Kapitel 182	Paper 182
I Getsemane	In Gethsemane
182:0.1 (1963.1) KLOCKAN var omkring tio denna torsdagskväll när Jesus gick i spetsen för de elva apostlarna från Elias och Maria Markus hem tillbaka till lägret vid Getsemane. Allt sedan den dagen uppe på bergskullarna hade Johannes Markus tagit till sin uppgift att hålla ett vakande öga på Jesus. Johannes, som var i behov av sömn, hade fått vila flera timmar medan Mästaren hade varit i rummet på övervåningen med sina apostlar, men då han hörde dem på väg ned, steg han upp och slängde snabbt på sig en linnekappa, följde dem genom staden, över Kidronbäcken och vidare till deras privata läger nära intill Getsemaneparken. Johannes Markus förblev så nära Mästaren hela denna natt och nästa dag att han bevittnade allt och hörde mycket av vad Mästaren sade från och med nu fram till korsfästelsen.	182:0.1 (1963.1) IT WAS about ten o’clock this Thursday night when Jesus led the eleven apostles from the home of Elijah and Mary Mark on their way back to the Gethsemane camp. Ever since that day in the hills, John Mark had made it his business to keep a watchful eye on Jesus. John, being in need of sleep, had obtained several hours of rest while the Master had been with his apostles in the upper room, but on hearing them coming downstairs, he arose and, quickly throwing a linen coat about himself, followed them through the city, over the brook Kidron, and on to their private encampment adjacent to Gethsemane Park. And John Mark remained so near the Master throughout this night and the next day that he witnessed everything and overheard much of what the Master said from this time on to the hour of the crucifixion.
182:0.2 (1963.2) När Jesus och de elva var på väg tillbaka till lägret började apostlarna undra vad Judas långa frånvaro betydde, och de talade med varandra om Mästarens förutsägelse att en av dem skulle förråda honom, och för första gången misstänkte de att allt inte stod rätt till med Judas Iskariot. Men de uttalade inte högt några kommentarer om Judas förrän de kom fram till lägret och märkte att han inte var där och väntade på deras ankomst. När de alla ansatte Andreas för att få veta vad som hade hänt med Judas svarade deras ledare endast: ”Jag vet inte var Judas är, men jag är rädd för att han har övergett oss.”	182:0.2 (1963.2) As Jesus and the eleven made their way back to camp, the apostles began to wonder about the meaning of Judas’s prolonged absence, and they spoke to one another concerning the Master’s prediction that one of them would betray him, and for the first time they suspected that all was not well with Judas Iscariot. But they did not engage in open comment about Judas until they reached the camp and observed that he was not there, waiting to receive them. When they all besieged Andrew to know what had become of Judas, their chief remarked only, “I do not know where Judas is, but I fear he has deserted us.”
1. Den sista gruppbönen ^top	1. The Last Group Prayer ^top
182:1.1 (1963.3) En liten stund efter att de hade anlänt till lägret sade Jesus till dem: ”Mina vänner och bröder, min tid med er är nu mycket kort och jag vill att vi går avskilt för oss själva för att be till vår Fader i himlen om styrka att hålla oss uppe i denna stund och härefter i allt det arbete vi har att göra i hans namn.”	182:1.1 (1963.3) A few moments after arriving at camp, Jesus said to them: “My friends and brethren, my time with you is now very short, and I desire that we draw apart by ourselves while we pray to our Father in heaven for strength to sustain us in this hour and henceforth in all the work we must do in his name.”
182:1.2 (1963.4) När Jesus hade sagt detta ledde han vägen en kort bit uppför Olivberget, och på en flat klippa med utsikt över hela Jerusalem bad han dem knäböja i en cirkel runt honom, så som de hade gjort den dag de blev ordinerade. Sedan när han stod där mitt bland dem i glansen från det mjuka månskenet lyfte han sina ögon mot himlen och bad:	182:1.2 (1963.4) When Jesus had thus spoken, he led the way a short distance up on Olivet, and in full view of Jerusalem he bade them kneel on a large flat rock in a circle about him as they had done on the day of their ordination; and then, as he stood there in the midst of them glorified in the mellow moonlight, he lifted up his eyes toward heaven and prayed:
182:1.3 (1963.5) ”Fader, min stund har kommit; förhärliga nu din Son, så att Sonen kan förhärliga dig. Jag vet att du har gett mig all makt över alla levande varelser i mitt rike, och jag skall ge evigt liv åt alla som blir Guds trossöner. Och detta är evigt liv, att mina skapade varelser känner dig som den ende sanne Guden och allas Fader, och att de tror på honom som du har sänt till världen. Fader, jag har upphöjt dig på jorden och utfört det arbete som du gav mig att göra. Jag har nästan avslutat min utgivning till barnen av vår egen skapelse; det återstår för mig endast att lägga ned mitt köttsliga liv. Och nu, min Fader, förhärliga mig med den härlighet som jag hade hos dig innan denna värld fanns till, och tag än en gång emot mig vid din högra sida.	182:1.3 (1963.5) “Father, my hour has come; now glorify your Son that the Son may glorify you. I know that you have given me full authority over all living creatures in my realm, and I will give eternal life to all who will become faith sons of God. And this is eternal life, that my creatures should know you as the only true God and Father of all, and that they should believe in him whom you sent into the world. Father, I have exalted you on earth and have accomplished the work which you gave me to do. I have almost finished my bestowal upon the children of our own creation; there remains only for me to lay down my life in the flesh. And now, O my Father, glorify me with the glory which I had with you before this world was and receive me once more at your right hand.
