:8.4 (1561.4) Tomas stora styrka var hans ypperliga analytiska sinne i förening med hans orubbliga mod — när han väl hade beslutat sig. Hans stora svaghet var hans misstänksamma tvivlande, som han under hela sin jordiska livstid aldrig helt övervann.	139:8.4 (1561.4) Thomas’s great strength was his superb analytical mind coupled with his unflinching courage—when he had once made up his mind. His great weakness was his suspicious doubting, which he never fully overcame throughout his whole lifetime in the flesh.
139:8.5 (1561.5) Vid organiserandet av de tolv gavs Tomas i uppdrag att arrangera och sköta färdplanerna, och han var en duktig ledare för apostlagruppens arbete och förflyttningar. Han var en bra verkställare, en utmärkt affärsman, men han var handikappad av sina skiftande sinnesstämningar; han var en sorts människa en dag, och en annan nästa dag. Han var benägen för melankoliskt grubblande när han anslöt sig till apostlarna, men kontakten med Jesus och apostlarna botade honom till stor del från denna sjukliga inåtvändhet.	139:8.5 (1561.5) In the organization of the twelve Thomas was assigned to arrange and manage the itinerary, and he was an able director of the work and movements of the apostolic corps. He was a good executive, an excellent businessman, but he was handicapped by his many moods; he was one man one day and another man the next. He was inclined toward melancholic brooding when he joined the apostles, but contact with Jesus and the apostles largely cured him of this morbid introspection.
139:8.6 (1561.6) Jesus tyckte mycket om Tomas och hade många långa personliga samtal med honom. Hans närvaro bland apostlarna var en stor tröst för alla uppriktiga tvivlare och uppmuntrade många bedrövade sinnen att söka sig in i riket, även om de inte helt kunde förstå allt av det andliga och filosofiska i Jesu förkunnelse. Tomas’ medlemskap bland de tolv var ett ständigt bevis på att Jesus älskade även ärliga tvivlare.	139:8.6 (1561.6) Jesus enjoyed Thomas very much and had many long, personal talks with him. His presence among the apostles was a great comfort to all honest doubters and encouraged many troubled minds to come into the kingdom, even if they could not wholly understand everything about the spiritual and philosophic phases of the teachings of Jesus. Thomas’s membership in the twelve was a standing declaration that Jesus loved even honest doubters.
139:8.7 (1562.1) De övriga apostlarna högaktade Jesus på grund av något speciellt och framträdande drag i hans fullödiga personlighet, men Tomas vördade sin Mästare för hans superbt balanserade karaktär. Allt mer beundrade och högaktade Tomas den som var så kärleksfullt barmhärtig och dock så oeftergivligt rättvis och opartisk, så bestämd men aldrig egensinnig, så lugn men aldrig likgiltig, så hjälpsam och medkännande men aldrig beställsam eller diktatorisk, så kraftfull men samtidigt så varsam, så direkt men aldrig grov eller ohövlig, så öm men aldrig vacklande, så ren och oskyldig men samtidigt så manlig, energisk och kraftfull, så verkligt modig men aldrig överilad eller dumdristig, en sådan naturälskare men så fri från all benägenhet att dyrka naturen, så humoristisk och lekfull men så fri från ytlighet och lättsinne. Det var denna personlighetens makalösa symmetri som så tilltalade Tomas. Han var troligen den av de tolv som hade den högsta intellektuella förståelsen av Jesus och den högsta uppskattningen av hans personlighet.	139:8.7 (1562.1) The other apostles held Jesus in reverence because of some special and outstanding trait of his replete personality, but Thomas revered his Master because of his superbly balanced character. Increasingly Thomas admired and honored one who was so lovingly merciful yet so inflexibly just and fair; so firm but never obstinate; so calm but never indifferent; so helpful and so sympathetic but never meddlesome or dictatorial; so strong but at the same time so gentle; so positive but never rough or rude; so tender but never vacillating; so pure and innocent but at the same time so virile, aggressive, and forceful; so truly courageous but never rash or foolhardy; such a lover of nature but so free from all tendency to revere nature; so humorous and so playful, but so free from levity and frivolity. It was this matchless symmetry of personality that so charmed Thomas. He probably enjoyed the highest intellectual understanding and personality appreciation of Jesus of any of the twelve.
139:8.8 (1562.2) Vid de tolvs möten var Tomas alltid försiktig och talade för principen att sätta tryggheten först, men om hans konservatism röstades ned eller förkastades var han alltid den förste som oförskräckt satte igång med att genomföra det program man hade beslutat sig för. Gång på gång kunde Tomas sätta sig emot något projekt som han tyckte att var dumdristigt eller övermodigt; han brukade argumentera ända till det bittra slutet, men när Andreas tog förslaget till omröstning och efter att de tolv hade valt att göra vad han så ihärdigt hade motarbetat, var han den förste som sade: ”Låt oss gå!” Han var en god förlorare. Han hyste inte agg och ältade inte sårade känslor. Gång på gång opponerade han sig mot att låta Jesus utsätta sig för fara, men när Mästaren beslöt att ta sådana risker var det alltid Tomas som samlade apostlarna med sina beslutsamma ord: ”Kom kamrater, låt oss gå och dö med honom.”	139:8.8 (1562.2) In the councils of the twelve Thomas was always cautious, advocating a policy of safety first, but if his conservatism was voted down or overruled, he was always the first fearlessly to move out in execution of the program decided upon. Again and again would he stand out against some project as being foolhardy and presumptuous; he would debate to the bitter end, but when Andrew would put the proposition to a vote, and after the twelve would elect to do that which he had so strenuously opposed, Thomas was the first to say, “Let’s go!” He was a good loser. He did not hold grudges nor nurse wounded feelings. Time and again did he oppose letting Jesus expose himself to danger, but when the Master would decide to take such risks, always was it Thomas who rallied the apostles with his courageous words, “Come on, comrades, let’s go and die with him.”
