Kapitel 153	Paper 153
Krisen i Kafarnaum	The Crisis at Capernaum
153:0.1 (1707.1) PÅ FREDAGSKVÄLLEN, dagen då de anlände till Betsaida, och på sabbatsmorgonen, märkte apostlarna att Jesus var allvarligt upptagen av något kritiskt problem. De var medvetna om att Mästaren tänkte ovanligt intensivt på något viktigt. Han åt ingen frukost och endast obetydligt vid lunchdags. Under hela sabbatsmorgonen och kvällen innan var de tolv och deras medarbetare samlade i små grupper kring huset, i trädgården och längs stranden. Osäkerheten gav en spänning och farhågorna en oro som vilade över dem alla. Jesus hade inte sagt många ord till dem sedan de lämnade Jerusalem.	153:0.1 (1707.1) ON FRIDAY evening, the day of their arrival at Bethsaida, and on Sabbath morning, the apostles noticed that Jesus was seriously occupied with some momentous problem; they were cognizant that the Master was giving unusual thought to some important matter. He ate no breakfast and but little at noontide. All of Sabbath morning and the evening before, the twelve and their associates were gathered together in small groups about the house, in the garden, and along the seashore. There was a tension of uncertainty and a suspense of apprehension resting upon all of them. Jesus had said little to them since they left Jerusalem.
153:0.2 (1707.2) Inte på flera månader hade de sett Mästaren så försjunken i tankar och föga meddelsam. Även Simon Petrus var nedstämd, om inte rentav nedkastad. Andreas visste inte vad han skulle göra för sina nedslagna medarbetare. Natanael sade att de befann sig mitt i ”lugnet före stormen”. Tomas gav uttryck åt sin åsikt att ”något ovanligt snart kommer att ske”. Filippos gav David Sebedaios rådet att ”glömma alla planer på att förpläga och härbärgera folkmassorna tills vi vet vad som rör sig i Mästarens tankar”. Matteus planerade nya bemödanden för att fylla kassan. Jakob och Johannes diskuterade den förestående predikan i synagogan och spekulerade mycket om dess troliga art och omfattning. Simon Seloten uttryckte sin tro på — egentligen sitt hopp om — att ”Fadern i himlen kan tänkas ingripa på något oväntat sätt för att försvara och stödja sin Son”, medan Judas Iskariot vågade hänge sig åt tanken att Jesus möjligen tyngdes av ånger över att ”han inte hade haft modet och djärvheten att låta de femtusen utropa honom till judarnas konung”.	153:0.2 (1707.2) Not in months had they seen the Master so preoccupied and uncommunicative. Even Simon Peter was depressed, if not downcast. Andrew was at a loss to know what to do for his dejected associates. Nathaniel said they were in the midst of the “lull before the storm.” Thomas expressed the opinion that “something out of the ordinary is about to happen.” Philip advised David Zebedee to “forget about plans for feeding and lodging the multitude until we know what the Master is thinking about.” Matthew was putting forth renewed efforts to replenish the treasury. James and John talked over the forthcoming sermon in the synagogue and speculated much as to its probable nature and scope. Simon Zelotes expressed the belief, in reality a hope, that “the Father in heaven may be about to intervene in some unexpected manner for the vindication and support of his Son,” while Judas Iscariot dared to indulge the thought that possibly Jesus was oppressed with regrets that “he did not have the courage and daring to permit the five thousand to proclaim him king of the Jews.”
153:0.3 (1707.3) Det var från en sådan grupp av nedstämda och tröstlösa anhängare som Jesus denna vackra sabbatseftermiddag gick ut för att hålla sin epokgörande predikan i synagogan i Kafarnaum. Den enda glada hälsningen eller önskan om välgång från hans närmaste anhängare kom från den ena av de intet ont anande tvillingarna Alfaios, som när Jesus lämnade huset på väg till synagogan hälsade glatt och sade: ”Vi ber att Fadern skall hjälpa dig och att vi skall få större folkskaror än någonsin.”	153:0.3 (1707.3) It was from among such a group of depressed and disconsolate followers that Jesus went forth on this beautiful Sabbath afternoon to preach his epoch-making sermon in the Capernaum synagogue. The only word of cheerful greeting or well-wishing from any of his immediate followers came from one of the unsuspecting Alpheus twins, who, as Jesus left the house on his way to the synagogue, saluted him cheerily and said: “We pray the Father will help you, and that we may have bigger multitudes than ever.”
1. Scenen görs i ordning ^top	1. The Setting of the Stage ^top
153:1.1 (1707.4) En ärevördig församling tog emot Jesus denna utsökta sabbatseftermiddag klockan tre i den nya synagogan i Kafarnaum. Jairos ledde församlingen och överlämnade skrifterna att läsas till Jesus. Föregående dag hade femtiotre fariséer och sadducéer anlänt från Jerusalem. Mer än trettio ledare och föreståndare för närliggande synagogor var också närvarande. Dessa judiska religiösa ledare handlade enligt direkta order från judarnas Sanhedrin-råd i Jerusalem, och de utgjorde den renläriga förtrupp som hade kommit för att inleda den öppna krigföringen mot Jesus och hans lärjungar. Vid sidan av dessa judiska ledare, på hedersplatserna i synagogan, satt Herodes Antipas officiella observatörer, som hade fått i uppdrag att utreda sanningen beträffande de oroande rapporterna om att folket hade gjort ett försök att utropa Jesus till judarnas konung borta i de områden som styrdes av Herodes bror Filippos.	153:1.1 (1707.4) A distinguished congregation greeted Jesus at three o’clock on this exquisite Sabbath afternoon in the new Capernaum synagogue. Jairus presided and handed Jesus the Scriptures to read. The day before, fifty-three Pharisees and Sadducees had arrived from Jerusalem; more than thirty of the leaders and rulers of the neighboring synagogues were also present. These Jewish religious leaders were acting directly under orders from the Sanhedrin at Jerusalem, and they constituted the orthodox vanguard which had come to inaugurate open warfare on Jesus and his disciples. Sitting by the side of these Jewish leaders, in the synagogue seats of honor, were the official observers of Herod Antipas, who had been directed to ascertain the truth concerning the disturbing reports that an attempt had been made by the populace to proclaim Jesus the king of the Jews, over in the domains of his brother Philip.
153:1.2 (1708.1) Jesus förstod att han stod inför en omedelbar förklaring av ett erkänt och öppet krig från sina allt talrikare fiender, och han valde att djärvt gå till anfall. När de femtusen förplägades hade han utmanat deras idéer om den materielle Messias. Nu valde han att igen öppet attackera deras föreställning om den judiske befriaren. Denna kris, som började med förplägningen av de femtusen och slutade med predikan denna sabbatseftermiddag, var den yttre vändpunkten för folkets gunst och hyllning. Härefter skulle rikets arbete allt mer gälla den viktigare uppgiften att vinna varaktiga andliga proselyter för mänsklighetens sant religiösa brödraskap. Denna predikan anger krisen vid övergången från perioden av diskussion, kontrovers och beslut till perioden för öppet krigstillstånd och slutgiltigt accepterande eller slutgiltigt avvisande.	153:1.2 (1708.1) Jesus comprehended that he faced the immediate declaration of avowed and open warfare by his increasing enemies, and he elected boldly to assume the offensive. At the feeding of the five thousand he had challenged their ideas of the material Messiah; now he chose again openly to attack their concept of the Jewish deliverer. This crisis, which began with the feeding of the five thousand, and which terminated with this Sabbath afternoon sermon, was the outward turning of the tide of popular fame and acclaim. Henceforth, the work of the kingdom was to be increasingly concerned with the more important task of winning lasting spiritual converts for the truly religious brotherhood of mankind. This sermon marks the crisis in the transition from the period of discussion, controversy, and decision to that of open warfare and final acceptance or final rejection.