182:1.4 (1964.1) ”Jag har uppenbarat dig för de män som du utvalde från världen och gav åt mig. De är dina — allt liv är i dina händer — du gav dem åt mig, och jag har levt bland dem och undervisat dem om livets väg, och de har trott. Dessa män håller på att lära sig att allt vad jag har kommer från dig, och att det liv som jag lever i köttslig gestalt är för till att göra min Fader känd för världarna. Den sanning som du har gett mig har jag uppenbarat för dem. Dessa mina vänner och ambassadörer har uppriktigt velat ta emot ditt ord. Jag har berättat för dem att jag utgick från dig, att du sände mig till denna värld och att jag står i begrepp att återvända till dig. Fader, jag ber innerligt för dessa utvalda män. Och jag ber inte för dem såsom jag skulle be för världen, utan såsom för dem som jag har utvalt från världen att företräda mig i världen efter att jag har återvänt till ditt arbete, just så som jag har representerat dig i denna värld under min vistelse i köttslig gestalt. Dessa män är mina; du gav dem åt mig; men allt mitt är för evigt ditt, och allt som var ditt har du nu gjort till mitt. Du har varit upphöjd i mig, och jag ber nu att jag måtte bli hedrad i dessa män. Jag kan inte längre vara i denna värld; jag återvänder inom kort till det arbete du har gett mig att utföra. Jag måste lämna kvar dessa män för att representera oss och vårt rike bland människorna. Fader, håll dessa män trofasta när jag nu är färdig att ge upp mitt liv i köttslig form. Hjälp dessa mina vänner att vara ett i anden, såsom vi är ett. Så länge jag var hos dem kunde jag vaka över dem och leda dem, men nu står jag i begrepp att gå bort. Var nära dem, Fader, tills vi sänder den nya läraren att trösta och stärka dem.	182:1.4 (1964.1) “I have manifested you to the men whom you chose from the world and gave to me. They are yours—as all life is in your hands—you gave them to me, and I have lived among them, teaching them the way of life, and they have believed. These men are learning that all I have comes from you, and that the life I live in the flesh is to make known my Father to the worlds. The truth which you have given to me I have revealed to them. These, my friends and ambassadors, have sincerely willed to receive your word. I have told them that I came forth from you, that you sent me into this world, and that I am about to return to you. Father, I do pray for these chosen men. And I pray for them not as I would pray for the world, but as for those whom I have chosen out of the world to represent me to the world after I have returned to your work, even as I have represented you in this world during my sojourn in the flesh. These men are mine; you gave them to me; but all things which are mine are ever yours, and all that which was yours you have now caused to be mine. You have been exalted in me, and I now pray that I may be honored in these men. I can no longer be in this world; I am about to return to the work you have given me to do. I must leave these men behind to represent us and our kingdom among men. Father, keep these men faithful as I prepare to yield up my life in the flesh. Help these, my friends, to be one in spirit, even as we are one. As long as I could be with them, I could watch over them and guide them, but now am I about to go away. Be near them, Father, until we can send the new teacher to comfort and strengthen them.
182:1.5 (1964.2) ”Du gav mig tolv män, och jag har behållit dem alla utom en, hämndens son, som inte längre ville ha gemenskap med oss. Dessa män är svaga och sköra, men jag vet att vi kan lita på dem; jag har prövat dem; de älskar mig, såsom de även vördar dig. Samtidigt som de får lida mycket för min skull, önskar jag att de även får fyllas av glädjen över förvissningen om sonskapet i det himmelska riket. Jag har gett dessa män ditt ord och lärt dem sanningen. Världen kan tänkas hata dem, så som den har hatat mig, men jag ber inte att du tar dem ut ur världen, endast att du bevarar dem från det onda i världen. Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. Och så som du sände mig in i denna värld, likväl är jag redo att sända dessa män in i världen. För deras skull har jag levt bland människorna och helgat mitt liv till att tjäna dig, så att jag skulle kunna inspirera dem till rening genom den sanning som jag har lärt dem och den kärlek jag har uppenbarat för dem. Jag vet mycket väl, Fader min, att jag inte behöver be dig vaka över dessa bröder efter det att jag har gått bort; jag vet att du älskar dem just så som jag, men jag gör detta för att de bättre skall inse att Fadern älskar de dödliga människorna precis så som Sonen gör det.	182:1.5 (1964.2) “You gave me twelve men, and I have kept them all save one, the son of revenge, who would not have further fellowship with us. These men are weak and frail, but I know we can trust them; I have proved them; they love me, even as they reverence you. While they must suffer much for my sake, I desire that they should also be filled with the joy of the assurance of sonship in the heavenly kingdom. I have given these men your word and have taught them the truth. The world may hate them, even as it has hated me, but I do not ask that you take them out of the world, only that you keep them from the evil in the world. Sanctify them in the truth; your word is truth. And as you sent me into this world, even so am I about to send these men into the world. For their sakes I have lived among men and have consecrated my life to your service that I might inspire them to be purified through the truth I have taught them and the love I have revealed to them. I well know, my Father, that there is no need for me to ask you to watch over these brethren after I have gone; I know you love them even as I, but I do this that they may the better realize the Father loves mortal men even as does the Son.