139:8.9 (1562.3) I vissa avseenden liknade Tomas Filippos; han ville också ”bli visad”, men hans yttre uttryck för tvivel baserade sig på helt andra intellektuella överväganden. Tomas var analytisk, inte bara skeptisk. När det gällde personligt fysiskt mod var han en av de modigaste bland de tolv.	139:8.9 (1562.3) Thomas was in some respects like Philip; he also wanted “to be shown,” but his outward expressions of doubt were based on entirely different intellectual operations. Thomas was analytical, not merely skeptical. As far as personal physical courage was concerned, he was one of the bravest among the twelve.
139:8.10 (1562.4) Tomas hade en del mycket dåliga dagar, han var dyster och nedstämd ibland. Att han hade förlorat sin tvillingsyster vid nio års ålder hade förorsakat honom mycket sorg i ungdomsåren och senare i livet ökat problemen med hans temperament. När Tomas blev nedslagen var det ibland Natanael som hjälpte honom att återhämta sig, ibland Petrus, och inte sällan en av tvillingarna Alfaios. När han var som mest deprimerad försökte han olyckligtvis alltid undvika att komma i direkt kontakt med Jesus. Men Mästaren visste allt om detta och kände en förståelsefull sympati för sin apostel när denne på detta sätt pinades av depression och ansattes av tvivel.	139:8.10 (1562.4) Thomas had some very bad days; he was blue and downcast at times. The loss of his twin sister when he was nine years old had occasioned him much youthful sorrow and had added to his temperamental problems of later life. When Thomas would become despondent, sometimes it was Nathaniel who helped him to recover, sometimes Peter, and not infrequently one of the Alpheus twins. When he was most depressed, unfortunately he always tried to avoid coming in direct contact with Jesus. But the Master knew all about this and had an understanding sympathy for his apostle when he was thus afflicted with depression and harassed by doubts.
139:8.11 (1562.5) Ibland fick Tomas tillstånd av Andreas att gå iväg och vara för sig själv en dag eller två. Men han lärde sig snart att ett sådant tillvägagångssätt inte var vist. Han märkte tidigt att det var bäst, när han var nedslagen, att hålla sig strängt till sitt arbete och förbli nära sina kamrater. Men oberoende av hur det stod till med hans känsloliv fortsatte han med att vara apostel. När tiden faktiskt var inne att gå vidare, var det alltid Tomas som sade: ”Låt oss gå!”	139:8.11 (1562.5) Sometimes Thomas would get permission from Andrew to go off by himself for a day or two. But he soon learned that such a course was not wise; he early found that it was best, when he was downhearted, to stick close to his work and to remain near his associates. But no matter what happened in his emotional life, he kept right on being an apostle. When the time actually came to move forward, it was always Thomas who said, “Let’s go!”
139:8.12 (1562.6) Tomas är ett utmärkt exempel på en människa som har tvivel, som möter dem och som vinner. Han hade ett storartat sinne; han var ingen gnatande kritiker. Han var en som tänkte logiskt; för Jesus och hans apostlar var han som en prövosten. Om Jesus och hans arbete inte hade varit äkta skulle en man som Tomas inte kunnat ha hållits med från början till slut. Han hade en stark och säker känsla för fakta. Vid första tecken på villfarelse eller svek skulle Tomas ha övergett dem alla. Vetenskapsmän kan kanske inte helt förstå allt om Jesus och hans arbete på jorden, men med Mästaren och hans mänskliga medarbetare levde och arbetade en människa som hade en sann vetenskapsmans sinne — Tomas Didymos — och han trodde på Jesus från Nasaret.	139:8.12 (1562.6) Thomas is the great example of a human being who has doubts, faces them, and wins. He had a great mind; he was no carping critic. He was a logical thinker; he was the acid test of Jesus and his fellow apostles. If Jesus and his work had not been genuine, it could not have held a man like Thomas from the start to the finish. He had a keen and sure sense of fact. At the first appearance of fraud or deception Thomas would have forsaken them all. Scientists may not fully understand all about Jesus and his work on earth, but there lived and worked with the Master and his human associates a man whose mind was that of a true scientist—Thomas Didymus—and he believed in Jesus of Nazareth.
139:8.13 (1563.1) Tomas hade en prövande tid under dagarna för rättegången och korsfästelsen. För en period sjönk han ned i förtvivlans djup, men han samlade sitt mod, höll sig till apostlarna och var med dem och välkomnade Jesus vid Galileiska sjön. För en tid föll han offer för sin tvivelsfyllda depression men samlade till sist sin tro och sitt mod. Han gav apostlarna visa råd efter den första pingsten, och när förföljelsen skingrade de troende begav han sig till Cypern, Kreta, Nordafrikas kust och Sicilien. Han förkunnade rikets glada budskap och döpte troende. Tomas fortsatte att predika och döpa tills han arresterades av den romerska regeringens agenter och dödades på Malta. Endast några få veckor före sin död hade han börjat skriva om Jesu liv och förkunnelse.	139:8.13 (1563.1) Thomas had a trying time during the days of the trial and crucifixion. He was for a season in the depths of despair, but he rallied his courage, stuck to the apostles, and was present with them to welcome Jesus on the Sea of Galilee. For a while he succumbed to his doubting depression but eventually rallied his faith and courage. He gave wise counsel to the apostles after Pentecost and, when persecution scattered the believers, went to Cyprus, Crete, the North African coast, and Sicily, preaching the glad tidings of the kingdom and baptizing believers. And Thomas continued preaching and baptizing until he was apprehended by the agents of the Roman government and was put to death in Malta. Just a few weeks before his death he had begun the writing of the life and teachings of Jesus.
