Kapitel 183	Paper 183
Jesus förråds och arresteras	The Betrayal and Arrest of Jesus
183:0.1 (1971.1) SEDAN Jesus till slut hade fått Petrus, Jakob och Johannes att vakna föreslog han att de skulle gå till sina tält och försöka sova för att vara redo för morgonens plikter. Men vid det här laget var de tre apostlarna helt vakna. De hade vederkvickts av sina korta stunder av sömn, och dessutom stimulerades och upplivades de av att två upprörda budbärare anlände till platsen och frågade efter David Sebedaios, och då de hastigt gav sig i väg för att söka upp honom när Petrus berättade för dem var han höll vakt.	183:0.1 (1971.1) AFTER Jesus had finally awakened Peter, James, and John, he suggested that they go to their tents and seek sleep in preparation for the duties of the morrow. But by this time the three apostles were wide awake; they had been refreshed by their short naps, and besides, they were stimulated and aroused by the arrival on the scene of two excited messengers who inquired for David Zebedee and quickly went in quest of him when Peter informed them where he kept watch.
183:0.2 (1971.2) Även fast åtta av apostlarna sov djupt var då grekerna, som hade slagit läger bredvid dem, mer rädda för oroligheter, till den grad att de hade satt ut en vaktpost som skulle alarmera dem om fara uppstod. När dessa två budbärare skyndade in i lägret började den grekiske vakten väcka alla sina landsmän, som fullt påklädda och fullt beväpnade strömmade ut från sina tält. Hela lägret var nu vaket, med undantag av de åtta apostlarna. Petrus ville kalla på sina medarbetare, men Jesus förbjöd honom definitivt. Mästaren uppmanade dem milt att återvända till sina tält, men de var motvilliga att följa hans förslag.	183:0.2 (1971.2) Although eight of the apostles were sound asleep, the Greeks who were encamped alongside them were more fearful of trouble, so much so that they had posted a sentinel to give the alarm in case danger should arise. When these two messengers hurried into camp, the Greek sentinel proceeded to arouse all of his fellow countrymen, who streamed forth from their tents, fully dressed and fully armed. All the camp was now aroused except the eight apostles. Peter desired to call his associates, but Jesus definitely forbade him. The Master mildly admonished them all to return to their tents, but they were reluctant to comply with his suggestion.
183:0.3 (1971.3) Då Mästaren inte lyckades skingra sina anhängare lämnade han dem och vandrade ned mot olivpressen nära ingången till Getsemaneparken. Fastän de tre apostlarna, grekerna och andra som bodde i lägret tvekade att genast följa efter honom, skyndade sig Johannes Markus fram runt olivträden och gömde sig i ett litet skjul nära olivpressen. Jesus drog sig bort från lägret och från sina vänner för att hans anhållare när de kom skulle kunna arrestera honom utan att störa hans apostlar. Mästaren var rädd för att om apostlarna var vakna och på plats när han arresterades, kunde åsynen av att bli förrådd av Judas till den grad väcka deras fientlighet att de skulle göra motstånd mot soldaterna och skulle sättas i häkte tillsammans med honom. Han fruktade att om de arresterades tillsammans med honom, kunde de också förgås med honom.	183:0.3 (1971.3) Failing to disperse his followers, the Master left them and walked down toward the olive press near the entrance to Gethsemane Park. Although the three apostles, the Greeks, and the other members of the camp hesitated immediately to follow him, John Mark hastened around through the olive trees and secreted himself in a small shed near the olive press. Jesus withdrew from the camp and from his friends in order that his apprehenders, when they arrived, might arrest him without disturbing his apostles. The Master feared to have his apostles awake and present at the time of his arrest lest the spectacle of Judas’s betraying him should so arouse their animosity that they would offer resistance to the soldiers and would be taken into custody with him. He feared that, if they should be arrested with him, they might also perish with him.
183:0.4 (1971.4) Fastän Jesus visste att planen att döda honom hade sitt upphov i de judiska styresmännens råd, var han också medveten om att alla sådana skändliga ränker till fullo gillades även av Lucifer, Satan och Caligastia. Han visste mycket väl att dessa världsrebeller också gärna såg att alla apostlar gick under tillsammans med honom.	183:0.4 (1971.4) Though Jesus knew that the plan for his death had its origin in the councils of the rulers of the Jews, he was also aware that all such nefarious schemes had the full approval of Lucifer, Satan, and Caligastia. And he well knew that these rebels of the realms would also be pleased to see all of the apostles destroyed with him.
183:0.5 (1971.5) Jesus satte sig ned ensam på olivpressen, där han inväntade förrädarens ankomst, och han sågs i den stunden endast av Johannes Markus och en oräknelig skara av himmelska observatörer.	183:0.5 (1971.5) Jesus sat down, alone, on the olive press, where he awaited the coming of the betrayer, and he was seen at this time only by John Mark and an innumerable host of celestial observers.
