Kapitel 152	Paper 152
Händelserna som ledde fram till krisen i Kafarnaum	Events Leading up to the Capernaum Crisis
152:0.1 (1698.1) BERÄTTELSEN om hur Amos, den vanvettige i Heresa, hade blivit botad hade redan nått Betsaida och Kafarnaum, så att en stor människoskara väntade på Jesus när hans båt denna tisdagsförmiddag lade till vid stranden. Bland denna folkmassa fanns också de nya observatörerna från judarnas Sanhedrin-råd i Jerusalem, vilka hade kommit ned till Kafarnaum för att finna orsak att anhålla och fälla Mästaren. Medan Jesus talade med dem som hade samlats för att välkomna honom, banade sig Jairos, en av föreståndarna för synagogan, fram genom folkträngseln, föll ned vid Jesu fötter, tog honom i handen och bönföll honom att brådskande följa med, då han sade: ”Mästare, min lilla dotter, vårt enda barn, ligger hemma i dödens grepp. Jag bönfaller dig att komma och bota henne.” När Jesus fick höra denna fars anhållan sade han: ”Jag skall följa med dig.”	152:0.1 (1698.1) THE story of the cure of Amos, the Kheresa lunatic, had already reached Bethsaida and Capernaum, so that a great crowd was waiting for Jesus when his boat landed that Tuesday forenoon. Among this throng were the new observers from the Jerusalem Sanhedrin who had come down to Capernaum to find cause for the Master’s apprehension and conviction. As Jesus spoke with those who had assembled to greet him, Jairus, one of the rulers of the synagogue, made his way through the crowd and, falling down at his feet, took him by the hand and besought that he would hasten away with him, saying: “Master, my little daughter, an only child, lies in my home at the point of death. I pray that you will come and heal her.” When Jesus heard the request of this father, he said: “I will go with you.”
152:0.2 (1698.2) När Jesus gick med Jairos följde den stora folkhopen efter, vilken hade hört faderns anhållan, för att se vad som skulle hända. Strax innan de nådde föreståndarens hus, längs en smal gata och folkhopen trängde sig på Jesus, stannade han plötsligt och utropade: ”Någon rörde vid mig.” När de som befann sig nära intill honom nekade till att ha rört vid honom sade Petrus: ”Mästare, du ser ju hur folkhopen tränger på och hotar att krossa oss, och ändå säger du ’någon rörde vid mig’. Vad menar du?” Då sade Jesus: ”Jag frågade vem som rörde vid mig, ty jag märkte att levande energi gick ut från mig.” Då Jesus såg sig omkring föll hans ögon på en kvinna i närheten, och hon kom fram, föll på knä vid hans fötter och sade: ”I åratal har jag lidit av plågsamma blödningar. Jag har fått utstå mycket hos många läkare; jag har använt allt vad jag ägde, men ingen har kunnat bota mig. Sedan fick jag höra om dig, och då tänkte jag att om jag bara får röra vid hans mantelfåll skall jag förvisso bli frisk. Därför pressade jag mig framåt med folkhopen på dess väg tills jag stod nära dig, Mästare, rörde vid kanten av din mantel och blev helad; jag vet att jag har blivit botad från mitt lidande.”	152:0.2 (1698.2) As Jesus went along with Jairus, the large crowd which had heard the father’s request followed on to see what would happen. Shortly before they reached the ruler’s house, as they hastened through a narrow street and as the throng jostled him, Jesus suddenly stopped, exclaiming, “Someone touched me.” And when those who were near him denied that they had touched him, Peter spoke up: “Master, you can see that this crowd presses you, threatening to crush us, and yet you say ‘someone has touched me.’ What do you mean?” Then Jesus said: “I asked who touched me, for I perceived that living energy had gone forth from me.” As Jesus looked about him, his eyes fell upon a near-by woman, who, coming forward, knelt at his feet and said: “For years I have been afflicted with a scourging hemorrhage. I have suffered many things from many physicians; I have spent all my substance, but none could cure me. Then I heard of you, and I thought if I may but touch the hem of his garment, I shall certainly be made whole. And so I pressed forward with the crowd as it moved along until, standing near you, Master, I touched the border of your garment, and I was made whole; I know that I have been healed of my affliction.”
152:0.3 (1698.3) När Jesus hörde detta tog han henne i handen, lyfte upp henne och sade: ”Dotter, din tro har helat dig; gå i frid.” Det var hennes tro och inte hennes beröring som botade henne. Detta fall belyser väl de många till synes mirakulösa helbrägdagörelser som anslöt sig till Jesu jordiska liv men som på intet sätt framkallades av hans medvetna vilja. Tidens gång visade att denna kvinna verkligen blev botad från sin plåga. Hennes tro var av den art att den fick ett direkt grepp om den skapande kraft som tillhör Mästarens person. Med den tro hon hade behövdes det endast att hon närmade sig Mästarens person. Det var inte alls nödvändigt att röra vid hans mantel; detta var endast den vidskepliga delen av hennes tro. Jesus kallade till sig denna kvinna, Veronica från Caesarea-Filippi, för att rätta till två fel som kunde ha dröjt kvar i hennes sinne eller hos dem som bevittnade detta helande: Han ville inte att Veronica skulle avlägsna sig i den tron att hennes rädsla, då hon försökte stjäla sig till sitt helande, hade fått sin belöning, eller att hennes vidskepelse, då hon associerade beröringen av hans mantel med sitt helande, hade haft sin verkan. Jesus ville att alla skulle få veta att det var hennes rena och levande tro som hade åstadkommit helandet.	152:0.3 (1698.3) When Jesus heard this, he took the woman by the hand and, lifting her up, said: “Daughter, your faith has made you whole; go in peace.” It was her faith and not her touch that made her whole. And this case is a good illustration of many apparently miraculous cures which attended upon Jesus’ earth career, but which he in no sense consciously willed. The passing of time demonstrated that this woman was really cured of her malady. Her faith was of the sort that laid direct hold upon the creative power resident in the Master’s person. With the faith she had, it was only necessary to approach the Master’s person. It was not at all necessary to touch his garment; that was merely the superstitious part of her belief. Jesus called this woman, Veronica of Caesarea-Philippi, into his presence to correct two errors which might have lingered in her mind, or which might have persisted in the minds of those who witnessed this healing: He did not want Veronica to go away thinking that her fear in attempting to steal her cure had been honored, or that her superstition in associating the touch of his garment with her healing had been effective. He desired all to know that it was her pure and living faith that had wrought the cure.