9. och 10. Jakob och Judas Alfaios ^top	9. and 10. James and Judas Alpheus ^top
139:10.1 (1563.2) Alfaios söner Jakob och Judas, fiskartvillingarna som bodde nära Heresa, var de nionde och tionde apostlarna, och de valdes av Jakob och Johannes Sebedaios. De var tjugosex år och gifta; Jakob hade tre barn, Judas två.	139:10.1 (1563.2) James and Judas the sons of Alpheus, the twin fishermen living near Kheresa, were the ninth and tenth apostles and were chosen by James and John Zebedee. They were twenty-six years old and married, James having three children, Judas two.
139:10.2 (1563.3) Det finns inte mycket att säga om dessa två alldagliga fiskare. De älskade sin Mästare och Jesus älskade dem, men de avbröt aldrig hans föreläsningar med frågor. De förstod mycket litet av sina medapostlars filosofiska diskussioner eller teologiska debatter, men de gladdes åt att finna sig räknade bland en sådan grupp av mäktiga män. Dessa två män var närapå identiska till sitt utseende, sina mentala egenskaper och sin förmåga till andlig uppfattning. Det som kan sägas om den ena bör noteras även för den andra.	139:10.2 (1563.3) There is not much to be said about these two commonplace fisherfolk. They loved their Master and Jesus loved them, but they never interrupted his discourses with questions. They understood very little about the philosophical discussions or the theological debates of their fellow apostles, but they rejoiced to find themselves numbered among such a group of mighty men. These two men were almost identical in personal appearance, mental characteristics, and extent of spiritual perception. What may be said of one should be recorded of the other.
139:10.3 (1563.4) Andreas gav dem till uppgift att hålla ordning på folkmassorna. De var ansvariga ordningsmän vid förkunnelsemötena och i själva verket allmänna uppassare och springpojkar för de tolv. De hjälpte Filippos med förnödenheterna, de bar pengar till familjerna för Natanaels räkning, och de var alltid redo att ge en hjälpande hand åt vemsomhelst av apostlarna.	139:10.3 (1563.4) Andrew assigned them to the work of policing the multitudes. They were the chief ushers of the preaching hours and, in fact, the general servants and errand boys of the twelve. They helped Philip with the supplies, they carried money to the families for Nathaniel, and always were they ready to lend a helping hand to any one of the apostles.
139:10.4 (1563.5) Folkskarorna av vanliga människor uppmuntrades mycket av att finna att två sådana som de själva hade förärats plats bland apostlarna. Redan det faktum att dessa medelmåttiga tvillingar hade accepterats som apostlar var ett sätt att föra en hel skara försagda troende in i riket. Det vanliga folket förhöll sig dessutom mer gynnsamt till att ledas och styras av officiella ordningsmän som var mycket lika dem själva.	139:10.4 (1563.5) The multitudes of the common people were greatly encouraged to find two like themselves honored with places among the apostles. By their very acceptance as apostles these mediocre twins were the means of bringing a host of fainthearted believers into the kingdom. And, too, the common people took more kindly to the idea of being directed and managed by official ushers who were very much like themselves.
139:10.5 (1563.6) Jakob och Judas, som också kallades Taddeus och Lebbeus, hade varken starka eller svaga sidor. De smeknamn som apostlarna gav dem var godmodiga beteckningar för medelmåttighet. De var ”de minsta bland alla apostlar”; de visste det och kände sig glada över det.	139:10.5 (1563.6) James and Judas, who were also called Thaddeus and Lebbeus, had neither strong points nor weak points. The nicknames given them by the disciples were good-natured designations of mediocrity. They were “the least of all the apostles”; they knew it and felt cheerful about it.
139:10.6 (1563.7) Jakob Alfaios älskade Jesus framförallt därför att Mästaren var så anspråkslös. Dessa tvillingar kunde inte förstå Jesu sinne, men de förstod bandet av medkänsla mellan dem själva och deras Mästares hjärta. Deras sinne var inte av hög klass. De kunde även med all högaktning betecknas som enfaldiga, men de hade en äkta erfarenhet i den andliga delen av sin natur. De trodde på Jesus; de var söner till Gud och medlemmar i riket.	139:10.6 (1563.7) James Alpheus especially loved Jesus because of the Master’s simplicity. These twins could not comprehend the mind of Jesus, but they did grasp the sympathetic bond between themselves and the heart of their Master. Their minds were not of a high order; they might even reverently be called stupid, but they had a real experience in their spiritual natures. They believed in Jesus; they were sons of God and fellows of the kingdom.