153:1.3 (1708.2) Mästaren visste mycket väl att många av hans anhängare långsamt men säkert förberedde sig i sina sinnen att slutligen överge honom. Han visste likaså att många av hans lärjungar långsamt men säkert genomgick den sinnesträning och den själsdisciplin som skulle göra det möjligt för dem att segra över tvivlen och modigt hävda sin fullfjädrade tro på rikets evangelium. Jesus förstod helt hur människorna, genom en långsam process av upprepat val mellan återkommande situationer på gott och ont, bereder sig själva för att fatta beslut i en krissituation och för att utföra plötsliga modiga handlingar. Han utsatte sina utvalda budbärare för upprepade övningar i besvikelse och försåg dem med talrika och prövande tillfällen att välja mellan rätt och fel sätt att möta andliga prövningar. Han visste att han kunde lita på att hans anhängare, när de mötte den slutliga prövningen, skulle fatta sina livsviktiga beslut i enlighet med sina tidigare tillägnade och vanemässiga mentala attityder och andliga reaktioner.	153:1.3 (1708.2) The Master well knew that many of his followers were slowly but surely preparing their minds finally to reject him. He likewise knew that many of his disciples were slowly but certainly passing through that training of mind and that discipline of soul which would enable them to triumph over doubt and courageously to assert their full-fledged faith in the gospel of the kingdom. Jesus fully understood how men prepare themselves for the decisions of a crisis and the performance of sudden deeds of courageous choosing by the slow process of the reiterated choosing between the recurring situations of good and evil. He subjected his chosen messengers to repeated rehearsals in disappointment and provided them with frequent and testing opportunities for choosing between the right and the wrong way of meeting spiritual trials. He knew he could depend on his followers, when they met the final test, to make their vital decisions in accordance with prior and habitual mental attitudes and spirit reactions.
153:1.4 (1708.3) Denna kris i Jesu jordiska liv började med förplägningen av de femtusen och slutade med denna predikan i synagogan. Krisen i apostlarnas liv började med denna predikan i synagogan och fortgick i ett helt år, ända till rättegången mot Mästaren och hans korsfästelse.	153:1.4 (1708.3) This crisis in Jesus’ earth life began with the feeding of the five thousand and ended with this sermon in the synagogue; the crisis in the lives of the apostles began with this sermon in the synagogue and continued for a whole year, ending only with the Master’s trial and crucifixion.
153:1.5 (1708.4) När de satt där i synagogan den eftermiddagen innan Jesus inledde sitt tal, fanns det bara ett stort mysterium, bara en stor fråga, i allas sinne. Både hans vänner och hans fiender grubblade endast på en tanke, nämligen: ”Varför vände han själv så överlagt och bestämt tillbaka folkets flod av entusiasm?” Och det var genast före och genast efter denna predikan som tvivlen och besvikelserna hos hans missnöjda anhängare växte först till en omedveten opposition och senare till ett direkt hat. Det var efter denna predikan i synagogan som Judas Iskariot för första gången medvetet lekte med tanken på att desertera. Men tills vidare kunde han effektivt behärska alla sådana böjelser.	153:1.5 (1708.4) As they sat there in the synagogue that afternoon before Jesus began to speak, there was just one great mystery, just one supreme question, in the minds of all. Both his friends and his foes pondered just one thought, and that was: “Why did he himself so deliberately and effectively turn back the tide of popular enthusiasm?” And it was immediately before and immediately after this sermon that the doubts and disappointments of his disgruntled adherents grew into unconscious opposition and eventually turned into actual hatred. It was after this sermon in the synagogue that Judas Iscariot entertained his first conscious thought of deserting. But he did, for the time being, effectively master all such inclinations.
153:1.6 (1708.5) Alla befann sig i ett tillstånd av förvirring. Jesus hade gjort dem förstummade och förbryllade. Han hade nyligen genomfört den största demonstration av övernaturlig kraft som kom att känneteckna hela hans livsskede. Förplägningen av de femtusen var den händelse i hans jordeliv som mest tilltalade den judiska uppfattningen om den förväntade Messias. Men denna utomordentliga fördel gick genast och oförklarligt förlorad av att han omedelbart och oåterkalleligt vägrade att låta sig utropas till konung.	153:1.6 (1708.5) Everyone was in a state of perplexity. Jesus had left them dumfounded and confounded. He had recently engaged in the greatest demonstration of supernatural power to characterize his whole career. The feeding of the five thousand was the one event of his earth life which made the greatest appeal to the Jewish concept of the expected Messiah. But this extraordinary advantage was immediately and unexplainedly offset by his prompt and unequivocal refusal to be made king.
153:1.7 (1709.1) På fredagskvällen och igen på lördagsmorgonen hade ledarna från Jerusalem länge och allvarligt bearbetat Jairos för att hindra Jesus från att tala i synagogan, men det tjänade inget till. Jairos svar på alla dessa vädjanden var endast: ”Jag har gett honom tillstånd, och jag tänker inte bryta mitt ord.”	153:1.7 (1709.1) On Friday evening, and again on Sabbath morning, the Jerusalem leaders had labored long and earnestly with Jairus to prevent Jesus’ speaking in the synagogue, but it was of no avail. Jairus’s only reply to all this pleading was: “I have granted this request, and I will not violate my word.”
2. Den epokgörande predikan ^top	2. The Epochal Sermon ^top
153:2.1 (1709.2) Som inledning till denna predikan läste Jesus ur lagen följande ställe från Femte Moseboken: ”Men det skall ske om detta folk inte vill lyssna till Guds röst, att alla dessa överträdelsens förbannelser förvisso skall drabba dem. Herren skall låta er slås ner av era fiender; ni skall föras bort till alla riken på jorden. Herren skall föra er och den kung som ni sätter över er bort till ett folk som ni inte känner. Ni skall bli ett föremål för förvåning, ett ordspråk och en ökända bland alla folk. Era söner och döttrar skall tas bort i fångenskap. Främlingarna bland er skall stiga högt över er i myndighet, medan ni skall sjunka djupt ned. Och allt detta skall ständigt ligga över er och er säd, därför att ni inte ville lyssna till Herrens ord. Därför skall ni tjäna era fiender, som skall komma mot er. Ni skall få utstå hunger och törst och bära detta främmande ok av järn. Herren skall sända över er ett folk fjärran ifrån, från jordens ända, ett folk vars språk ni inte förstår, ett folk med grym uppsyn, ett folk som tar föga hänsyn till er. Och det skall ansätta er i alla era städer tills de höga och förstärkta murarna som ni förtröstade på faller; och hela landet skall falla i deras händer. Och det skall hända att ni tvingas äta era egen livsfrukt, köttet av era söner och döttrar, under denna belägringstid, därför att era fiender försätter er i ett sådant trångmål.”	153:2.1 (1709.2) Jesus introduced this sermon by reading from the law as found in Deuteronomy: “But it shall come to pass, if this people will not hearken to the voice of God, that the curses of transgression shall surely overtake them. The Lord shall cause you to be smitten by your enemies; you shall be removed into all the kingdoms of the earth. And the Lord shall bring you and the king you have set up over you into the hands of a strange nation. You shall become an astonishment, a proverb, and a byword among all nations. Your sons and your daughters shall go into captivity. The strangers among you shall rise high in authority while you are brought very low. And these things shall be upon you and your seed forever because you would not hearken to the word of the Lord. Therefore shall you serve your enemies who shall come against you. You shall endure hunger and thirst and wear this alien yoke of iron. The Lord shall bring against you a nation from afar, from the end of the earth, a nation whose tongue you shall not understand, a nation of fierce countenance, a nation which will have little regard for you. And they shall besiege you in all your towns until the high fortified walls wherein you have trusted come down; and all the land shall fall into their hands. And it shall come to pass that you will be driven to eat the fruit of your own bodies, the flesh of your sons and daughters, during this time of siege, because of the straitness wherewith your enemies shall press you.”