1. Faderns vilja ^top	1. The Father’s Will ^top
183:1.1 (1971.6) Det finns en stor fara för missförstånd när det gäller betydelsen av talrika uttalanden och många händelser i samband med avslutandet av Mästarens livsskede i köttslig gestalt. Den grymma behandling som de okunniga tjänarna och hårdhudade soldaterna utsatte Jesus för, det orättvisa genomförandet av rättegångarna mot honom och den känslolösa inställningen hos dem som gjorde anspråk på att vara religiösa ledare får inte sammanblandas med det faktum att Jesus, när han tålmodigt underkastade sig allt detta lidande och all denna förödmjukelse, uppriktigt följde Paradisfaderns vilja. Det var verkligen och sannerligen Faderns vilja att hans Son skulle tömma de dödligas erfarenhetsbägare i sin helhet, från födseln till döden, men Fadern i himlen hade inget som helst att göra med uppeggandet av det barbariska beteendet hos dessa förment civiliserade människor vilka så brutalt torterade Mästaren och så fasansfullt överöste hans person, som inte gjorde motstånd, med den ena skymfen efter den andra. Dessa omänskliga och chockerande upplevelser som Jesus fick genomlida under de sista timmarna av sitt liv som dödlig var inte i någon som helst mening en del av Faderns gudomliga vilja, vilken Jesu mänskliga natur så segerrikt hade förbundit sig att utföra när människan i honom slutligen gav sig åt Gud, såsom uttrycktes i den tredelade bön som han framförde i trädgården medan hans trötta apostlar sov den fysiska utmattningens sömn.	183:1.1 (1971.6) There is great danger of misunderstanding the meaning of numerous sayings and many events associated with the termination of the Master’s career in the flesh. The cruel treatment of Jesus by the ignorant servants and the calloused soldiers, the unfair conduct of his trials, and the unfeeling attitude of the professed religious leaders, must not be confused with the fact that Jesus, in patiently submitting to all this suffering and humiliation, was truly doing the will of the Father in Paradise. It was, indeed and in truth, the will of the Father that his Son should drink to the full the cup of mortal experience, from birth to death, but the Father in heaven had nothing whatever to do with instigating the barbarous behavior of those supposedly civilized human beings who so brutally tortured the Master and so horribly heaped successive indignities upon his nonresisting person. These inhuman and shocking experiences which Jesus was called upon to endure in the final hours of his mortal life were not in any sense a part of the divine will of the Father, which his human nature had so triumphantly pledged to carry out at the time of the final surrender of man to God as signified in the threefold prayer which he indited in the garden while his weary apostles slept the sleep of physical exhaustion.
183:1.2 (1972.1) Fadern i himlen önskade att hans Gåvoson skulle avsluta sitt jordiska livsskede på ett naturligt sätt, precis så som alla dödliga i köttslig gestalt måste sluta sitt liv på jorden. Vanliga män och kvinnor kan inte förvänta sig att deras sista timmar på jorden och inträdande dödsepisoden skulle underlättas av någon speciell försynens skickelse. Följaktligen valde Jesus att lägga ned sitt köttsliga liv på det sätt som överensstämde med händelsernas naturliga gång, och han vägrade ståndaktigt att frigöra sig från det grymma greppet från en ondskefull sammansvärjning av omänskliga händelser som med horribel förvissning svepte fram mot hans otroliga förödmjukelse och nedriga död. Varje bit av all denna förbluffande manifestation av hat och exempellösa demonstration av grymhet var onda människors och gudlösa dödligas verk. Gud i himlen uttryckte inte sin vilja till det, inte heller dikterades det av Jesu ärkefiender, fastän de gjorde mycket för att förvissa sig om att tanklösa och ondsinta dödliga på detta sätt skulle avvisa Gåvosonen. Till och med han som är syndens fader vände bort sitt ansikte från den olidliga fasa som utspelade sig på korsfästelsescenen.	183:1.2 (1972.1) The Father in heaven desired the bestowal Son to finish his earth career naturally, just as all mortals must finish up their lives on earth and in the flesh. Ordinary men and women cannot expect to have their last hours on earth and the supervening episode of death made easy by a special dispensation. Accordingly, Jesus elected to lay down his life in the flesh in the manner which was in keeping with the outworking of natural events, and he steadfastly refused to extricate himself from the cruel clutches of a wicked conspiracy of inhuman events which swept on with horrible certainty toward his unbelievable humiliation and ignominious death. And every bit of all this astounding manifestation of hatred and this unprecedented demonstration of cruelty was the work of evil men and wicked mortals. God in heaven did not will it, neither did the archenemies of Jesus dictate it, though they did much to insure that unthinking and evil mortals would thus reject the bestowal Son. Even the father of sin turned his face away from the excruciating horror of the scene of the crucifixion.
2. Judas inne i staden ^top	2. Judas in the City ^top
183:2.1 (1972.2) Efter att Judas så plötsligt lämnade bordet under den Sista Måltiden gick han direkt till sin kusins hem, och sedan gick de båda två raka vägen till tempelvakternas kapten. Judas bad kaptenen samla vaktmanskapet och meddelade honom att han var färdig att föra dem till Jesus. Då Judas anlände till platsen lite tidigare än väntat dröjde det något innan man kom iväg till familjen Markus hem, där Judas väntade sig att fortfarande finna Jesus i sällskap med apostlarna. Mästaren och de elva apostlarna avlägsnade sig från Elias Markus hem hela femton minuter innan förrädaren och vakterna anlände. Då anhållarna kom fram till familjen Markus hem var Jesus och de elva apostlarna redan gott och väl utanför stadens murar och på väg mot lägret vid Olivberget.	183:2.1 (1972.2) After Judas so abruptly left the table while eating the Last Supper, he went directly to the home of his cousin, and then did the two go straight to the captain of the temple guards. Judas requested the captain to assemble the guards and informed him that he was ready to lead them to Jesus. Judas having appeared on the scene a little before he was expected, there was some delay in getting started for the Mark home, where Judas expected to find Jesus still visiting with the apostles. The Master and the eleven left the home of Elijah Mark fully fifteen minutes before the betrayer and the guards arrived. By the time the apprehenders reached the Mark home, Jesus and the eleven were well outside the walls of the city and on their way to the Olivet camp.