139:10.7 (1564.1) Judas Alfaios drogs till Jesus på grund av Mästarens flärdfria ödmjukhet. En sådan ödmjukhet i förening med en sådan personlig värdighet tilltalade storligen Judas. Det faktum att Jesus alltid begärde att de höll tyst om sina ovanliga gärningar gjorde ett stort intryck på detta enkla naturbarn.	139:10.7 (1564.1) Judas Alpheus was drawn toward Jesus because of the Master’s unostentatious humility. Such humility linked with such personal dignity made a great appeal to Judas. The fact that Jesus would always enjoin silence regarding his unusual acts made a great impression on this simple child of nature.
139:10.8 (1564.2) Tvillingarna var godmodiga, naiva medhjälpare, och alla tyckte om dem. Jesus välkomnade dessa unga män, som hade en enda talent, till hedersuppdrag inom sin personliga stab i riket då det i världarna i rymden finns otaliga miljoner andra sådana enkla och räddhågade själar som han likaså vill välkomna till aktiv och troende gemenskap med sig och sin utgjutna Sanningens Ande. Jesus ser inte ned på enkelhet, endast på ondska och synd. Jakob och Judas var enkla, men de var också trofasta. De var enkla och ovetande, men de var också storsinta, vänliga och generösa.	139:10.8 (1564.2) The twins were good-natured, simple-minded helpers, and everybody loved them. Jesus welcomed these young men of one talent to positions of honor on his personal staff in the kingdom because there are untold millions of other such simple and fear-ridden souls on the worlds of space whom he likewise wishes to welcome into active and believing fellowship with himself and his outpoured Spirit of Truth. Jesus does not look down upon littleness, only upon evil and sin. James and Judas were little, but they were also faithful. They were simple and ignorant, but they were also big-hearted, kind, and generous.
139:10.9 (1564.3) Hur tacksamt stolta var inte dessa enkla män den dag då Mästaren vägrade att acceptera en viss ung man som evangelist om denne inte sålde sina ägodelar och hjälpte de fattiga. När folket hörde om detta och såg tvillingarna bland Jesu rådgivare visste de med säkerhet att Jesus inte såg till person. Men endast en gudomlig institution — himmelriket — kunde någonsin ha byggts upp på en så medelmåttig mänsklig grundval!	139:10.9 (1564.3) And how gratefully proud were these humble men on that day when the Master refused to accept a certain rich man as an evangelist unless he would sell his goods and help the poor. When the people heard this and beheld the twins among his counselors, they knew of a certainty that Jesus was no respecter of persons. But only a divine institution—the kingdom of heaven—could ever have been built upon such a mediocre human foundation!
139:10.10 (1564.4) Endast en eller två gånger under hela sin samvaro med Jesus dristade sig tvillingarna att offentligt ställa frågor till Jesus. Judas kände sig en gång manad att ställa en fråga till Jesus när Mästaren hade talat om att avslöja sig öppet inför världen. Han kände sig litet besviken över att det inte längre skulle finnas några hemligheter endast för de tolv, och han tog mod till sig och frågade: ”Men Mästare, när du på detta sätt kungör dig för världen, hur skall du då gynna oss med särskilda uttryck för din godhet?”	139:10.10 (1564.4) Only once or twice in all their association with Jesus did the twins venture to ask questions in public. Judas was once intrigued into asking Jesus a question when the Master had talked about revealing himself openly to the world. He felt a little disappointed that there were to be no more secrets among the twelve, and he made bold to ask: “But, Master, when you do thus declare yourself to the world, how will you favor us with special manifestations of your goodness?”
139:10.11 (1564.5) Tvillingarna tjänade troget ända till slutet, till rättegångens, korsfästelsens och förtvivlans dystra dagar. De förlorade aldrig sin hjärtetro på Jesus, och de var de första (efter Johannes) som trodde på hans uppståndelse. Men de kunde inte förstå sig på etablerandet av riket. Kort efter att deras Mästare korsfästes återvände de till sina familjer och sina nät; deras arbete var gjort. De hade inte förmågan att ta del i rikets mer komplicerade bataljer. Men de levde och dog medvetna om att de hade haft äran och välsignelsen av fyra års nära och personlig förbindelse med en Guds Son, den suveräne skaparen av ett universum.	139:10.11 (1564.5) The twins served faithfully until the end, until the dark days of trial, crucifixion, and despair. They never lost their heart faith in Jesus, and (save John) they were the first to believe in his resurrection. But they could not comprehend the establishment of the kingdom. Soon after their Master was crucified, they returned to their families and nets; their work was done. They had not the ability to go on in the more complex battles of the kingdom. But they lived and died conscious of having been honored and blessed with four years of close and personal association with a Son of God, the sovereign maker of a universe.
11. Simon Seloten ^top	11. Simon the Zealot ^top
139:11.1 (1564.6) Simon Seloten, den elfte aposteln, valdes av Simon Petrus. Han var en duglig man av god härkomst och han bodde med sin familj i Kafarnaum. Han var tjugoåtta år när han anslöt sig till apostlarna. Han var en eldig agitator och även en man som talade mycket utan att tänka. Han hade varit köpman i Kafarnaum innan han inriktade hela sin uppmärksamhet på seloternas patriotiska organisation.	139:11.1 (1564.6) Simon Zelotes, the eleventh apostle, was chosen by Simon Peter. He was an able man of good ancestry and lived with his family at Capernaum. He was twenty-eight years old when he became attached to the apostles. He was a fiery agitator and was also a man who spoke much without thinking. He had been a merchant in Capernaum before he turned his entire attention to the patriotic organization of the Zealots.