153:2.2 (1709.3) Och när Jesus hade avslutat denna läsning övergick han till profeterna och läste ur Jeremia: ”’Om ni inte vill höra vad som sägs av mina tjänare profeterna, som jag har sänt er, då skall jag göra med detta hus som med Silo, och jag skall göra denna stad till en förbannelse för alla jordens folk.’ Och prästerna och lärarna hörde Jeremia tala dessa ord i Herrens hus. Och när Jeremia hade slutat säga allt vad Herren hade befallt honom att säga till allt folket, grep prästerna och lärarna honom och sade: ’Du skall förvisso döden dö.’ Och allt folket samlade sig runt Jeremia i Herrens hus. Och när furstarna i Juda hörde detta satte de sig till doms över Jeremia. Då talade prästerna och lärarna till furstarna och till allt folket och sade: ’Denne man förtjänar döden, ty han har profeterat mot vår stad, som ni har hört med egna öron.’ Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket och sade: ’Det är Herren som har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Så bättra nu ert leverne och era gärningar och lyssna till Herrens, er Guds, röst, så att ni kan undgå det onda som har uttalats mot er. Och vad mig beträffar, se jag är i era händer. Gör med mig vad som tycks er gott och rätt. Men det skall ni veta, att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över detta folk. Ty det är i sanning Herren som har sänt mig till er att säga allt detta inför er.’	153:2.2 (1709.3) And when Jesus had finished this reading, he turned to the Prophets and read from Jeremiah: “‘If you will not hearken to the words of my servants the prophets whom I have sent you, then will I make this house like Shiloh, and I will make this city a curse to all the nations of the earth.’ And the priests and the teachers heard Jeremiah speak these words in the house of the Lord. And it came to pass that, when Jeremiah had made an end of speaking all that the Lord had commanded him to speak to all the people, the priests and teachers laid hold of him, saying, ‘You shall surely die.’ And all the people crowded around Jeremiah in the house of the Lord. And when the princes of Judah heard these things, they sat in judgment on Jeremiah. Then spoke the priests and the teachers to the princes and to all the people, saying: ‘This man is worthy to die, for he has prophesied against our city, and you have heard him with your own ears.’ Then spoke Jeremiah to all the princes and to all the people: ‘The Lord sent me to prophesy against this house and against this city all the words which you have heard. Now, therefore, amend your ways and reform your doings and obey the voice of the Lord your God that you may escape the evil which has been pronounced against you. As for me, behold I am in your hands. Do with me as seems good and right in your eyes. But know you for certain that, if you put me to death, you shall bring innocent blood upon yourselves and upon this people, for of a truth the Lord has sent me to speak all these words in your ears.’
153:2.3 (1710.1) ”Den tidens präster och lärare försökte få Jeremia dödad, men domarna ville inte samtycka, ehuru för hans varningsords skull sänkte de ner honom med rep i en otäck fängelsehåla, där han sjönk ned i dyn ända upp till armhålorna. Så gjorde detta folk med profeten Jeremia när han lydde Herrens befallning att varna sina bröder för den politiska undergång som hotade dem. Idag vill jag fråga er: Vad kommer detta folks överstepräster och religiösa ledare att göra med den man som vågar varna dem för deras kommande andliga undergång? Skall ni också försöka ta livet av den lärare som vågar förkunna Herrens ord och som inte är rädd för att påpeka vari det är som ni vägrar att vandra längs ljusets väg vilken leder till himmelrikets port?	153:2.3 (1710.1) “The priests and teachers of that day sought to kill Jeremiah, but the judges would not consent, albeit, for his words of warning, they did let him down by cords in a filthy dungeon until he sank in mire up to his armpits. That is what this people did to the Prophet Jeremiah when he obeyed the Lord’s command to warn his brethren of their impending political downfall. Today, I desire to ask you: What will the chief priests and religious leaders of this people do with the man who dares to warn them of the day of their spiritual doom? Will you also seek to put to death the teacher who dares to proclaim the word of the Lord, and who fears not to point out wherein you refuse to walk in the way of light which leads to the entrance to the kingdom of heaven?
153:2.4 (1710.2) ”Vad är det ni söker som bevis för min mission på jorden? Vi har låtit er förbli ostörda i era positioner av inflytande och makt medan vi predikade den glada nyheten för de fattiga och utstötta. Vi har inte gjort några fientliga attacker mot det som ni håller i ära, utan i stället förkunnat ny frihet för människans räddhågade själ. Jag har kommit till världen för att uppenbara min Fader och för att på jorden etablera Guds söners andliga brödraskap, himmelriket. Och fastän jag så många gånger har påmint er om att mitt rike inte är av denna värld, har min Fader dock gett er många manifestationer av materiella under förutom de mer bevisstarka andliga omvandlingarna och förnyelserna.	153:2.4 (1710.2) “What is it you seek as evidence of my mission on earth? We have left you undisturbed in your positions of influence and power while we preached glad tidings to the poor and the outcast. We have made no hostile attack upon that which you hold in reverence but have rather proclaimed new liberty for man’s fear-ridden soul. I came into the world to reveal my Father and to establish on earth the spiritual brotherhood of the sons of God, the kingdom of heaven. And notwithstanding that I have so many times reminded you that my kingdom is not of this world, still has my Father granted you many manifestations of material wonders in addition to more evidential spiritual transformations and regenerations.
153:2.5 (1710.3) ”Vad är det för nytt tecken som ni söker av mig? Jag säger er att ni redan har tillräckligt med bevis för att fatta ert beslut. Sannerligen, sannerligen säger jag till mången som sitter inför mig idag att ni står inför nödvändigheten att välja vilken väg ni vill gå; och jag säger till er, så som Josua sade till era förfäder: ’Välj ni denna dag vem ni vill tjäna.’ Mången av er står idag vid skiljevägen.	153:2.5 (1710.3) “What new sign is it that you seek at my hands? I declare that you already have sufficient evidence to enable you to make your decision. Verily, verily, I say to many who sit before me this day, you are confronted with the necessity of choosing which way you will go; and I say to you, as Joshua said to your forefathers, ‘choose you this day whom you will serve.’ Today, many of you stand at the parting of the ways.