183:2.2 (1972.3) Judas blev mycket oroad av sitt misslyckande med att finna Jesus kvar i familjen Markus hus tillsammans med elva män, av vilka endast två var beväpnade för att göra motstånd. Han råkade känna till att endast Simon Petrus och Simon Seloten var utrustade med svärd när de på eftermiddagen lämnade lägret. Judas hade hoppats på att få Jesus arresterad när det var tyst och stilla i staden och då chansen till motstånd var liten. Förrädaren var rädd för att om han väntade tills de återvände till lägret skulle de stöta på ett drygt sextiotal hängivna lärjungar, och han visste också att Simon Seloten hade ett fullt tillräckligt lager av vapen i sin besittning. Judas blev allt mer nervös när han funderade på hur de elva trofasta apostlarna skulle avsky honom, och han var rädd för att de alla skulle försöka ta livet av honom. Han var inte bara illojal, utan även en riktig fegis till sinnes.	183:2.2 (1972.3) Judas was much perturbed by this failure to find Jesus at the Mark residence and in the company of eleven men, only two of whom were armed for resistance. He happened to know that, in the afternoon when they had left camp, only Simon Peter and Simon Zelotes were girded with swords; Judas had hoped to take Jesus when the city was quiet, and when there was little chance of resistance. The betrayer feared that, if he waited for them to return to their camp, more than threescore of devoted disciples would be encountered, and he also knew that Simon Zelotes had an ample store of arms in his possession. Judas was becoming increasingly nervous as he meditated how the eleven loyal apostles would detest him, and he feared they would all seek to destroy him. He was not only disloyal, but he was a real coward at heart.
183:2.3 (1973.1) Då de inte fann Jesus i rummet på övervåningen bad Judas vaktkaptenen att återvända till templet. Vid denna tid hade styresmännen börjat samlas i den ledande översteprästens hem i förberedelse för att ta emot Jesus, emedan deras överenskommelse med förrädaren förutsatte att Jesus arresterades före midnatt den dagen. Judas förklarade för sina kumpaner att Jesus inte längre var kvar i familjen Markus hus och att det var nödvändigt att bege sig till Getsemane för att arrestera honom. Förrädaren fortsatte sedan med att säga att ett drygt sextiotal hängivna lärjungar fanns i lägret tillsammans med Jesus, och att de alla var väl beväpnade. Judarnas styresmän påminde Judas om att Jesus alltid hade predikat icke-våld, men Judas svarade att de inte kunde förlita sig på att alla Jesu anhängare följde den läran. Han var egentligen rädd för sitt eget skinn och dristade därför att be om ett följe om fyrtio beväpnade soldater. Eftersom de judiska myndigheterna inte hade någon så stor styrka av beväpnade män under sitt befäl, begav de sig genast till fästningen Antonia och anhöll om att den romerske kommendanten skulle ge dem denna vaktstyrka, men när han fick veta att de tänkte arrestera Jesus vägrade han genast att gå med på deras anhållan och hänvisade dem till sin överordnade officer. På så sätt åtgick över en timmes tid med att de gick från en myndighet till en annan tills de slutligen var tvungna att gå till Pilatus själv för att få tillstånd att använda romerska vaktsoldater. Det var sent när de kom fram till Pilatus hus, och han hade dragit sig tillbaka till sina privata rum med sin hustru. Han tvekade att ha någon som helst befattning med detta företag, i synnerhet som hans hustru bad honom att inte bevilja anhållan. Men då den ledande tjänstemannen vid judarnas råd var på plats och personligen anhöll om denna hjälp fann ståthållaren det klokt att bevilja anhållan och tänkte att han senare kunde rätta till någon orätt som de kunde vara benägna att begå.	183:2.3 (1973.1) When they failed to find Jesus in the upper chamber, Judas asked the captain of the guard to return to the temple. By this time the rulers had begun to assemble at the high priest’s home preparatory to receiving Jesus, seeing that their bargain with the traitor called for Jesus’ arrest by midnight of that day. Judas explained to his associates that they had missed Jesus at the Mark home, and that it would be necessary to go to Gethsemane to arrest him. The betrayer then went on to state that more than threescore devoted followers were encamped with him, and that they were all well armed. The rulers of the Jews reminded Judas that Jesus had always preached nonresistance, but Judas replied that they could not depend upon all Jesus’ followers obeying such teaching. He really feared for himself and therefore made bold to ask for a company of forty armed soldiers. Since the Jewish authorities had no such force of armed men under their jurisdiction, they went at once to the fortress of Antonia and requested the Roman commander to give them this guard; but when he learned that they intended to arrest Jesus, he promptly refused to accede to their request and referred them to his superior officer. In this way more than an hour was consumed in going from one authority to another until they finally were compelled to go to Pilate himself in order to obtain permission to employ the armed Roman guards. It was late when they arrived at Pilate’s house, and he had retired to his private chambers with his wife. He hesitated to have anything to do with the enterprise, all the more so since his wife had asked him not to grant the request. But inasmuch as the presiding officer of the Jewish Sanhedrin was present and making personal request for this assistance, the governor thought it wise to grant the petition, thinking he could later on right any wrong they might be disposed to commit.
183:2.4 (1973.2) När Judas Iskariot vid halvtolvtiden gav sig i väg från templet åtföljdes han således av över sextio personer — tempelvakter, romerska soldater och nyfikna tjänare hos översteprästerna och styresmännen.	183:2.4 (1973.2) Accordingly, when Judas Iscariot started out from the temple, about half after eleven o’clock, he was accompanied by more than sixty persons—temple guards, Roman soldiers, and curious servants of the chief priests and rulers.