1. I Jairos hus ^top	1. At Jairus’s House ^top
152:1.1 (1699.1) Jairos var naturligtvis ytterst otålig över denna försening i att nå hans hem. Därför skyndade de nu fram med ännu raskare steg. Redan innan de kom in på föreståndarens gård kom en av tjänarna ut och sade: ”Besvära inte Mästaren, din dotter är död.” Men Jesus föreföll att inte bry sig om tjänarens ord, ty han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, vände sig till den av sorgen drabbade fadern och sade: ”Var inte rädd, tro bara.” När han steg in i huset fann han redan flöjtblåsarna där tillsammans med gråterskorna, som förde ett anskrämligt oväsen; släktingarnas gråt och klagan hade redan börjat. När han hade kört ut alla sörjande ur rummet gick han in dit med fadern, modern och sina tre apostlar. Han hade sagt till de sörjande att tösen inte var död, men de hånskrattade åt honom. Jesus vände sig nu till modern och sade: ”Din dotter är inte död, hon sover bara.” När det hade blivit lugnare i huset gick Jesus fram till det ställe där barnet låg, tog henne i handen och sade: ”Dotter, jag säger dig, vakna och stig upp!” När flickan hörde dessa ord steg hon genast upp och vandrade tvärs över rummet. Om en stund, när hon hade återhämtat sig från sin förvirring, sade Jesus till att de skulle ge henne något att äta, ty hon hade varit en lång tid utan mat.	152:1.1 (1699.1) Jairus was, of course, terribly impatient of this delay in reaching his home; so they now hastened on at quickened pace. Even before they entered the ruler’s yard, one of his servants came out, saying: “Trouble not the Master; your daughter is dead.” But Jesus seemed not to heed the servant’s words, for, taking with him Peter, James, and John, he turned and said to the grief-stricken father: “Fear not; only believe.” When he entered the house, he found the flute-players already there with the mourners, who were making an unseemly tumult; already were the relatives engaged in weeping and wailing. And when he had put all the mourners out of the room, he went in with the father and mother and his three apostles. He had told the mourners that the damsel was not dead, but they laughed him to scorn. Jesus now turned to the mother, saying: “Your daughter is not dead; she is only asleep.” And when the house had quieted down, Jesus, going up to where the child lay, took her by the hand and said, “Daughter, I say to you, awake and arise!” And when the girl heard these words, she immediately rose up and walked across the room. And presently, after she had recovered from her daze, Jesus directed that they should give her something to eat, for she had been a long time without food.
152:1.2 (1699.2) Emedan det i Kafarnaum fanns mycket agitation mot Jesus kallade han samman familjen och förklarade att flickan hade befunnit sig i ett tillstånd av koma efter en långvarig feber, att han endast hade väckt henne från detta tillstånd och inte uppväckt henne från de döda. Likaså förklarade han allt detta för sina apostlar, men det var fåfängt. De trodde alla att han hade uppväckt den lilla flickan från de döda. Vad Jesus sade som förklaring till många av dessa synbarliga mirakel hade mycket liten inverkan på hans anhängare. De var mirakelsinnade och förlorade inget tillfälle att igen tillskriva Jesus ett nytt underverk. Jesus och apostlarna återvände till Betsaida sedan han uttryckligen hade ålagt dem alla att inte berätta om händelsen för någon människa.	152:1.2 (1699.2) Since there was much agitation in Capernaum against Jesus, he called the family together and explained that the maiden had been in a state of coma following a long fever, and that he had merely aroused her, that he had not raised her from the dead. He likewise explained all this to his apostles, but it was futile; they all believed he had raised the little girl from the dead. What Jesus said in explanation of many of these apparent miracles had little effect on his followers. They were miracle-minded and lost no opportunity to ascribe another wonder to Jesus. Jesus and the apostles returned to Bethsaida after he had specifically charged all of them that they should tell no man.
152:1.3 (1699.3) När han kom ut från Jairos hus följde två blinda män, som leddes av en dövstum pojke, efter honom och ropade på helande. Ungefär vid denna tid var Jesu rykte som helbrägdagörare som allra störst. Vart han än gick väntade de sjuka och lidande på honom. Mästaren såg nu mycket tärd ut, och alla hans vänner började bli oroade för att han kanske skulle fortsätta sitt arbete som lärare och helbrägdagörare tills han faktiskt bröt samman.	152:1.3 (1699.3) When he came out of Jairus’s house, two blind men led by a dumb boy followed him and cried out for healing. About this time Jesus’ reputation as a healer was at its very height. Everywhere he went the sick and the afflicted were waiting for him. The Master now looked much worn, and all of his friends were becoming concerned lest he continue his work of teaching and healing to the point of actual collapse.
152:1.4 (1699.4) Jesu apostlar, för att inte nämna vanliga människor, kunde inte förstå denna Gud-människas natur och egenskaper. Inte heller har någon senare generation kunnat utvärdera vad som försiggick på jorden i den person som var Jesus från Nasaret. Och det kan aldrig uppkomma ett tillfälle för vare sig vetenskapen eller religionen att komma underfund med dessa märkliga händelser av den enkla orsaken att en sådan enastående situation aldrig mer kan uppkomma vare sig i denna värld eller i någon annan värld i Nebadon. Aldrig mer kommer det i någon värld i hela detta universum att i de dödligas köttsliga gestalt framträda någon varelse som samtidigt förkroppsligar alla egenskaper hos den skapande energin i kombination med andliga förmågor som transcenderar tiden och de flesta andra materiella begränsningar.	152:1.4 (1699.4) Jesus’ apostles, let alone the common people, could not understand the nature and attributes of this God-man. Neither has any subsequent generation been able to evaluate what took place on earth in the person of Jesus of Nazareth. And there can never occur an opportunity for either science or religion to check up on these remarkable events for the simple reason that such an extraordinary situation can never again occur, either on this world or on any other world in Nebadon. Never again, on any world in this entire universe, will a being appear in the likeness of mortal flesh, at the same time embodying all the attributes of creative energy combined with spiritual endowments which transcend time and most other material limitations.
152:1.5 (1700.1) Aldrig innan Jesus var på jorden, eller sedan dess, har det varit möjligt att så direkt och åskådligt nå de resultat som följer av en stark och levande tro hos dödliga män och kvinnor. För att upprepa dessa företeelser skulle vi vara tvungna att träda direkt inför Mikael, Skaparen, och att finna honom sådan han var på den tiden — som Människosonen. På samma sätt borde ni idag, då hans frånvaro förhindrar sådana materiella manifestationer, avhålla er från att sätta någon form av begränsning för hans eventuella manifestation av sin andliga styrka. Även om Mästaren är frånvarande som materiell varelse, är han närvarande som ett andligt inflytande i människornas hjärtan. Genom att lämna denna värld gjorde Jesus det möjligt för sin ande att leva vid sidan av hans Faders ande, som bor i sinnet hos alla människor.	152:1.5 (1700.1) Never before Jesus was on earth, nor since, has it been possible so directly and graphically to secure the results attendant upon the strong and living faith of mortal men and women. To repeat these phenomena, we would have to go into the immediate presence of Michael, the Creator, and find him as he was in those days—the Son of Man. Likewise, today, while his absence prevents such material manifestations, you should refrain from placing any sort of limitation on the possible exhibition of his spiritual power. Though the Master is absent as a material being, he is present as a spiritual influence in the hearts of men. By going away from the world, Jesus made it possible for his spirit to live alongside that of his Father which indwells the minds of all mankind.