182:1.6 (1964.3) ”Och nu, min Fader, vill jag be inte endast för dessa elva män utan även för alla andra som nu tror eller som härefter må tro på rikets evangelium genom deras framtida verksamhet med att sprida ordet. Jag vill att de alla skall vara ett, så som du och jag är ett. Du är i mig och jag är i dig, och jag vill att dessa troende också skall vara i oss, att båda vår andar skall bo i deras inre. Om mina barn är ett, såsom vi är ett, och om de älskar varandra så som jag har älskat dem, då kommer alla människor att tro jag utgick från dig och vara villiga att ta emot den uppenbarelse av sanning och härlighet som jag har framfört. Den härlighet som du gav mig har jag uppenbarat för dessa troende. Så som du har levt med mig i anden, så har jag levt med dem i köttet. Så som du har varit ett med mig, så har jag varit ett med dem, och så skall den nya läraren för evigt vara ett med dem och i dem. Och allt detta har jag gjort för att mina bröder i köttslig gestalt må veta att Fadern älskar dem precis så som Sonen, och att du älskar dem just så som du älskar mig. Fader, arbeta med mig för att frälsa dessa troende så att de snart kan komma för att vara hos mig i härligheten och sedan gå vidare för att förena sig med dig i omfamningen i Paradiset. De som tjänar med mig i förödmjukelsen vill jag ha hos mig i härligheten för att de skall få se allt det som du har satt i mina händer som den eviga skörden från den sådd i tiden som jag gjorde i de dödligas köttsliga gestalt. Jag längtar efter att få visa mina jordiska bröder den härlighet jag hade hos dig innan denna värld grundades. Denna värld vet mycket litet om dig, rättfärdige Fader, men jag känner dig, och jag har gjort dig känd för dessa troende, och de kommer att göra ditt namn känt för andra generationer. Och nu lovar jag dem att du skall vara med dem i världen så som du har varit med mig — just så.”	182:1.6 (1964.3) “And now, my Father, I would pray not only for these eleven men but also for all others who now believe, or who may hereafter believe the gospel of the kingdom through the word of their future ministry. I want them all to be one, even as you and I are one. You are in me and I am in you, and I desire that these believers likewise be in us; that both of our spirits indwell them. If my children are one as we are one, and if they love one another as I have loved them, all men will then believe that I came forth from you and be willing to receive the revelation of truth and glory which I have made. The glory which you gave me I have revealed to these believers. As you have lived with me in spirit, so have I lived with them in the flesh. As you have been one with me, so have I been one with them, and so will the new teacher ever be one with them and in them. And all this have I done that my brethren in the flesh may know that the Father loves them even as does the Son, and that you love them even as you love me. Father, work with me to save these believers that they may presently come to be with me in glory and then go on to join you in the Paradise embrace. Those who serve with me in humiliation, I would have with me in glory so that they may see all you have given into my hands as the eternal harvest of the seed sowing of time in the likeness of mortal flesh. I long to show my earthly brethren the glory I had with you before the founding of this world. This world knows very little of you, righteous Father, but I know you, and I have made you known to these believers, and they will make known your name to other generations. And now I promise them that you will be with them in the world even as you have been with me—even so.”
182:1.7 (1965.1) De elva apostlarna förblev knäböjande i denna cirkel kring Jesus i flera minuter innan de reste sig och under tystnad återvände till det närbelägna lägret.	182:1.7 (1965.1) The eleven remained kneeling in this circle about Jesus for several minutes before they arose and in silence made their way back to the near-by camp.
182:1.8 (1965.2) Jesus bad för enighet bland sina efterföljare, men han önskade inte enhetlighet. Synden skapar en död nivå av ond tröghet, men rättfärdigheten när den skapande anden till individuell erfarenhet av den eviga sanningens levande realiteter och av den progressiva gemenskapen med Faderns gudomliga ande och Sonens gudomliga ande. I den andliga gemenskapen mellan den troende sonen och den gudomlige Fadern kan det aldrig finnas något gruppmedvetande som företräder en läromässig slutlighet och sekteristisk överlägsenhet.	182:1.8 (1965.2) Jesus prayed for unity among his followers, but he did not desire uniformity. Sin creates a dead level of evil inertia, but righteousness nourishes the creative spirit of individual experience in the living realities of eternal truth and in the progressive communion of the divine spirits of the Father and the Son. In the spiritual fellowship of the believer-son with the divine Father there can never be doctrinal finality and sectarian superiority of group consciousness.
182:1.9 (1965.3) Under förloppet av sin sista bön tillsammans med apostlarna antydde Mästaren att han hade manifesterat Faderns namn för världen. Det är verkligen vad han gjorde när han genom sitt fulländade liv i köttslig gestalt uppenbarade Gud. Fadern i himlen hade försökt uppenbara sig själv för Mose, men han kunde inte gå längre än till att få det att sägas: ”JAG ÄR”. Pressad på ytterligare information om sig själv, avslöjades endast: ”JAG ÄR den JAG ÄR”. Men när Jesus hade avslutat sitt jordiska liv hade detta Faderns namn blivit så uppenbarat att Mästaren, som var Fadern inkarnerad, sannerligen kunde säga:	182:1.9 (1965.3) The Master, during the course of this final prayer with his apostles, alluded to the fact that he had manifested the Father’s name to the world. And that is truly what he did by the revelation of God through his perfected life in the flesh. The Father in heaven had sought to reveal himself to Moses, but he could proceed no further than to cause it to be said, “I AM.” And when pressed for further revelation of himself, it was only disclosed, “I AM that I AM.” But when Jesus had finished his earth life, this name of the Father had been so revealed that the Master, who was the Father incarnate, could truly say:
182:1.10 (1965.4) Jag är livets bröd.	182:1.10 (1965.4) I am the bread of life.
182:1.11 (1965.5) Jag är det levande vattnet.	182:1.11 (1965.5) I am the living water.
182:1.12 (1965.6) Jag är världens ljus.	182:1.12 (1965.6) I am the light of the world.
182:1.13 (1965.7) Jag är alla tidsåldrars längtan.	182:1.13 (1965.7) I am the desire of all ages.
182:1.14 (1965.8) Jag är den öppna dörren till evig frälsning.	182:1.14 (1965.8) I am the open door to eternal salvation.
182:1.15 (1965.9) Jag är det ändlösa livets verklighet.	182:1.15 (1965.9) I am the reality of endless life.
182:1.16 (1965.10) Jag är den gode herden.	182:1.16 (1965.10) I am the good shepherd.
182:1.17 (1965.11) Jag är vägen till oändlig fullkomlighet.	182:1.17 (1965.11) I am the pathway of infinite perfection.
182:1.18 (1965.12) Jag är uppståndelsen och livet.	182:1.18 (1965.12) I am the resurrection and the life.
182:1.19 (1965.13) Jag är den eviga överlevnadens hemlighet.	182:1.19 (1965.13) I am the secret of eternal survival.
182:1.20 (1965.14) Jag är vägen, sanningen och livet.	182:1.20 (1965.14) I am the way, the truth, and the life.
182:1.21 (1965.15) Jag är den infinite Fadern till mina finita barn.	182:1.21 (1965.15) I am the infinite Father of my finite children.