3. Mästaren arresteras ^top	3. The Master’s Arrest ^top
183:3.1 (1973.3) När detta följe av beväpnade soldater och vakter, som bar facklor och lyktor, närmade sig trädgården skyndade sig Judas ett gott stycke framför truppen för att vara färdig att snabbt identifiera Jesus, så att fängslarna lätt kunde bära hand på honom innan hans följeslagare kunde komma till hans försvar. Det fanns dessutom ett annat skäl till att Judas ville hinna före Mästarens fiender: Han tänkte att det skulle se ut som om han hade anlänt före soldaterna, så att apostlarna och andra samlade kring Jesus kanske inte direkt skulle koppla ihop honom med de beväpnade vakterna som följde efter i hälarna på honom. Judas hade rentav tänkt sig att uppträda som den som hade skyndat sig ut för att varna dem för att anhållarna var i antågande, men den planen gick om intet av Jesu sätt att välkomna förrädaren. Fastän Mästaren tilltalade Judas vänligt, hälsade han honom som förrädare.	183:3.1 (1973.3) As this company of armed soldiers and guards, carrying torches and lanterns, approached the garden, Judas stepped well out in front of the band that he might be ready quickly to identify Jesus so that the apprehenders could easily lay hands on him before his associates could rally to his defense. And there was yet another reason why Judas chose to be ahead of the Master’s enemies: He thought it would appear that he had arrived on the scene ahead of the soldiers so that the apostles and others gathered about Jesus might not directly connect him with the armed guards following so closely upon his heels. Judas had even thought to pose as having hastened out to warn them of the coming of the apprehenders, but this plan was thwarted by Jesus’ blighting greeting of the betrayer. Though the Master spoke to Judas kindly, he greeted him as a traitor.
183:3.2 (1973.4) Så snart Petrus, Jakob och Johannes samt ett trettiotal av deras fränder i lägret såg den beväpnade truppen med facklor svänga runt bergskrönet visste de att soldaterna kom för att arrestera Jesus, och de rusade alla ned till nära olivpressen där Mästaren satt ensam i månskenet. Medan soldattruppen närmade sig från ena sidan kom de tre apostlarna och deras fränder från den andra sidan. När Judas steg fram för att tilltala Mästaren stod de två grupperna där, orörliga, med Mästaren mellan sig och Judas beredd att trycka förrädarens kyss på hans panna.	183:3.2 (1973.4) As soon as Peter, James, and John, with some thirty of their fellow campers, saw the armed band with torches swing around the brow of the hill, they knew that these soldiers were coming to arrest Jesus, and they all rushed down to near the olive press where the Master was sitting in moonlit solitude. As the company of soldiers approached on one side, the three apostles and their associates approached on the other. As Judas strode forward to accost the Master, there the two groups stood, motionless, with the Master between them and Judas making ready to impress the traitorous kiss upon his brow.
183:3.3 (1974.1) Det hade varit förrädarens hopp att, sedan han hade visat vakterna fram till Getsemane, bara kunna peka ut Jesus för soldaterna eller på sin höjd infria sitt löfte om att hälsa honom med en kyss och sedan snabbt dra sig tillbaka från scenen. Judas var storligen rädd för att alla apostlarna skulle vara närvarande och att de skulle koncentrera sin attack mot honom som hämnd för att han hade vågat förråda deras älskade lärare. Men när Mästaren hälsade honom som förrädare, blev han så förvirrad att han inte gjorde något försök att fly.	183:3.3 (1974.1) It had been the hope of the betrayer that he could, after leading the guards to Gethsemane, simply point Jesus out to the soldiers, or at most carry out the promise to greet him with a kiss, and then quickly retire from the scene. Judas greatly feared that the apostles would all be present, and that they would concentrate their attack upon him in retribution for his daring to betray their beloved teacher. But when the Master greeted him as a betrayer, he was so confused that he made no attempt to flee.
183:3.4 (1974.2) Jesus gjorde ett sista försök att rädda Judas från att handgripligen förråda honom, då han innan förrädaren nådde fram till honom steg åt sidan, vände sig till den främste soldaten till vänster, den romerske kaptenen, och sade: ”Vem söker ni?” Kaptenen svarade: ”Jesus från Nasaret.” Då steg Jesus fram direkt framför officeren, stod där i det lugna majestät som tillkommer hela denna skapelses Gud och sade: ”Det är jag.” Många i denna beväpnade trupp hade hört Jesus undervisa i templet, andra hade hört om hans mäktiga gärningar, och när de hörde honom så mäktigt tillkännage sin identitet ryggade de som stod i främsta leden plötsligt tillbaka. De överväldigades av häpnaden över hans lugna och majestätiska tillkännagivande av sin identitet. Det var därför inte nödvändigt för Judas att gå vidare i sitt förräderi. Mästaren hade djärvt avslöjat sig för sina fiender, och de kunde ha tagit honom utan Judas hjälp. Men förrädaren måste göra något som förklarade hans närvaro bland denna beväpnade trupp, och dessutom ville han visa att han utförde sin del av avtalet med judarnas styresmän om att förråda Jesus för att ha rätt till den stora belöning och ära som han trodde sig bli överöst med som ersättning för sitt löfte att överlämna Jesus i deras händer.	183:3.4 (1974.2) Jesus made one last effort to save Judas from actually betraying him in that, before the traitor could reach him, he stepped to one side and, addressing the foremost soldier on the left, the captain of the Romans, said, “Whom do you seek?” The captain answered, “Jesus of Nazareth.” Then Jesus stepped up immediately in front of the officer and, standing there in the calm majesty of the God of all this creation, said, “I am he.” Many of this armed band had heard Jesus teach in the temple, others had learned about his mighty works, and when they heard him thus boldly announce his identity, those in the front ranks fell suddenly backward. They were overcome with surprise at his calm and majestic announcement of identity. There was, therefore, no need for Judas to go on with his plan of betrayal. The Master had boldly revealed himself to his enemies, and they could have taken him without Judas’s assistance. But the traitor had to do something to account for his presence with this armed band, and besides, he wanted to make a show of carrying out his part of the betrayal bargain with the rulers of the Jews in order to be eligible for the great reward and honors which he believed would be heaped upon him in compensation for his promise to deliver Jesus into their hands.