2. Mat åt femtusen människor ^top	2. Feeding the Five Thousand ^top
152:2.1 (1700.2) Jesus fortsatte att undervisa folket på dagen medan han på kvällen instruerade apostlarna och evangelisterna. På fredagen utlyste han en veckas ledighet, så att alla hans anhängare kunde gå hem eller till sina vänner i många dagar innan de gjorde sig redo att vandra upp till Jerusalem för påskhögtiden. Men mer än hälften av hans lärjungar vägrade att lämna honom, och folksamlingen växte från dag till dag till den grad att David Sebedaios ville göra i ordning ett nytt läger, men Jesus vägrade att ge sitt samtycke. Mästaren fick så litet vila under sabbaten att han på söndagsmorgonen den 27 mars försökte komma bort från folket. En del av evangelisterna lämnades kvar för att tala till folksamlingen medan Jesus och de tolv planerade att obemärkt fly till den motsatta stranden av sjön för att där i en vacker park söder om Betsaida-Julias få den vila som de var i så stort behov av. Detta område var ett omtyckt rekreationsställe för folk från Kafarnaum; de kände alla till dessa parker vid den östra stranden.	152:2.1 (1700.2) Jesus continued to teach the people by day while he instructed the apostles and evangelists at night. On Friday he declared a furlough of one week that all his followers might go home or to their friends for a few days before preparing to go up to Jerusalem for the Passover. But more than one half of his disciples refused to leave him, and the multitude was daily increasing in size, so much so that David Zebedee desired to establish a new encampment, but Jesus refused consent. The Master had so little rest over the Sabbath that on Sunday morning, March 27, he sought to get away from the people. Some of the evangelists were left to talk to the multitude while Jesus and the twelve planned to escape, unnoticed, to the opposite shore of the lake, where they proposed to obtain much needed rest in a beautiful park south of Bethsaida-Julias. This region was a favorite resorting place for Capernaum folks; they were all familiar with these parks on the eastern shore.
152:2.2 (1700.3) Men folket ville inte gå med på detta. De såg vilken riktning båten med Jesus tog, hyrde alla tillgängliga farkoster och följde efter. De som inte fick tag i en båt begav sig till fots på en vandring runt den norra ändan av sjön.	152:2.2 (1700.3) But the people would not have it so. They saw the direction taken by Jesus’ boat, and hiring every craft available, they started out in pursuit. Those who could not obtain boats fared forth on foot to walk around the upper end of the lake.
152:2.3 (1700.4) Sent på eftermiddagen hade mer än ett tusen personer lokaliserat Mästaren i en av parkerna, och han höll ett kort tal till dem, varefter Petrus talade. Många av dessa människor hade tagit mat med sig, och sedan de hade ätit kvällsmålet samlades de i små grupper medan Jesu apostlar och lärjungar undervisade dem.	152:2.3 (1700.4) By late afternoon more than a thousand persons had located the Master in one of the parks, and he spoke to them briefly, being followed by Peter. Many of these people had brought food with them, and after eating the evening meal, they gathered about in small groups while Jesus’ apostles and disciples taught them.
152:2.4 (1700.5) På måndagseftermiddagen hade folksamlingen ökat till mer än tretusen människor, och fortfarande — till långt in på kvällen — strömmade folk in och förde med sig alla möjliga slags sjuka. Hundratals intresserade hade planerat att på sin väg till påskfirandet göra ett uppehåll i Kafarnaum för att se och höra Jesus, och de vägrade helt enkelt att bli besvikna. Vid dagstiden på onsdagen hade omkring femtusen män, kvinnor och barn samlats här i denna park söder om Betsaida-Julias. Vädret var angenämt, ty regntiden var snart förbi i den här trakten.	152:2.4 (1700.5) Monday afternoon the multitude had increased to more than three thousand. And still—way into the evening—the people continued to flock in, bringing all manner of sick folks with them. Hundreds of interested persons had made their plans to stop over at Capernaum to see and hear Jesus on their way to the Passover, and they simply refused to be disappointed. By Wednesday noon about five thousand men, women, and children were assembled here in this park to the south of Bethsaida-Julias. The weather was pleasant, it being near the end of the rainy season in this locality.
152:2.5 (1700.6) Filippos hade reserverat mat för tre dagar för Jesus och de tolv, och matförrådet sköttes av ynglingen Markus, som var deras springpojke och hjälpreda. Denna eftermiddag, som var den tredje dagen för nästan hälften av folksamlingen, började den mat som folk hade fört med sig att ta slut. David Sebedaios hade inte här någon tältstad för att livnära och härbärgera folkmängden. Inte heller hade Filippos provianterat för en sådan folksamling. Men fastän människorna var hungriga ville de inte ge sig av. Det viskades tyst omkring att Jesus, då han ville undvika problem med både Herodes och ledarna i Jerusalem, hade valt detta lugna ställe, utanför alla hans fienders förvaltningsområde, som lämplig plats för att bli krönt till konung. Folkets entusiasm steg timme för timme. Inte ett ord sades till Jesus, men naturligtvis visste han allt om vad som var på gång. Till och med de tolv apostlarna påverkades fortfarande av sådana stämningar, i synnerhet de yngre evangelisterna. De apostlar som förhöll sig gynnsamt till detta försök att utropa Jesus till konung var Petrus, Johannes, Simon Seloten och Judas Iskariot. De som motsatte sig planen var Andreas, Jakob, Natanael och Tomas. Matteus, Filippos och tvillingarna Alfaios tog inte ställning. Ledare för denna hemliga plan att göra Jesus till kung var Joab, en av de unga evangelisterna.	152:2.5 (1700.6) Philip had provided a three days’ supply of food for Jesus and the twelve, which was in the custody of the Mark lad, their boy of all chores. By afternoon of this, the third day for almost half of this multitude, the food the people had brought with them was nearly exhausted. David Zebedee had no tented city here to feed and accommodate the crowds. Neither had Philip made food provision for such a multitude. But the people, even though they were hungry, would not go away. It was being quietly whispered about that Jesus, desiring to avoid trouble with both Herod and the Jerusalem leaders, had chosen this quiet spot outside the jurisdiction of all his enemies as the proper place to be crowned king. The enthusiasm of the people was rising every hour. Not a word was said to Jesus, though, of course, he knew all that was going on. Even the twelve apostles were still tainted with such notions, and especially the younger evangelists. The apostles who favored this attempt to proclaim Jesus king were Peter, John, Simon Zelotes, and Judas Iscariot. Those opposing the plan were Andrew, James, Nathaniel, and Thomas. Matthew, Philip, and the Alpheus twins were noncommittal. The ringleader of this plot to make him king was Joab, one of the young evangelists.