182:1.22 (1965.16) Jag är den sanna vinstocken; ni är grenarna.	182:1.22 (1965.16) I am the true vine; you are the branches.
182:1.23 (1965.17) Jag är hoppet för alla som känner den levande sanningen.	182:1.23 (1965.17) I am the hope of all who know the living truth.
182:1.24 (1965.18) Jag är den levande bron från en värld till en annan.	182:1.24 (1965.18) I am the living bridge from one world to another.
182:1.25 (1965.19) Jag är den levande länken mellan tiden och evigheten.	182:1.25 (1965.19) I am the living link between time and eternity.
182:1.26 (1965.20) Sålunda vidgade Jesus den levande uppenbarelsen om Guds namn för alla generationer. Så som den gudomliga kärleken uppenbarar Guds natur, så avslöjar den eviga sanningen hans namn i proportioner som ständigt vidgas.	182:1.26 (1965.20) Thus did Jesus enlarge the living revelation of the name of God to all generations. As divine love reveals the nature of God, eternal truth discloses his name in ever-enlarging proportions.
2. Den sista timmen före förräderiet ^top	2. Last Hour Before the Betrayal ^top
182:2.1 (1966.1) Apostlarna blev mycket chockerade när de återvände till lägret och fann att Judas saknades. Medan de elva apostlarna förde en upphetsad diskussion om sin förrädiske medapostel tog David Sebedaios och Johannes Markus Jesus åt sidan och avslöjade att de under flera dagar hade hållit Judas under uppsikt och att de visste att han ämnade förråda Mästaren i händerna på hans fiender. Jesus lyssnade till dem men sade endast: ”Mina vänner, ingenting kan hända Människosonen om inte Fadern i himlen så vill. Låt inte era hjärtan oroas; allting kommer att samverka till Guds ära och människors frälsning.”	182:2.1 (1966.1) The apostles were greatly shocked when they returned to their camp and found Judas absent. While the eleven were engaged in a heated discussion of their traitorous fellow apostle, David Zebedee and John Mark took Jesus to one side and revealed that they had kept Judas under observation for several days, and that they knew he intended to betray him into the hands of his enemies. Jesus listened to them but only said: “My friends, nothing can happen to the Son of Man unless the Father in heaven so wills. Let not your hearts be troubled; all things will work together for the glory of God and the salvation of men.”
182:2.2 (1966.2) Den glada sinnesstämningen hos Jesus började avta. Under timmens gång blev han allt mer allvarlig, rentav bedrövad. Apostlarna, som var mycket upprörda, var ovilliga att återvända till sina tält fastän Mästaren själv bad dem göra så. Då han återvände från sitt samtal med David och Johannes riktade han sina sista ord till alla elva och sade: ”Mina vänner, gå och vila er. Gör er redo för morgondagens arbete. Kom ihåg att vi alla bör underkasta oss den himmelske Faderns vilja. Min frid lämnar jag hos er.” Då han hade sagt detta gav han dem tecken att gå till sina tält, men när de gick kallade han på Petrus, Jakob och Johannes och sade: ”Jag önskar att ni stannar hos mig en liten stund.”	182:2.2 (1966.2) The cheerful attitude of Jesus was waning. As the hour passed, he grew more and more serious, even sorrowful. The apostles, being much agitated, were loath to return to their tents even when requested to do so by the Master himself. Returning from his talk with David and John, he addressed his last words to all eleven, saying: “My friends, go to your rest. Prepare yourselves for the work of tomorrow. Remember, we should all submit ourselves to the will of the Father in heaven. My peace I leave with you.” And having thus spoken, he motioned them to their tents, but as they went, he called to Peter, James, and John, saying, “I desire that you remain with me for a little while.”
182:2.3 (1966.3) Apostlarna somnade bara för att de bokstavligen var utmattade. De hade inte fått tillräckligt med sömn allt sedan de kom till Jerusalem. Innan de gick till sina separata sovplatser tog Simon Seloten dem över till sitt tält där han förvarade svärden och de andra vapnen och försåg var och en med denna stridsutrustning. De tog alla emot vapnen och fäste dem på sig utom Natanael. När Natanael vägrade att beväpna sig sade han: ”Mina bröder, Mästaren har upprepade gånger sagt oss att hans rike inte är av denna värld och att hans lärjungar inte skall strida med svärd för att få det grundlagt. Jag tror på det; jag tror inte att Mästaren behöver ha oss att använda svärdet till hans försvar. Vi har alla sett hans mäktiga kraft och vet att han kunde försvara sig mot sina fiender om han så ville. Om han inte gör motstånd mot sina fiender måste det betyda att ett sådant förfarande är ett uttryck för hans strävan att följa sin Faders vilja. Jag skall be, men svärdet svingar jag inte.” När Andreas hörde vad Natanael sade gav han tillbaka sitt svärd till Simon Seloten. Sålunda var nio av dem beväpnade när de skiljdes för natten.	182:2.3 (1966.3) The apostles fell asleep only because they were literally exhausted; they had been running short on sleep ever since their arrival in Jerusalem. Before they went to their separate sleeping quarters, Simon Zelotes led them all over to his tent, where were stored the swords and other arms, and supplied each of them with this fighting equipment. All of them received these arms and girded themselves therewith except Nathaniel. Nathaniel, in refusing to arm himself, said: “My brethren, the Master has repeatedly told us that his kingdom is not of this world, and that his disciples should not fight with the sword to bring about its establishment. I believe this; I do not think the Master needs to have us employ the sword in his defense. We have all seen his mighty power and know that he could defend himself against his enemies if he so desired. If he will not resist his enemies, it must be that such a course represents his attempt to fulfill his Father’s will. I will pray, but I will not wield the sword.” When Andrew heard Nathaniel’s speech, he handed his sword back to Simon Zelotes. And so nine of them were armed as they separated for the night.