183:3.5 (1974.3) Medan vakterna samlade sig efter att först ha vacklat vid åsynen av Jesus och vid ljudet av hans ovanliga röst, och medan apostlarna och lärjungarna kom närmare, steg Judas fram till Jesus, tryckte en kyss på hans panna och sade: ”Var hälsad, Mästare och Lärare.” När Judas sålunda omfamnade sin Mästare sade Jesus: ”Vän, har du inte gjort nog? Måste du rentav förråda Människosonen med en kyss?”	183:3.5 (1974.3) As the guards rallied from their first faltering at the sight of Jesus and at the sound of his unusual voice, and as the apostles and disciples drew nearer, Judas stepped up to Jesus and, placing a kiss upon his brow, said, “Hail, Master and Teacher.” And as Judas thus embraced his Master, Jesus said, “Friend, is it not enough to do this! Would you even betray the Son of Man with a kiss?”
183:3.6 (1974.4) Apostlarna och lärjungarna var bokstavligen förstummade av vad de såg. På en stund rörde sig ingen. Sedan lösgjorde sig Jesus från Judas svekfulla omfamning, steg fram till vakterna och soldaterna och frågade igen: ”Vem söker ni?” Igen sade kaptenen: ”Jesus från Nasaret”, och igen svarade Jesus: ”Jag har sagt dig att det är jag. Om du därför söker mig, låt dessa andra gå sin väg. Jag är redo att följa med dig.”	183:3.6 (1974.4) The apostles and disciples were literally stunned by what they saw. For a moment no one moved. Then Jesus, disengaging himself from the traitorous embrace of Judas, stepped up to the guards and soldiers and again asked, “Whom do you seek?” And again the captain said, “Jesus of Nazareth.” And again answered Jesus: “I have told you that I am he. If, therefore, you seek me, let these others go their way. I am ready to go with you.”
183:3.7 (1974.5) Jesus var färdig att följa med tillbaka till Jerusalem med vakterna, och kaptenen och soldaterna var helt villiga att låta de tre apostlarna och deras kamrater gå sin väg i fred. Men innan de hann komma iväg, och medan Jesus stod där och inväntade kaptenens order, gick en viss Malkos, den syriske livvakten till den ledande översteprästen, fram till Jesus för att binda händerna på hans rygg, fastän den romerske kaptenen inte hade gett order om att Jesus på detta sätt skulle bindas. När Petrus och hans kamrater såg sin Mästare utsättas för denna kränkning kunde de inte längre hålla sig tillbaka. Petrus drog sitt svärd och rusade tillsammans med de andra fram för att slå Malkos till marken. Men innan soldaterna hann komma till översteprästens tjänares försvar lyfte Jesus en förbjudande hand mot Petrus och sade strängt: ”Petrus, sätt tillbaka ditt svärd. De som griper till svärd skall dödas med svärd. Förstår du inte att det är Faderns vilja att jag tömmer denna bägare? Och vet du dessutom inte att jag även nu kunde ta befälet över mer än tolv legioner änglar och deras medarbetare, som kunde befria mig ur händerna på dessa få män?”	183:3.7 (1974.5) Jesus was ready to go back to Jerusalem with the guards, and the captain of the soldiers was altogether willing to allow the three apostles and their associates to go their way in peace. But before they were able to get started, as Jesus stood there awaiting the captain’s orders, one Malchus, the Syrian bodyguard of the high priest, stepped up to Jesus and made ready to bind his hands behind his back, although the Roman captain had not directed that Jesus should be thus bound. When Peter and his associates saw their Master being subjected to this indignity, they were no longer able to restrain themselves. Peter drew his sword and with the others rushed forward to smite Malchus. But before the soldiers could come to the defense of the high priest’s servant, Jesus raised a forbidding hand to Peter and, speaking sternly, said: “Peter, put up your sword. They who take the sword shall perish by the sword. Do you not understand that it is the Father’s will that I drink this cup? And do you not further know that I could even now command more than twelve legions of angels and their associates, who would deliver me from the hands of these few men?”
183:3.8 (1975.1) Fastän Jesus sålunda effektivt satte stopp för det fysiska motstånd som hans anhängare tillgrep, var det tillräckligt för att väcka rädslan hos vaktkaptenen, som nu med soldaternas hjälp med hårda tag hastigt band Jesus. När de band hans händer med tjocka rep sade Jesus till dem: ”Varför kommer ni emot mig med svärd och påkar som för att gripa en rövare? Dagligen var jag hos er i templet och offentligt undervisade folket, och ni gjorde inget försök att anhålla mig då.”	183:3.8 (1975.1) While Jesus thus effectively put a stop to this show of physical resistance by his followers, it was enough to arouse the fear of the captain of the guards, who now, with the help of his soldiers, laid heavy hands on Jesus and quickly bound him. And as they tied his hands with heavy cords, Jesus said to them: “Why do you come out against me with swords and with staves as if to seize a robber? I was daily with you in the temple, publicly teaching the people, and you made no effort to take me.”
183:3.9 (1975.2) När Jesus hade bundits gav kaptenen, som fruktade att Mästarens anhängare kunde försöka frita honom, order om att de skulle anhållas, men soldaterna var inte tillräckligt snabba, ty när Jesu anhängare hörde kaptenen ge order om att arrestera dem flydde de hastigt tillbaka in i ravinen. Under hela denna tid hade Johannes Markus hållit sig gömd i det närbelägna skjulet. När vakterna började gå tillbaka mot Jerusalem med Jesus, försökte Johannes Markus smyga sig ut ur skjulet för att komma ifatt de flyende apostlarna och lärjungarna. Men just då han kom ut passerade en av de sista återvändande soldaterna, som hade förföljt de flyende lärjungarna, och då han fick syn på den unge mannen i sin linnekappa rusade han efter honom och kom nästan ifatt honom. I själva verket kom soldaten tillräckligt nära Johannes för att få tag i hans kappa, men den unge mannen frigjorde sig från plagget och flydde naken, medan soldaten stod där med den tomma kappan i hand. Johannes Markus tog sig i all hast till David Sebedaios på den övre stigen. När han hade berättat för David vad som hade hänt skyndade de bägge tillbaka till tälten med de sovande apostlarna och informerade alla åtta om att Mästaren hade blivit förrådd och arresterad.	183:3.9 (1975.2) When Jesus had been bound, the captain, fearing that the followers of the Master might attempt to rescue him, gave orders that they be seized; but the soldiers were not quick enough since, having overheard the captain’s orders to arrest them, Jesus’ followers fled in haste back into the ravine. All this time John Mark had remained secluded in the near-by shed. When the guards started back to Jerusalem with Jesus, John Mark attempted to steal out of the shed in order to catch up with the fleeing apostles and disciples; but just as he emerged, one of the last of the returning soldiers who had pursued the fleeing disciples was passing near and, seeing this young man in his linen coat, gave chase, almost overtaking him. In fact, the soldier got near enough to John to lay hold upon his coat, but the young man freed himself from the garment, escaping naked while the soldier held the empty coat. John Mark made his way in all haste to David Zebedee on the upper trail. When he had told David what had happened, they both hastened back to the tents of the sleeping apostles and informed all eight of the Master’s betrayal and arrest.