152:2.6 (1701.1) Så här var läget vid femtiden på onsdagseftermiddagen när Jesus bad Jakob Alfaios kalla på Andreas och Filippos. Jesus sade: ”Vad skall vi göra med folksamlingen? De har nu varit med oss i tre dagar och många av dem är hungriga. De är utan mat.” Filippos och Andreas utbytte blickar och sedan svarade Filippos: ”Mästare, du borde sända iväg dessa människor så att de kan gå till byarna i närheten och köpa sig mat.” Andreas, som fruktade att kungaplanen skulle förverkligas, förenade sig snabbt med Filippos och sade: ”Ja Mästare, jag tycker det är bäst att du låter folksamlingen skingra sig så att de kan gå sin väg och köpa mat medan du får vila dig ett tag.” Nu hade redan andra apostlar kommit med i överläggningen. Då sade Jesus: ”Men jag vill inte sända iväg dem hungriga; kan ni inte skaffa mat åt dem?” Detta var för mycket för Filippos och han sade rent ut: ”Mästare, var skulle vi här ute på landet kunna köpa bröd för denna folksamling?, och tvåhundra denarer skulle inte räcka till att köpa mat till lunchen.”	152:2.6 (1701.1) This was the stage setting about five o’clock on Wednesday afternoon, when Jesus asked James Alpheus to summon Andrew and Philip. Said Jesus: “What shall we do with the multitude? They have been with us now three days, and many of them are hungry. They have no food.” Philip and Andrew exchanged glances, and then Philip answered: “Master, you should send these people away so that they may go to the villages around about and buy themselves food.” And Andrew, fearing the materialization of the king plot, quickly joined with Philip, saying: “Yes, Master, I think it best that you dismiss the multitude so that they may go their way and buy food while you secure rest for a season.” By this time others of the twelve had joined the conference. Then said Jesus: “But I do not desire to send them away hungry; can you not feed them?” This was too much for Philip, and he spoke right up: “Master, in this country place where can we buy bread for this multitude? Two hundred denarii worth would not be enough for lunch.”
152:2.7 (1701.2) Innan apostlarna hade möjlighet att uttala sig vände sig Jesus till Andreas och Filippos och sade: ”Jag vill inte sända bort dessa människor. De är som får utan en herde. Jag skulle vilja ge dem något att äta. Vad har vi med oss i matväg?” Medan Filippos samtalade med Matteus och Judas sökte Andreas upp ynglingen Markus för att ta reda på hur mycket som fanns kvar av deras matförråd. Han återvände till Jesus och sade: ”Pojken har kvar endast fem kornbröd och två torkade fiskar” — och Petrus tillade genast: ”Vi har ännu inte ätit ikväll.”	152:2.7 (1701.2) Before the apostles had an opportunity to express themselves, Jesus turned to Andrew and Philip, saying: “I do not want to send these people away. Here they are, like sheep without a shepherd. I would like to feed them. What food have we with us?” While Philip was conversing with Matthew and Judas, Andrew sought out the Mark lad to ascertain how much was left of their store of provisions. He returned to Jesus, saying: “The lad has left only five barley loaves and two dried fishes”—and Peter promptly added, “We have yet to eat this evening.”
152:2.8 (1701.3) För ett ögonblick stod Jesus tyst. Det fanns en avlägsen blick i hans ögon. Apostlarna sade ingenting. Jesus vände sig plötsligt till Andreas och sade: ”Hämta bröden och fiskarna till mig.” När Andreas hade kommit med korgen till Jesus, sade Mästaren: ”Säg åt folket att slå sig ned i gräset i grupper om ett hundra, utnämn en ledare för varje grupp och samla samtidigt alla evangelister hit till oss.”	152:2.8 (1701.3) For a moment Jesus stood in silence. There was a faraway look in his eyes. The apostles said nothing. Jesus turned suddenly to Andrew and said, “Bring me the loaves and fishes.” And when Andrew had brought the basket to Jesus, the Master said: “Direct the people to sit down on the grass in companies of one hundred and appoint a leader over each group while you bring all of the evangelists here with us.”
152:2.9 (1701.4) Jesus tog bröden i sina händer och efter att ha sagt tacksägelsen bröt han brödet och gav det åt apostlarna, som gav det vidare till sina medarbetare, som i sin tur bar ut det till folksamlingen. På samma sätt bröt och fördelade Jesus fiskarna, och alla åt och blev mätta. När de alla hade ätit sade Jesus till lärjungarna: ”Samla ihop de överblivna bitarna, så att ingenting går förlorat.” När de hade samlat in resterna hade de tolv fulla korgar. De som deltog i denna ovanliga festmåltid uppgick till omkring femtusen män, kvinnor och barn.	152:2.9 (1701.4) Jesus took up the loaves in his hands, and after he had given thanks, he broke the bread and gave to his apostles, who passed it on to their associates, who in turn carried it to the multitude. Jesus in like manner broke and distributed the fishes. And this multitude did eat and were filled. And when they had finished eating, Jesus said to the disciples: “Gather up the broken pieces that remain over so that nothing will be lost.” And when they had finished gathering up the fragments, they had twelve basketfuls. They who ate of this extraordinary feast numbered about five thousand men, women, and children.
152:2.10 (1702.1) Detta är det första och enda naturmiraklet som Jesus utförde till följd av hans medvetna förhandsplanering. Det är sant att hans lärjungar var benägna att kalla mångt och mycket för mirakel, fastän så inte var fallet, men detta var en genuin övernaturlig förrättning. I detta fall — så har vi fått lära oss — mångfaldigade Mikael födoelementen så som han alltid gör, förutom att han eliminerade tidsfaktorn och den synliga livskanalen.	152:2.10 (1702.1) And this is the first and only nature miracle which Jesus performed as a result of his conscious preplanning. It is true that his disciples were disposed to call many things miracles which were not, but this was a genuine supernatural ministration. In this case, so we were taught, Michael multiplied food elements as he always does except for the elimination of the time factor and the visible life channel.
3. Kungamakarepisoden ^top	3. The King-Making Episode ^top
152:3.1 (1702.2) Mättandet av de femtusen människorna med hjälp av övernaturlig energi var igen ett av de fall där mänskligt medlidande i förening med skapande kraft resulterade i det som inträffade. Nu när människorna hade fått äta sig mätta, och eftersom detta häpnadsväckande underverk omedelbart ökade Jesu berömmelse, behövde uppsåtet att gripa tag i Mästaren och utropa honom till konung inte längre någon personlig ledning. Tanken föreföll att sprida sig i folkmassan likt en löpeld. Folksamlingens reaktion inför detta plötsliga och spektakulära tillfredsställande av deras fysiska behov var djupgående och överväldigande. Under en lång tid hade judarna fått lära sig att när Messias, Davids son, kom skulle han igen få landet att flöda av mjölk och honung, och livets bröd skulle utdelas till dem liksom manna från himlen förmodades ha regnat ned över deras förfäder i öknen. Gick nu inte all denna förväntan i uppfyllelse rakt inför deras ögon? När denna hungriga, undernärda folkmassa hade slutat proppa sig full med mirakelfödan, följde en enda enhällig reaktion: ”Han är vår konung.” Israels undergörande befriare hade kommit. I dessa enkelt sinnade människors ögon förde förmågan att förpläga med sig rätten att härska. Det var därför inget under att folksamlingen efter trakteringen reste sig som en man och ropade: ”Gör honom till konung!”	152:3.1 (1702.2) The feeding of the five thousand by supernatural energy was another of those cases where human pity plus creative power equaled that which happened. Now that the multitude had been fed to the full, and since Jesus’ fame was then and there augmented by this stupendous wonder, the project to seize the Master and proclaim him king required no further personal direction. The idea seemed to spread through the crowd like a contagion. The reaction of the multitude to this sudden and spectacular supplying of their physical needs was profound and overwhelming. For a long time the Jews had been taught that the Messiah, the son of David, when he should come, would cause the land again to flow with milk and honey, and that the bread of life would be bestowed upon them as manna from heaven was supposed to have fallen upon their forefathers in the wilderness. And was not all of this expectation now fulfilled right before their eyes? When this hungry, undernourished multitude had finished gorging itself with the wonder-food, there was but one unanimous reaction: “Here is our king.” The wonder-working deliverer of Israel had come. In the eyes of these simple-minded people the power to feed carried with it the right to rule. No wonder, then, that the multitude, when it had finished feasting, rose as one man and shouted, “Make him king!”