153:2.6 (1710.4) ”När ni inte kunde finna mig efter trakteringen av folksamlingen på andra sidan sjön, hyrde en del av er Tiberias fiskeflotta, vilken en vecka tidigare hade sökt skydd i närheten under en storm, för att leta efter mig, och av vilken orsak? Inte för sanningens och rättfärdighetens skull, inte heller för att ni skulle kunna lära er att bättre tjäna era medmänniskor och vårda er om dem! Nej, utan för att ni skulle ha mera bröd som ni inte hade arbetat för. Ni ville inte fylla er själ med livets ord, utan endast magen med bekvämlighetens bröd. Och länge har ni fått lära er att när Messias kommer skall han göra de under som gör livet angenämt och lätt för hela det utvalda folket. Det är ju därför inte märkligt att ni som har blivit sålunda lärda skulle längta efter bröd och fisk. Men jag säger er att sådan är inte Människosonens mission. Jag har kommit för att förkunna andlig frihet, undervisa evig sanning och främja levande tro.	153:2.6 (1710.4) “Some of you, when you could not find me after the feasting of the multitude on the other side, hired the Tiberias fishing fleet, which a week before had taken shelter near by during a storm, to go in pursuit of me, and what for? Not for truth and righteousness or that you might the better know how to serve and minister to your fellow men! No, but rather that you might have more bread for which you had not labored. It was not to fill your souls with the word of life, but only that you might fill the belly with the bread of ease. And long have you been taught that the Messiah, when he should come, would work those wonders which would make life pleasant and easy for all the chosen people. It is not strange, then, that you who have been thus taught should long for the loaves and the fishes. But I declare to you that such is not the mission of the Son of Man. I have come to proclaim spiritual liberty, teach eternal truth, and foster living faith.
153:2.7 (1710.5) ”Mina bröder, längta inte efter den föda som är förgänglig, utan i stället sök efter den andliga föda som ger näring ända till det eviga livet; och detta är livets bröd, som Sonen ger åt alla som vill ta emot det och äta det, ty Fadern har gett Sonen detta liv i överflöd. Och när ni frågade mig: ’Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?’ sade jag er rakt på sak: ’Detta är Guds verk, att ni tror på honom vilken som han har sänt.’”	153:2.7 (1710.5) “My brethren, hanker not after the meat which perishes but rather seek for the spiritual food that nourishes even to eternal life; and this is the bread of life which the Son gives to all who will take it and eat, for the Father has given the Son this life without measure. And when you asked me, ‘What must we do to perform the works of God?’ I plainly told you: ‘This is the work of God, that you believe him whom he has sent.’”
153:2.8 (1710.6) Sedan sade Jesus, medan han pekade upp mot en avbildning av en gryta med manna vilken dekorerade överstycket på dörren till denna nya synagoga och vilken pryddes av druvklasar: ”Ni har trott att era förfäder i öknen åt manna — himmelskt bröd — men jag säger er att det var jordiskt bröd. Fastän Mose inte gav era fäder bröd från himlen, står min Fader nu redo att ge er livets sanna bröd. Det himmelska brödet är det bröd som kommer ned från Gud och ger evigt liv åt människorna i världen. Och när ni säger till mig: Ge oss detta levande bröd, svarar jag: Jag är detta livets bröd. Den som kommer till mig skall inte hungra, och den som tror på mig skall aldrig törsta. Ni har sett mig, levt med mig och sett mina gärningar, men ändå tror ni inte att jag har kommit från Fadern. Men till dem som verkligen tror, säger jag — var inte rädda. Alla de som leds av Fadern skall komma till mig, och den som kommer till mig skall ingalunda visas bort.	153:2.8 (1710.6) And then said Jesus, pointing up to the device of a pot of manna which decorated the lintel of this new synagogue, and which was embellished with grape clusters: “You have thought that your forefathers in the wilderness ate manna—the bread of heaven—but I say to you that this was the bread of earth. While Moses did not give your fathers bread from heaven, my Father now stands ready to give you the true bread of life. The bread of heaven is that which comes down from God and gives eternal life to the men of the world. And when you say to me, Give us this living bread, I will answer: I am this bread of life. He who comes to me shall not hunger, while he who believes me shall never thirst. You have seen me, lived with me, and beheld my works, yet you believe not that I came forth from the Father. But to those who do believe—fear not. All those led of the Father shall come to me, and he who comes to me shall in nowise be cast out.
153:2.9 (1711.1) ”Och låt mig nu säga er en gång för alltid att jag har kommit ned till jorden, inte för att göra vad jag själv vill, utan för att göra Hans vilja som har sänt mig. Och detta är den slutliga viljan hos Honom som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig. Ty detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Så sent som igår förplägade jag er med bröd för er kropp; idag erbjuder jag er livets bröd för era hungriga själar. Vill ni nu ta emot andens bröd lika villigt som ni då åt denna världens bröd?”	153:2.9 (1711.1) “And now let me declare to you, once and for all time, that I have come down upon the earth, not to do my own will, but the will of Him who sent me. And this is the final will of Him who sent me, that of all those he has given me I should not lose one. And this is the will of the Father: That every one who beholds the Son and who believes him shall have eternal life. Only yesterday did I feed you with bread for your bodies; today I offer you the bread of life for your hungry souls. Will you now take the bread of the spirit as you then so willingly ate the bread of this world?”
153:2.10 (1711.2) Då Jesus gjorde ett kort paus för att se ut över församlingen reste sig en av lärarna från Jerusalem (en av medlemmarna i judarnas råd) och frågade: ”Skall jag förstå att du säger dig vara brödet som kommer ned från himlen, och att den manna som Mose gav åt våra fäder i öknen inte gjorde det?” Jesus svarade farisén: ”Du förstod rätt.” Då sade farisén: ” Men är du inte Jesus från Nasaret, snickaren Josefs son? Är inte din far och mor samt dina bröder och systrar välbekanta för många av oss? Hur kommer det sig då att du framträder här i Guds hus och förklarar att du har kommit ned från himlen?”	153:2.10 (1711.2) As Jesus paused for a moment to look over the congregation, one of the teachers from Jerusalem (a member of the Sanhedrin) rose up and asked: “Do I understand you to say that you are the bread which comes down from heaven, and that the manna which Moses gave to our fathers in the wilderness did not?” And Jesus answered the Pharisee, “You understood aright.” Then said the Pharisee: “But are you not Jesus of Nazareth, the son of Joseph, the carpenter? Are not your father and mother, as well as your brothers and sisters, well known to many of us? How then is it that you appear here in God’s house and declare that you have come down from heaven?”
153:2.11 (1711.3) Nu hördes mycket mumlande i synagogan, och det hotade att bli ett sådant oväsen att Jesus reste sig och sade: ”Låt oss ha tålamod; sanningen lider aldrig av att ärligt undersökas. Jag är allt det du säger, men mer än så. Fadern och jag är ett. Sonen gör endast det som Fadern lär honom, medan Sonen tar till sig alla dem som Fadern ger åt Sonen. Ni har läst från profeterna där det står skrivet: ’Gud skall undervisa er alla’, och att ’de som Fadern undervisar skall också höra hans Son.’ Var och en som tar emot undervisningen från Faderns ande i sitt inre kommer till slut till mig. Inte för att någon människa har sett Fadern, men Faderns ande lever för visso i människans inre. Och Sonen som kom ned från himlen, han har garanterat sett Fadern. Och de som verkligen tror på denne Son har redan evigt liv.	153:2.11 (1711.3) By this time there was much murmuring in the synagogue, and such a tumult was threatened that Jesus stood up and said: “Let us be patient; the truth never suffers from honest examination. I am all that you say but more. The Father and I are one; the Son does only that which the Father teaches him, while all those who are given to the Son by the Father, the Son will receive to himself. You have read where it is written in the Prophets, ‘You shall all be taught by God,’ and that ‘Those whom the Father teaches will hear also his Son.’ Every one who yields to the teaching of the Father’s indwelling spirit will eventually come to me. Not that any man has seen the Father, but the Father’s spirit does live within man. And the Son who came down from heaven, he has surely seen the Father. And those who truly believe this Son already have eternal life.