183:3.10 (1975.3) Ungefär samtidigt som de åtta apostlarna väcktes började de som hade flytt upp i ravinen återvända, och de samlades alla nära olivpressen för att överlägga om vad som borde göras. Under tiden hade Simon Petrus och Johannes Sebedaios, som hade gömt sig bland olivträden, redan gett sig i väg efter hopen av soldater, vakter och tjänare som nu ledde Jesus tillbaka till Jerusalem som om de hade lett en desperat brottsling. Johannes följde nära efter folkhopen, men Petrus kom långt bakom. Efter det att Johannes Markus hade kommit loss från soldatens grepp försåg han sig med en kappa som han fann i Simon Petrus och Johannes Sebedaios tält. Han misstänkte att vakterna skulle ta Jesus till översteprästen emeritus Hannas hem. Han löpte därför en omväg genom olivlundarna, var framme före folkhopen och gömde sig nära ingången vid grinden till översteprästens palats.	183:3.10 (1975.3) At about the time the eight apostles were being awakened, those who had fled up the ravine were returning, and they all gathered together near the olive press to debate what should be done. In the meantime, Simon Peter and John Zebedee, who had hidden among the olive trees, had already gone on after the mob of soldiers, guards, and servants, who were now leading Jesus back to Jerusalem as they would have led a desperate criminal. John followed close behind the mob, but Peter followed afar off. After John Mark’s escape from the clutch of the soldier, he provided himself with a cloak which he found in the tent of Simon Peter and John Zebedee. He suspected the guards were going to take Jesus to the home of Annas, the high priest emeritus; so he skirted around through the olive orchards and was there ahead of the mob, hiding near the entrance to the gate of the high priest’s palace.
4. Överläggningen vid olivpressen ^top	4. Discussion at the Olive Press ^top
183:4.1 (1975.4) Jakob Sebedaios fann sig skild Simon Petrus och sin bror Johannes sällskap, och därför förenade han sig nu vid olivpressen med de övriga apostlarna och deras fränder från lägret för att överlägga om vad som borde göras med anledning av Mästarens arrestering.	183:4.1 (1975.4) James Zebedee found himself separated from Simon Peter and his brother John, and so he now joined the other apostles and their fellow campers at the olive press to deliberate on what should be done in view of the Master’s arrest.
183:4.2 (1975.5) Andreas hade befriats från allt ansvar att fungera som gruppledare för sina medapostlar, och i enlighet därmed höll han sig tyst under denna största kris i deras liv. Efter en kort informell diskussion steg Simon Seloten upp på stenmuren vid olivpressen, framförde en lidelsefull vädjan om lojalitet mot Mästaren och rikets sak samt uppmanade sina medapostlar och de övriga lärjungarna att skynda efter folkhopen och frita Jesus. Majoriteten av sällskapet skulle ha varit benägen att följa hans aggressiva ledarskap om Natanael inte hade rest sig i det ögonblick Simon slutade tala och gett dem råd att fästa sin uppmärksamhet på Jesu ofta upprepade lära om icke-motstånd. Han påminde dem dessutom om att Jesus samma kväll hade instruerat dem att spara sina liv för den tid då de skulle gå ut i världen för att förkunna den goda nyheten i det himmelska rikets evangelium. Natanael understöddes i sin åsikt av Jakob Sebedaios, som nu berättade hur Petrus och andra hade dragit sina svärd för att förhindra arresterandet av Mästaren, och att Jesus hade bett Simon Petrus och de andra svärdsmännen sticka sin klinga tillbaka i skidan. Matteus och Filippos talade också, men diskussionen ledde inte till någonting definitivt förrän Tomas, som fäste deras uppmärksamhet på att Jesus hade gett Lasaros rådet att inte sätta sitt liv i fara, påpekade att de ingenting kunde göra för att rädda Mästaren emedan han vägrade att låta sina vänner försvara honom och eftersom han framhärdade i att inte använda sina gudomliga befogenheter för att hindra sina mänskliga fiender. Tomas övertalade dem att skingras var och en åt sitt håll, under förutsättning att David Sebedaios skulle stanna i lägret för att upprätthålla ett ställe för informationsutbyte och en budbärarcentral för gruppen. Vid halvtretiden den morgonen var lägret övergivet. Endast David fanns kvar med tre eller fyra budbärare efter att de andra hade sänts ut för att skaffa information om vart Jesus hade förts och vad man tänkte göra med honom.	183:4.2 (1975.5) Andrew had been released from all responsibility in the group management of his fellow apostles; accordingly, in this greatest of all crises in their lives, he was silent. After a short informal discussion, Simon Zelotes stood up on the stone wall of the olive press and, making an impassioned plea for loyalty to the Master and the cause of the kingdom, exhorted his fellow apostles and the other disciples to hasten on after the mob and effect the rescue of Jesus. The majority of the company would have been disposed to follow his aggressive leadership had it not been for the advice of Nathaniel, who stood up the moment Simon had finished speaking and called their attention to Jesus’ oft-repeated teachings regarding nonresistance. He further reminded them that Jesus had that very night instructed them that they should preserve their lives for the time when they should go forth into the world proclaiming the good news of the gospel of the heavenly kingdom. And Nathaniel was encouraged in this stand by James Zebedee, who now told how Peter and others drew their swords to defend the Master against arrest, and that Jesus bade Simon Peter and his fellow swordsmen sheathe their blades. Matthew and Philip also made speeches, but nothing definite came of this discussion until Thomas, calling their attention to the fact that Jesus had counseled Lazarus against exposing himself to death, pointed out that they could do nothing to save their Master inasmuch as he refused to allow his friends to defend him, and since he persisted in refraining from the use of his divine powers to frustrate his human enemies. Thomas persuaded them to scatter, every man for himself, with the understanding that David Zebedee would remain at the camp to maintain a clearinghouse and messenger headquarters for the group. By half past two o’clock that morning the camp was deserted; only David remained on hand with three or four messengers, the others having been dispatched to secure information as to where Jesus had been taken, and what was going to be done with him.