139:11.2 (1564.7) Simon Seloten gavs ansvaret för apostlagruppens förströelse och avkoppling, och han var en mycket effektiv organisatör av förströelse- och rekreationsverksamheten för de tolv.	139:11.2 (1564.7) Simon Zelotes was given charge of the diversions and relaxation of the apostolic group, and he was a very efficient organizer of the play life and recreational activities of the twelve.
139:11.3 (1564.8) Simons styrka var hans inspirerande lojalitet. När apostlarna fann en man eller kvinna som inte kunde bestämma sig för att träda in i riket brukade de sända efter Simon. Det behövdes vanligen endast omkring femton minuter för denne entusiastiske förkämpe för frälsning genom tron på Gud för att skingra alla tvivel och utradera all obeslutsamhet, till att se en ny själ födas till ”trons frihet och frälsningens glädje”.	139:11.3 (1564.8) Simon’s strength was his inspirational loyalty. When the apostles found a man or woman who floundered in indecision about entering the kingdom, they would send for Simon. It usually required only about fifteen minutes for this enthusiastic advocate of salvation through faith in God to settle all doubts and remove all indecision, to see a new soul born into the “liberty of faith and the joy of salvation.”
139:11.4 (1565.1) Simons stora svaghet var hans materiella sinnesläggning. Han kunde inte snabbt förändra sig från en judisk nationalist till en andligt sinnad internationalist. Fyra år var en för kort tid för att åstadkomma en sådan intellektuell och emotionell omvandling, men Jesus hade alltid tålamod med honom.	139:11.4 (1565.1) Simon’s great weakness was his material-mindedness. He could not quickly change himself from a Jewish nationalist to a spiritually minded internationalist. Four years was too short a time in which to make such an intellectual and emotional transformation, but Jesus was always patient with him.
139:11.5 (1565.2) Det som Simon så mycket beundrade hos Jesus var Mästarens lugn, hans självsäkerhet, jämvikt och oförklarliga sinneslugn.	139:11.5 (1565.2) The one thing about Jesus which Simon so much admired was the Master’s calmness, his assurance, poise, and inexplicable composure.
139:11.6 (1565.3) Fastän Simon var en fanatisk revolutionär, en orädd orosstiftare, underkuvade han så småningom sin eldiga natur tills han blev en kraftfull och effektiv förkunnare av ”frid på jorden och god vilja bland människorna”. Simon var en ypperlig debattör; han tyckte verkligen om att argumentera. När det gällde att ta sig an lärda judars legalistiska sinne eller grekers intellektuella spetsfundigheter, gavs uppgiften alltid åt Simon.	139:11.6 (1565.3) Although Simon was a rabid revolutionist, a fearless firebrand of agitation, he gradually subdued his fiery nature until he became a powerful and effective preacher of “Peace on earth and good will among men.” Simon was a great debater; he did like to argue. And when it came to dealing with the legalistic minds of the educated Jews or the intellectual quibblings of the Greeks, the task was always assigned to Simon.
139:11.7 (1565.4) Han var en rebell av naturen och en bildstormare som följd av sin utbildning, men Jesus vann honom för himmelrikets högrestående uppfattningar. Han hade alltid identifierat sig med protestpartiet, men nu anslöt han sig till partiet för framsteg, obegränsat och evigt framåtskridande i ande och sanning. Simon var en man med intensiva lojalitetskänslor och varma personliga hängivenhetsyttringar, och han älskade verkligen Jesus djupt.	139:11.7 (1565.4) He was a rebel by nature and an iconoclast by training, but Jesus won him for the higher concepts of the kingdom of heaven. He had always identified himself with the party of protest, but he now joined the party of progress, unlimited and eternal progression of spirit and truth. Simon was a man of intense loyalties and warm personal devotions, and he did profoundly love Jesus.
139:11.8 (1565.5) Jesus var inte rädd för att identifiera sig med affärsmän, kroppsarbetare, optimister, pessimister, filosofer, skeptiker, publikaner, politiker och patrioter.	139:11.8 (1565.5) Jesus was not afraid to identify himself with business men, laboring men, optimists, pessimists, philosophers, skeptics, publicans, politicians, and patriots.
139:11.9 (1565.6) Mästaren hade många samtal med Simon, men han lyckades aldrig helt med att göra en internationalist av denne brinnande judiske nationalist. Jesus sade ofta åt Simon att det var riktigt att vilja se de sociala, ekonomiska och politiska förhållandena förbättrade, men han tillade alltid: ”Det är inte himmelrikets sak. Vi måste ägna oss åt att göra Faderns vilja. Vår uppgift är att vara ambassadörer för ett andligt styre i höjden, och vi bör inte direkt befatta oss med något annat än att representera den gudomlige Faderns vilja och karaktär, Fadern som står i spetsen för det styre vars kreditivbrev vi bär.” Allt detta var svårt för Simon att förstå, men så småningom började han fatta något av innebörden i Mästarens lära.	139:11.9 (1565.6) The Master had many talks with Simon, but he never fully succeeded in making an internationalist out of this ardent Jewish nationalist. Jesus often told Simon that it was proper to want to see the social, economic, and political orders improved, but he would always add: “That is not the business of the kingdom of heaven. We must be dedicated to the doing of the Father’s will. Our business is to be ambassadors of a spiritual government on high, and we must not immediately concern ourselves with aught but the representation of the will and character of the divine Father who stands at the head of the government whose credentials we bear.” It was all difficult for Simon to comprehend, but gradually he began to grasp something of the meaning of the Master’s teaching.