153:2.12 (1711.4) ”Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen och de dog. Men om människan äter av detta bröd som kommer ner från Gud skall hon aldrig dö i anden. Jag upprepar att jag är detta levande bröd, och varje själ som uppnår insikten om och förverkligandet av denna Guds och människans förenade natur skall leva för evigt. Och detta livets bröd, som jag ger till alla som tar emot det, är min egen levande och kombinerade natur. Fadern i Sonen och Sonen ett med Fadern — det är min livgivande uppenbarelse för världen och min frälsningsgåva till alla folk.”	153:2.12 (1711.4) “I am this bread of life. Your fathers ate manna in the wilderness and are dead. But this bread which comes down from God, if a man eats thereof, he shall never die in spirit. I repeat, I am this living bread, and every soul who attains the realization of this united nature of God and man shall live forever. And this bread of life which I give to all who will receive is my own living and combined nature. The Father in the Son and the Son one with the Father—that is my life-giving revelation to the world and my saving gift to all nations.”
153:2.13 (1711.5) När Jesus hade slutat tala bad synagogans föreståndare församlingen att avlägsna sig, men människorna ville inte ge sig av. De trängde sig fram kring Jesus för att ställa mer frågor samtidigt som andra mumlade och tvistade sinsemellan. Situationen förblev likadan i mer än tre timmar. Klockan var långt över sju när åhörarna slutligen skingrade sig.	153:2.13 (1711.5) When Jesus had finished speaking, the ruler of the synagogue dismissed the congregation, but they would not depart. They crowded up around Jesus to ask more questions while others murmured and disputed among themselves. And this state of affairs continued for more than three hours. It was well past seven o’clock before the audience finally dispersed.
3. Mötet efteråt ^top	3. The After Meeting ^top
153:3.1 (1712.1) Många var de frågor som ställdes till Jesus under detta möte efteråt. Några ställdes av hans förbryllade lärjungar, men ännu fler ställdes av häcklande icke-troende som endast försökte göra honom förlägen och snärja honom.	153:3.1 (1712.1) Many were the questions asked Jesus during this after meeting. Some were asked by his perplexed disciples, but more were asked by caviling unbelievers who sought only to embarrass and entrap him.
153:3.2 (1712.2) En av de gästande fariséerna klättrade upp på en lamphållare och ropade ut sin fråga: ”Du säger oss att du är livets bröd. Hur kan du ge oss ditt kött att äta eller ditt blod att dricka? Vad tjänar din undervisning till om den inte kan tillämpas?” Jesus besvarade frågan med att säga: ”Jag har inte lärt er att mitt kött är livets bröd eller att mitt blod är livets vatten. Men jag har förvisso sagt att mitt liv i den köttsliga kroppen är en utgivning av det himmelska brödet. Det faktum att Guds Ord har blivit utgivet i köttslig gestalt och fenomenet med Människosonen underställd Guds vilja bildar en erfarenhetsrealitet vilken motsvarar gudomlig näring. Ni kan inte äta mitt kött eller dricka mitt blod, men ni kan i anden bli ett med mig, liksom jag i anden är ett med Fadern. Ni kan näras av Guds eviga ord, vilket förvisso är livets bröd, och vilket har utgivits i de dödligas köttsliga gestalt; och ni kan vattnas i själen av den gudomliga anden, vilken sannerligen är livets vatten. Fadern har sänt mig till världen för att visa hur han önskar dväljas i alla människors inre och leda dem; och jag har så levt detta kroppsliga liv att det skulle inspirera alla människor att dessutom ständigt efterfråga och göra det som är den himmelske Faderns vilja i deras inre.”	153:3.2 (1712.2) One of the visiting Pharisees, mounting a lampstand, shouted out this question: “You tell us that you are the bread of life. How can you give us your flesh to eat or your blood to drink? What avail is your teaching if it cannot be carried out?” And Jesus answered this question, saying: “I did not teach you that my flesh is the bread of life nor that my blood is the water thereof. But I did say that my life in the flesh is a bestowal of the bread of heaven. The fact of the Word of God bestowed in the flesh and the phenomenon of the Son of Man subject to the will of God, constitute a reality of experience which is equivalent to the divine sustenance. You cannot eat my flesh nor can you drink my blood, but you can become one in spirit with me even as I am one in spirit with the Father. You can be nourished by the eternal word of God, which is indeed the bread of life, and which has been bestowed in the likeness of mortal flesh; and you can be watered in soul by the divine spirit, which is truly the water of life. The Father has sent me into the world to show how he desires to indwell and direct all men; and I have so lived this life in the flesh as to inspire all men likewise ever to seek to know and do the will of the indwelling heavenly Father.”
153:3.3 (1712.3) Då sade en av de spioner från Jerusalem som hade iakttagit Jesus och hans apostlar: ”Vi observerar att varken du eller dina apostlar tvättar händerna ordentligt innan ni äter bröd. Ni bör ju väl känna till att sådant som att äta med orena och otvättade händer är en överträdelse av de äldstes lag. Inte heller tvättar ni ordentligt era koppar och matkärl. Hur kommer det sig att ni visar en sådan respektlöshet för fädernas traditioner och de äldstes lagar?” Och när Jesus hade hört honom tala, svarade han: ”Hur kommer det sig att ni bryter mot Guds bud med era traditionslagar? Budet lyder: ’hedra din fader och din moder’, och det innebär att ni vid behov delar er välfärd med dem; men ni tillämpar en traditionslag som tillåter pliktförgätna barn att säga att de pengar med vilka föräldrarna kunde ha blivit hjälpta har ’getts åt Gud’. De äldstes lag befriar på så sätt sådana sluga barn från deras skyldighet, trots att barnen senare använder alla sådana pengar för sitt eget välbefinnande. Hur kommer det sig att ni på detta sätt omintetgör budet med era egna traditioner? Väl profeterade Jesaja om er hycklare när han sade: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men dess hjärta är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, då deras läror består av inlärda föreskrifter uppdiktade av människor.’	153:3.3 (1712.3) Then one of the Jerusalem spies who had been observing Jesus and his apostles, said: “We notice that neither you nor your apostles wash your hands properly before you eat bread. You must well know that such a practice as eating with defiled and unwashed hands is a transgression of the law of the elders. Neither do you properly wash your drinking cups and eating vessels. Why is it that you show such disrespect for the traditions of the fathers and the laws of our elders?” And when Jesus heard him speak, he answered: “Why is it that you transgress the commandments of God by the laws of your tradition? The commandment says, ‘Honor your father and your mother,’ and directs that you share with them your substance if necessary; but you enact a law of tradition which permits undutiful children to say that the money wherewith the parents might have been assisted has been ‘given to God.’ The law of the elders thus relieves such crafty children of their responsibility, notwithstanding that the children subsequently use all such monies for their own comfort. Why is it that you in this way make void the commandment by your own tradition? Well did Isaiah prophesy of you hypocrites, saying: ‘This people honors me with their lips, but their heart is far from me. In vain do they worship me, teaching as their doctrines the precepts of men.’