183:4.3 (1976.1) Fem av apostlarna, nämligen Natanael, Matteus, Filippos och tvillingarna gömde sig i Betfage och Betania. Tomas, Andreas, Jakob och Simon Seloten gömde sig i staden. Simon Petrus och Johannes Sebedaios följde efter till Hannas hus.	183:4.3 (1976.1) Five of the apostles, Nathaniel, Matthew, Philip, and the twins, went into hiding at Bethpage and Bethany. Thomas, Andrew, James, and Simon Zelotes were hiding in the city. Simon Peter and John Zebedee followed along to the home of Annas.
183:4.4 (1976.2) Kort efter gryningen vandrade Simon Petrus, modlös och djupt förtvivlad, tillbaka till lägret vid Getsemane. David skickade honom tillsammans med en budbärare till hans bror Andreas, som befann sig i Nikodemos hem i Jerusalem.	183:4.4 (1976.2) Shortly after daybreak, Simon Peter wandered back to the Gethsemane camp, a dejected picture of deep despair. David sent him in charge of a messenger to join his brother, Andrew, who was at the home of Nicodemus in Jerusalem.
183:4.5 (1976.3) Under hela den tid som Jesus hängde på korset stannade Johannes Sebedaios, såsom Jesus hade sagt till honom, ständigt i hans närhet, och det var Johannes som från timme till timme försåg Davids budbärare med information som de förde till David i lägret i trädgården och som sedan fördes vidare till apostlarna i deras gömställen och till Jesu familj.	183:4.5 (1976.3) Until the very end of the crucifixion, John Zebedee remained, as Jesus had directed him, always near at hand, and it was he who supplied David’s messengers with information from hour to hour which they carried to David at the garden camp, and which was then relayed to the hiding apostles and to Jesus’ family.
183:4.6 (1976.4) Sannerligen, herden har slagits ned och fåren har skingrats! Fastän de alla vagt insåg att Jesus på förhand hade varnat dem för just denna situation, var de alltför svårt chockerade av Mästarens plötsliga försvinnande för att kunna använda sitt sinne på normalt sätt.	183:4.6 (1976.4) Surely, the shepherd is smitten and the sheep are scattered! While they all vaguely realize that Jesus has forewarned them of this very situation, they are too severely shocked by the Master’s sudden disappearance to be able to use their minds normally.
183:4.7 (1976.5) Det var kort efter att det hade börjat dagas och snart efter att Petrus hade skickats till att förena sig med sin bror då Juda, Jesu köttslige broder, anlände helt andfådd till lägret sedan han hade sprungit före resten av Jesu familj, bara för att få veta att Mästaren redan hade arresterats. Han skyndade tillbaka ned längs Jerikovägen med denna information till sin mor, sina bröder och systrar. David Sebedaios sände bud med Juda till Jesu familj att de skulle samlas i Martas och Marias hus i Betania och där invänta de nyheter som hans budbärare regelbundet skulle förse dem med.	183:4.7 (1976.5) It was shortly after daylight and just after Peter had been sent to join his brother, that Jude, Jesus’ brother in the flesh, arrived in the camp, almost breathless and in advance of the rest of Jesus’ family, only to learn that the Master had already been placed under arrest; and he hastened back down the Jericho road to carry this information to his mother and to his brothers and sisters. David Zebedee sent word to Jesus’ family, by Jude, to forgather at the house of Martha and Mary in Bethany and there await news which his messengers would regularly bring them.
183:4.8 (1976.6) Sådan var situationen under torsdagsnattens senare del och fredagens tidiga morgontimmar vad beträffar apostlarna, de främsta lärjungarna och Jesu familj på jorden. Alla dessa grupper och individer hölls i kontakt med varandra genom den budbärartjänst som David Sebedaios fortsättningsvis ledde från sitt högkvarter i lägret vid Getsemane.	183:4.8 (1976.6) This was the situation during the last half of Thursday night and the early morning hours of Friday as regards the apostles, the chief disciples, and the earthly family of Jesus. And all these groups and individuals were kept in touch with each other by the messenger service which David Zebedee continued to operate from his headquarters at the Gethsemane camp.