139:11.10 (1565.7) Efter förskingringen som följd av förföljelserna i Jerusalem drog sig Simon tillfälligt tillbaka. Han var bokstavligen krossad. Han hade avstått från att vara en nationalistisk patriot till förmån för Jesu förkunnelse, och nu var allt förlorat. Han var förtvivlad, men inom några år samlade han sitt hopp och gick ut för att förkunna rikets evangelium.	139:11.10 (1565.7) After the dispersion because of the Jerusalem persecutions, Simon went into temporary retirement. He was literally crushed. As a nationalist patriot he had surrendered in deference to Jesus’ teachings; now all was lost. He was in despair, but in a few years he rallied his hopes and went forth to proclaim the gospel of the kingdom.
139:11.11 (1565.8) Han begav sig till Alexandria, och sedan han hade arbetat sig uppför Nilen trängde han in i hjärtat av Afrika, där han överallt predikade Jesu evangelium och döpte troende. Så arbetade han tills han var gammal och svag. Han dog och blev begraven i hjärtat av Afrika.	139:11.11 (1565.8) He went to Alexandria and, after working up the Nile, penetrated into the heart of Africa, everywhere preaching the gospel of Jesus and baptizing believers. Thus he labored until he was an old man and feeble. And he died and was buried in the heart of Africa.
12. Judas Iskariot ^top	12. Judas Iscariot ^top
139:12.1 (1565.9) Judas Iskariot, den tolfte aposteln, valdes av Natanael. Han föddes i Keriot, en liten stad i södra Judéen. När han var en yngling flyttade hans föräldrar till Jeriko, där han bodde och hade arbetat i sin fars olika affärsföretag tills han blev intresserad av Johannes Döparens förkunnelse och arbete. Judas föräldrar var sadducéer, och när deras son anslöt sig till Johannes lärjungar försköt de honom.	139:12.1 (1565.9) Judas Iscariot, the twelfth apostle, was chosen by Nathaniel. He was born in Kerioth, a small town in southern Judea. When he was a lad, his parents moved to Jericho, where he lived and had been employed in his father’s various business enterprises until he became interested in the preaching and work of John the Baptist. Judas’s parents were Sadducees, and when their son joined John’s disciples, they disowned him.
139:12.2 (1566.1) När Natanael träffade Judas i Tarikea höll han på att söka arbete i ett fisktorkeri i södra ändan av Galileiska sjön. Han var trettio år och ogift när han anslöt sig till apostlarna. Han var troligen den bäst utbildade bland de tolv och den ende från Judéen i Mästarens apostlafamilj. Judas hade inget framträdande starkt personlighetsdrag, fastän han hade många utåt synliga drag av kultur och vanor som följd av uppfostran och utbildning. Han kunde tänka klart men tänkte inte alltid ärligt. Judas förstod egentligen inte sig själv; han förhöll sig inte verkligt ärligt till sig själv.	139:12.2 (1566.1) When Nathaniel met Judas at Tarichea, he was seeking employment with a fish-drying enterprise at the lower end of the Sea of Galilee. He was thirty years of age and unmarried when he joined the apostles. He was probably the best-educated man among the twelve and the only Judean in the Master’s apostolic family. Judas had no outstanding trait of personal strength, though he had many outwardly appearing traits of culture and habits of training. He was a good thinker but not always a truly honest thinker. Judas did not really understand himself; he was not really sincere in dealing with himself.
139:12.3 (1566.2) Andreas utnämnde Judas till kassör för de tolv, en uppgift som han var utomordentligt lämpad för, och fram till den tid då han förrådde sin Mästare utförde han ärligt, troget och högst effektivt de skyldigheter som hörde till hans tjänst.	139:12.3 (1566.2) Andrew appointed Judas treasurer of the twelve, a position which he was eminently fitted to hold, and up to the time of the betrayal of his Master he discharged the responsibilities of his office honestly, faithfully, and most efficiently.
139:12.4 (1566.3) Det fanns hos Jesus inget speciellt drag som Judas beundrade utöver Mästarens allmänt attraktiva och utsökt charmerande personlighet. Judas kunde aldrig höja sig över sina judeiska fördomar gentemot sina galileiska medarbetare. I sitt sinne kritiserade han till och med mycket hos Jesus. Honom, som elva av apostlarna betraktade som den fullkomliga människan, som ”den alltigenom förtjusande och den främste bland tiotusen”, honom vågade denne självbelåtne judée ofta kritisera i sitt eget hjärta. Han hade faktiskt den föreställningen att Jesus var försagd och i någon mån rädd för att hävda sin makt och auktoritet.	139:12.4 (1566.3) There was no special trait about Jesus which Judas admired above the generally attractive and exquisitely charming personality of the Master. Judas was never able to rise above his Judean prejudices against his Galilean associates; he would even criticize in his mind many things about Jesus. Him whom eleven of the apostles looked upon as the perfect man, as the “one altogether lovely and the chiefest among ten thousand,” this self-satisfied Judean often dared to criticize in his own heart. He really entertained the notion that Jesus was timid and somewhat afraid to assert his own power and authority.