153:3.4 (1712.4) ”Ni kan se hur det går så att ni överger budordet medan ni håller fast vid människors traditioner. Alltigenom villiga är ni att tillbakavisa Guds ord samtidigt som ni upprätthåller era egna traditioner. Och på många andra sätt tar ni er till att sätta upp era egna läror ovanför lagen och profeterna.”	153:3.4 (1712.4) “You can see how it is that you desert the commandment while you hold fast to the tradition of men. Altogether willing are you to reject the word of God while you maintain your own traditions. And in many other ways do you dare to set up your own teachings above the law and the prophets.”
153:3.5 (1712.5) Jesus riktade sedan sina ord till alla närvarande. Han sade: ”Men lyssna ni alla till mig. Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan andligen oren, utan det som går ut från munnen och från hjärtat.” Men inte ens apostlarna kunde helt förstå meningen med hans ord, ty Simon Petrus frågade honom: ”Vill du förklara för oss meningen med dessa ord, så att inte en del av dina åhörare onödigtvis känner sig sårade?” Då sade Jesus till Petrus: ”Har du också svårt att fatta? Vet du inte att varje växt som inte är planterad av min himmelske Fader skall ryckas upp med roten? Vänd nu din uppmärksamhet till dem som vill veta sanningen. Man kan inte tvinga människorna att älska sanningen. Många av dessa lärare är blinda vägvisare. Och ni vet att om en blind leder en blind, faller båda i gropen. Men lyssna när jag berättar för er sanningen om vad som moraliskt orenar och andligen besudlar människorna. Jag säger er att det är inte det som kommer in i kroppen genom munnen eller får tillträde till sinnet genom ögon och öron som orenar människan. Människan orenas endast av det onda som kan uppkomma i hennes hjärta och som kommer till uttryck i ord och gärningar hos sådana oheliga personer. Vet ni inte att det är från hjärtat som det kommer onda tankar, skändliga planer på mord, stöld och äktenskapsbrott samt avund, högmod, vrede, hämnd, smädelser och falskt vittnesbörd? Och det är just sådant som orenar människorna, och inte att de äter bröd med ceremoniellt orena händer.”	153:3.5 (1712.5) Jesus then directed his remarks to all present. He said: “But hearken to me, all of you. It is not that which enters into the mouth that spiritually defiles the man, but rather that which proceeds out of the mouth and from the heart.” But even the apostles failed fully to grasp the meaning of his words, for Simon Peter also asked him: “Lest some of your hearers be unnecessarily offended, would you explain to us the meaning of these words?” And then said Jesus to Peter: “Are you also hard of understanding? Know you not that every plant which my heavenly Father has not planted shall be rooted up? Turn now your attention to those who would know the truth. You cannot compel men to love the truth. Many of these teachers are blind guides. And you know that, if the blind lead the blind, both shall fall into the pit. But hearken while I tell you the truth concerning those things which morally defile and spiritually contaminate men. I declare it is not that which enters the body by the mouth or gains access to the mind through the eyes and ears, that defiles the man. Man is only defiled by that evil which may originate within the heart, and which finds expression in the words and deeds of such unholy persons. Do you not know it is from the heart that there come forth evil thoughts, wicked projects of murder, theft, and adulteries, together with jealousy, pride, anger, revenge, railings, and false witness? And it is just such things that defile men, and not that they eat bread with ceremonially unclean hands.”
153:3.6 (1713.1) Fariséombuden från judarnas råd i Jerusalem var nu så gott som övertygade om att Jesus måste anhållas åtalad för hädelse eller för att ha visat förakt för judarnas heliga lag; därför deras försök att få honom att diskutera och möjligen angripa några av de äldstes traditioner, de s.k. nationens muntliga lagar. Hur ont det än var om vatten underlät aldrig dessa av traditionen förslavade judar att genomföra den erforderliga ceremoniella handtvagningen före varje måltid. De trodde att ”det är bättre att dö än att bryta mot de äldstes bud”. Spionerna ställde denna fråga emedan det hade rapporterats att Jesus hade sagt: ”Frälsningen är en fråga om rena hjärtan snarare än om rena händer.” Men sådana trosföreställningar, när de blir en del av ens religion, är svåra att bli av med. Ännu många år efter denna dag var aposteln Petrus bunden av rädslans bojor till många av dessa traditioner om vad som var rent och orent, och blev slutligen frigjord efter att ha haft en ovanlig och livlig dröm. Allt detta kan bättre förstås när man kommer ihåg att dessa judar såg på ätandet med otvättade händer på samma sätt som på besök hos en sköka, och båda bestraffades på samma sätt, med uteslutning från samfundet.	153:3.6 (1713.1) The Pharisaic commissioners of the Jerusalem Sanhedrin were now almost convinced that Jesus must be apprehended on a charge of blasphemy or on one of flouting the sacred law of the Jews; wherefore their efforts to involve him in the discussion of, and possible attack upon, some of the traditions of the elders, or so-called oral laws of the nation. No matter how scarce water might be, these traditionally enslaved Jews would never fail to go through with the required ceremonial washing of the hands before every meal. It was their belief that “it is better to die than to transgress the commandments of the elders.” The spies asked this question because it had been reported that Jesus had said, “Salvation is a matter of clean hearts rather than of clean hands.” But such beliefs, when they once become a part of one’s religion, are hard to get away from. Even many years after this day the Apostle Peter was still held in the bondage of fear to many of these traditions about things clean and unclean, only being finally delivered by experiencing an extraordinary and vivid dream. All of this can the better be understood when it is recalled that these Jews looked upon eating with unwashed hands in the same light as commerce with a harlot, and both were equally punishable by excommunication.
153:3.7 (1713.2) På så sätt valde Jesus att diskutera och blottlägga idiotin, i rabbinernas hela system av regler och föreskrifter, vilket representerades av den muntliga lagen — de äldstes traditioner, vilka alla ansågs mer heliga och mer bindande för judarna än till och med skrifternas lärdomar. Jesus uttalade sig nu med mindre reservation därför att han visste att den stund var kommen då han inte längre kunde göra något för att förhindra en öppen brytning med dessa religiösa ledare.	153:3.7 (1713.2) Thus did the Master elect to discuss and expose the folly of the whole rabbinic system of rules and regulations which was represented by the oral law—the traditions of the elders, all of which were regarded as more sacred and more binding upon the Jews than even the teachings of the Scriptures. And Jesus spoke out with less reserve because he knew the hour had come when he could do nothing more to prevent an open rupture of relations with these religious leaders.