152:3.2 (1702.3) Detta mäktiga rop entusiasmerade Petrus och de apostlar som fortfarande hoppades på att få se Jesus hävda sin rätt att härska. Men dessa falska förhoppningar skulle inte bli långlivade. Ekot av detta mäktiga rop från folksamlingen hade knappt slutat att ljuda från bergen i närheten då Jesus steg upp på en väldig sten, lyfte sin högra hand för att påkalla deras uppmärksamhet och sade: ”Mina barn, ni menar väl, men ni är kortsynta och materiellt sinnade.” En kort paus följde; denne ståtlige galilé stod där med majestätisk hållning i det förtrollande skenet från skymningen i öster. Han såg ut verkligen som en konung på alla sätt och vis när han fortsatte att tala till folkmassan som höll andan: ”Ni vill göra mig till konung, inte för att era själar har upplysts av en stor sanning, utan för att era magar har fyllts av bröd. Hur många gånger har jag inte sagt er att mitt rike inte är av denna värld? Detta himmelrike som vi förkunnar är ett andligt brödraskap, och ingen människa som sitter på en materiell tron härskar över det. Min Fader i himlen är den allvisa och allsmäktiga Härskaren över detta brödraskap av Guds söner på jorden. Har jag så misslyckats med att uppenbara andarnas Fader för er, att ni skulle vilja göra hans köttslige Son till konung! Gå nu alla härifrån till era egna hem. Om ni måste ha en konung, låt ljusets Fader trona i hjärtat på var och en av er som ande-Härskaren över allting.”	152:3.2 (1702.3) This mighty shout enthused Peter and those of the apostles who still retained the hope of seeing Jesus assert his right to rule. But these false hopes were not to live for long. This mighty shout of the multitude had hardly ceased to reverberate from the near-by rocks when Jesus stepped upon a huge stone and, lifting up his right hand to command their attention, said: “My children, you mean well, but you are shortsighted and material-minded.” There was a brief pause; this stalwart Galilean was there majestically posed in the enchanting glow of that eastern twilight. Every inch he looked a king as he continued to speak to this breathless multitude: “You would make me king, not because your souls have been lighted with a great truth, but because your stomachs have been filled with bread. How many times have I told you that my kingdom is not of this world? This kingdom of heaven which we proclaim is a spiritual brotherhood, and no man rules over it seated upon a material throne. My Father in heaven is the all-wise and the all-powerful Ruler over this spiritual brotherhood of the sons of God on earth. Have I so failed in revealing to you the Father of spirits that you would make a king of his Son in the flesh! Now all of you go hence to your own homes. If you must have a king, let the Father of lights be enthroned in the heart of each of you as the spirit Ruler of all things.”
152:3.3 (1702.4) Dessa Jesu ord fick de församlade människorna att förstummade och nedslagna ge sig i väg. Många som hade trott på honom vände om och från den dagen följde honom inte längre. Apostlarna var mållösa. De stod tyst samlade kring de tolv korgarna med de överblivna matbitarna; endast springpojken, ynglingen Markus sade: ”Och han vägrade att bli vår kung.” Innan Jesus gick för att vara ensam i bergen vände han sig till Andreas och sade: ”Tag dina bröder med dig tillbaka till Sebedaios hus och bed tillsammans med dem, i synnerhet för din bror Simon Petrus.”	152:3.3 (1702.4) These words of Jesus sent the multitude away stunned and disheartened. Many who had believed in him turned back and followed him no more from that day. The apostles were speechless; they stood in silence gathered about the twelve baskets of the fragments of food; only the chore boy, the Mark lad, spoke, “And he refused to be our king.” Jesus, before going off to be alone in the hills, turned to Andrew and said: “Take your brethren back to Zebedee’s house and pray with them, especially for your brother, Simon Peter.”
4. Simon Petrus nattliga vision ^top	4. Simon Peter’s Night Vision ^top
152:4.1 (1703.1) Apostlarna utan sin Mästare — ivägskickade för sig själva — steg in i båten och började under tystnad ro mot Betsaida på västra stranden av sjön. Ingen av de tolv var så tillintetgjord och nedslagen som Simon Petrus. Knappt ett ord sades; de tänkte alla på Mästaren som var ensam i bergen. Hade han övergett dem? Han hade aldrig tidigare sänt iväg dem alla och vägrat att följa med dem. Vad kunde allt detta betyda?	152:4.1 (1703.1) The apostles, without their Master—sent off by themselves—entered the boat and in silence began to row toward Bethsaida on the western shore of the lake. None of the twelve was so crushed and downcast as Simon Peter. Hardly a word was spoken; they were all thinking of the Master alone in the hills. Had he forsaken them? He had never before sent them all away and refused to go with them. What could all this mean?
152:4.2 (1703.2) Mörkret föll över dem, ty det hade blåst upp till en stark motvind som gjorde det nästan omöjligt att komma framåt. När timmarna av mörker och hårt roende gick blev Petrus uttröttad och föll in i en djup sömn av utmattning. Andreas och Jakob lade honom att vila på den mjuka toften i båtens akter. Medan de andra apostlarna knogade på mot vind och vågor hade Petrus en dröm; han såg i en vision Jesus komma vandrande på sjön emot. Då Mästaren föreföll att vandra vidare förbi båten ropade Petrus: ”Rädda oss Mästare, rädda oss.” De som befann sig i bakre delen av båten hörde honom säga några av dessa ord. När denna nattliga syn fortgick i Petrus sinne drömde han att han hörde Jesus säga: ”Var vid gott mod; det är jag, var inte rädd.” Detta var som Gileads balsam för Petrus oroade själ; det lugnade hans oroliga ande så att han (i sin dröm) ropade till Mästaren: ”Herre, om det verkligen är du, be mig komma och gå med dig på vattnet.” När Petrus började gå på vattnet skrämde de väldiga vågorna honom, och då han höll på att sjunka ropade han: ”Herre, rädda mig!” Många av de tolv hörde honom ropa detta. Sedan drömde Petrus att Jesus kom till hans hjälp, sträckte ut sin hand, tog tag i honom, lyfte upp honom och sade: ”O, du trossvage, varför tvivlade du?”	152:4.2 (1703.2) Darkness descended upon them, for there had arisen a strong and contrary wind which made progress almost impossible. As the hours of darkness and hard rowing passed, Peter grew weary and fell into a deep sleep of exhaustion. Andrew and James put him to rest on the cushioned seat in the stern of the boat. While the other apostles toiled against the wind and the waves, Peter dreamed a dream; he saw a vision of Jesus coming to them walking on the sea. When the Master seemed to walk on by the boat, Peter cried out, “Save us, Master, save us.” And those who were in the rear of the boat heard him say some of these words. As this apparition of the night season continued in Peter’s mind, he dreamed that he heard Jesus say: “Be of good cheer; it is I; be not afraid.” This was like the balm of Gilead to Peter’s disturbed soul; it soothed his troubled spirit, so that (in his dream) he cried out to the Master: “Lord, if it really is you, bid me come and walk with you on the water.” And when Peter started to walk upon the water, the boisterous waves frightened him, and as he was about to sink, he cried out, “Lord, save me!” And many of the twelve heard him utter this cry. Then Peter dreamed that Jesus came to the rescue and, stretching forth his hand, took hold and lifted him up, saying: “O, you of little faith, wherefore did you doubt?”