139:12.5 (1566.4) Judas var en bra affärsman. Det fordrades takt, förmåga och tålamod samt oförtruten hängivenhet för att sköta finanserna åt en sådan idealist som Jesus, för att inte tala om att brottas med de virriga affärsmetoder som vissa av hans apostlar tillämpade. Judas var verkligen en storartad verkställare, en framsynt och duktig finansman. Han höll strängt på organisationen. Ingen av de tolv kritiserade någonsin Judas. Så vitt de kunde se var Judas Iskariot en ojämförlig kassör, en bildad man, en lojal (fast ibland kritisk) apostel och i ordets alla betydelser var hans medverkan en stor succé. Apostlarna älskade Judas; han var verkligen en av dem. Han måste ha trott på Jesus, men vi tvivlar på att han verkligen av hela sitt hjärta älskade Jesus. Judas fall illustrerar sanningen i uttrycket: ”Det finns en väg som för människan förefaller riktig, men i slutet av den väntar döden.” Det är fullt möjligt att falla offer för den fredliga villfarelsen att behagligt anpassa sig till syndens och dödens väg. Ni kan vara förvissade om att när det gällde finanserna var Judas alltid lojal mot sin Mästare och sina medapostlar. Pengar kunde aldrig ha varit motivet till att han förrådde Mästaren.	139:12.5 (1566.4) Judas was a good business man. It required tact, ability, and patience, as well as painstaking devotion, to manage the financial affairs of such an idealist as Jesus, to say nothing of wrestling with the helter-skelter business methods of some of his apostles. Judas really was a great executive, a farseeing and able financier. And he was a stickler for organization. None of the twelve ever criticized Judas. As far as they could see, Judas Iscariot was a matchless treasurer, a learned man, a loyal (though sometimes critical) apostle, and in every sense of the word a great success. The apostles loved Judas; he was really one of them. He must have believed in Jesus, but we doubt whether he really loved the Master with a whole heart. The case of Judas illustrates the truthfulness of that saying: “There is a way that seems right to a man, but the end thereof is death.” It is altogether possible to fall victim to the peaceful deception of pleasant adjustment to the paths of sin and death. Be assured that Judas was always financially loyal to his Master and his fellow apostles. Money could never have been the motive for his betrayal of the Master.
139:12.6 (1566.5) Judas var ende sonen till okloka föräldrar. När han var liten klemade och kelade man med honom; han var ett bortskämt barn. När han växte upp hade han överdrivna uppfattningar om sin egen betydelse. Han var en dålig förlorare. Han hade lösa och förvrängda idéer om vad som var rättvist. Han var benägen att hemfalla åt hat och misstänksamhet. Han var expert på att missförstå sina vänners ord och handlingar. Under hela sitt liv hade Judas kultiverat vanan att hämnas på dem som han inbillade sig att hade behandlat honom illa. Hans känsla för värden och lojaliteter var bristfälligt.	139:12.6 (1566.5) Judas was an only son of unwise parents. When very young, he was pampered and petted; he was a spoiled child. As he grew up, he had exaggerated ideas about his self-importance. He was a poor loser. He had loose and distorted ideas about fairness; he was given to the indulgence of hate and suspicion. He was an expert at misinterpretation of the words and acts of his friends. All through his life Judas had cultivated the habit of getting even with those whom he fancied had mistreated him. His sense of values and loyalties was defective.
139:12.7 (1566.6) För Jesus var Judas ett äventyr i fråga om tro. Ända från början förstod Mästaren helt denne apostels svaghet och visste väl farorna med att uppta honom i gemenskapen. Men det hör till Guds Söners natur att varje skapad varelse får samma och lika stora möjligheter till frälsning och överlevnad. Jesus ville att inte endast de dödliga i denna värld utan även de som följde med situationen i otaliga andra världar skulle få veta att när det finns tvivel om hur uppriktig och helhjärtad en varelses hängivenhet för riket är, så är det utan undantag sed hos människornas Domare att till fullo ta emot den tveksamma kandidaten. Dörren till det eviga livet är vidöppen för alla; ”den som vill får komma”. Det finns inga andra begränsningar eller kvalifikationer utom tron hos den som kommer.	139:12.7 (1566.6) To Jesus, Judas was a faith adventure. From the beginning the Master fully understood the weakness of this apostle and well knew the dangers of admitting him to fellowship. But it is the nature of the Sons of God to give every created being a full and equal chance for salvation and survival. Jesus wanted not only the mortals of this world but the onlookers of innumerable other worlds to know that, when doubts exist as to the sincerity and wholeheartedness of a creature’s devotion to the kingdom, it is the invariable practice of the Judges of men fully to receive the doubtful candidate. The door of eternal life is wide open to all; “whosoever will may come”; there are no restrictions or qualifications save the faith of the one who comes.
139:12.8 (1567.1) Just detta är orsaken till att Jesus lät Judas fortsätta ända till slutet, samtidigt som han alltid gjorde allt som var möjligt för att förändra och rädda denne svage och förvirrade apostel. Men när ljuset inte tas emot ärligt och inte levs upp till tenderar det att omvandlas till mörker inne i själen. Judas intellektuella förståelse av Jesu förkunnelse om riket växte, men han gjorde inte framsteg i förvärvandet av en andlig karaktär, liksom de övriga apostlarna. Han lyckades inte åstadkomma ett tillfredsställande personligt fortskridande i sin andliga erfarenhet.	139:12.8 (1567.1) This is just the reason why Jesus permitted Judas to go on to the very end, always doing everything possible to transform and save this weak and confused apostle. But when light is not honestly received and lived up to, it tends to become darkness within the soul. Judas grew intellectually regarding Jesus’ teachings about the kingdom, but he did not make progress in the acquirement of spiritual character as did the other apostles. He failed to make satisfactory personal progress in spiritual experience.