4. De sista orden i synagogan ^top	4. Last Words in the Synagogue ^top
153:4.1 (1713.3) Mitt under diskussionerna vid detta möte efter gudstjänsten kom en av fariséerna från Jerusalem till Jesus med en förvirrad yngling som var besatt av en vildsint och upprorisk ande. Han ledde fram den sinnessvage ynglingen till Jesus och sade: ”Vad kan du göra åt en hemsökelse som denna? Kan du driva ut djävlar?” Och när Mästaren såg på ynglingen rördes han av medlidande, vinkade till sig ynglingen, tog honom vid handen och sade: ”Du vet vem jag är; kom ut från honom; och jag ålägger en av dina lojala medvarelser att se till att du inte återvänder.” Genast blev ynglingen normal igen och vid fullt förstånd. Det här är det första fallet då Jesus verkligen drev ut en ”ond ande” från en människa. I alla de tidigare fallen hade man endast förmodat att personen var besatt av djävulen, men det här var ett genuint fall av demonisk besatthet. Sådant förekom då och då på den tiden och ända fram till den första pingstdagen, då Mästarens ande utgjöts över allt kött, vilket gjorde det för alltid omöjligt för dessa några få himmelska rebeller att på detta sätt utnyttja vissa instabila människotyper.	153:4.1 (1713.3) In the midst of the discussions of this after meeting, one of the Pharisees from Jerusalem brought to Jesus a distraught youth who was possessed of an unruly and rebellious spirit. Leading this demented lad up to Jesus, he said: “What can you do for such affliction as this? Can you cast out devils?” And when the Master looked upon the youth, he was moved with compassion and, beckoning for the lad to come to him, took him by the hand and said: “You know who I am; come out of him; and I charge one of your loyal fellows to see that you do not return.” And immediately the lad was normal and in his right mind. And this is the first case where Jesus really cast an “evil spirit” out of a human being. All of the previous cases were only supposed possession of the devil; but this was a genuine case of demoniac possession, even such as sometimes occurred in those days and right up to the day of Pentecost, when the Master’s spirit was poured out upon all flesh, making it forever impossible for these few celestial rebels to take such advantage of certain unstable types of human beings.
153:4.2 (1714.1) Medan folket förundrade sig steg en av fariséerna upp och hävdade att Jesus kunde göra detta därför att han stod i förbund med djävlar, att Jesus med de ord han använde då han drev ut denna djävul hade tillstått att de kände varandra. Han fortsatte med att säga att de religiösa lärarna och ledarna i Jerusalem hade bestämt sig för att Jesus gjorde alla sina så kallade mirakel med Belsebubs, djävlarnas furstes, kraft. Farisén sade: ”Ha inget att göra med denne man; han är i förbund med Satan.”	153:4.2 (1714.1) When the people marveled, one of the Pharisees stood up and charged that Jesus could do these things because he was in league with devils; that he admitted in the language which he employed in casting out this devil that they were known to each other; and he went on to state that the religious teachers and leaders at Jerusalem had decided that Jesus did all his so-called miracles by the power of Beelzebub, the prince of devils. Said the Pharisee: “Have nothing to do with this man; he is in partnership with Satan.”
153:4.3 (1714.2) Då sade Jesus: ”Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är internt splittrat kan det riket inte bestå; om ett hushåll splittras inom sig står det huset snart öde. Kan en stad motstå en belägring om den inte är enad? Om Satan driver ut Satan bekämpar han sig själv. Hur skall hans rike då kunna bestå? Men ni borde veta att ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger om man inte först slår ned och binder honom. Och således, om jag med Belsebubs kraft driver ut djävlar, med hjälp av vem driver era söner ut dem? Därför skall de vara era domare. Men om det är med Guds ande som jag driver ut demonerna, då har Guds rike verkligen nått er. Om ni inte var förblindade av fördomar och vilseledda av rädsla och högmod, skulle ni med lätthet inse att en som är större än djävlar står i er mitt. Ni tvingar mig att förkunna att den som inte är med mig är mot mig, och att den som inte samlar med mig han skingrar. Låt mig uttala en allvarlig varning till er som dristar er till att med öppna ögon och överlagd illvilja tillskriva djävlar Guds gärningar! Sannerligen, sannerligen säger jag er: alla era synder får ni förlåtelse för, även för alla era hädelser, men den som överlagt och med ond avsikt hädar Gud skall aldrig få förlåtelse. Då sådana hårdnackade och ihärdiga, fördärvsdrivande syndare aldrig söker eller får förlåtelse, är deras synd den att de för evigt förkastar den gudomliga förlåtelsen.	153:4.3 (1714.2) Then said Jesus: “How can Satan cast out Satan? A kingdom divided against itself cannot stand; if a house be divided against itself, it is soon brought to desolation. Can a city withstand a siege if it is not united? If Satan casts out Satan, he is divided against himself; how then shall his kingdom stand? But you should know that no one can enter into the house of a strong man and despoil his goods except he first overpower and bind that strong man. And so, if I by the power of Beelzebub cast out devils, by whom do your sons cast them out? Therefore shall they be your judges. But if I, by the spirit of God, cast out devils, then has the kingdom of God truly come upon you. If you were not blinded by prejudice and misled by fear and pride, you would easily perceive that one who is greater than devils stands in your midst. You compel me to declare that he who is not with me is against me, while he who gathers not with me scatters abroad. Let me utter a solemn warning to you who would presume, with your eyes open and with premeditated malice, knowingly to ascribe the works of God to the doings of devils! Verily, verily, I say to you, all your sins shall be forgiven, even all of your blasphemies, but whosoever shall blaspheme against God with deliberation and wicked intention shall never obtain forgiveness. Since such persistent workers of iniquity will never seek nor receive forgiveness, they are guilty of the sin of eternally rejecting divine forgiveness.
153:4.4 (1714.3) ”Många av er har idag kommit till ett vägskäl; ni har kommit till det ställe där ni måste börja göra det oundvikliga valet mellan Faderns vilja och era självvalda vägar av mörker. Och så som ni nu väljer, sådana blir ni till slut. Om ni inte gör trädet gott och dess frukt god blir trädet odugligt och dess frukt oduglig. Jag säger er att man i min Faders eviga rike känner trädet på frukten. Men en del av er, som är som huggormar, hur kan ni som redan har valt det onda bära god frukt? Ty det onda som era hjärtan är fulla av, det uttalar er mun.”	153:4.4 (1714.3) “Many of you have this day come to the parting of the ways; you have come to a beginning of the making of the inevitable choice between the will of the Father and the self-chosen ways of darkness. And as you now choose, so shall you eventually be. You must either make the tree good and its fruit good, or else will the tree become corrupt and its fruit corrupt. I declare that in my Father’s eternal kingdom the tree is known by its fruits. But some of you who are as vipers, how can you, having already chosen evil, bring forth good fruits? After all, out of the abundance of the evil in your hearts your mouths speak.”
153:4.5 (1714.4) Då reste sig en annan farisé, som sade: ”Lärare, vi vill se dig göra ett på förhand bestämt tecken som vi kommer överens om att etablerar din auktoritet och rätt att undervisa. Går du med på ett sådant arrangemang?” När Jesus hörde detta sade han: ”Detta trolösa och teckensökande släkte kräver ett bevis, men ni skall inte få något annat tecken än det som ni redan har och det som ni skall se när Människosonen beger sig bort från er.”	153:4.5 (1714.4) Then stood up another Pharisee, who said: “Teacher, we would have you give us a predetermined sign which we will agree upon as establishing your authority and right to teach. Will you agree to such an arrangement?” And when Jesus heard this, he said: “This faithless and sign-seeking generation seeks a token, but no sign shall be given you other than that which you already have, and that which you shall see when the Son of Man departs from among you.”