182:2.4 (1966.4) Förbittringen över att Judas var en förrädare överskuggade för ögonblicket allt annat i apostlarnas sinne. Vad Mästaren hade sagt med hänseende till Judas under förloppet av den sista bönen öppnade deras ögon till faktumet att Judas hade övergett dem.	182:2.4 (1966.4) Resentment of Judas’s being a traitor for the moment eclipsed everything else in the apostles’ minds. The Master’s comment in reference to Judas, spoken in the course of the last prayer, opened their eyes to the fact that he had forsaken them.
182:2.5 (1966.5) Sedan de åtta apostlarna till slut hade gått till sina tält, och medan Petrus, Jakob och Johannes stod där redo att ta emot Mästarens order, ropade Jesus till David Sebedaios: ”Sänd mig din snabbaste och mest tillförlitliga budbärare.” När David kom fram till Mästaren med en viss Jakob, tidigare löpare i den nattliga budbärartjänsten mellan Jerusalem och Betsaida, vände sig Jesus till honom och sade: ”Bege dig i all hast till Abner i Filadelfia och säg: ’Mästaren sänder fridshälsningar till dig och säger att den stund har kommit då han överlämnas i händerna på sina fiender, som kommer att döda honom, men att han kommer att uppstå från de döda och uppenbara sig för dig inom kort, innan han far till Fadern, och att han då skall ge dig vägledning för den tid då den nya läraren kommer för att bo i era hjärtan.’” Och när Jakob hade övat in detta budskap tills Mästaren var nöjd sände han i väg honom med orden: ”Frukta inte vad någon skulle kunna göra åt dig, Jakob, ty i natt springer en osynlig budbärare vid din sida.”	182:2.5 (1966.5) After the eight apostles had finally gone to their tents, and while Peter, James, and John were standing by to receive the Master’s orders, Jesus called to David Zebedee, “Send to me your most fleet and trustworthy messenger.” When David brought to the Master one Jacob, once a runner on the overnight messenger service between Jerusalem and Bethsaida, Jesus, addressing him, said: “In all haste, go to Abner at Philadelphia and say: ‘The Master sends greetings of peace to you and says that the hour has come when he will be delivered into the hands of his enemies, who will put him to death, but that he will rise from the dead and appear to you shortly, before he goes to the Father, and that he will then give you guidance to the time when the new teacher shall come to live in your hearts.’” And when Jacob had rehearsed this message to the Master’s satisfaction, Jesus sent him on his way, saying: “Fear not what any man may do to you, Jacob, for this night an unseen messenger will run by your side.”
182:2.6 (1967.1) Sedan vände sig Jesus till ledaren för de besökande grekerna som hade slagit läger tillsammans med dem och sade: ”Min broder, oroas inte av det som snart kommer att ske, emedan jag redan har varskott er. Människosonen kommer att dödas på anstiftan av sina fiender, översteprästerna och judarnas styresmän, men jag kommer att uppstå för att en kort tid vara hos er innan jag beger mig till Fadern. Och när du har sett allt detta ske, prisa Gud och styrk dina bröder.”	182:2.6 (1967.1) Then Jesus turned to the chief of the visiting Greeks who were encamped with them, and said: “My brother, be not disturbed by what is about to take place since I have already forewarned you. The Son of Man will be put to death at the instigation of his enemies, the chief priests and the rulers of the Jews, but I will rise to be with you a short time before I go to the Father. And when you have seen all this come to pass, glorify God and strengthen your brethren.”
182:2.7 (1967.2) I vanliga fall brukade apostlarna personligen önska Mästaren god natt, men denna kväll var de så upptagna av den plötsliga insikten om Judas desertering och så överväldigade av Mästarens ovanliga avskedsbön att de bara lyssnade till hans avskedshälsning och avlägsnade sig under tystnad.	182:2.7 (1967.2) In ordinary circumstances the apostles would have bidden the Master a personal good night, but this evening they were so preoccupied with the sudden realization of Judas’s desertion and so overcome by the unusual nature of the Master’s farewell prayer that they listened to his good-bye salutation and went away in silence.
182:2.8 (1967.3) Jesus sade ännu detta till Andreas när han lämnade honom den kvällen: ”Andreas, gör vad du kan för att hålla dina bröder samlade tills jag kommer till er igen, efter att jag har tömt denna bägare. Stärk dina bröder, och tänk på att jag redan har sagt er allt. Frid vare med dig.”	182:2.8 (1967.3) Jesus did say this to Andrew as he left his side that night: “Andrew, do what you can to keep your brethren together until I come again to you after I have drunk this cup. Strengthen your brethren, seeing that I have already told you all. Peace be with you.”
182:2.9 (1967.4) Ingen av apostlarna väntade sig att något ovanligt skulle hända den natten, eftersom det redan var så sent. De sökte sömn för att kunna stiga upp tidigt nästa morgon och vara beredda på det värsta. De trodde att översteprästerna skulle försöka anhålla deras Mästare tidigt på morgonen, emedan inget världsligt arbete någonsin utfördes efter klockan tolv på påskens beredelsedag. Endast David Sebedaios och Johannes Markus förstod att Jesu fiender skulle komma tillsammans med Judas redan den natten.	182:2.9 (1967.4) None of the apostles expected anything out of the ordinary to happen that night since it was already so late. They sought sleep that they might rise up early in the morning and be prepared for the worst. They thought that the chief priests would seek to apprehend their Master early in the morning as no secular work was ever done after noon on the preparation day for the Passover. Only David Zebedee and John Mark understood that the enemies of Jesus were coming with Judas that very night.