152:4.3 (1703.3) Under den senare delen av sin dröm reste sig Petrus från toften där han sov och steg faktiskt överbord ned i vattnet. Han vaknade från sin dröm när Andreas, Jakob och Johannes sträckte sig ned och drog upp honom från sjön.	152:4.3 (1703.3) In connection with the latter part of his dream Peter arose from the seat whereon he slept and actually stepped overboard and into the water. And he awakened from his dream as Andrew, James, and John reached down and pulled him out of the sea.
152:4.4 (1703.4) För Petrus var denna upplevelse alltid verklig. Han trodde uppriktigt att Jesus kom till dem den natten. Han övertygade endast delvis Johannes Markus, vilket förklarar varför Markus utelämnade en del av berättelsen från sin redogörelse. Lukas, läkaren som noggrant forskade i dessa händelser, slöt sig till att episoden var en vision som Petrus hade och vägrade därför att ta med berättelsen när han förberedde sin egen redogörelse.	152:4.4 (1703.4) To Peter this experience was always real. He sincerely believed that Jesus came to them that night. He only partially convinced John Mark, which explains why Mark left a portion of the story out of his narrative. Luke, the physician, who made careful search into these matters, concluded that the episode was a vision of Peter’s and therefore refused to give place to this story in the preparation of his narrative.
5. Tillbaka i Betsaida ^top	5. Back in Bethsaida ^top
152:5.1 (1703.5) På torsdagsmorgonen före gryningen ankrade de sin båt en bit ut från stranden nära Sebedaios hus och sökte sova omkring ungefär mitt på dagen. Andreas var först uppe, och då han vandrade ner till sjön fann han Jesus sittande på en sten vid vattenbrynet tillsammans med deras springbud. Oaktat att många i folksamlingen och bland de unga evangelisterna sökte efter Jesus hela natten och en stor del av följande dag i bergskullarna i öster, hade han och ynglingen Markus kort efter midnatt börjat vandra runt sjön och över floden tillbaka till Betsaida.	152:5.1 (1703.5) Thursday morning, before daylight, they anchored their boat offshore near Zebedee’s house and sought sleep until about noontime. Andrew was first up and, going for a walk by the sea, found Jesus, in company with their chore boy, sitting on a stone by the water’s edge. Notwithstanding that many of the multitude and the young evangelists searched all night and much of the next day about the eastern hills for Jesus, shortly after midnight he and the Mark lad had started to walk around the lake and across the river, back to Bethsaida.
152:5.2 (1704.1) Av dem fem tusen som hade mättats på ett mirakulöst sätt och som, när deras magar var fulla och deras hjärtan tomma, skulle ha gjort honom till kung, fortsatte endast omkring femhundra att följa efter honom. Men innan dessa fick bud om att han var tillbaka i Betsaida bad Jesus Andreas samla de tolv apostlarna och deras medarbetare, inklusive kvinnorna, och sade: ”Jag vill tala med dem”, och när alla var redo sade Jesus:	152:5.2 (1704.1) Of the five thousand who were miraculously fed, and who, when their stomachs were full and their hearts empty, would have made him king, only about five hundred persisted in following after him. But before these received word that he was back in Bethsaida, Jesus asked Andrew to assemble the twelve apostles and their associates, including the women, saying, “I desire to speak with them.” And when all were ready, Jesus said:
152:5.3 (1704.2) ”Hur länge skall jag ha tålamod med er? Har ni alla svårt att fatta det andliga och brister ni alla i levande tro? Alla dessa månader har jag undervisat er i rikets sanningar, och det oaktat behärskas ni av materiella motiv i stället för andliga överväganden. Har ni inte ens läst det ställe i skrifterna där Moses manar Israels trolösa barn med orden: ’Frukta inte, stå stilla så får ni se Herrens frälsning’? Psalmisten sade: ’Sätt din lit till Herren.’ ’Var tålmodig, tjäna Herren och var vid gott mod. Han skall stärka ditt hjärta.’ ’Kasta din börda på Herren, och han skall bevara dig. Hys alltid förtroende för honom alltid och utgjut ditt hjärta till honom, ty Gud är din tillflykt.’ ’Den som lever i den Högstes hägn, han vilar i den Allsmäktiges skugga.’ ’Bättre att ta sin tillflykt till Herren än att förlita sig på människors furstar.’	152:5.3 (1704.2) “How long shall I bear with you? Are you all slow of spiritual comprehension and deficient in living faith? All these months have I taught you the truths of the kingdom, and yet are you dominated by material motives instead of spiritual considerations. Have you not even read in the Scriptures where Moses exhorted the unbelieving children of Israel, saying: ‘Fear not, stand still and see the salvation of the Lord’? Said the singer: ‘Put your trust in the Lord.’ ‘Be patient, wait upon the Lord and be of good courage. He shall strengthen your heart.’ ‘Cast your burden on the Lord, and he shall sustain you. Trust him at all times and pour out your heart to him, for God is your refuge.’ ‘He who dwells in the secret place of the Most High shall abide under the shadow of the Almighty.’ ‘It is better to trust the Lord than to put confidence in human princes.’
152:5.4 (1704.3) ”Och ser ni nu alla att utförandet av mirakel och materiella underverk inte vinner själar för det andliga riket? Vi förplägade de församlade människorna, men det fick dem inte att hungra efter livets bröd eller törsta efter den andliga rättfärdighetens vatten. När deras hunger var stillad sökte de inte inträde till himmelriket, utan de försökte utropa Människosonen till konung bland världens kungar, bara för att kunna fortsätta att äta bröd utan att behöva arbeta för det. Och allt detta, som många av er hade mer eller mindre del i, uppenbarar inte på något sätt den himmelske Fadern eller främjar hans rike på jorden. Har vi inte tillräckligt med fiender bland de religiösa ledarna i landet utan att göra sådant som sannolikt också får civilmyndigheterna att ta avstånd från oss? Jag ber att Fadern måtte helga era ögon så att ni kan se och öppna era öron så att ni kan höra, för att er tro på det evangelium som jag har undervisat er i må vara fullkomlig.”	152:5.4 (1704.3) “And now do you all see that the working of miracles and the performance of material wonders will not win souls for the spiritual kingdom? We fed the multitude, but it did not lead them to hunger for the bread of life neither to thirst for the waters of spiritual righteousness. When their hunger was satisfied, they sought not entrance into the kingdom of heaven but rather sought to proclaim the Son of Man king after the manner of the kings of this world, only that they might continue to eat bread without having to toil therefor. And all this, in which many of you did more or less participate, does nothing to reveal the heavenly Father or to advance his kingdom on earth. Have we not sufficient enemies among the religious leaders of the land without doing that which is likely to estrange also the civil rulers? I pray that the Father will anoint your eyes that you may see and open your ears that you may hear, to the end that you may have full faith in the gospel which I have taught you.”