5. På väg till översteprästens palats ^top	5. On the Way to the High Priest’s Palace ^top
183:5.1 (1977.1) Innan soldaterna lämnade trädgården med Jesus uppstod en dispyt mellan tempelvakternas judiske kapten och soldatkompaniets romerske kapten om vart de skulle föra Jesus. Tempelvakternas kapten gav order om att han skulle föras till Kajafas, som då var ledande överstepräst. De romerska soldaternas kapten beordrade att han skulle föras till den f.d. översteprästen och Kajafas svärfar Hannas, i dennes palats. Detta gjorde han därför att romarna hade för vana att behandla alla ärenden som gällde tillämpningen av judarnas religiösa lagar direkt med Hannas. Den romerske kaptenens order åtlyddes; de förde Jesus till Hannas för ett preliminärt förhör.	183:5.1 (1977.1) Before they started away from the garden with Jesus, a dispute arose between the Jewish captain of the temple guards and the Roman captain of the company of soldiers as to where they were to take Jesus. The captain of the temple guards gave orders that he should be taken to Caiaphas, the acting high priest. The captain of the Roman soldiers directed that Jesus be taken to the palace of Annas, the former high priest and father-in-law of Caiaphas. And this he did because the Romans were in the habit of dealing directly with Annas in all matters having to do with the enforcement of the Jewish ecclesiastical laws. And the orders of the Roman captain were obeyed; they took Jesus to the home of Annas for his preliminary examination.
183:5.2 (1977.2) Judas höll sig under marschen nära kaptenerna och hörde allt som sades, men han tog inte del i ordväxlingen, ty varken den judiske kaptenen eller den romerske officeren ville säga ens ett ord till förrädaren — till den grad föraktade de honom.	183:5.2 (1977.2) Judas marched along near the captains, overhearing all that was said, but took no part in the dispute, for neither the Jewish captain nor the Roman officer would so much as speak to the betrayer—they held him in such contempt.
183:5.3 (1977.3) Ungefär vid denna tid skyndade sig Johannes Sebedaios, som mindes Mästarens instruktioner om att han alltid skulle hålla sig nära till hands, fram nära Jesus där denne marscherade mellan de två kaptenerna. När tempelvakternas befälhavare såg Johannes komma upp vid sidan av dem sade han till sin medhjälpare: ”Tag denne man och bind honom. Han är en av anhängarna till den här mannen.” Men när den romerske kaptenen hörde detta, såg sig omkring och fick syn på Johannes, gav han order om att aposteln skulle komma över till hans sida och att ingen fick ofreda honom. Sedan sade den romerske kaptenen till den judiske kaptenen: ”Denne man är varken förrädare eller en feg stackare. Jag såg honom i trädgården, och han drog inte svärd mot oss. Han är modig nog att komma fram för att vara hos sin Mästare, och ingen skall lägga hand på honom. Den romerska lagen ger varje fånge rätt att ha åtminstone en vän med sig inför domarskranket, och denne man skall inte hindras från att stå vid sidan av sin Mästare, denna fånge.” När Judas hörde detta blev han så skamsen och förödmjukad att han sackade efter de andra och kom ensam fram till Hannas palats.	183:5.3 (1977.3) About this time John Zebedee, remembering his Master’s instructions to remain always near at hand, hurried up near Jesus as he marched along between the two captains. The commander of the temple guards, seeing John come up alongside, said to his assistant: “Take this man and bind him. He is one of this fellow’s followers.” But when the Roman captain heard this and, looking around, saw John, he gave orders that the apostle should come over by him, and that no man should molest him. Then the Roman captain said to the Jewish captain: “This man is neither a traitor nor a coward. I saw him in the garden, and he did not draw a sword to resist us. He has the courage to come forward to be with his Master, and no man shall lay hands on him. The Roman law allows that any prisoner may have at least one friend to stand with him before the judgment bar, and this man shall not be prevented from standing by the side of his Master, the prisoner.” And when Judas heard this, he was so ashamed and humiliated that he dropped back behind the marchers, coming up to the palace of Annas alone.
183:5.4 (1977.4) Detta förklarar varför Johannes Sebedaios tilläts stanna nära Jesus under alla hans prövande upplevelser den natten och nästa dag. Judarna var rädda för att säga något åt honom eller att på något sätt ofreda honom emedan han hade fått något av ställningen hos en romersk rådgivare, utsedd att verka som observatör av förfarandet vid judarnas domstol för religiösa ärenden. Johannes privilegierade ställning stärktes ytterligare när romaren, då han överlämnade Jesus till tempelvakternas kapten vid grinden till Hannas palats, vände sig till sin medhjälpare och sade: ”Följ med fången och se till att judarna inte dödar honom utan tillstånd av Pilatus. Vakta att de inte lönnmördar honom och se till att hans vän från Galiléen tillåts vara med och observera allt som sker.” På så sätt kunde Johannes vara nära Jesus ända fram till tiden för hans död på korset fastän de övriga tio apostlarna fortfarande måste hålla sig gömda. Johannes verkade under romerskt beskydd, och judarna vågade inte ofreda honom förrän efter Mästarens död.	183:5.4 (1977.4) And this explains why John Zebedee was permitted to remain near Jesus all the way through his trying experiences this night and the next day. The Jews feared to say aught to John or to molest him in any way because he had something of the status of a Roman counselor designated to act as observer of the transactions of the Jewish ecclesiastical court. John’s position of privilege was made all the more secure when, in turning Jesus over to the captain of the temple guards at the gate of Annas’s palace, the Roman, addressing his assistant, said: “Go along with this prisoner and see that these Jews do not kill him without Pilate’s consent. Watch that they do not assassinate him, and see that his friend, the Galilean, is permitted to stand by and observe all that goes on.” And thus was John able to be near Jesus right on up to the time of his death on the cross, though the other ten apostles were compelled to remain in hiding. John was acting under Roman protection, and the Jews dared not molest him until after the Master’s death.
183:5.5 (1977.5) På hela vägen till Hannas palats öppnade Jesus inte sin mun. Från den stund då han arresterades ända tills han framträdde inför Hannas, sade Människosonen inte ett ord.	183:5.5 (1977.5) And all the way to the palace of Annas, Jesus opened not his mouth. From the time of his arrest to the time of his appearance before Annas, the Son of Man spoke no word.