153:4.6 (1714.5) När han hade slutat tala samlade sig apostlarna kring honom och ledde honom bort från synagogan. Under tystnad vandrade de hem med honom till Betsaida. De var alla förvånade och i någon mån förskräckta över den plötsliga förändringen i Mästarens undervisningstaktik. De var helt ovana vid att se honom uppträda på ett så militant sätt.	153:4.6 (1714.5) And when he had finished speaking, his apostles surrounded him and led him from the synagogue. In silence they journeyed home with him to Bethsaida. They were all amazed and somewhat terror-stricken by the sudden change in the Master’s teaching tactics. They were wholly unaccustomed to seeing him perform in such a militant manner.
5. Lördagskvällen ^top	5. The Saturday Evening ^top
153:5.1 (1715.1) Gång på gång hade Jesus grusat förhoppningarna hos sina apostlar, upprepade gånger hade han krossat deras mest omhuldade förväntningar, men ingen tid av besvikelse eller period av sorg hade någonsin varit lika svår som den som nu kom över dem. Dessutom blandade sig nu med deras modlöshet en verklig rädsla för deras säkerhet. De blev alla förvånansvärt bestörta över hur plötsligt och fullständigt folket hade övergett dem. De var också i någon mån skrämda och förlägna på grund av den oväntade djärvhet och bestämda beslutsamhet som fariséerna från Jerusalem uppvisade. Men mest av allt var de förbryllade över att Jesus plötsligt hade ändrat taktik. Under normala förhållanden skulle de ha välkomnat framträdandet av denna mer militanta inställning, men då den nu kom samtidigt med så mycket oväntat blev de skrämda av den.	153:5.1 (1715.1) Time and again had Jesus dashed to pieces the hopes of his apostles, repeatedly had he crushed their fondest expectations, but no time of disappointment or season of sorrow had ever equaled that which now overtook them. And, too, there was now admixed with their depression a real fear for their safety. They were all surprisingly startled by the suddenness and completeness of the desertion of the populace. They were also somewhat frightened and disconcerted by the unexpected boldness and assertive determination exhibited by the Pharisees who had come down from Jerusalem. But most of all they were bewildered by Jesus’ sudden change of tactics. Under ordinary circumstances they would have welcomed the appearance of this more militant attitude, but coming as it did, along with so much that was unexpected, it startled them.
153:5.2 (1715.2) Och till råga på alla dessa bekymmer, vägrade Jesus nu också att äta när de kom hem. I timtal höll han sig isolerad i ett av rummen på övre våningen. Nära midnatt återvände Joab, ledaren för evangelisterna, och meddelade att omkring en tredjedel av hans medarbetare hade övergett dem. Under hela kvällen hade lojala lärjungar kommit och gått, och de hade meddelat att känslorna i Kafarnaum i stor omfattning hade vänt sig mot Mästaren. Ledarna från Jerusalem var inte sena att förstärka denna känsla av missnöje och att på alla möjliga sätt försöka främja ett avståndstagande till Jesus och hans förkunnelse. Under dessa prövande timmar var de tolv kvinnorna församlade till möte i Petrus hus. De var ytterst upprörda, men ingen av dem deserterade.	153:5.2 (1715.2) And now, on top of all of these worries, when they reached home, Jesus refused to eat. For hours he isolated himself in one of the upper rooms. It was almost midnight when Joab, the leader of the evangelists, returned and reported that about one third of his associates had deserted the cause. All through the evening loyal disciples had come and gone, reporting that the revulsion of feeling toward the Master was general in Capernaum. The leaders from Jerusalem were not slow to feed this feeling of disaffection and in every way possible to seek to promote the movement away from Jesus and his teachings. During these trying hours the twelve women were in session over at Peter’s house. They were tremendously upset, but none of them deserted.
153:5.3 (1715.3) Något efter midnatt kom Jesus ned från kammaren i övre våningen och ställde sig bland de tolv och deras medarbetare, ett trettiotal sammanlagt. Han sade: ”Jag ser att detta sållande av riket oroar er, men det är oundvikligt. Men trots det, efter all den träning ni har fått, fanns det någon god orsak för er att staka er på mina ord? Hur kommer det sig att ni fylls av rädsla och bestörtning när ni ser riket befrias från dessa ljumma folkmassor och dessa halvhjärtade lärjungar? Varför sörjer ni när en ny dag håller på att gry för himmelrikets andliga lärdomar att lysa fram med en ny glans? Om ni finner det svårt att utstå denna prövning, vad skall ni då göra när Människosonen måste återvända till Fadern? När och hur skall ni förbereda er för den tid då jag stiger upp till platsen varifrån jag kom till denna värld?	153:5.3 (1715.3) It was a little after midnight when Jesus came down from the upper chamber and stood among the twelve and their associates, numbering about thirty in all. He said: “I recognize that this sifting of the kingdom distresses you, but it is unavoidable. Still, after all the training you have had, was there any good reason why you should stumble at my words? Why is it that you are filled with fear and consternation when you see the kingdom being divested of these lukewarm multitudes and these halfhearted disciples? Why do you grieve when the new day is dawning for the shining forth in new glory of the spiritual teachings of the kingdom of heaven? If you find it difficult to endure this test, what, then, will you do when the Son of Man must return to the Father? When and how will you prepare yourselves for the time when I ascend to the place whence I came to this world?
153:5.4 (1715.4) ”Mina kära, ni måste komma ihåg att det är anden som ger liv; köttet och allt som hör därtill är till föga hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Var vid gott mod! Jag har inte övergett er. Mången kommer att ta anstöt av de direkta orden dessa dagar. Ni har redan hört att många av mina lärjungar har vänt om; de vandrar inte längre med mig. Från början visste jag att dessa halvhjärtat troende skulle falla bort på vägen. Valde jag inte er, ni tolv män, och utnämnde er till rikets ambassadörer? Och nu, vid en tid som denna, vill ni också desertera? Se var och en till er egen tro, ty en av er är i allvarlig fara.” När Jesus hade slutat tala sade Simon Petrus: ”Ja Herre, vi är sorgsna och förbryllade, men vi skall aldrig överge dig. Du har lärt oss det eviga livets ord. Vi har trott på dig och följt dig hela denna tid. Vi vänder inte om, ty vi vet att du har sänts av Gud.” Och just som Petrus slutade tala, nickade de alla enhälligt sitt instämmande i hans trohetslöfte.	153:5.4 (1715.4) “My beloved, you must remember that it is the spirit that quickens; the flesh and all that pertains thereto is of little profit. The words which I have spoken to you are spirit and life. Be of good cheer! I have not deserted you. Many shall be offended by the plain speaking of these days. Already you have heard that many of my disciples have turned back; they walk no more with me. From the beginning I knew that these halfhearted believers would fall out by the way. Did I not choose you twelve men and set you apart as ambassadors of the kingdom? And now at such a time as this would you also desert? Let each of you look to his own faith, for one of you stands in grave danger.” And when Jesus had finished speaking, Simon Peter said: “Yes, Lord, we are sad and perplexed, but we will never forsake you. You have taught us the words of eternal life. We have believed in you and followed with you all this time. We will not turn back, for we know that you are sent by God.” And as Peter ceased speaking, they all with one accord nodded their approval of his pledge of loyalty.
153:5.5 (1716.1) Då sade Jesus: ”Gå och vila er, ty vi står inför bråda tider; aktiva dagar ligger rakt framför oss.”	153:5.5 (1716.1) Then said Jesus: “Go to your rest, for busy times are upon us; active days are just ahead.”