152:5.5 (1704.4) Jesus meddelade sedan att han ville dra sig tillbaka med sina apostlar för några dagars vila innan de gjorde sig redo att vandra upp till Jerusalem för påsken, och han förbjöd alla bland lärjungarna och folket att följa efter honom. Följaktligen begav de sig med båt till trakten av Gennesaret för två eller tre dagars vila och sömn. Jesus förberedde sig för en stor kris i sitt liv på jorden, och därför tillbringade han mycken tid i gemenskap med Fadern i himlen.	152:5.5 (1704.4) Jesus then announced that he wished to withdraw for a few days of rest with his apostles before they made ready to go up to Jerusalem for the Passover, and he forbade any of the disciples or the multitude to follow him. Accordingly they went by boat to the region of Gennesaret for two or three days of rest and sleep. Jesus was preparing for a great crisis of his life on earth, and he therefore spent much time in communion with the Father in heaven.
152:5.6 (1704.5) Nyheten om förplägnaden av de femtusen och försöket att utropa Jesus till konung väckte en vidsträckt nyfikenhet och rörde upp rädslan både hos de religiösa ledarna och civilmyndigheterna över hela Galiléen och Judéen. Fastän detta storartade mirakel inte på något sätt främjade rikets evangelium i de materiellt sinnades och halvhjärtat troendes själar, tjänade det dock syftet att driva mirakelsökandets och konungaönskandets benägenheter till sin spets hos Jesu närmaste familj, bestående av apostlarna och närstående lärjungar. Denna spektakulära händelse innebar slutet på det tidiga skedet av undervisning, träning och helande och beredde därmed vägen för början av det sista året, då de högre och andligare faserna av rikets nya evangelium förkunnades — gudomligt sonskap, andlig frihet och evig frälsning.	152:5.6 (1704.5) The news of the feeding of the five thousand and the attempt to make Jesus king aroused widespread curiosity and stirred up the fears of both the religious leaders and the civil rulers throughout all Galilee and Judea. While this great miracle did nothing to further the gospel of the kingdom in the souls of material-minded and halfhearted believers, it did serve the purpose of bringing to a head the miracle-seeking and king-craving proclivities of Jesus’ immediate family of apostles and close disciples. This spectacular episode brought an end to the early era of teaching, training, and healing, thereby preparing the way for the inauguration of this last year of proclaiming the higher and more spiritual phases of the new gospel of the kingdom—divine sonship, spiritual liberty, and eternal salvation.
6. I Gennesaret ^top	6. At Gennesaret ^top
152:6.1 (1705.1) Medan Jesus vilade i hemmet hos en förmögen troende i Gennesarettrakten höll han varje eftermiddag informella möten med de tolv. Rikets ambassadörer var nu en allvarlig, sansad och disciplinerad grupp av desillusionerade män. Men inte ens efter allt som hade hänt — och vilket senare händelser utvisade — var dessa tolv män ännu helt fria från sina nedärvda och länge närda uppfattningar om ankomsten av judarnas Messias. Händelserna under några av de senaste veckorna hade utvecklat sig alltför fort för att dessa förvånade fiskare skulle ha kunnat fatta deras fulla betydelse. Det krävs tid för män och kvinnor att göra radikala och omfattande förändringar i sina grundläggande och väsentliga uppfattningar om socialt beteende, filosofiska attityder och religiösa övertygelser.	152:6.1 (1705.1) While resting at the home of a wealthy believer in the Gennesaret region, Jesus held informal conferences with the twelve every afternoon. The ambassadors of the kingdom were a serious, sober, and chastened group of disillusioned men. But even after all that had happened, and as subsequent events disclosed, these twelve men were not yet fully delivered from their inbred and long-cherished notions about the coming of the Jewish Messiah. Events of the preceding few weeks had moved too swiftly for these astonished fishermen to grasp their full significance. It requires time for men and women to effect radical and extensive changes in their basic and fundamental concepts of social conduct, philosophic attitudes, and religious convictions.
152:6.2 (1705.2) Medan Jesus och de tolv vilade i Gennesaret, skingrades folkskarorna, då en del begav sig hem och andra upp till Jerusalem för påsken. Inom mindre än en månad minskade antalet av dem som entusiastiskt och öppet följde Jesus, och som enbart i Galiléen uppgick till över femtio tusen, till mindre än femhundra. Jesus ville ge sina apostlar en sådan erfarenhet av folkgunstens obeständighet, så att de inte skulle frestas att förlita sig på sådana uttryck för en övergående religiös hysteri efter det att han hade lämnat dem ensamma i rikets arbete, men han lyckades endast delvis i denna strävan.	152:6.2 (1705.2) While Jesus and the twelve were resting at Gennesaret, the multitudes dispersed, some going to their homes, others going on up to Jerusalem for the Passover. In less than one month’s time the enthusiastic and open followers of Jesus, who numbered more than fifty thousand in Galilee alone, shrank to less than five hundred. Jesus desired to give his apostles such an experience with the fickleness of popular acclaim that they would not be tempted to rely on such manifestations of transient religious hysteria after he should leave them alone in the work of the kingdom, but he was only partially successful in this effort.
152:6.3 (1705.3) Den andra kvällen under deras vistelse i Gennesaret berättade Mästaren igen för apostlarna liknelsen om såningsmannen och tillade dessa ord: ”Ni ser, mina barn, att vädja till människornas känslor har en obeständig verkan och leder alltid till besvikelse; att uteslutande vädja till människornas intellekt är likaså tomt och fruktlöst. Det är endast genom att vädja till anden, vilken lever i människornas sinne, som man kan hoppas på att nå en bestående framgång och åstadkomma de förunderliga förändringar i människornas karaktär vilka snart framträder som rikligt med äkta andefrukter i det dagliga livet hos alla som sålunda befrias från tvivlets mörker genom att av anden födas till trons ljus — till himmelriket.”	152:6.3 (1705.3) The second night of their sojourn at Gennesaret the Master again told the apostles the parable of the sower and added these words: “You see, my children, the appeal to human feelings is transitory and utterly disappointing; the exclusive appeal to the intellect of man is likewise empty and barren; it is only by making your appeal to the spirit which lives within the human mind that you can hope to achieve lasting success and accomplish those marvelous transformations of human character that are presently shown in the abundant yielding of the genuine fruits of the spirit in the daily lives of all who are thus delivered from the darkness of doubt by the birth of the spirit into the light of faith—the kingdom of heaven.”