182:2.10 (1967.5) David hade arrangerat att den natten stå vakt på den övre stigen som ledde till vägen mellan Betania och Jerusalem, medan Johannes Markus skulle hålla vakt längs vägen som vid Kidron ledde upp till Getsemane. Innan David gick för att fullgöra sin självpåtagna uppgift som utpost tog han farväl av Jesus och sade: ”Mästare, det har varit mig ett stort nöje att få tjäna dig. Mina bröder är dina apostlar, men jag har glatt mig åt att göra dessa mindre arbeten då de borde göras, och jag kommer att sakna dig av hela mitt hjärta när du är borta.” Då sade Jesus till David: ”David, min son, andra har gjort vad de blev anvisade att göra, men du har skött denna tjänst av ditt eget hjärtas önskan, och jag har inte varit blind för din tillgivenhet. Du också skall en gång tjäna tillsammans med mig i det eviga riket.”	182:2.10 (1967.5) David had arranged to stand guard that night on the upper trail which led to the Bethany-Jerusalem road, while John Mark was to watch along the road coming up by the Kidron to Gethsemane. Before David went to his self-imposed task of outpost duty, he bade farewell to Jesus, saying: “Master, I have had great joy in my service with you. My brothers are your apostles, but I have delighted to do the lesser things as they should be done, and I shall miss you with all my heart when you are gone.” And then said Jesus to David: “David, my son, others have done that which they were directed to do, but this service have you done of your own heart, and I have not been unmindful of your devotion. You, too, shall some day serve with me in the eternal kingdom.”
182:2.11 (1967.6) Sedan när David skulle till att gå för att vakta den övre stigen sade han till Jesus: ”Jag vill säga dig, Mästare, att jag sände efter din familj, och jag har fått meddelande från en budbärare att de är i Jeriko ikväll. De kommer att vara här tidigt i morgon på förmiddagen, eftersom det vore farligt för dem att på natten komma upp längs den förbannade vägen.” Jesus såg på David och sade bara: ”Må så ske, David.”	182:2.11 (1967.6) And then, as he prepared to go on watch by the upper trail, David said to Jesus: “You know, Master, I sent for your family, and I have word by a messenger that they are tonight in Jericho. They will be here early tomorrow forenoon since it would be dangerous for them to come up the bloody way by night.” And Jesus, looking down upon David, only said: “Let it be so, David.”
182:2.12 (1967.7) När David hade vandrat upp på Olivberget började Johannes Markus sin nattvaka nära den väg som längs bäcken ledde ned till Jerusalem. Johannes skulle ha stannat på denna vaktpost, om det inte hade varit för hans stora önskan att vara nära Jesus och att få veta vad som hände. Kort efter att David lämnade honom och han såg att Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes drog sig tillbaka till en närbelägen ravin, blev han så överväldigad av både tillgivenhet och nyfikenhet att han lämnade sin vaktpost, följde efter dem och gömde sig i buskarna, varifrån han såg och hörde allt som hände under dessa sista stunder i trädgården just innan Judas och de beväpnade vakterna kom för att arrestera Jesus.	182:2.12 (1967.7) When David had gone up Olivet, John Mark took up his vigil near the road which ran by the brook down to Jerusalem. And John would have remained at this post but for his great desire to be near Jesus and to know what was going on. Shortly after David left him, and when John Mark observed Jesus withdraw, with Peter, James, and John, into a near-by ravine, he was so overcome with combined devotion and curiosity that he forsook his sentinel post and followed after them, hiding himself in the bushes, from which place he saw and overheard all that transpired during those last moments in the garden and just before Judas and the armed guards appeared to arrest Jesus.
182:2.13 (1968.1) Medan allt detta pågick i Mästarens läger överlade Judas Iskariot med kaptenen för tempelvakterna. Denne hade samlat sina män i förberedelse för att under förrädarens ledning gå ut och arrestera Jesus.	182:2.13 (1968.1) While all this was in progress at the Master’s camp, Judas Iscariot was in conference with the captain of the temple guards, who had assembled his men preparatory to setting out, under the leadership of the betrayer, to arrest Jesus.
3. Ensam i Getsemane ^top	3. Alone in Gethsemane ^top
182:3.1 (1968.2) Efter att allt hade blivit stilla och lugnt i lägret tog Jesus Petrus, Jakob och Johannes med sig och gick en kort bit upp till en närbelägen ravin, dit han ofta hade gått tidigare för bön och gemenskap. De tre apostlarna kunde inte undgå att se att han var smärtfyllt betryckt; aldrig tidigare hade de sett Mästaren så svårt tyngd och sorgsen. När de kom fram till hans andaktsställe bad han de tre sitta ned och vaka med honom medan han gick ett stenkast från dem för att be. När han hade fallit framstupa bad han: ”min Fader, jag kom till denna värld för att göra din vilja, och det har jag gjort. Jag vet att stunden har kommit för mig att lägga ned mitt liv i köttslig form, och jag ryggar inte tillbaka för det, men jag vill veta att det är din vilja att jag tömmer denna bägare. Sänd mig förvissningen om att jag gör dig till viljes i min död liksom jag har gjort i mitt liv.”	182:3.1 (1968.2) After all was still and quiet about the camp, Jesus, taking Peter, James, and John, went a short way up a near-by ravine where he had often before gone to pray and commune. The three apostles could not help recognizing that he was grievously oppressed; never before had they observed their Master to be so heavy-laden and sorrowful. When they arrived at the place of his devotions, he bade the three sit down and watch with him while he went off about a stone’s throw to pray. And when he had fallen down on his face, he prayed: “My Father, I came into this world to do your will, and so have I. I know that the hour has come to lay down this life in the flesh, and I do not shrink therefrom, but I would know that it is your will that I drink this cup. Send me the assurance that I will please you in my death even as I have in my life.”