139:12.9 (1567.2) Judas grubblade allt mer över sina personliga besvikelser, och till slut föll han offer för förbittring. Hans känslor hade många gånger sårats, och han blev onormalt misstänksam mot sina bästa vänner, till och med mot Mästaren. Snart blev han besatt av tanken att ge tillbaka, att göra vad som helst för att hämnas, ja till och med att förråda sina medarbetare och sin Mästare.	139:12.9 (1567.2) Judas became increasingly a brooder over personal disappointment, and finally he became a victim of resentment. His feelings had been many times hurt, and he grew abnormally suspicious of his best friends, even of the Master. Presently he became obsessed with the idea of getting even, anything to avenge himself, yes, even betrayal of his associates and his Master.
139:12.10 (1567.3) Men dessa onda och farliga tankar tog inte slutlig form förrän den dag då en djupt tacksam kvinna bröt upp ett dyrbart kärl med rökelse vid Jesu fötter. Detta tycktes slösaktigt för Judas, och när hans högt uttalade protest genast blev så totalt tillbakavisad av Jesus medan alla hörde på, blev det för mycket. Denna händelse blev avgörande för uppbådandet av alla de känslor av hat, förolämpning, illvilja, fördomsfullhet, avund och hämnd som hade samlats under hela livstiden, och han bestämde sig för att ge tillbaka med samma mynt åt vem det än var. Men han koncentrerade allt det onda i sin natur på den enda oskyldiga personen i hela det eländiga dramat om hans olyckliga liv bara för att Jesus råkade vara huvudpersonen i den episod som innebar att Judas gick över från det progressiva ljusets rike till denna självvalda mörkrets domän.	139:12.10 (1567.3) But these wicked and dangerous ideas did not take definite shape until the day when a grateful woman broke an expensive box of incense at Jesus’ feet. This seemed wasteful to Judas, and when his public protest was so sweepingly disallowed by Jesus right there in the hearing of all, it was too much. That event determined the mobilization of all the accumulated hate, hurt, malice, prejudice, jealousy, and revenge of a lifetime, and he made up his mind to get even with he knew not whom; but he crystallized all the evil of his nature upon the one innocent person in all the sordid drama of his unfortunate life just because Jesus happened to be the chief actor in the episode which marked his passing from the progressive kingdom of light into that self-chosen domain of darkness.
139:12.11 (1567.4) Mästaren hade många gånger varnat Judas, både privat och offentligt, att han höll på att förlora greppet, men gudomliga varningar är vanligen till ingen nytta för en förbittrad människonatur. Jesus gjorde allt som var möjligt, och som var förenligt med människans moraliska frihet, för att hindra Judas från att välja fel väg. Den stora prövningen kom till slut. Förtrytelsens son misslyckades; han gav efter för de bittra och eländiga diktaten från ett stolt och hämndlystet sinnes överdrivna självtillräcklighet och störtade sig sedan snabbt ned i förvirring, förtvivlan och fördärv.	139:12.11 (1567.4) The Master many times, both privately and publicly, had warned Judas that he was slipping, but divine warnings are usually useless in dealing with embittered human nature. Jesus did everything possible, consistent with man’s moral freedom, to prevent Judas’s choosing to go the wrong way. The great test finally came. The son of resentment failed; he yielded to the sour and sordid dictates of a proud and vengeful mind of exaggerated self-importance and swiftly plunged on down into confusion, despair, and depravity.
139:12.12 (1567.5) Judas började sedan spinna en lågsint och skamlig intrig för att förråda sin Herre och Mästare och satte snabbt sin skändliga plan i verket. Medan han förverkligade sina planer som hade fötts av hat och betydde ett förrädiskt svek, upplevde han stunder av ånger och skam, och i dessa ljusa stunder kom han klenmodigt, som ett försvar i sitt eget sinne, på idén att Jesus möjligen kunde tänkas använda sin makt och i sista stund befria sig själv.	139:12.12 (1567.5) Judas then entered into the base and shameful intrigue to betray his Lord and Master and quickly carried the nefarious scheme into effect. During the outworking of his anger-conceived plans of traitorous betrayal, he experienced moments of regret and shame, and in these lucid intervals he faintheartedly conceived, as a defense in his own mind, the idea that Jesus might possibly exert his power and deliver himself at the last moment.
139:12.13 (1567.6) När det lumpna och syndfulla företaget väl var genomfört tog denne dödlige avfälling ut, som var så oberörd då han sålde sin vän för trettio silvermynt för att tillfredsställa sin länge närda längtan efter hämnd, och rusade ut och begick sista akten i dramat om att fly undan den materiella tillvarons realiteter — självmord.	139:12.13 (1567.6) When the sordid and sinful business was all over, this renegade mortal, who thought lightly of selling his friend for thirty pieces of silver to satisfy his long-nursed craving for revenge, rushed out and committed the final act in the drama of fleeing from the realities of mortal existence—suicide.
139:12.14 (1567.7) De elva apostlarna var förskräckta, överväldigade. Jesus betraktade förrädaren endast med medlidande. Världarna har funnit det svårt att förlåta Judas, och hans namn har blivit avskytt utigenom ett vidsträckt universum.	139:12.14 (1567.7) The eleven apostles were horrified, stunned. Jesus regarded the betrayer only with pity. The worlds have found it difficult to forgive Judas, and his name has become eschewed throughout a far-flung universe.