152:6.4 (1705.4) Jesus lärde att man kunde vädja till känslorna som ett sätt att hejda och fokusera den intellektuella uppmärksamheten. Han betecknade sinnet som sålunda har uppväckts och stimulerats som porten till själen, där människans andliga natur finns, den som måste inse sanningen och reagera på evangeliets andliga vädjan för att ge bestående resultat i form av verkliga karaktärsomvandlingar.	152:6.4 (1705.4) Jesus taught the appeal to the emotions as the technique of arresting and focusing the intellectual attention. He designated the mind thus aroused and quickened as the gateway to the soul, where there resides that spiritual nature of man which must recognize truth and respond to the spiritual appeal of the gospel in order to afford the permanent results of true character transformations.
152:6.5 (1705.5) Jesus försökte på detta sätt förbereda sina apostlar för den förestående chocken — krisen som gällde allmänhetens inställning till honom och som var endast några dagar avlägsen. Han förklarade för de tolv att de religiösa ledarna i Jerusalem skulle komma att konspirera med Herodes Antipas för att åstadkomma deras undergång. De tolv började tydligare inse (fast inte för gott) att Jesus inte skulle komma att sitta på Davids tron. De såg klarare att andlig sanning inte kunde främjas med materiella under. De började inse att mättandet av de femtusen och folkrörelsen för att göra Jesus till konung var höjdpunkten i folkets sökande efter mirakel och förväntan om under samt toppen av Jesu folkgunst. De insåg vagt och anade dunkelt att tider av andligt sållande och grymma motgångar närmade sig. Dessa tolv män började långsamt vakna till insikt om den verkliga naturen i deras uppdrag som rikets ambassadörer, och de började rusta sig för de krävande och svåra proven under det sista året av Mästarens verksamhet på jorden.	152:6.5 (1705.5) Jesus thus endeavored to prepare the apostles for the impending shock—the crisis in the public attitude toward him which was only a few days distant. He explained to the twelve that the religious rulers of Jerusalem would conspire with Herod Antipas to effect their destruction. The twelve began to realize more fully (though not finally) that Jesus was not going to sit on David’s throne. They saw more fully that spiritual truth was not to be advanced by material wonders. They began to realize that the feeding of the five thousand and the popular movement to make Jesus king was the apex of the miracle-seeking, wonder-working expectance of the people and the height of Jesus’ acclaim by the populace. They vaguely discerned and dimly foresaw the approaching times of spiritual sifting and cruel adversity. These twelve men were slowly awaking to the realization of the real nature of their task as ambassadors of the kingdom, and they began to gird themselves for the trying and testing ordeals of the last year of the Master’s ministry on earth.
152:6.6 (1706.1) Innan de lämnade Gennesaret instruerade Jesus dem beträffande den mirakulösa förplägningen av de femtusen och berättade för dem just varför han inlät sig på denna ovanliga manifestation av skapande kraft samt försäkrade dem också att han inte på detta sätt gav efter för sitt medlidande med folksamlingen förrän han hade försäkrat sig om att det var ”enligt Faderns vilja.”	152:6.6 (1706.1) Before they left Gennesaret, Jesus instructed them regarding the miraculous feeding of the five thousand, telling them just why he engaged in this extraordinary manifestation of creative power and also assuring them that he did not thus yield to his sympathy for the multitude until he had ascertained that it was “according to the Father’s will.”
7. I Jerusalem ^top	7. At Jerusalem ^top
152:7.1 (1706.2) Söndagen den 3 april började Jesus, åtföljd endast av de tolv apostlarna, sin färd från Betsaida till Jerusalem. För att undvika folkmassorna och väcka så lite uppmärksamhet som möjligt färdades de via Gerasa och Filadelfia. Han förbjöd dem att utföra någon offentlig undervisning på denna färd. Inte heller tillät han dem att undervisa eller predika medan de var i Jerusalem. De anlände till Betania, nära Jerusalem, sent på onsdagskvällen den 6 april. För den här natten tog de in i Lasaros, Martas och Marias hem, men nästa dag delade de på sig. Jesus bodde med Johannes i hemmet hos en troende som hette Simon, nära Lasaros hus i Betania. Judas Iskariot och Simon Seloten tog in hos vänner i Jerusalem, medan de övriga apostlarna vistades två och två i olika hem.	152:7.1 (1706.2) Sunday, April 3, Jesus, accompanied only by the twelve apostles, started from Bethsaida on the journey to Jerusalem. To avoid the multitudes and to attract as little attention as possible, they journeyed by way of Gerasa and Philadelphia. He forbade them to do any public teaching on this trip; neither did he permit them to teach or preach while sojourning in Jerusalem. They arrived at Bethany, near Jerusalem, late on Wednesday evening, April 6. For this one night they stopped at the home of Lazarus, Martha, and Mary, but the next day they separated. Jesus, with John, stayed at the home of a believer named Simon, near the house of Lazarus in Bethany. Judas Iscariot and Simon Zelotes stopped with friends in Jerusalem, while the rest of the apostles sojourned, two and two, in different homes.
152:7.2 (1706.3) Jesus begav sig endast en gång under denna påsk in till Jerusalem, och det var under den stora festdagen. Abner tog många av de troende i Jerusalem ut till Betania för att träffa Jesus. Under denna vistelse i Jerusalem fick de tolv veta hur bitter stämningen mot deras Mästare höll på att bli. När de avlägsnade sig från Jerusalem trodde de alla att en kris var nära förestående.	152:7.2 (1706.3) Jesus entered Jerusalem only once during this Passover, and that was on the great day of the feast. Many of the Jerusalem believers were brought out by Abner to meet Jesus at Bethany. During this sojourn at Jerusalem the twelve learned how bitter the feeling was becoming toward their Master. They departed from Jerusalem all believing that a crisis was impending.
152:7.3 (1706.4) Söndagen den 24 april begav sig Jesus och apostlarna på väg från Jerusalem till Betsaida, och de färdades via kuststäderna Joppe, Caesarea och Ptolemais. Därifrån gick de landvägen via Rama och Korasin till Betsaida, dit de anlände fredagen den 29 april. Så snart de hade kommit hem sände Jesus Andreas för att be om tillstånd av synagogans föreståndare att få tala nästa dag, som var sabbat, vid eftermiddagsgudstjänsten. Jesus visste mycket väl att det skulle vara sista gången som han någonsin fick lov att tala i synagogan i Kafarnaum igen.	152:7.3 (1706.4) On Sunday, April 24, Jesus and the apostles left Jerusalem for Bethsaida, going by way of the coast cities of Joppa, Caesarea, and Ptolemais. Thence, overland they went by Ramah and Chorazin to Bethsaida, arriving on Friday, April 29. Immediately on reaching home, Jesus dispatched Andrew to ask of the ruler of the synagogue permission to speak the next day, that being the Sabbath, at the afternoon service. And Jesus well knew that that would be the last time he would ever be permitted to speak in the Capernaum synagogue.