182:3.2 (1968.3) Mästaren förblev i en andäktig stämning, en stund och när han sedan gick över till de tre apostlarna fann han dem i djup sömn, ty deras ögon var tunga och de kunde inte hålla sig vakna. När Jesus väckte dem sade han: ”Vad! Kan ni inte vaka med mig ens i en timme? Kan ni inte se att min själ är ytterst bedrövad, ända till döds, och att jag behöver ert sällskap?” Efter att de tre hade vaknat från sin sömn gick Mästaren igen avskilt för sig själv, föll ned till marken och bad igen: ”Fader jag vet att det är möjligt att undvika denna bägare — allting är möjligt för dig — men jag har kommit för att göra din vilja, och fastän detta är en bitter bägare, vill jag tömma den om det är din vilja.” När han hade bett med dessa ord kom en mäktig ängel ned vid hans sida, talade till honom samt berörde och styrkte honom.	182:3.2 (1968.3) The Master remained in a prayerful attitude for a few moments, and then, going over to the three apostles, he found them sound asleep, for their eyes were heavy and they could not remain awake. As Jesus awoke them, he said: “What! can you not watch with me even for one hour? Cannot you see that my soul is exceedingly sorrowful, even to death, and that I crave your companionship?” After the three had aroused from their slumber, the Master again went apart by himself and, falling down on the ground, again prayed: “Father, I know it is possible to avoid this cup—all things are possible with you—but I have come to do your will, and while this is a bitter cup, I would drink it if it is your will.” And when he had thus prayed, a mighty angel came down by his side and, speaking to him, touched him and strengthened him.
182:3.3 (1968.4) När Jesus kom tillbaka för att tala med de tre apostlarna fann hann dem igen djupt sovande. Han väckte dem och sade: ”I en stund som denna har jag behov av att ni vakar och ber med mig — och desto mer har ni behov av att be att ni inte råkar i frestelse — varför faller ni i sömn när jag lämnar er?”	182:3.3 (1968.4) When Jesus returned to speak with the three apostles, he again found them fast asleep. He awakened them, saying: “In such an hour I need that you should watch and pray with me—all the more do you need to pray that you enter not into temptation—wherefore do you fall asleep when I leave you?”
182:3.4 (1968.5) Sedan drog sig Mästaren för tredje gången tillbaka och bad: ”Fader, du ser mina sovande apostlar; var barmhärtig mot dem. Anden är visserligen villig, men kroppen är svag. Och nu, Fader, om denna bägare inte undgås, då skulle jag vilja tömma den. Ske icke min vilja, utan din.” När han hade avslutat sin bön låg han en stund framstupa på marken. När han reste sig och gick tillbaka till sina apostlar fann han dem än en gång sovande. Han såg på dem, gjorde en medlidsam gest och sade ömt: ”Sov ni nu och vila er; avgörandets stund är förbi. Den stund är nu inne då Människosonen skall förrådas i sina fienders händer.” Medan han böjde sig ned och skakade om dem för att väcka dem sade han: ”Stig upp, låt oss gå tillbaka till lägret, ty se, den som förråder mig är nära, och nu är den stunden här då min flock skall skingras. Men jag har redan berättat för er om allt detta.”	182:3.4 (1968.5) And then, for a third time, the Master withdrew and prayed: “Father, you see my sleeping apostles; have mercy upon them. The spirit is indeed willing, but the flesh is weak. And now, O Father, if this cup may not pass, then would I drink it. Not my will, but yours, be done.” And when he had finished praying, he lay for a moment prostrate on the ground. When he arose and went back to his apostles, once more he found them asleep. He surveyed them and, with a pitying gesture, tenderly said: “Sleep on now and take your rest; the time of decision is past. The hour is now upon us wherein the Son of Man will be betrayed into the hands of his enemies.” As he reached down to shake them that he might awaken them, he said: “Arise, let us be going back to the camp, for, behold, he who betrays me is at hand, and the hour has come when my flock shall be scattered. But I have already told you about these things.”
182:3.5 (1968.6) Under de år som Jesus levde bland sina anhängare fick de sannerligen många bevis på hans gudomliga natur, men snart skulle de få bevittna nya bevis på hans mänsklighet. Just före den största av alla uppenbarelser av hans gudomlighet, uppståndelsen, måste nu de största bevisen för hans dödliga natur komma, nämligen hans förödmjukelse och korsfästelse.	182:3.5 (1968.6) During the years that Jesus lived among his followers, they did, indeed, have much proof of his divine nature, but just now are they about to witness new evidences of his humanity. Just before the greatest of all the revelations of his divinity, his resurrection, must now come the greatest proofs of his mortal nature, his humiliation and crucifixion.
182:3.6 (1969.1) För varje gång som han bad i trädgården fick hans mänsklighet ett allt starkare trosgrepp om hans gudomlighet. Hans mänskliga vilja blev mer fullständigt ett med hans Faders gudomliga vilja. Bland orden som den mäktiga ängeln sade till honom, fanns budskapet att Fadern önskade se sin Son avsluta sin jordiska utgivning genom att undergå de skapades upplevelse av döden, så som alla dödliga varelser måste uppleva det materiella sönderfallet när de övergår från tillvaron i tiden till framåtskridandet i evigheten.	182:3.6 (1969.1) Each time he prayed in the garden, his humanity laid a firmer faith-hold upon his divinity; his human will more completely became one with the divine will of his Father. Among other words spoken to him by the mighty angel was the message that the Father desired his Son to finish his earth bestowal by passing through the creature experience of death just as all mortal creatures must experience material dissolution in passing from the existence of time into the progression of eternity.
182:3.7 (1969.2) Tidigare under kvällen hade det inte förefallit så svårt att tömma bägaren, men när människan Jesus tog farväl av sina apostlar och sände dem till vila blev prövningen mer förfärande. Jesus upplevde den naturliga fluktuation i sina känslor, som är gemensam för all mänsklig upplevelse, och just nu var han uttröttad av ansträngning, utmattad av de långa timmarna av ansträngande arbete och plågsam ängslan för apostlarnas säkerhet. Fastän ingen dödlig kan tro sig förstå tankarna och känslorna hos Guds inkarnerade Son vid en tid som denna, vet vi att han utstod en stor vånda och genomled en outsäglig sorg, ty svetten rullade i stora droppar nedför hans ansikte. Han var till slut övertygad om att Fadern avsåg att låta händelserna ha sin naturliga gång; han var fast besluten att inte använda något av sin suveräna makt som suprem ledare för ett universum för att rädda sig.	182:3.7 (1969.2) Earlier in the evening it had not seemed so difficult to drink the cup, but as the human Jesus bade farewell to his apostles and sent them to their rest, the trial grew more appalling. Jesus experienced that natural ebb and flow of feeling which is common to all human experience, and just now he was weary from work, exhausted from the long hours of strenuous labor and painful anxiety concerning the safety of his apostles. While no mortal can presume to understand the thoughts and feelings of the incarnate Son of God at such a time as this, we know that he endured great anguish and suffered untold sorrow, for the perspiration rolled off his face in great drops. He was at last convinced that the Father intended to allow natural events to take their course; he was fully determined to employ none of his sovereign power as the supreme head of a universe to save himself.
182:3.8 (1969.3) De församlade härskarorna från en vidsträckt skapelse svävade nu över denna skådeplats, tillfälligt underställda Gabriels och Jesu Personaliserade Riktares gemensamma befäl. Divisionshärförarna för dessa himmelska arméer hade upprepade gånger varnats för att ingripa i dessa händelser på jorden såvida inte Jesus själv skulle beordra dem att intervenera.	182:3.8 (1969.3) The assembled hosts of a vast creation are now hovered over this scene under the transient joint command of Gabriel and the Personalized Adjuster of Jesus. The division commanders of these armies of heaven have repeatedly been warned not to interfere with these transactions on earth unless Jesus himself should order them to intervene.
182:3.9 (1969.4) Att skiljas från apostlarna var en erfarenhet som innebar en stor ansträngning för Jesu mänskliga hjärta. Denna kärlekssorg tyngde ned på honom och gjorde det svårare att möta en sådan död som han mycket väl visste väntade honom. Han insåg hur svaga och okunniga hans apostlar var, och han bävade för att lämna dem. Han visste mycket väl att tiden för hans avfärd var inne, men hans mänskliga hjärta ville finna ut om det möjligen fanns något rättmätigt sätt att undfly denna förfärliga belägenhet av lidande och sorg. När hjärtat sålunda hade sökt en flyktväg, och inte funnit den, var det villigt att tömma bägaren. Mikaels gudomliga sinne visste att han hade gjort sitt bästa för de tolv apostlarna, men Jesu mänskliga hjärta önskade att mer skulle kunna göras för dem innan de lämnades ensamma i världen. Jesu hjärta höll på att krossas; han älskade sannerligen sina bröder. Han var isolerad från sin köttsliga familj; en av hans utvalda medarbetare var i färd med at förråda honom. Hans far Josefs folk hade avvisat honom och därmed förseglat sin undergång som ett folk med en speciell mission på jorden. Hans själ plågades av tillbakavisad kärlek och förkastad barmhärtighet. Det var en av dessa fruktansvärda stunder i människans liv då allting tycks falla över en med förkrossande grymhet och förfärlig pina.	182:3.9 (1969.4) The experience of parting with the apostles was a great strain on the human heart of Jesus; this sorrow of love bore down on him and made it more difficult to face such a death as he well knew awaited him. He realized how weak and how ignorant his apostles were, and he dreaded to leave them. He well knew that the time of his departure had come, but his human heart longed to find out whether there might not possibly be some legitimate avenue of escape from this terrible plight of suffering and sorrow. And when it had thus sought escape, and failed, it was willing to drink the cup. The divine mind of Michael knew he had done his best for the twelve apostles; but the human heart of Jesus wished that more might have been done for them before they should be left alone in the world. Jesus’ heart was being crushed; he truly loved his brethren. He was isolated from his family in the flesh; one of his chosen associates was betraying him. His father Joseph’s people had rejected him and thereby sealed their doom as a people with a special mission on earth. His soul was tortured by baffled love and rejected mercy. It was just one of those awful human moments when everything seems to bear down with crushing cruelty and terrible agony.
182:3.10 (1969.5) Jesus var som människa inte okänslig för denna situation av enskild ensamhet, offentlig skam och ett synbarligt misslyckande av hans syfte. Alla dessa känslor störtade över honom med en obeskrivlig tyngd. I denna stora sorg återvände hans sinne till hans barndomsdagar i Nasaret och till hans tidiga verksamhet i Galiléen. I denna stora prövnings stund vällde många av de angenäma scenerna från hans jordiska verksamhet upp i hans sinne. Och det var dessa gamla minnen från Nasaret, Kafarnaum, Hermonberget och från soluppgångarna och solnedgångarna över den glittrande Galileiska sjön som lugnade honom när han gjorde sitt hjärta starkt och redo att möta förrädaren som så snart skulle förråda honom.	182:3.10 (1969.5) Jesus’ humanity was not insensible to this situation of private loneliness, public shame, and the appearance of the failure of his cause. All these sentiments bore down on him with indescribable heaviness. In this great sorrow his mind went back to the days of his childhood in Nazareth and to his early work in Galilee. At the time of this great trial there came up in his mind many of those pleasant scenes of his earthly ministry. And it was from these old memories of Nazareth, Capernaum, Mount Hermon, and of the sunrise and sunset on the shimmering Sea of Galilee, that he soothed himself as he made his human heart strong and ready to encounter the traitor who should so soon betray him.
182:3.11 (1970.1) Innan Judas och soldaterna anlände hade Mästaren helt återvunnit sin vanliga jämvikt. Anden hade segrat över köttet; tron hade hävdat sig över alla mänskliga tendenser att frukta eller hysa tvivel. Den suprema prövningen av människonaturens fullständiga förverkligande hade mötts och acceptabelt beståtts. Än en gång var Människosonen redo att möta sina fiender lugn till sinnes och fullt förvissad om sin oövervinnlighet som en dödlig människa oreserverat ägnad åt att göra Faderns vilja.	182:3.11 (1970.1) Before Judas and the soldiers arrived, the Master had fully regained his customary poise; the spirit had triumphed over the flesh; faith had asserted itself over all human tendencies to fear or entertain doubt. The supreme test of the full realization of the human nature had been met and acceptably passed. Once more the Son of Man was prepared to face his enemies with equanimity and in the full assurance of his invincibility as a mortal man unreservedly dedicated to the doing of his Father’s will.